Besök johannasjodin.se

En fundering bara, är alla frågor gällande kukstorlek till Olle Waller ett stort skämt eller är det män som faktiskt är ute efter att bli bekräftade? Hur bekräftande är det egentligen att en okänd man talar om att du nog allt duger som du är med din normalstora kuk/mindre kuk? Olles policy är att svara på alla frågor men jag undrar om han inte blir lite less på män som ställer precis samma fråga där den enda skillnaden är måtten på frågeställarens könsorgan. Hur svårt är det egentligen att scrolla ner och inse att samma fråga ställts hundra gånger innan, inte så att jag irriterar mig på att samma fråga dyker upp HELA tiden, jag undrar bara hur det kommer sig att den faktiskt gör det.

Olle skulle aldrig tala om för dig att du inte duger precis som du är, det finns olika kvinnor, kvinnor som tänder på olika saker och olika sorters kukar. Allt är individuellt, något i den stilen måste sexualupplysare svara. Så män där ute är det verkligen bekräftande att få de där svaren du själv kan räkna ut om du bara stannar upp och funderar en minut?

Läser just nu en väldigt förenklad bok om feminism. Nedan följer en del exempel (direkt citerade ur boken) hämtade ut omfångsundersökningen "Slagen dam".

* Sammanlagt uppger nära varannan kvinna att hennes tidigare make/sambo har uppvisat ett kontrollerande beteende mot henne.

* Var tredje kvinna uppger att hennes tidigare make/sambo var svartsjuk och krävde att få veta vem hon träffade och vad hon gjorde.

* Drygt var fjärde kvinna uppger att hennes tidigare make/sambo fått henne att känna sig underlägsen och dålig.

* Var fjärde kvinna har blivit kallade för nedsättande saker av sin tidigare make/sambo

* 12 procent av kvinnorna uppger att deras nuvarande make/sambo uppvisar ett kontrollerande beteende gentemot dem.

Människor i förhållande behöver inte nödvändigtvis påminna om normalt fungerande människor och att människor i förhållande tenderar att behandla varandra illa har ofta mer att göra med besatthet än något annat. Det översta exemplet är troligen lika åt båda hållen oavsett kön. Kontrollen tar sig möjligen i olika uttryck. Det andra exemplet lika så, förhållanden går ju ut på att vara svartsjuka och sätta gränser vad jag förstår, det är iallafall så i praktiken, tanken innan var (i bästa fall) aningen finare innan förhållandet blommade ut. Förnedring och nedsättande namn är inte heller någonting nytt, däremot tror jag att fler än 25% av kvinnor i förhållanden blivit kallade för nedsättande saker. Denna undersökningen är baserad "gamla" förhållanden. Förhållanden är först dåliga när de är över. Då kommer alltid sanningen fram. Det sista exemplet är därför inte relevant, positivt att 12% ändå vågar erkänna det. Anonyma undersökningar har en funktion helt klart.

Kontrollerat beteende uppfattas naturligtvis olika, för många är detta beteendet ett bevis på kärlek. Människor i förhållanden försöker göra varandra svartsjuka och när de väl lyckas känner de sig bekräftade. En viktig sak de inte nämner är att kvinnor är mer benägna att uppoffra sig för sin partner och människor överhuvudtaget. Få män skulle göra detsamma, och med detta har jag inte sagt att det skulle vara någonting negativt. Tvärtom tycker jag det är positivt att inte göra saker mot sig själv för att glädja andra. Kvinnor har en sak gemensamt, de är förtrycka och i och med det så accepterar många kvinnor dåliga sociala förhållanden, så länge det finns någonting värre. Kvinnor bär på en rätt tragisk uthållighet, när allt blir vardag så slutar vi reflektera över det. Vanligt i långa förhållanden, det sociala livet finns inte längre, den enda som finns kvar är pojkvänner och för att inte gå miste om honom med finns en lång lista över saker att göra. Jag är inte helt oförstående med att kvinnor väljer att vårda det sista som finns kvar däremot tycker jag alla borde ta sitt ansvar och försöka umgås med dessa människor. Dessa människor behöver komma i kontakt med allt som de har förträngt under årens gång - det sociala livet, friheten.

