Besök johannasjodin.se

Expressen drar en skrattretande slutsats. Artikelns rubrik är "Bevisat: Storleken har ingen betydelse" Längre ned kan man läsa:

"För 83 procent av kvinnorna är hårdheten mest betydelsefull. Det finner Sifo i en ny undersökning som penetrerar kvinnors inställning till erektion och potens. Samtidigt tycker hela 98 procent av männen att hårdheten på erektionen är viktigast. Detta enligt en enkätundersökning på ett läkemedelsföretags hemsida"

(Pfizer är läkemedelsföretag och undersökningen finns på potenslinjen.se)

Eftersom att hårdheten är viktigare än storleken kan vi alltså dra slutsatsen att "storleken har ingen betydelse". Jag gillar penetrationssex mer än oralsex och därför har oralsex ingen betydelse? Gör om gör rätt.

Katerina Janouch (som jag antar är väldigt förtjust i små fallosar) blir inte överaskad av undersökningens resultat och vill göra en poäng av att små till och med kan vara att föredra då små kukar blir hårdare än stora. Naturligtvis går hon inte in djupare på vad en liten kuk är.

Janouch är förvirrad, storlek handlar om storlek och ingenting annat, det kan vara stort eller smått.

Expressens läsare håller inte med - storleken har betydelse. Kanske skulle ja-sägarnas procent vara ännu högre om inte "vanligt folk" vore lika förvirrade som Janouch själv. Missta dig inte för att det måste vara stort då det heter STORleken och inte "SMÅleken".

Bölande män har kommenterat Expressens artikel och efterlyser en debatt om fittans storlek/utseende i "jämlikhetens tecken". Fittan är minsann heller inte perfekt. Hur vill ni ha det, ena sekunden anpassar sig fittan efter kuken och andra är den helt fel? Själva anpassningen skulle alltså vara ett argument för små kukar menar personerna som hävdar detta.

Jag avslutade detta inlägg med texten:

"Ungas rättigheter är en fråga jag verkligen brinner för med en önskan om att de mänskliga rättigheterna ska gälla innan vi tillåts skriva på kontrakt. Jag tycker vi ska se till barns egna intressen, sluta med dessa översittartendenser och inte tala om för andra vad som är deras bästa. Skydda barnen från dessa dårar. Gärna mig med."

Vad händer? Sundsvallsbon Hannah bevisar att hon är en av dessa som tror sig veta hur andra bör leva sina liv. Har lyckligtvis aldrig träffat denna inskränkta människa, endast haft några diskussioner med henne över Helgon (community).

Läs Hannahs inlägg här!!

Hon ljuger och påstår att jag kallar mig "radikalfeminist" vilket jag aldrig gjort och menar att jag inte vet mitt eget bästa. Vilket stora mogna Hannah naturligtvis vet. Hon vet allt, det är ett av hennes stora privilegium som myndig person förutom att komma undan med att förtrycka unga människor.

Vidare menar hon att hon inte behöver argumentera. Underbart. Logik prioriteras högre när bristen av den verkligen lyser.

Min far förklarade en sak för mig i väldigt unga år, nämligen - Ingenting är självklart, inte ens friheten. Fler människor borde ha fått höra detta. Jag nämner inga namn.

En av Bilddagbokens regler är rätt intressant: "Eftersom Bilddagboken är till för alla får du inte ladda upp nakenbilder". Bilddagboken är alltså till för alla som inte vill ladda upp nakenbilder?

Jag gillar nakenbilder och tar nya då och då, därför tycker jag att nakenbilder är en dokumentation av min vardag även om det är långt ifrån allting jag ägnar mig år. Det är accepterat att ta bilder på sig själv för att se hur man själv utvecklas å utseendets vägnar eller för att man funnit en snygg/passande pose som senare kommit att prägla samtliga bilder som laddas upp, men varför anses det konstigt att jag vill dokumentera hur min kropp förändras? Tack vare utvecklingen kommer jag när jag är trettio ha en miljon bilder på mig själv (såvida jag inte får en fet moralkris och raderar dem) tillskillnad från dem som växte upp för femtio år sedan. Den digitala tekniken har gjort det möjligt att radera de bilder man blir missnöjd med. Dagens unga har egna kameror (de allra flesta) och är inte beroende av föräldrars kameror eller pengar heller för den delen för att beskåda (eller sprida) sina bilder.

Får ganska ofta frågor kring varför jag lägger upp vissa bilder, det kan vara en helt legitim fråga men oftast är dessa frågor ihoptussade med direkta personangrepp så som förtal och annan kränkande behandling. Det finns flera som verkligen inte kan förstå mitt val av bilder eftersom att de själva aldrig funderat över att lägga upp mer eller mindre nakna bilder och om dessa frågar tycker jag snarare att det är någonting positivt. Det är dessa människor jag har möjlighet att påverka, inte de som redan har bestämt sig för att nakenhet är negativt punkt. Moralhysterikerna med åsikter huggna i sten. Allra bäst är ändå de människor som hävdar att det jag gör är onormalt och därför per automatik någonting dåligt.

Att vi måste tänka på barnen är ett argument som har förts trots att det är en omöjlighet att censurera alla nakenbilder som finns att tillgå över Internet. Det argument man har fört är att det är mer naturligt att dessa barn skulle stöta på nakenbilder via Bilddagboken då det är en community människor i väldigt unga år använder.

