Johanna Sjödin

Jag medverkade i radio förrförra veckan. Skurups lokalradio. En fem minuter lång intervju om nakenhet på nätet. Jag fick frågan om vilka reaktioner jag fått på mina nakenbilder, varför jag tror att folk blir så chockerade över nakenhet på nätet, varför jag publicerat bilder på mig själv och om nakenhet har en given koppling till sex. Ganska vanliga frågor på temat med andra ord. Som vanligt hinner man bara beröra det som är viktigt, om ens det.

 

Den första bilden jag publicerade föreställde mig med bar överkropp och var ett inlägg i jämställdhetsdebatten eller närmare bestämt debatten om de ojämlika klädesregler som råder på våra badhus. Något jag skrivit så mycket om att inläggen tilldelats en egen kategori som du finner här. Att den första bilden jag publicerade offentligt betraktas som en nakenbild säger en hel del om hur vi ser på kvinnors contra mäns överkroppar.

 

 

Efter det har jag publicerat fler mer eller mindre nakna bilder i syfte att utmana de normer som finns, försöka skapa ett mer avslappnat förhållande till nakenhet och väcka debatt om de självklarheter på området som är allt annat än självklara. Det sista har jag definitivt lyckats med. Att förändra attityder och personers inställning till nakenhet är en långsiktig och stor uppgift som kräver att många personer engagerar sig. Har jag lyckats med detta? Den frågeställningen tog jag inte upp i radio, men den är intressant. Jag har nog åtminstone lyckats avdramatisera min egen nakenhet. När bilderna var färska var kommentarerna många och arga i tonen. Naturligtvis fick jag också positiva och uppmuntrande kommentarer att varva horkommentarerna med. Några mer egoistiskt lagda menade att brösten skulle förlora den sexuella laddningen om kvinnor visade sina bröst i offentliga sammanhang.

 

 

Kvinnor förväntas inte enbart lyfta frågan om orättvisor som drabbar män. Kvinnan ska också ta ansvar för mäns sexualitet genom att dölja sina bröst så att mannen fortfarande kan tända på henne. Hon har också ett ansvar att se till att andra kvinnors bröst fortsätter att vara spännande genom att inte offentliggöra sina egna. När debatten hade nått den låga nivån kände jag mig ganska uppgiven.

 

 

Jag ser ingen motsättning. Jag anser mig själv vara ett levande exempel på att det går att ha ett okomplicerat och avslappnat förhållande till nakenhet och samtidigt uppskatta det nakna. Samtidigt ska jag inte sticka under stol med att jag solidariserar mig med personer som inte kan tända på kvinnor om det kommer i kontakt med kvinnors kroppar för ofta.

 

Jag kan förstå personerna som blir chockerade när privatpersoner publicerar nakna bilder på sig själva. Personer som inte vill se sig själva i spegeln eller på sin höjd klarar av att visa sig naken inför sin partner har givetvis svårt att relatera till en person som på frivillig basis lägger upp bilder på sig själv på nätet där i praktiken vem som helst kan se bilden, sprida och kopiera den. Jag förstår därför också oron inför det faktum att personer olovligen publicerar nakenbilder på andra personer utan tillåtelse.

 

Den debatten visar med all tydlighet behovet av ett mer avslappnat förhållande till den nakna kroppen. Vi skapar själva det nakenklimat vi vill ha. Vill vi att den som blir ofrivilligt uthängd på nätet ska få en riktigt jobbig tillvaro kan vi fortsätta i samma spår. Om vi däremot vill honom eller henne väl är det oerhört viktigt att vi vrider och vänder på de oskrivna reglerna som gör livet till ett helvete för dem som råkar ut för det.

 

Att tro att detta är ett övergående problem som kommer att upphöra med tiden förenklar inte deras tillvaro. Vi är ansvariga för våra handlingar och vi inspirerar andra direkt och indirekt i vår vardag. Jag menar att de som välkomnar och upprätthåller det nakenfientliga klimatet också välkomnar och upprätthåller den dystra tillvaro de ofrivilligt uthängda möter.

 

Ingen gynnas av nakenhetshysterin!