Den där rädslan som alltid finns där, rädslan du inte reagerarar över just för att den är en del av din vardag. Är kvinnor egentligen rädda för våldtäktsmän? Jag vet fall där det är helt uppenbart, kvinnor som aldrig går ute sent på nätterna, kvinnor som alltid ser till att någon kan hämta efter klockan tolv. Kvinnor som hellre tar den långsamma upplysta vägen istället för den korta mörka vägen genom parken. I just parker sker många överfallsvåldtäkter, Humlegården i Stockholm tänker jag på allra först. Vi vet att nio av tio våldtäkter sker inomhus där förövaren är en bekant eller närstående person. Dessa siffror hindrar oss inte från att gå på fester, vara hemma med våra föräldrar och övriga släktingar, vi känner oss trygga i dessa miljöer. Aftonbladet skulle aldrig (peppar peppar) gå ut och säga att vi kanske borde granska våra nära och kära.

Aftonbladet och Expressen är mästare på att få människor att frossa i andra människors olycka. I juli 2006 dömdes den omtalade Hagamannen till 14 års fängelse. Efter domen gick media ut och frågade kvinnor om de kunde känna sig säkrare nu när han satt inlåst. Som om problemet våldtäkt försvann med domen, vilket skämt. Jag undrar om kvinnor egentligen är rädda eller om kvinnor blir hetsade till att vara det. Det handlar inte bara om sexuella övergrepp, just nu ska vi människor vara rädda för allt som bara går. En dag ska vi alla där stå och tala om övervakningen som den slutgiltiga lösningen. Väldigt många som får frågan om de känner sig rädda har säkert inte ens funderat på huruvida de är rädda eller inte, här kan media föda en skadlig tanke inom oss. Det är viktigt att kvinnor inte ser sig själva som problemet, detta föder känslan av egen skuld och det är den vi måste komma ifrån.

Alltid när ett fall av sexuellt övergrepp eller försök till sexuellt övergrepp uppdagas så kommer alltid media med fina små knep till oss kvinnor. Vad vi kvinnor bör göra, för det är ju vi kvinnor som är problemet - inga kvinnor, inga våldtäkter. Inga män, inga våldtäkter kan vi också säga för att vara lite fula men nu har jag faktiskt trampat på någons ömma tå känner jag.

Jag är helt emot Aftonbladets och Expressens sett att skriva om våldtäktsfall. För att få oss läsare intresserade försöker de göra historian mer spännande genom att ge den misstänka våldtäktsmannen ett fånigt namn. Vi glömmer bort den utsatta, jag tror inte alls den utsatta är lika förtjust i stora feta rubriker a la Aftonbladet. Varje dag brukar det finnas små notiser om sexuella övergrepp som ägt rum, vi är dumma om vi tror att dessa fall är de enda existerande. Genom att skriva om enskilda stora fall glömmer vi bort alla de andra kvinnorna som utsätts för liknande övergrepp. Jag skriver "liknande" för att det naturligtvis finns olika grader av övergrepp. Vi glömmer bort de höga mörkertalet, det finns personer som tror att de anmälda våldtäkterna endast är 25% av de som faktiskt äger rum. Framförallt kan Aftonbladets och Expressens handling få till effekt att kvinnor inte anmäler män, rädslan för att hängas ut i media. Av egna erfarenheter så vet jag att kvinnor som gärna berättar om de sexuella övergreppen för vissa personer men få vill göra någon stor sak av det. Många är väldigt noga med att det absolut inte får komma ut. Det respekterar jag men jag ser det som ett väldigt stort problem att kvinnor inte vågar berätta. Tvivel är nog den största orsaken, kvinnor vet att andra kvinnor fått kastat i ansiktet att de ljuger. Är det dessutom den populära killen alla avgudar (av någon outgrundlig anledning) så blir det naturligtvis jobbigare. Har det ens något värde att berätta om ändå ingen lyssnar? Hela ens sociala liv kan stå på spel och är det verkligen värt det?

På frågan om jag är rädd blir svaret nej. Jag vet hur det är att bli våldtagen, jag vet hur det är att vakna upp i en "trygg" miljö av att en känd eller okänd person ligger och tar på min kropp och mitt kön. Jag vet hur det är att inte vakna och få historien berättad först efteråt. Jag vet vad som kan hända mig och jag tror ovissheten av vad som kan hända gör oss rädda i den mån vi nu är det. Jag tänker respektera att kvinnor är rädda men jag tror vi alla vinner på att inte vara det. Till att börja med måste vi erkänna för oss själva att vi har en egen vilja som ingen kan ta ifrån oss.

Hade en diskussion om det där för ett tag sedan. Unga män kan få stånd i princip när som helst, förmågan brukar försvinna när männen blir äldre. Kvinnor däremot kan i princip knulla jämt. Jag köper inte att våra kroppar inte skulle vara skapta för att knulla. Skapta eller inte nu finns funktionen så varför inte använda den?