Ett annat argument som alltid förts är att bilder kan finnas kränkande. Det kan jag köpa däremot tycker jag det är tragiskt att vi använder ord som "kränkning" för att inte behöva förklara oss och/eller inte ställer den ena kränkningen i relation till den andra. Vi ser kränkningar för kränkningar och glömmer att gradera dem.

Vi går alltså in i dessa barns ställe och säger att vi kan anta att de finner nakenbilder kränkande, stötande eller vad det nu handlar om utan att det finns något stöd för detta. Ett löst antagande. Att tala för en grupp människor och att fördomsfullt anta att personerna ifråga inte kan uttrycka sig själva eller ta för givet att de inte vet sitt eget bästa (som om det vore någon absolut sanning) anses däremot inte kränkande. Personligen tycker jag detta är bland det mest kränkande man kan göra mot någon annan människa.

Jag önskar att det ställdes högre krav på att någon faktiskt känner sig kränkt innan vi går in, snokar, raderar och förstör. Misstro mig inte, jag tycker det är viktigt att vi tänker på barnen men jag skulle själva aldrig stå och skrika "tänk på barnen" då jag inte vill förknippas med de värsta förtryckarna. Den senaste hysterin kring barn har i princip talat för att sexuella övergrepp där ett barn är offer automatiskt är värre. Övergrepp som däremot inte kan anses sexuella på något sätt är helt försvarliga konstigt nog. Det har handlat om hjälplöshet men inte enbart. Även en tro på att barn skadas mer mentalt av att utsättas för sexuella övergrepp. Ofta är detta någonting vi hävdar utan att ha minsta grund för dessa uttalanden. Individtänkandet är viktigt men de som ropar högst verkar bry sig allra minst om individen när allting kommer kring. Jag försöker inte alls förminska övergrepp men jag skulle föredra att tjatet om "våldtäkt är våldtäkt" dog ut och att vi började ställa saker i relation till varandra. Vi skulle bli mer synk med rättssystemet. Två fingrar i fittan på en kvinna som sover kan inte jämställas med en gruppvåldtäkt där vassa föremål förekommer vad det gäller brutalitet däremot behöver inte den psykiska skadan stå i relation till det sexuella övergreppets "omfattning", vi behöver en balansgång där vi ser till offrets lidande men även brutaliteten.

Ungas rättigheter är en fråga jag verkligen brinner för med en önskan om att de mänskliga rättigheterna ska gälla innan vi tillåts skriva på kontrakt. Jag tycker vi ska se till barns egna intressen, sluta med dessa översittartendenser och inte tala om för andra vad som är deras bästa. Skydda barnen från dessa dårar. Gärna mig med.

Någon anmäler mina halvnakna bilder på Bilddagboken varje gång jag laddar upp nya, lika snabbt raderas bilderna. Vilka är ni som anmäler mina bilder? Har ni inte bättre för er? Ni behöver inte titta eller bevaka mig om ni får långåriga trauman av ett par sextonåriga bröst. Man kan naturligtvis problematisera att jag går emot deras regler, vad jag tycker om dem behöver jag knappast nämna. När bilddagboken får in en anmälan har de ett ansvar, nämligen att tillmötesgå sina användare och ta deras upprördhet på allvar, vilket jag är mycket medveten om. Det är de som anmäler jag ifrågasätter. Håll er gärna på avstånd.

Bilddagboken tog bort en bild där jag stod i linne och trosor (se nedan) med anledningen att den var för utmanande. Övriga bilder som raderats har varit bröstbilder, vilket även det bör ifrågasätta. Varför är en bar kvinnlig överkropp att räknas som naken men inte en mans bara överkropp? Det är uppenbart att bilden där jag står i linne och trosor är en plojbild (se bildtexten nedan) och för det andra tycker jag inte att den varken är utmanande eller av sexuell natur, vilket jag antar är detsamma.



Personen ur Bilddagbokens crew som tog bort bilden går emot Bilddagbokens egna användaravtal när de tar bort en bild med motiveringen att personen på bilden är för lättklädd (vad nu det innebär). Det står ingenstans att man inte får vara lättklädd. Personen i fråga hävdar att "Bikini på sig på en strandbild är okej. Men lättklätt i övrigt är inte ok"



Ett annat bildcommunity, Pixbox, tog inte bort mina knullbilder som jag laddade upp när jag var femton. De låste bilderna och endast jag hade möjlighet att se bilderna. Det tog tio minuter innan bilderna låstes från att jag hade laddat upp dem, en person jag känner anmälde dem med största sannolikhet. Låsta bilder är att föredra, flera bilder som blivit borttagna på Bilddagboken har jag inte haft sparade någonstans, jag får aldrig mer se dessa bilder med andra ord.

Apropå raderade bilder har Svensk Sexualpolitik Idag skrivit lite om den nya barnpornografiutredningen, läs inlägget här:

"Som våra läsare säkert är medvetna har en ny barnpornografiutredning släppts (SOU 2007:54) som föreslår att innehav av pornografiska bilder på personer under 18 skall kriminaliseras, oavsett om de uppnått könsmognad eller ej."

"Lagförslaget ger dock en lucka för ungdomar att, trots att de är straffmyndiga, inneha barnpornografiska bilder på sig själva fram till och med då de är 18. Johanna Sjödin hade alltså inte ens råkat illa ut enligt det nya lagförslaget. Däremot, enligt lagförslaget, måste alla ungdomar förstöra de bilder de tagit på sig själva och sina älskade den dagen de fyller 18. Hur orimligt är inte det, att avkräva av en hel generation att de skall förstöra minnen från deras lyckligaste stunder?"