 

 

Läs även andra bloggares åsikter om nakenhet, nakenhysteri, nakenfientlighet, nakenhet på nätet, kvinnor, män, bara bröst, bröst, jämställdhet, horkommentarer

Ansvariga chefer för ett bibliotek i Umeå har stoppat utställningen Walls of glass som skildrar ”verkligheten bakom slakteriernas väggar” med motiveringen att barn kan bli upprörda.

 

Utställningar som väcker känslor, så kan vi inte ha det. Tänk om barnen får sig en tankeställare, gråter en skvätt och aldrig mer vill äta döda djur. Vilken katastrof för deras köttätande föräldrar.

 

Jag vet föräldrar som medvetet utelämnar den grymma sanningen om hur djuren i ett av länder med hårdast djurskyddslagar blir behandlade. Dessa vuxna vet nämligen att barn är mer moraliska.

 

Min grundinställning är att den som inte vet vad den väljer heller inte har gjort något val. Låt barnen åtminstone få känna till den bakomliggande processen. Om du, liksom jag, inte ens klarar av att se utställningen kanske du borde ta dig själv en funderare.

 

Läs även andra bloggares åsikter om vegetarianism, köttätande, slakt, djurens rätt, walls of glass, djurrätt, moral

Kära läsare, det här är “Ingen lustblogg”. Jag är “Bara ännu en överaggressiv feminist som ska rädda världen”. Försöka åtminstone.

 

Ha inte sex med en person som:

 

Skryter om hur bra hen är i sängen. För att bevisa sin tes uppmanar hen sin partner eller annan person hen knullat med att inför andra erkänna hur förträfflig hen är i sängen. Efter upprepade frågor och tjat brukar de flesta ge med sig och svara... något. Om inte hen använder sig av utpressningsliknande metoder lutar sig hen emot att ingen klagat tidigare. Sanningshalten i det påstående kan ifrågasättas och när du ändå tänker i rätt banor – Vilka är personerna som klagar på en persons sexuella förmågor inför personen i fråga? Existerar de?

 

Skryter om hur många hen har haft sex med och vad hen fick göra med de personer hen enligt egen utsago har haft sex med. Personen tillhör med största sannolikhet den skara kicksökare som tycker att sex är rätt poänglöst och enbart vill göra ännu ett streck i boken. När du väl särat på benen är du värdelös.

 

Påstår att hen tycker om att slicka fitta i timmar. Om, jag säger om, personen slickar dig i mer än tre minuter kan du göra vågen. Hen säger så för att hen vill komma innanför dina trosor, när hen väl lyckats med sitt uppdrag kommer inte du att proppsa på om fittslickning i timmar...

 

Pratar illa om de personer hen tidigare haft sex med. Till en börjar känner du dig måhända smickrad och privilligerad, men vad får dig att tro att du är den första hen sagt så till och vad talar för att hen inte kommer prata illa om dig efteråt?

 

Är anonym och hemlig i allmänhet. Hen uppträder misstänksamt, som om hen är inställd på att behandla dig illa och därför inte vill röja sin identitet för att det skulle kunna ge henom problem. Varningstecken 1: Hen ljuger om sitt namn. Varningstecken 2: Hen vill absolut inte ses och ha sex hemma hos sig: Varningstecken 3: Om hen går med på att ses hemma hos sig och hen öljer sitt namn på dörren bör du fråga dig själv om det verkligen är värt det.

 

Det här är inte ett bittert inlägg. För att citera mig själv "Att jag fortfarande gillar sex så pass mycket beror till stor del på att jag inte låter män komma undan med dumheter". Att ställa krav är att bry sig om sig själv.

 

Läs även andra bloggares åsikter om Personer du inte vill knulla med

Ingen åtalad enligt den sju månader gamla groominglagen som förbjuder vuxna att i sexuellt syfte ta kontakt med personer ej fyllda femton år, skriver Dagens Nyheter. Den nya lagen har genererat hundra anmälningar. Orgasmen uteblev. Tillskillnad från David Lagerlöf, pressekreterare vid Ecpat, tror inte jag alls att det har att göra med att lagen ännu inte är känd. Däremot ligger det nog mycket i “Det finns säkert många unga som är rädda för att tala med sina föräldrar om fula gubbar på nätet för reaktionen kommer att bli att de vill dra ur sladden”

 

Ungdomar har liksom vuxna ett behov av en privat sfär bortom dagboksläsande föräldrar med attitydproblem. Vad som är ännu mer relevant är att det här problemet är skapat av vuxenvärlden. När jag var fjorton skrattade jag och mina jämnåriga åt äldre män som kom med korkade sexuella förslag de rimligen borde förstå att ingen skulle nappa på. Sexuella förslag från den kategorin var vardagsmat tillika gratis underhållning.