Jag tror att våran mun är skapt för att kritisera allt ungdomarna göra. Vår förmåga att skriva bör användas till insändare på samma tema. Vår oförmåga att tänka likaså.. Fittan, urinröret alltså och sen förstår du var jag vill komma. Inte Wetsex, jag vill inte moralisera men det blir ju så jobbigt att tvätta ren lakanet efteråt. Varför tror du att vi är födda med fitta, mun och förmågan att svälja? Fittan är ett bra förvaringsutrymme, mer en resurs en något annat. Spermabank heter min.

Den underförstådda poängen (om jag förstått rätt) med Marie-Louise Ekholms (m) uttalande är att vi unga ska leva i monogama relationer. Se hur det gick i Afrika när USA gick in med sina avhållsamhetslöfte, kvinnor och män fick lova att hålla sig innan äktenskapet. Männen var otrogna och det resulterade i att kvinnorna fick HIV. Otrohet är ännu ett "problem" som ingen vill erkänna. Hoppas alla ni däreute är otrogna, när 99% av befolkningen vänstrar blir det ännu dummare att påstå att detta skulle vara ett problem. Kom bara ihåg kondomen. Som ni vet kom p-pillret att kallas den kvinnliga frigörelsen, det roliga idag är det faktum att de flesta som använder p-piller lever i monogama relationer. Lika dumt som när människor i monogama relationer pratar om rätten till den egna kroppen.

När unga människor och sex kommer på tal så kommer alltid vuxna med påhittade lögner. Istället för att erkänna att unga människor är kåta individer precis om vuxna så går media ut och skriver att det är Big Brother som förstört våra fina svenska ungdomar. Markoolio har bidragit till att alla ungdomar dricker alkohol, det roliga är att Markoolio sjunger om Reggae, de flesta av oss skulle koppla ihop den musikstilen med en annan drog.

När ungdomar gör något idag så utgår vi från att det är ett problem, att vuxna har samma intressen ifrågasätts inte. Ingen vill vara den helnyktra asexuella förebilden. Förebild för vem undrar jag. Media kritiseras ofta för att skriva för mycket om sex, våra käre vuxna påstår att detta hetsar unga till att ha sex. Var det bättre innan 1938 då preventivmedelsupplysning var förbjudet? Att tysta en befolkning hjälper inte, åter igen tar jag Afrika som exempel.

Kunskap föder kunskap, så borde vi tänka. Idag tycker jag mer att det handlar om att unga människor ska vägras kunskap. Marie-Louise Ekholm (m) tillägger i sitt uttalande att hon gärna ser ett sammarbete mellan Ungdomsmottagningen och skolan. Detta säger mer än nog, här har hon bevisat att hon inte vet vad hon pratar om. Jag tänker hålla med när Ungdomsmottagningen tar sitt ansvar och pratar om kondomanvändning och inte p-piller.

Var på ungdomsmottagningen idag, har haft en inbokad tid hos dem sedan länge (drygt två månader). Fick en påminnelse en halvtimma innan, ett sms. Läkaren jag träffade var bra, inte alls dömande som alla övriga är på ungdomsmottagningen. Hon lyssnade, tog för givet att jag kunde saker, det märktes inte bara på hennes ton. Jag bör påpeka att detta är en person som håller till på Sundsvalls sjukhus vanligtvis och har ett fåtal pass på ungdomsmottagningen varje månad.

Hon försökte se problemen istället för att avråda mig från att ha sex som en tidigare person från ungdomsmottagningen gjorde. Innan jag fick genomgå en gynundersöking pratade vi om vad man kan göra åt menssmärtor. Det var därför jag var där, egentligen är det ingen som vet om det är menssmärtor eller om det är övriga magproblem. Ännu rörigare blir det med vetskapen att mensvärk kan man ha innan, under och mellan de två mensperioderna (blödningarna). Jag satt hela tiden och var tvärsäker på att hon skulle dra upp p-piller som hjälpmedel mot mensvärk. Först nämner hon värktabletten ipren, jag svarar att jag är emot att bruka preparat. Jag svarar att jag hellre löser mina besvär utan onaturliga preparat som kroppen faktiskt inte behöver. (Egentligen menar jag att jag hellre har ont än att fylla min kropp med saker som inte är naturliga för kroppen men det säger jag naturligtvis inte.) Efter det nämner hon p-pillret (naturligtvis), jag svarar att det går ännu mer bort. Hon acceptera mitt svar helt och håller, hon försöker inte alls påverka mig likt ungdomsmottagningens personal. Skönt. Det tredje snälla, oförarliga alternativet är vetekuddar. Jag nämner att jag testat att hälla varmt vatten i en petflaska. Det roliga kommer nu när hon svarar att det fungerar utmärkt. Nyss har hon pratat om onaturliga preparat och sist tar hon upp det ofarliga alternativet. Finns det verkligen ingen annan lösning än medicin så är jag möjligen för (eller åtminstone inte emot) annars är jag helt emot saker i pillerform. Utan att tänka efter så påstår ofta såväl läkare som arbetarklassens medlemmar att piller är det enda alternativet. Otroligt tröttande, värktabletterna är farligt nära p-piller vad det gäller populariteten hos dessa två grupper och det skrämmer mig.