Kan vi inte en gång för alla fastslå att vi inte kan begå sexualbrott mot oss själva? När vi ändå håller på att gaffla borde vi kanske låsta in alla som onanerar för tidigt. Det vore ju mycket tråkigt med människor som lär känna sin egen kropp på egen hand :-)

Jag hoppas verkligen inte att förslaget går igenom. Det är en stor sorg för mig att mina knullbilder från när jag var femton är helt borta. Jag misstänker att jag av ren klantighet har råkat radera dem då jag har svårt att tro att Pixbox i efterhand (flera månader efteråt) skulle radera dem. Har skrivit ett mail till Pixbox och frågat om det vet någonting, väntar på svar och återkommer senare.

Ett eget bildcommunity med egna regler (eller snarare bristen på regler) vore underbart. Det är endast av slöhet som jag inte har tagit bort mitt konto på Bilddagboken. Jag ska sova på saken.

(Ber om ursäkt för bildernas kassa kvalité, ingenting jag kan göra någonting åt)

Sedan den 1 oktober har SJ auktionerat ut biljetter på Tradera, jag var tidigt med att jubla över detta. Alla tjänar på detta - SJ, miljön och vi tågresenärer. I början när detta inte var lika känt var det enklare att komma över billiga biljetter.

I mitten av denna månad köpte en kompis en traderabiljett för 16 kronor. Auktionerna avslutas 6 timmar innan tåget avgår, man har alltså mindre än 6 timmar på sig att betala. Det går inte att betala på tåget. En annan kompis skulle betala biljetten via Internetbanken, han försökte flera gånger under natten förgäves. Vi åkte in till centralen (läs: Stockholm) och förklarar för tågkondöktören (som senare visar sig vara en Internetidiot) att det inte har gått att betala biljetten under hela natten.

Hon menar att en man som sitter bakom oss har lyckats betala sin biljett och försöker på så sätt överbevisa oss. Vad har det med något att göra? Vi förklarar gång på gång att en vän försökte betala hela natten. Hon menar då att det är problemet att min vän själv inte betalade SIN biljett. Åter igen tänker jag - Vad har det med något att göra? Fantastiskt när folk som aldrig använder Internet försöker gissa.

Det slutade med att hon bjöd mig på trettio minuters uppkoppling (49 kr) för att jag skulle kunna visa vinnarmailet (auktionsnumret) och min vän fick ge henne 16 kronor.

Borde inte tågkonduktörerna veta om att flera traderaanvändare inte lyckats betala sin biljett? Min vän kan väl rimligen inte vara den första som satt sig på tåget och chansat?

Detta är intressant:




10% av de som lämnat omdöme har gett SJ negativ omdöme. Betänk att några av dem som lämnat positivt omdöme har varit nöjda med själva tjänsten men INTE lyckats betala sina biljetter.

Är det för mycket begärt att tycka att konduktörerna borde veta om detta??

Det pratas alltid om den manshatande feministrörelsen, det finns några saker man måste ta i beaktning. För några år sedan lärde jag känna några feminister, det var oundvikligt att inte höra diskussionerna som ägde rum under denna period. Lånade någon feministisk bok och kunde känna igen mig i mycket av det som stod skrivet. Jag insåg att samhället hade lurat mig. Ingen hade talat om för mig att jag borde ifrågasätta det som skedde i min omgivning. Allting var givet och att allting hade ett syfte hade ingen velat berätta för mig. Det fick jag lära mig den jobbiga vägen när så väl antifeminister och feministhatare började smutskasta feministrörelsen av rädsla att behöva dela med sig.

Kritiska människor kommer alltid att ställa till med problem för den person som gärna anpassar sig efter gällande normer eller den person som måste ge vika av kritiken - förloraren. Om jag bara hade fått veta detta tidigare.

De personer som sitter vid makten vill tysta ned det kritiska tänkandet och tar till alla fula knep som står i deras makt. Genom att blanda bort korten, göra personen osäker, hota och komma med påhittade beskyllningar som i slutänden blir florerande sanningar för allmänheten.

Ett bittert uppvaknande är ingenting som drabbar alla. Hade jag inte börjat läsa feministisk litteratur och börjat bry mig om dessa frågor hade jag kanske varit lyckligt ovetande, vem vet. Den person som inte har några större krav på sin omgivning brukar heller inte ha några större krav på hur personer uppför sig. På gott och ont. Den som heller inte vet att det finns ett bättre alternativ tar dagen som den kommer och är nöjd så länge ingenting försämras markant.

Vi talar alltid om det egna valet och mycket försvaras med motiveringen att det trots allt är ett eget val. Jag har inte valt någonting. Jag valde inte att bli utsmyckad i rosa på grund av mitt sunkigare kön, jag valde inte långt hår, jag ville aldrig gråta som barn, men alla uppmuntrade mig att vara känslomässig enbart för att jag föddes utan kuk. Jag valde inte denna sexualiserade kropp som jag senare skulle få veta begränsade mig på grund av manlig sexuellt lust.

Jag är dömd till detta för att jag föddes med "fel" kön. Jag har inte alls någon önskan om att vara man, misstolka mig inte. Jag skulle vara mycket mer bekväm med att "kvinnligheten" vore ett alternativ och ingenting du tvingades leva upp till. Att min kropp begränsar mig är ett faktum även om jag kan välja i någon mån.