 

Vi som pratat med dessa fula gubbar vet att många, om inte merparten, inte söker efter fysiskt umgänge utan helt enkelt bara någon att prata med för att kåta upp sig själv. Män som runkar bakom skärmen har måhända problem på det personliga planet, men de utgör inte något problem för de ungdomar som känner till blockeringsfunktionen. Det vill säga alla.

 

Läs också:

Har en person du inte vill ha sex med någonsin frågat om du vill ha sex?

 

Barns rätt till ett privatliv tyvärr ingen självklarhet

Mitt möte med Engla-mannen

Läs även andra bloggares åsikter om grooming, sexkontakt med barn, sex, folk som inte hittar blockeringsfunktionen borde låsas in för sitt eget bästa

Veckorevyn har publicerat en artikel med rubriken KK – kanon eller katastrof? och tar på sig uppgiften att redogöra för hur KK-relationer kan se ut utan att lämna utrymme för läsaren att tänka själv. Det framställs som någonting enbart destruktivt att vara kär i någon om kärleken inte är besvarad och artikeln utgår från att den som är kär drabbas av en depression om inte kärleken mynnar ut i en exklusiv sexuell relation. Det klassiska parförhållandet, eller som artikelförfattaren skriver - ”en seriös relation”.

 

Jag läser att om den ena parten får starka känslor och ”vill gå längre” är den enda lösningen att bli tillsammans eller att göra ”slut” med sin KK, men tänk om jag tycker om personen och vill fortsätta att ligga med personen som gör mig på gott humör och inte alls har något behov av att personen i fråga känner likadant för mig? För att inte tala om alla som gör slut för att känslorna svalnar. Relationer är farliga, de kan ta slut. Eh.

 

Hur vanligt är det inte att den ena partner oavsett relationsform är mer ”känslomässigt engagerad”? Jag vet inte om jag någonsin träffat personer som varit lika benägna att visa tacksamhet och kärlek. Det undantag jag kan komma på är när parets omgivningen vill sabotera relationen. Det brukar i regel stärka relationen och skapa ett vi och dom-förhållande. Vem som är mest engagerad brukar variera beroende på vem som har mest status i relationen och kan känna att den har sitt på det torra.

 

Veckorevyn krånglar till det mer än nödvändigt. Barnmorskan och sex-och relationsrådgivaren Eva Bergmark förklarar att det inte finns någonting positivt med KK-relationer – ett sådant konstaterande borde väl räcka för att slå hål på myten om att någon skulle kunna må bra utanför monogaminormens snäva ramar?

 

Relationer är komplexa! Personen som författat artikeln tycks ha missat att sexuella relationer utan krav om trohet och exklusivtet inte behöver vara mer märkvärdigt än att gå på bio och fika med sina kompisar. Hur vore det att låta de som inte har behovet av ”att känna något” och som tycker att sex faktiskt har ett egenvärde komma till tals istället för personer som dömer en hel livsstil för att den inte passar dem själva?

 

Röd libertarian skriver också och förklarar varför parförhållandet är en katastrof.

 

Läs även andra bloggares åsikter om KK, knullkompisar, sex, knulla, monogami, relationer, Veckorevyn, folk som knullar utan känslor

Fittor är inte lika avdramatiserade som kukar. När fittor skildras ska det vara tillrättalagt. Gärna håriga fittor med stängda blygdläppar från ett ovanperspektiv.

 

En del tidningar bestämmer sig för att visa fittan och då det kan upplevas tillräckligt kontroversiellt att ens skildra fittor är det lätt hänt att fittorna skildras så oskyldigt och oförargligt det bara är möjligt.

 

Det blir kontraproduktivt när en medveten tanke om att synliggöra fittan resulterar i det motsatta, att skildra fittan på ett sådant sätt att inte ens den mest inbitne kvinnohataren ska riskera få upp frukosten.