Det roliga (jag tror det var ett misstag) är att hon frågade hur jag då skyddar mig mot klamydia när jag svarar att jag är helt emot p-piller. ?Inte med p-piller iallafall? svarar jag och småskrattar och hon inser genast det dumma med den frågan. Hon påpekar att jag varit där och testat mig för könssjukdomar innan (kanske var det därför hon tog förgivet att jag inte använder kondom?). Jag svarar att det har mer att göra med att jag vill kunna bekräfta för människor att jag är frisk och verkligen ha några belägg för det. Hon talar om att jag inte ska ta det som ett påhopp, många kan tro att jag är otrevlig när jag är allvarlig men så är inte fallet.

Det här kanske låter som en stor sågning av denna läkare men det är det inte. Hon måste säga vissa saker, läkare är påverkade av vad vanliga svenssons tycker och måste anpassa sig efter deras konstigheter och fördomar. Hon frågade när jag hade min mens senaste (angående om den var regelbunden eller ej). Jag talar om att det är sista dagen denna period. Hon talar om innan hon gör gynundersökningen att jag absolut inte behöver oroa mig om jag börjar blöda. Alla är så rädda för mens så detta säger hon för att hon "måste". De som inte är rädda för sin mens är det åtminstone inför andra personer. Det är t o m lite fint att dissa sin mest naturliga funktion (menstruationen) för vem är så sunkig som den person som tycker att mens är helt oförargligt? Jag tycker det är positivt att de innan talar om att det är helt lugnt om det börjar blöda. Helst av allt vill jag att menstruationen börjar ses som vad det faktiskt är, det mest naturliga och kvinnliga som finns.

Har en vän som fick frågan om hon inte ville testa sig när mensen var över istället, är denna kränkning alternativet så är det givet vad jag föredrar. Anpassning, jag må tycka vad jag vill om det. Ju mer vi ser oss som en del av ett problem ju värre konsekvenser kan det få. Min erfarenhet är att om vi tar lätt på saker och inte gör en så stor grej av allt så kommer vi närmare en normalisering. När människor däremot är ensamma i ett rum och vi kan anta att personen kanske är nervös och kanske tycker hela situationen är obehaglig så är nog det bästa att spela med de gense dumheter som spökar i människors huvuden. Nervositeten kan mycket väl ha med tidigiare helt fruktansvärda besök hos ungdomsmottagningen. Det må vara förnedrande att besöka dem igen efter ett helt fruktansvärt besök, kanske är det enda lösningen. Vet man inte var man kan vända sig så blir det nog lätt så. .

Det finns en gammal föreställning om att kvinnor generellt har mindre sexlust än män och att kvinnor ogärna har sex med personer de saknar känslor för. Att sexlusten varierar beroende på kön har jag inte hittat något som tyder på, däremot tror jag att kvinnor har en större benägenhet att hamna i asexuella perioder än män. Känslor eller vad vi nu väljer att kalla det, jag kan bara tala utifrån mig själv - jag vill vara säker på att personen jag eventuellt har sex med är snäll och inte sysslar med några konstigheter. Snälla människor har man väl någon sorts känslor för, eller? Jag tänker mig att jag inte är ensam om att tänka så. De män jag pratat med om detta tycker inte alls att det behöver bekräftat att kvinnor är si eller så. Män har ingenting att frukta.

Som kvinna finns det en massa saker du måste ta i beaktning innan du väljer att ha sex med en man. Är kvinnans njutning viktig för honom, anser han att sexakten är avklarad i samma skede som han får orgasm (och gäller det även om han kommer efter två minuter)? Att ge kan vara både skönt och roligt (uppskattningen med) men är det verkligen lika roligt om mannen är helt passiv och inte ger något tillbaka? Vill (lägg märke till mitt ordval) personen ifråga använda kondom (som kvinna har du mer att förlora på att inte använda kondom, oönskade barn och högre risk att bli smittad av könssjukdomar)? Respekterar han att du vill använda kondom eller kommer han argumentera emot dig för att inte behöva ta sin del av ansvaret? I många fattiga länder råder det brist på preventivmedel för kvinnor detta leder till att kvinnorna är helt beroende av mannens vilja att använda kondom.