Feminism är politik och politik behöver inte nödvändigtvis vara roligt. Det är intressant att träffa begåvad människor som suttit sig ned och tänkt och haft en uppsjö av åsikter men det kräver en del av dig. Du kan inte räkna med att inte behöva ta skit från meningsmotståndare. Den som inte blivit utsatt för politiska påhopp så som att bli kallad ?manshatare? har inte levt. En taktisk ickeperson som egentligen inte ville någonting. De förändringar som har spelat roll har varit när människor har vågat gått ut och sagt sin mening än hur kontroversiell den än må ha varit. Personer som har blivit smutskastade och hånade i media för sin ?kamp?.

All den smutskastning som riktats mot feminister har verkligen varit ett bra självändamål för personerna som ägnat sig åt detta. Du vill inte höra att du är en manshatande kvinna som vill att män ska få det sämre. Du vill inte utsättas för psykisk terror. Du vill inte att dina meningsmotståndare ska analysera din person, du vill tydliggöra dina åsikter och påverka.

Jag tror sällan att meningsmotståndare känner regelrätt hat, det handlar nog mycket mer om osäkerhet. Vad kommer hända nu om den här personen börjar gaffla för mycket i tid och otid? Kommer min position och jag själv bli lidande?

Gudrun Schyman skriver i sitt senaste feministbrev:

"I en annan annons kan man se en kvinna som nöjt sitter i en soffa med ett halvfullt glas i handen, lagom tilltufsad och med blåmärken på knäna. Efter ett härligt brutalt knull får man förmoda. Sex och förljugen jämställdhet är de signaler som man sänder ut"

Personligen kan jag inte se någon koppling mellan alkohol och "ett härligt brutalt knull" kan du? Vad är föresten ett brutalt knull eller "hårda tag". Mig veterligen skulle en majoritet svara att de gillar just hårda tag. Jag anser att det är upp till dig att själv definiera vad hårda tag är.

Jag tolkar det som att Schyman menar att fyllesex är någonting dåligt. Hennes kritik utgår från att människor inte ägnar sig åt så kallat vaniljsex i berusat tillstånd. Jag hoppas hon inser hur vanligt det är med hårda tag. Jag gissar att hårda tag är vanligare i nyktert tillstånd, BDSM-människor är verkligen ingen skygg minoritet som räds att tala öppet om sin läggning.

Fyllesex behöver inte nödvändigtvis vara någonting dåligt. Om människor vill vara snälla och begrava stridsyxan tänker inte jag ställa mig negativ till detta. Jag själv föredrar att ha nyktert sex med människor innan jag har fyllesex med dem då prestationen brukar vara aningen bättre hos nyktra människor men å andra sidan är lätt berusade människor ofta mer kåta och inte alls lika nervösa.

Festmetoden är en kampanj som riktar sig till människor (framförallt unga sådana) som dricker alkohol. En mestadels positiv kampanj förutom att de gick ut och hävdade "När du dricker känns folk snyggare än vad de är" och menade att detta skulle vara någonting negativt. Det är aningen värre att gå hem med någon och ha oskyddat sex än att minnas kvällen som kvällen-du-gick-hem-med-en-ful-person. Festmetoden framställde detta som världens skräckscenario. Det är viktigt att tänka på sin status, folk kan ju tro saker annars.

Oavsett tillstånd suger vi på att använda kondom, så de så.

Flera personer har den senaste tiden hävdat att det är männen som förväntas ta större delen av det sexuella ansvaret. Varifrån kommer denna fantasi egentligen? Hur kan vi hävda något sådant när vi ständigt hör män kritisera kvinnor som påstås ligga stilla. Ansvaret läggs alltså hos kvinnorna som ligger som döda fiskar och inte hos männen rimligen.

Jag tar denna "fakta" med en nypa salt då det finns ett allmänintresse att framställa kvinnor i dålig dager och att ständigt förlöjliga kvinnor med skämtsamma liknelse så som "döda fiskar". Lika lite tror jag på myten om kvinnor vars underliv luktar fisk. Efter som alla män pratar om dessa kvinnor måste det naturligtvis vara så har jag hört kvinnor resonera. Eller så är det så att det är en populär myt män gillar att upprepa?

Vad innebär "sexuellt ansvar" för er?

För mig kan det sexuella ansvaret delas in i tre faser. Fas 1: Innan sex (förberedelser), Fas 2: Under tiden (inställning och attityd), Fas 3: (Attityd).

När jag skriver ordet "förberedelser" tänker jag på preventivmedel. Oralsex räknar jag till Fas 2. Jag fick tidigt lära mig att jag som kvinna aldrig kunde räkna med att män vill använda kondom. Att använda kondom är inte givet. Idealet vore att vi använder kondom om ingenting annat blir bestämt, tyvärr är det raka motsatsen många gånger. Jag har träffat flera män som tagit för givet att jag äter p-piller. Har även hört liknande historier som andra kvinnor har berättat.

"Jag vill använda kondom"
"Vadå, har du några könssjukdomar?"

Det är viktigt att mannen känner sig uppskattad under sexakten, därför bör du inte håna din sexpartners könsorgan eller verka missnöjd på något vis, det bidrar inte till att hans självförtroende blir bättre och knappast sexet heller. Borde inte detta gälla alla, att vi inte - oavsett kön - hånar varandra könsorgan när vi har sex? Varför är det viktigt att män visas uppskattning? Borde inte det gälla alla oavsett kön förutsatt att personen förtjänar det?