 

Vad har man åstadkommit då? Några kommer representera det äckel många känner inför fittan och kvinnokroppen i sin helhet. Det går aldrig att gardera sig helt. Den som är medveten kommer förstå att tidningen har en idé de inte riktigt lyckats ro i land. Har man lyckats åstadkomma något alls?

 

Kanske fyller det en funktion i sig att visa blygdläppar i alla dess former och färger för att döva kvinnans fittångest. Hon som tror att just hennes blygdläppar utmärker sig (på ett negativt sätt) när de inte själva verket inte gör det.

 

Först den dag fittor får visas kommer fittor att visas på ett avslappnat och inte tillrättalagt vis och tills dess visar vi bara det som faller inom ramen för det tillåtna.

Klassikern

Brösten är som bekant heller inte avdramatiserade. Det blir folkstorm när några kvinnor vill bada utan överdel och äcklet haglar. Om bröst visas får de gärna var små och ska helst prydas med ett långt tjockt hårsvall vid sidan om. Stora bröst har en större sexuell laddning i en del sammanhang och de som skildrar bröst vill inte anklagas för sexism (den moderna tolkningen är att sexism har någonting med sex att göra), men stora bröst är inte sexism. Däremot är det sexism att inte kvinnliga och manliga överkroppar kan skildras på lika villkor. Detsamma gäller fittan.

 

Fittbloggar är intressant. Läs även andra bloggares åsikter om Fittan, fitta, fittor, fittorna, etc

"Vem byter däck i din familj? Det är jag. Jag gjorde det i förra veckan. Grannarna blir förvånade men man ska inte vara så bekväm av sig. Bra kvinna reder sig själv."

 

Jag bemöts ibland med samma oförståelse när jag som kvinna dricker ren sprit. En del tycker naturligtvis att det är en märklig företeelse oavsett om en kvinna eller man gör det. Jag lärde mig att dricka öl och sprit. Mina äldre vänner fick beställa in cider till mig när jag var på krogen i femtonårsåldern. Jag sa att jag inte kunde dricka det som de drack. Någonstans förstod jag att det var helt ologiskt att de kunde dricka det, men inte jag. Jag bestämde mig för att jag skulle börja dricka öl och ren sprit och ganska snart kunde jag göra det. Idag kan jag inte dricka cider, grogg och läsk och glad är jag för det.

 

Kvinnor kan, men kvinnor vet inte alltid om det.

 

Alla år utom ett hade jag träslöjd. Det var några till kvinnor som hade valt träslöjd, men när jag hade syslöjd sista året bestod klassen av enbart kvinnor. Som kvinna var det lätt att imponera på träslöjdsläraren om du bara ansträngde dig och tog egna initiativ eftersom att ingen förväntade sig någonting av dig.

 

Det var nog ingen som hade kunnat gissa att jag byggde träkojor som barn. Då jag inte skulle få några fler syskon fick jag lov av min mor att ta i sär barnvagnarna och använda hjulen till en lådbil. Jag tyckte om att såga för hand.

 

Jag kommer från ett hem där man inte ber om hjälp för minsta lilla. Jag skruvade ihop min första bokhylla på egen hand. Min mor målade ensam om ladan som står på gården. Jag hjälpte min far att byta däck när jag var åtta år. Han förklarade hur domkraften skulle användas och hur jag skulle göra. Han fick skruva åt muttrarna, jag kände mig själv allt för väl för att ta på mig det ansvaret.

 

Några gånger när någonting skulle sättas ihop föreslog min mor att jag skulle vänta tills far kom hem. Jag var rastlös som barn och de orden garanterade att jag inte skulle klara av att vänta och dessutom – varför skulle jag vänta på min far när jag kunde ordna det på egen hand?

 

Med blandade känslor ser jag upp till oberoende självgående kvinnor. Jag har svårt att dölja min förtvivlan när kvinnor och män säger att de inte kan. Det är klart att du inte kan göra någonting du aldrig testat. Kunskap kommer inte naturligt, du måste pröva dig fram och våga misslyckas.

 

Jag fick en symaskin som spontanpresent av min mor för några år sedan och kan numer sy för husbehov, men det tog lång tid innan jag lärde mig att sy. Om du bara visste hur många nålar jag har förstört, hur många gånger jag har brusat upp mig själv för att jag inte kan.