Hellre dåligt sex än inget sex? Dåligt sex rymmer så mycket, prestationen är det jag tänker på allra sist. För män är sex inte alls lika riskfyllt, det är inte så mycket du som man behöver fundera över. Kvinnor i monogama förhållanden har en benägenhet att göra det de själva tror eller vet ligger i mannens intresse för att undvika att bli lämnade. Kvinnor uppoffrar inte sällan sin egen njutning för mannens. Detta gäller naturligtvis inte bara kvinnor i monogama förhållanden. Mannens njutning är ett måste och kvinnans ses mer som en bonus. Tänk om vi kvinnor kunde komma efter två minuter och faktiskt gjorde det varje gång, hur roligt skulle det då vara? Det finns människor som på fullaste allvar argumenterar på detta vis, det finns en sanning i det i någon mån men detta är bara ännu ett sätta att sätta åt "krävande" kvinnor. Vem har någonsin påstått att kvinnors njutning skulle vara viktigare än mannens, vem försöker ni lura? Det är väl allmän kännedom att den mentala orgasmen för oss kvinnor är att tillfredställa er män, vi behöver ingenting i gengäld (jo hej du).

Att sex är så mycket mer än orgasmer håller jag med om, det tråkiga är att detta blivit ett alibi för att kvinnor inte ska kunna "kräva" att uppnå orgasm, att kvinnor faktiskt kan klara sig utan sådant. När man talar om kvinnor som vill uppnå orgasm pratar man ofta i termer av att kvinnor är krävande. Kvinnor ber om att komma och män ber om att få stå över. Det finns massor av saker vi människor överlever utan, men varför ha det så tråkigt som möjligt? Män kan ge kvinnor orgasmer, det är ingen omöjlighet även om sexologer ibland vill få oss att tro det. Dessa sexologer gör kvinnor en otjänst som talar om för männen att hur snälla de än må vara så kan inte kvinnor alltid få orgasm. Att män som gör något bra får beröm är ingenting nytt, kvinnan som varje dag ger sin man en avsugning får inte ens ett tack tillbaka. Hur många gånger har du inte varit på fester då män från ena hörnet i rummet till det andra påkallar sin flickväns uppmärksamhet och utbrister "minns du när jag fick dig att komma fyra gånger i rad?". Verkligen fantastiskt fenomen, första gånger jag bevittnade detta blev jag chockad nu är det en realitet.

En annan fråga som också förvånade mig en gång men aldrig mer: "har du kommit?". Naturligtvis är det är positivt att män engagerar sig i kvinnans orgasm (särskilt i dessa tider då vi kvinnor ständigt får höra att vi är krävande för att vi vill uppleva en orgasm) men frågan känns oengagerad. I några personliga fall är det övertydligt att mannen endast vill ha ett "ja" för att hans orgasm ska tyckas legitim. Män borde tidigt få lära sig hur man märker att en kvinna kommer, den som är engagerad kommer upptäcka det. Min förhoppning är att det dessa män ägnar sig åt är en engångsföreteelse. Jag har aldrig pratat om detta med kvinnor i någon större utsträckning. Om det är samma män som alltid ställer frågan så borde ju någon ta på sig ansvaret att sätta fram kartan, peka och förklara.

Att allting är individuellt är ett ständigt tjat, något som även sexologer (tyvärr) ägnar sig åt. Det går inte att säga vad kvinnor gillar yada yada yada eftersom att allt är så individuellt. Ingenting emot sexologer synd bara att så få verkar veta vad de talar om och fördömer personer som inte handlar enligt fastslagen norm. Jag blir så arg av dessa uttalande, här har ni män som skriver och faktiskt vill ha ett svar. Dessa män borde få höra det mest grundläggande, beröring av klitoris, att ta det försiktigare innan kvinnan är riktigt våt. Utgå alltid från att kvinnor kan bli våta, förenkla aldrig. Personen vill inte ha någon c-uppsats om att vissa kvinnor föredrar isbitar före choklad. Personen vill veta det mest grundläggande, ska det vara så himla krävande?

Vad skönt den dagen då sex längre inte är något hemligt mellan två personer bakom stängda dörrar. Den dagen får vi ha sex på kaféer och ute i det fria. Den dagen behöver jag inte referera till mig själv hela tiden.