Det finns en större acceptans för att män äcklas av kvinnokroppen. En man skrev i ett forum att fittor var vidriga, ett forum där "storleken" diskuterades. Han fick medhåll från minst två personer, däremot var det helt fruktansvärt att kvinnor föredrog en viss kukstorlek. Att du dömer ut ett helt biologiskt kön är alltså moraliskt acceptabelt men inte sexuella önskemål?




Kvinnor kritiseras för att vara dåliga på att kommunicera och tala om vad de uppskattar, man menar att de därför inte har någon rätt att klaga. Jag har ingen aning om detta stämmer. Att vi tar varandra för givet är ett problem och vi kan naturligtvis inte skuldbelägga någon för att vara kass prestationsmässigt om vi inte ens försöker förklara vad vi själva uppskattar sexuellt.

När jag har försökt visa hur jag vill ha det genom att exempelvis ta på mig själv har jag några gånger blivit väldigt illa bemött. Alldeles som att jag trampat på personerna i frågas ego. Eller de gånger jag tagit fram glidmedel, då har jag alltså sagt att de är värdelösa för att de inte klarar av att göra mig våt. Vilket inte har varit min avsikt, men det är så det har tolkats. Jämför detta med personer (läs: flickvänner) som blir förbannade när de inser att pojkvännen runkar. "Varför bad du inte mig?".

Jag anser att vi - oavsett kön - borde var mer tacksamma mot de som vill ligga. Jag tror alla skulle må bättre av lite kramar och beröring, men sen så är jag psykiskt sjuk och borde låsas in för att jag begår sexualbrott mot mig själv. Vad menar ni egentligen när ni hävdar att det sexuella ansvaret finns hos männen? Personligen tycker jag det är viktigare att personer bryr sig om varandras hälsa (använder kondom) än att hacka på män eller kvinnor som inte kan prestera. Det är en sak att inte kunna prestera och en annan att inte ens försöka.

Den 22 december stod Sundsvalls Palestinagrupp på torget och talade om dagsläget gällande Israel-Palestina konflikten och om Palestinagruppernas biståndsprojekt. Det var en tydlig skillnad mot för andra torgmöten, människor gav mer pengar.

Jag kan tycka att det är sorgligt att vi behöver en kall årstid med julen och allt som hör därtill för att människor skall skänka pengar men det är ett faktum att vi får dåligt samvete under julen, de allra flesta. Ska vi då spela på människors dåliga samvete, några skulle säga att det är ondskefullt.

Där sitter vi med all dyr (död) mat och gnäller om kommersiella högtider som om julen vore någonting annat medan människor i andra länder svälter. Där sitter vi och talar om att vi borde tänka på barnen i Afrika och inte lämna tallriken tom, jag har alltid undrat varför vi inte skickat ner maten åt dem istället för att äta upp dem. Jag växte upp med att vi skulle tänka på barnen i Afrika och aldrig klaga "för tänk på barnen i Afrika". Det handlade aldrig om någon egentlig välvilja.

Vi köper dyra julklappar till varandra, vi får dåligt samvete för att vi inte köper tillräckligt många eller dyra klappar. Det vi i slutändan konsumerar är inte nödvändigtvis någonting genomtänkt som personer ifråga verkligen vill ha. Jag kan känna igen mig själv i att springa i affärer och leta vad jag ska köpa i brist på fantasi. I slutändan får vi kanske någonting jättedyrt som vi aldrig önskat oss men likväl kan komma till användning.

Allting ska vara perfekt under julhelgen och ingenting får gå snett. Det finns egentligen ingen självklar anledning till all hysteri, som om någon skulle kunna se oss när vi sitter i våra varma villor agerar vi. Vi behöver tomtar för att det hör till julen, slutdiskuterat. Det är lika självklart att jag ska tvinga i mig äcklig tomtegröt.

Jag säger som Metros kolumnist Nabila Abdul Fattah "Det bästa med julen är att den snart är över". Jag längtar tills vi återgår till det normala och äntligen kan sätta oss ned och andas ut.

Hittade en tråd på ett Internetforum där man kunde dela med sig av galna lärare. Helt fantastiska historier gick att läsa. Helt fantastiska på helt fel sätt. Jag funderade och tänkte först att jag nog inte haft några helt galna lärare. Några har haft åsikter utan att kunna argumentera för dem (om vi nu kan kalla det åsikter) och några har haft feta attitydproblem gentemot vissa elever. Framförallt har jag haft inkompetenta lärare, men inga som sysslat med några direkta konstigheter utöver detta.

Samtidigt kände jag, är det verkligen möjligt att jag inte haft någon helt galen lärare? Alla verkar ha sådana erfarenheter därför kändes det väldigt fjärran. Sedan slog det mig att jag visst haft en galen lärare. Hon var min syslöjdslärare i grundskolan.

Förutom att sy under timmarna satt vi kvinnor och diskuterade allt möjligt. Jag gillade dessa lektioner för att alla pratade med varandra om mer eller mindre riktiga saker. Det blev diskussioner om allt ifrån syslöjd till sex, men även förhållanden och otrohet.

Jag minns hur besviken jag blev på mina dåvarande klasskamrater när min lärare hintade inför oss att hon hade sex. Hon hade länge varit ensam och nu hade hon träffat en man hon uppskattade. Hennes ålder bidrog till att det var otroligt glädjande att höra att hon hade sex, hon skulle snart gå i pension.