 

Kvinnor som resonerar att de behöver en man för att ordna saker vet inte i nio fall av tio inte vad de pratar om. Du kan om du bara vill ge det lite tid. Det är inte nödvändigtvis ofeministiskt att göra traditionellt kvinnliga saker, däremot är det ofeministiskt att tro att du inte kan för att du är kvinna.

 

Läs även andra bloggares åsikter om kvinnor kan, kvinnor, män, könsroller,

Vad är bra skönlitteratur undrade min svenskalärare. Det går inte att säga vad som är bra skönlitteratur, det som är bra för mig är dåligt för någon annan, sa någon. Det är subjektivt, sa en annan och en tredje sa någonting på samma tema men annorlunda formulerat.

 

En del har samma förhållande till sex. Diskussionen om huruvida det finns bra sex eller ej är tämligen ointressant om den inte föranleder ett samtal om vad de flesta uppskattar och uppfattar som bra sex.

 

Om inte jag definierar vad jag tycker är bra sex lämnar jag åt någon annan att göra det och det kan sluta lite hur som helst. Som individ har jag ett ansvar att förmedla vad jag tycker om sexuellt. Jag kan inte räkna med att den jag ligger med vet vad Johanna Sjödin uppskattar (bortsett från kondomer, ansiktssprut och stora kukar).

 

Riktigt intressant blir det om man kontrasterar och istället definierar det dåliga sexet:

 

Be den du ligger med att stöna mindre eller tystare.

 

Anta att du per automatik framkallar orgasmer a la ”Jag knullar på så säger du till när du kommit”.

 

Tjata om att slippa kondom!

 

Var hårdhänt med personens bröstvårtor om personen inte bett om det/du fått grönt.

 

Om kvinnans kropp vibrerar, hon stönar och det kommer en för dig obekant vätska – antyd att hon kissat på sig.

 

Ejakulera alltid i personen oavsett om den vill det eller ej, fråga aldrig - du ger dig själv de bästa svaren.

 

Var en egoist, prioritera bara din egen njutning.

Var omotiverat kränkande och pinsamt skrytsam!

Fyll på listan!

 

Läs även andra bloggares åsikter om bra sex, sex, knulla, dåligt sex

Ingen vill vara den inkvoterade. men vi har lärt oss leva med att vi alla är "inkvoterade".

Insidan räknas är som kommunismen. En fin tanke, men inte mer. Insidan är i praktiken underordnad andra världen. Det är ingen som bryr sig om vem du är och vad du lyckats åstadkomma. Allt detta känner vi till. Den som vill ligga har en idé om vad han eller hon bör göra för att få ligga, en del lyckas, andra inte, men det finns alltid en idé.

Vi vet också att det mest effektiva rådet att ge någon man vill se misslyckas kapitalt lyder följande: var dig själv! Det är ingen som vill lära känna Dig.

Vill Du vara utvald? Vill Du att personer ska uppskatta dig för just den Du är? Klart du vill, men om sanningen ska fram är du bara en lättlurad nolla. Jag är varken cynisk eller bitter. Den största frigörelsen är att inse att du är betydelselös och att du aldrig någonsin kommer att lyftas fram för att just Du är Du.


När du lyfts fram finns det andra personer som får backa undan, inte på grund av eller trots deras kompetens utan för att de inte har det där som tilltalar den subjektive rekryteraren som är en man.


Att förneka detta är ett slag i ansiktet på alla de som aldrig lyckas. Det är inte ditt fel min vän.

Läs även andra bloggares åsikter om insidan räknas, insidan räknas inte

När en del försöker ta tillbaka ordet våldtäkt vill andra ge våldtäkt en helt ny betydelse. Det är inte ordkombinationen ofrivillig sex det är fel på, utan oförmågan och oviljan att betrakta det ofrivilliga sexet som ett problem.

 

Jag tror inte att något ord i världen kan förändra det faktum att det finns personer som tar lättvindigt på sexuella övergrepp, en del för att de anser att det är kvinnors ansvar att inte försätta sig i en situation där de riskerar att bli våldtagna (var kan man fråga sig), andra för att de inte kan relatera till att det går att ha ofrivilligt sex, den kategori som inte vill någonting annat än att knulla och ser våldtäkt som knulla, varken mer eller mindre. Den kategori män som alltid får mig att undra hur ser de på våldtäkt om det är en man som har sex mot dem mot deras vilja, för jag antar att inte ens heteromannen som inte kan relatera till ofrivilligt sex eftersom att han aldrig, eller mycket sällan, får utlopp för sitt sexuella behov med en annan person, i detta fall en kvinna, tycker att det skulle vara i sin ordning.