Äldre ska inte ha sex och om de absolut måste ha det borde de åtminstone hålla tyst om sitt sexliv. Det är sjukt och vidrigt att människor som åldrats tar sig rätten att vara kåta. Att tänka sig att äldre har sex kan likställas med när människor tänker sig sina föräldrar i sexuella sammanhang.

Nästan alla mina klasskamrater visade öppet att de blev äcklade och flera talade om för henne att hon gott kunde vara tyst. Ingen ens funderade över om det kunde vara olämpligt. Att hon berättade om sitt liv berodde mestadels på att mina klasskamrater var väldigt frågvisa. När hon inte nämnde sex gick det bra att hon pratade, men så fort hon kom in på sex var hon äcklig och nästan omänsklig i mina klasskamraters ögon. Det är så himla OK att håna äldre. Jag blev arg, det slutade att jag sa till en god vän "ditt sexliv däremot är så jävla spännande, vem tror du att du är egentligen?". Helt legitim fråga tycker jag fortfarande och det var nog sunt att personen ifråga fick höra det.

Min syslöjdslärare sa en väldigt korkad sak, men på grund av hur hon blev behandlad har jag haft svårt att döma henne. Att det gick att behandla henne som mina klasskamrater faktiskt gjorde var för att hon var äldre. Hade någon behandlat en äldre man på detta vis? Jag är inte alls övertygad.

Jag minns fortfarande diskussionen vi hade om att sova med kläder, de flesta sov med någon slags BH. Argument som att det kändes "tryggt" i fall någon skulle komma in på rummet under natten användes. Det huvudsakliga skälet var att de var rädda att få ?hängbröst. Vilket skämtord, jag hatar det verkligen.

Min syslöjdslärare talade om för oss att idealet var att sova i korsett. Då blev inte brösten "hängiga" menade hon. Vad hon hade fått detta ifrån vet jag inte, det hemska var att ingen tyckte detta uttalande var det minsta konstigt. Åtminstone var det ingen som sa något, inte ens efter lektionen. Det kan inte enbart handlat om att hålla sig väl med läraren och få bra betyg.

Vilken brist på omdöme har man innan man säger detta till en klass med högstadieelever? Som om den generella högstadieeleven inte hade nog med komplex att ägna sin tid åt.

Ni som menar att omyndiga personer inte kan ta ansvar för sina egna handlingar borde fundera på om ni själva ger plats för något ansvar. Det är först när föräldrar låter barn visa att de kan ta eget ansvar som de kommer ta eget ansvar. Det finns ingen anledning att göra någonting själv om någon hela tiden finns där och gör allting åt än. Det är klart att någon får dåligt samvete, men i regel är det så vanligt att föräldrar daltar med sina barn att daltandet i sig är så djupt rotat att man inte reflekterar över sin egen skuld.

Att först påstå att unga människor inte kan ta ansvar och i samma mening hävda att myndighetsåldern borde höjas är helt orimligt. Ansvar är ingenting vi en dag vaknar med, det är någonting vi lär oss att ta, genom att skjuta fram myndighetsåldern skjuter vi fram det egna ansvaret.

Å ena sidan är unga människor efterblivna som inte kan skilja på rätt och fel å andra ska straffmyndighetsåldern sänkas. Hur kan en efterbliven människa ta ansvar för sina handlingar?

I den mån myndighetsåldern borde ändras borde den snarare sänkas. Det är inte så att människor idag är genetiskt efter. På farmors tid flyttade människor hemifrån tidigare än idag. Fjortonåringar kunde ta hand om sig själva för att samhället var utformat så att det var mer eller mindre möjligt.

Att allt ansvar kommer vid artonårsålder tror jag förvirrar, ansvarstagande borde vara en långgående process så att alla hinner vänja sig.

Jag älskar argumentet "total jämställdhet är en omöjlighet, inse det kvinnor".

Det är det helt säkert eller inte, inställningen är i vilket fall som helst idiotisk. Jag vågar inte tro någonting egentligen, jag försöker att vara realistisk. På gott och ont, mitt realistiska jag gör mig desillusionerad och bitter ibland.

Jag är helt säker på att ingenting händer om vi inte försöker. Om jag ens måste riskera att få höra efteråt "vad var det jag sa" tycker jag att det är värt den risken.

Det största skälet till att vi ska rösta som alltid dyker upp är att vi inte har någon rätt att klaga om vi inte ens har försökt. Varför genomsyras vår vardag inte av denna inställning? Jag har med andra ord inte rätt att fylla min blogg med bittert nonsens eftersom att jag inte uppnått rätt ålder för att få tycka saker. Det kommer.

Hittade en text på världens sämsta community:

"Tyvärr anses feminismen som politisk korrekt och får inte officiellt kritiseras. Hela samhället från veckotidningar för småflickor till dagstidningar och TV, forskning,utbildningar och i allra högsta grad vår regering är genomsyrat av feminist-propaganda. Och nåde den som säger ett ont ord om feminismen"

Hon som skrivit texten kallar sig öppet antifeminist och har helt uppenbarligen missat verkligheten. Hela tiden kritiseras feministrörelsen för att vara en manshatisk förtryckarideologi. Feminismen kritiseras framförallt av antifeminister vars kvinnohat verkligen lyser igenom. Jag har hört flera varianter på att feminister minsann förtjänar att bli misshandlade och våldtagna. Att det inte slår dem själva att de sannolikt skulle kunna vara delaktig i det påstådda manshatet förvånar mig alltid lika mycket. Majoriteten av de feminister jag träffat har tvärtom varit manskramande mansälskare. Kvinnor är uthålliga vilket leder till att kvinnor kan ta ofantligt mycket kritik, vilket jag ofta känner mig mycket obekväm med.