 

Om man förmår en minderårig person att utföra vissa sexuella handlingar framför en webbkamera, så kan det enligt min mening vara frågan om våldtäkt mot barn, säger kammaråklagare Charlotte Österlund.

 

Ordet förmår är intressant i sammanhanget och helt i linje med nuvarande sexualbrottslagstiftningen som tar föga hänsyn till om fjortonåringen ville ha sex eller ej. Handlingen i sig, att förmå någon att utföra sexuella handlingar framför en webbkamera, är inte olaglig. Det är personens ålder som är det väsentliga.

 

Österlunds resonemang är ett symptom på vuxenvärldens oro, men botemedlet är inte att förminska våldtagna kvinnors upplevelser. Att jämställa frivilliga och önskade handlingar med våldtäkter försvårar ytterligare för våldtagna kvinnors chanser att kommunicera att de blivit utsatta för någonting allvarligt och bli tagna på allvar.

 

Läs även andra bloggares åsikter om våldtäkt

Som nybakad feminist var jag medveten om många av de fördomar feminister möter i sin vardag. Jag inbillar mig att jag påminde rätt väl om andra nybakade feminister i och med att jag tidigt proklamerade att feminism inte handlade om manshat, vilket jag efteråt känner ett visst mått av skepsis inför. Uppenbarligen tyckte jag att det fyllde en funktion vid den tidpunkten, men med tanke på att jag var ung och inte hade varit med då det begav sig kunde jag rimligen inte ta ansvar för vad någon annan hade sagt och gjort. Eller vad någon annan feminist INTE sagt och gjort kanske är närmare sanningen.

Jag minns mannen som hade kommit på att beviset för feministernas manshat är deras övertygelse om att alla män är potentiella våldtäktsmän och försökte ställa mig mot väggen med den "sanningen". Jag kan inte längre räkna hur många gånger någon kommit dragandes med feministernas övertygelse om att alla män är potentiella våldtäktsmän, men det är många.

Det är relaterat till det här:

A businessman is suing British Airways over a policy that bans male passengers from sitting next to children they don't know - even if the child's parents are on the same flight, skriver Daily Mail. "If they find a man next to a child or teenager they will ask him to move to a different seat. The aircraft will not take off unless"

Mirko Fischer menar att British Airways behandlar alla män som potentiella våldtäktsmän. Åtminstone alla män som sitter bredvid ett okänt barn. Det är en sak att säga att alla män är potentiella våldtäktsmän och en annan att behandla alla män som potentiella våldtäktsmän.

Idag skulle jag ha frågat den mannen som försökte ställa mig mot väggen varför han inte trakasserade föräldrar, politiker, alkoholkommitten, poliskåren och andra vuxna som vill begränsa kvinnors livsutrymmen utifrån antagandet att alla män som vistas utomhus efter ett visst klockslag är farliga.

Jag skulle kunna hålla studiecirklar om hur hemska en del män är och bidra med några självupplevda erfarenheter, men det är inte bitterfittor och bitterfittornas gelikar som upprätthåller synen på mannen som farlig. Det är frivilligorganisationer för barns välmående och British Airways.

Manliga antifeminister är noga med att poängtera att det inte finns någon manlig kollektiv skuld. Jag vill mena att män i allra högsta grad är delaktiga i att skapa bilden av mannen, genom sitt eget beteende och genom saker de säger om män som grupp. Samma män som upprörts över Irene von Wachenfeldts uttalande "Män är djur" ger henne rätt. När du talar om för kvinnor att de får räkna med att bli våldtagna om de umgås med män/vistas ute bland män har du sällat dig till dem som aktivt ser till att bilden av mannen som farlig upprättshålls och frågan är vem som gynnas av det.

Läs även andra bloggares åsikter om sexuella övergrepp, män, farliga män, alla män är potentiella våldtäktsmän, feminism, antifeminism, british airways,

Traditionella könsroller inom dans är inte hela världen sägs det, men varför är det hela världen om någon vill strunta i några av dessa undrade jag för några dagar sedan.

 

Tanja Suhinina skriver ”Suzanne Holtz undrar till exempel varför feminister vill ändra på allt som är traditionellt, hon vill själv dansa med lång stark karl och begriper inte vad "ligger bakom denna heta önskan att få dansa med likakönade, eller att få föra dansen när man är kvinna". Holtz behöver inte tänka på vad som ligger bakom hennes egna heta önskan att dansa med karlar, hon behöver inte tänka på var hennes partners heta önskan att föra kommer ifrån heller. Men hon känner uppenbart sig provocerad när nån råkar tycka att annat vore kul”.

 

”Gudrun Schyman däremot, var tvungen att ändra på allt” skriver Holtz och jag frågar mig vad detta ”allt” består av. Det är snarare så att allt Scyman gör tolkas som en jämställdhetsuppvisning eller kanske snarare en jämställdhetsuppläxning. Hade någon som inte kallat sig feminist gjort någonting banbrytande undrar jag om någon ens hade lagt märke till det.

 

Genuspedagogik är antifeministernas hatobjekt nummer två efter kvotering. Barnen ska få göra det de själva känner för brukar de invända vilket i prakten innebär att tjejer vill göra allt som hör tjejer till och att killar vill göra allt som hör killar till.

 

Vad en feminist vill göra på dansgolvet är inte lika intressant. Det måste finnas en orsak (jag vill höra den i debatten om unga som dricker "det måste finnas en anledning till att unga dricker") tlll att det finns en norm menar Holtz, men att det kan finnas goda skäl att inte vilja leva normativt tycks hon inte kunna föresväva sig.

 

Lär er att njuta av livet istället för att irritera er på allt och alla, avslutar hon och jag önskar henne detsamma. Den traditionella dansen är trots allt inte hotad för att en feminist vill ”kasta ner sin partner i tangopose”.

Jag brukar inte titta på TV, men jag gjorde det i fredags och röstade till och med. På Schyman såklart. Jag vill se mer av henne i rutan.

Läs även andra bloggares åsikter om Tanja Suhinina, Let's Dance, Gudrun Schyman, Susanne Holtz, dans, könsroller, normer, genuspedagoik, feminism, antifeminism, jämställdhet, dansen är hotad för att en feminist dansar annolunda

Klumpesnusk skriver tänkvart om hur kvinnor som lyckas bortse från sin omgivnings förväntningar växer. Klumpesnusk illustrerar sin poäng med det som gör kvinnan, nämligen hennes hår.

 

Feministen Susan Brownmiller ägnar trettio sidor åt håret på huvudet i boken Kvinnligt. Ansiktet är det första vi visar upp och mycket riktigt är det så att ”en förändring i frisyren kan påverka ansiktets utseende”. Håret finner inga gränser då det är ”kroppen smidigaste råmaterial” som kan ”klippas, plockas, rakas, lockas, göras rakt, flätas, oljas, blekas, tonas, färgas och dekoreras med dyrbara prydnader och symboliska mönster”.

Mycket har hänt sedan boken kom ut. Att ha hår på övriga kroppen idag är ett samtalsämne till skillnad från den tid då det sågs som helt normalt att också ha hår på andra ställen än huvudet.

 

Kläder döljer förvisso, men när du står i omklädningsrummet och någon får syn på dina orakade ben ska du inte vara säker på att det bara är benen som lämnar rummet. Allt detta måste vi rimligen känna till då den äldre generationen inte alls i samma utsträckning vittnar om personer som bytte om på toaletten, gömde sig under trappan eller tog med sig två handdukar för att ingen skulle kunna se mer än det som var absolut omöjligt att dölja.

 

Det är inte längre enbart håret på huvudet som signalerar att du är en riktig kvinna. Du förutsätts raka bort alla hårstrån som pryder dina ben och dina armhålor. Venusberget är fortfarande ett område för experimenterande, men jag undrar hur länge den friheter varar.

 

För många är det en process att gå från helrakat till orakat och jag kan inte annat än hålla med Klumpesnusk om att orakat signalerar självförtroende. Frånvaron av hår (som konsekvens av hårborttagning) är inte lika osexig som det bristande självförtroende som kan ge upphov till frånvaron av hår. Att jag finner självförtroende attraktivt beror nog främst på att de motsatta är raka motsatsen.