Det är ett hån mot alla kvinnor att gå runt och framställa sig själv som en nöjd individ och ta samhällets smutskastning dag ut och dag in. Var är alla bittra kvinnor som ska finnas därute om vi tror antifeministerna? Var är alla bitterfittor? .

Apropå bitterfittor, sedan jag hörde om Maria Svelands bok "bitterfittan" har jag velat läsa boken. Det tänker jag göra när jag betalat min skuld hos biblioteket. Har hela tiden dragit ut på det, jag ska bli en bättre människa imorgon. Det finns naturligtvis kvinnor som lever under jämställda omständigheter, ej att förglömma är alla kvinnor som ständigt blundar för sin egen tillvaro. Helst av allt vill jag inte inse att jag blir illa behandlad på grund av mitt kön. Det håller kortsiktigt men i förlängningen blir man bara deprimerad och slutar fungera i sociala miljöer och då har ju de människor som vill mig illa lyckats, och det gör mig ännu mer deprimerad.

Kvinnor som inte är bittra inför sin omgivning är inte nödvändigtvis lyckliga, detta gäller inte bara kvinnor utan även män. Människor behöver referensramar. Det pratas alltid om det fria valet. Den människa som inte känner till att det finns andra alternativ har verkligen han eller hon gjort ett faktiskt val? Jag menar att det krävs ett annat alternativ för att kunna välja sin tillvaro.

Kvinnor kan göra någonting positivt av sin bitterhet. För att min bitterhet skall kunna bidra till någonting positivt krävs en sund inställning. Kvinnor måste fundera vad de vill åstadkomma med sin bitterhet. Vill jag vara en person som lever för att klaga, en sådan person ingen orkar lyssna på eller vill jag att människor ska lyssna på mig och ta mig på allvar. Är jag bitter av bara egoistiska skäl, tänker jag långsiktigt eller är mitt syfte att döda sysslolös tid. Nöjer jag mig även om min bitterhet endast hjälper mig själv eller vill jag förändra andra kvinnors situation?

Jag känner ett kollektivt ansvar, det är en av anledningarna till att jag kallar mig feminist. Människor förtjänar att få höra sanningen även om den kan göra ont. Kortsiktigt kommer jag göra dessa människor en otjänst men i förlängningen tror jag alla vinner på ett högre medvetande. Att jag informerar cafépersonalen om att deras kaffe alltid är kallt kommer heller inte göra mig populär kortsiktigt, han eller hon kommer i värsta fall bemöta mig väldigt otrevligt men i slutändan tacka mig. Att medvetna kvinnor träffas och pratar om jämställdhet är naturligtvis bra men på något sätt måste man nå ut till kvinnorna som går och tror att det inte finns något annat alternativ eller inte ens tänker i sådana banor just för att vardag är vardag.

Min förhoppning är att människan blundar när ingenting längre står i vägen på grund av hennes kön. När kvinnor och män bedöms på lika villkor och får åtnjuta samma rättigheter. När vi ser män och kvinnor som människor och inte för vad som finns under kläderna.

Idag ringde läkaren med provresultaten, sjuksköterskan fick inte göra det men gjorde det ändå. Hon upprepade i princip vad sjuksköterskan hade sagt. Hon frågade om jag hade varit i kontakt med ungdomsmottagningen och på så sätt testat mig på ungdomsmottagningen. Nej, det var infektionsmottagningens beslut att överlåta provsvaret till barnkliniken.

"Ja jag förstår ju att de varit väldigt orolig nu"
"Har du varit i kontakt med någon från ungdomsmottagningen, det kanske vore bra om du pratade med någon"
"Vad menar du?"
"Jag vet inte vad som har hänt men det kanske vore bra om du fick prata med någon"

Den som vill testa sig är alltså ett våldtäktsoffer. Vilken fin slutsats. Könsjukdomarna ökar hela tiden och folk blir förvånade när någon vill testa sig. Underbart.

Att vi bryr oss är en ursäkt vi människor använder för att komma undan med någonting utan att behöva ifrågasättas. Tänker även på alla de föräldrar som tror att de bryr sig och visar det på rätt sätt och faktiskt inte förstår bättre på grund ut av bristande kunskap.

En förälder som bryr sig sätter gränser heter det, förlängningen blir ständigt kontroll och många telefonsamtal, alternativt utegångsförbud. Är utegångsförbud lagligt, borde det inte ses som frihetsberövande?

Vi människor vill smälta in och leva som dussinmänniskor, å ena sidan vill vi synas å andra vill vi inte uppmärksammas för att vi är annorlunda. Du som förälder vill troligt inte vara en dålig sådan och tyvärr arbetar socialtjänsten utifrån samhällets normer för vad som är en bra förälder. Att vara närvarande behöver inte innebära att du själv tar några initiativ, det är mycket enklare att kräva att ens barn är hemma och på så sätt vara närvarande. Roligt om någon kunde reda ut alla oklara begrepp.