 

Läs även andra bloggares åsikter om självförtroende, process, hårborttagning, kvinnlighet, hår, Klumpesnusk, Susan Brownmiller, orakat signalerar självförtroende

Den som läst mina äldre inlägg vet att jag inte sminkat mig på flera år. Det är nämligen så att de feminister som inspirerat mig allra mest har varit de som levt upp till myten om hur en ”riktigt feminist” ska se ut. Och då vill jag givetvis inte vara sämre. Jag tänker på den osminkade kvinnan med hår under armarna och kort hår på huvudet. Hon med en fitta som lubricerar ofta, gärna och mycket. Ok, det sista hittade jag på, men det stämmer bra in på mig (när jag inte har svamp).

 

Hur mycket jag än ogillar smink så är det svårt att inte bli försiktigt positiv till företeelsen när jag vet hur en del unga kvinnor som sminkar sig och/eller vill sminka sig blir bemötta av sin omgivning. De gör sig till och de är bara barn ropar en till delar förskräckt vuxenvärld.

 

Barn ska vara barn och det spelar ingen roll om alla barn sminkar sig i morgon. Det kommer ändå inte vara ”barn” att sminka sig. Till skillnad från sminket tycks inte den föråldrade barndefinitionen som saknar all verklighetsförankring gå att tvätta bort. Det gäller inte bara smink, det gäller de flesta produkter som nyttjas av vuxna, ungdomar (och ibland även barn) men som är vuxenkodade.

 

Det man på sin höjd kan åstadkomma genom att försöka hindra unga att göra ”vuxna saker” är ett skapa ett ännu större utanförskap. En mycket mer framkomlig väg att förklara sin egen synpunkt OCH motivera den. Jag inspirerades av feminister som levde som de lärde. Inte av min kompis pappa som köpte läsk till sig själv men nekade min kompis detsamma för att det enligt honom var onyttigt för henne. Det var det säkert, men hade han någon trovärdighet i hennes ögon om vi bortser från hans kropp som möjligen skvallrade om att det var onyttigt i allmänhet?

 

När du är vuxen äger du saker och huruvida du har något behov av det du äger och vad du gör med dessa ting ifrågasätts inte på samma sätt som när du är ung. För den tioåring som vill ha en mobiltelefon räcker det inte nödvändigtvis att han eller hon tänkte använda den som vilken vuxen person som helst skulle ha använt den. Tioåringen förväntas ha särskilda skäl om inte föräldrarna inser att det skulle gynna dem själva att deras barn ägde en. Samma sak gäller plagget som håller brösten på plats eller helt enkelt bara fyller funktionen att vara dekorativt.

 

Om just du råkar vara en arg förälder som förfasar dig över att din tolvåriga dotter har köpt stringtrosor, eller vad det nu kan vara, råder jag dig att ägna några minuter åt att fundera över din egen delaktighet. Vad som är värst är inte så intressant, men jag finner en tröst i att den unga kvinnan själv bestämmer sig för att börja sminka sig och inte hennes föräldrar som från dag ett tvingade på henne en könsroll (som ständigt förväntades manifesteras). En könsroll som de borde ha kunnat ana skulle komma att ge resultat också tolv år senare. Man kan inte få allt!

 

Läs även andra bloggares åsikter om smink, stringtrosor, barn, barn ska vara barn, vuxna, vuxenvärlden, könsroller, sexualiseringen

Inga av de jag nominerade till Stora bloggpriset går att rösta på.

Några av de jag nominerade:

Kvalitetsbloggen

Trollhare

Mensflickorna

Tanja Suhinina

Sleepless

Jag röstade på Hanna Fridén (vardagsliv & fritid) och Farmor Gun i Norrtälje (politik & samhälle). Jag läser inga kulturbloggar, modebloggar, teknikbloggar eller sportbloggar. Som vanligt saknar jag en sexkategori.

Förra året var det fyra män och en kvinna som nominerades till politik & samhälle, i år var det fyra kvinnor och en man.

Läs även andra bloggares åsikter om Stora bloggpriset, Trollhare, Tanja Suhinina, Mensflickorna, Sleepless, Kvalitetsbloggen, Hanna Fridén, Farmor Gun, bloggar, politik