Av intresse brukar jag läsa böcker som vänder sig till tonårsföräldrar med råd och tips, de flesta påminner väldigt mycket om varandra. Ofta är det en eller två psykologer som står bakom böckerna. Naturligtvis propagerar de för ordning och reda - kontroll och förbud. Det är nämligen din rätt som förälder att sätta gränser menar man. Ett annat skäl som brukar nämnas är att tonåringarna själva känner sig trygga med föräldrar som visar att de bryr sig - sätter upp regler och kontrollerar.

Vilka är dessa tonåringar som påstår detta, de som inte kan relatera till motsatsen? Mina föräldrar har aldrig riktigt gillat idéen om regler och förbud. När jag har berättat det för vänner och bekanta som haft föräldrar som är raka motsatsen har de många gånger velat ge mig dåligt självförtroende. Mina föräldrar bryr sig inte har det hetat. Det är rätt lustigt hur någon kan påstå något sådant om två personer de aldrig har träffat. Jag minns att socialtjänsten frågade mig en gång om mina föräldrar hade sagt att de älskade mig. Jag svarade att jag inte visste. Jag fick veta att jag vara oälskad därför, har föräldrar sagt något sådant minns man det helt enkelt.

Det finns alltså två alternativ, antingen gillar du regler eller så talar du om för dina barn att du älskar dem. Att det känns otroligt billigt att säga detta till sina barn spelar ingen roll, det är ett måste. Detta är någonting jag känner igen från förhållande, människor som ständigt hugger varandra i ryggen men kommer undan på grund av att de kan säga de tre fina orden.

Hur lyder ordspråket, dem vi älskar sätter vi fria?

Jag är övertygad om att någon kommer kontra med att mitt tankesätt är konstlat på grund av mig egen uppväxt. Naturligtvis har jag blivit påverkad av min egen uppväxt, det är liksom själva poängen, men det är inget bra argument emot frihetstänkandet.

Jag minns diskussioner i väldigt unga år:

"Jag tycker blå skor är snyggare än rosa"
"Det säger du bara för att du själv har blå skor"
"Naturligtvis, annars skulle jag inte ha köpt blå skor"

Skillnaden är att jag kan relatera till hur det är att inte vara fri. Jag har umgåtts med vänner vars föräldrar har satt upp regler för hur det ska gå till hemma hos dem. Det har handlat om att vi inte fick åka och bada eller hälsa på en kompis. Vi fick inte helt enkelt, det var ingenting att diskutera. Istället skulle vi sitta hemma så att modern eller fadern enkelt kunde hålla koll på oss. Jag har umgåtts med kompisar vars föräldrar ringer hela tiden. För den som måste räkna med minst tio samtal varje gång man går ut blir det iregel inte roligt att gå ut. Är detta ett taktiskt drag eller bara brist på empati?

Den som känner sig illa behandlad bruka försöka intala sig själv att det trots allt är en kärlekshandling, en kärlekshandling tål inte att kritiseras hur dum de än må vara just för att det är en kärlekshandling. Det finns en miljon olika definitioner för vad kärlek är och därför tycker jag att det är märkligt att psykologer talar om vad som är tecken på kärlek och vad som inte är det. Hur har ni kommit fram till detta undrar jag? Klingar det snyggt med eran idé om hur förhållanden ska se ut? Ni menar alltså att monogama förhållanden egentligen är en förlängning av relationen mellan förälder och barn? Den unga familjerelationen är bara en inlärningsfas, kan du inte relatera till någonting annat behöver du heller aldrig känna att någonting fattas? Lyckligt ovetande.

Jag har tidigare skrivit om hur jobbigt lika föräldra-barnrelationer kan vara monogama relationer. Även i monogama relationer är regler och förbud ett tecken på kärlek. Ta det som en komplimang när din pojk- eller flickvän försöker begränsa dig. Hade personen inte hade velat ha dig i sitt liv hade personen rimligen inte lagt ned så mycket tid åt att försöka begränsa dig? Om inte svartsjuka vore ett sätta att bekräfta varandra tror jag vi inte lika ofta skulle få se hur personer i monogama relationer försöker hålla varandra i schack genom att spela på den andre partens svartsjuka. Varför är detta mindre oförargligt än otrohet?

Det handlar inte bara om föräldrar som bryr sig, när jag började skriva inlägget var det tänkt att handla om hur glada vi unga ska vara över att samhället bryr sig om oss. Inte nog med det, vi borde vara glada över att de vill upplysa oss om att vi faktiskt inte kan ta hand om oss själva, det kunde gå hur illa som helst om vi inte hade blivit informerade i tid. Bara det är en kärlekshandling.

När jag hör män försvara tjatsex undrar jag alltid om de förstår vad tjatsex är och framförallt vad det innebär för den som blir tjatad på. Jag får känslan av att dessa män känner sig trampade på och i förvirrat tillstånd förknippar tjatsex med att förhandla om sex. Till skillnad från den genomsnittlige sexupplysaren anser jag att det inte behöver vara problematiskt att förhandla om sex. Endast i barnens värld trodde jag att tjat innebar att förhandla. Förhandling för mig är att komma fram till någonting gemensamt där inget tvång finns med i bilden. Kompromisser kan vara nyckelordet men det viktiga är att båda känner sig delaktiga och att ingen tvingas till något. Vissa sexupplysare menar att förhandling handlar om övertalan och överdriver problemet med att förhandla om sex. Det finns alltid saker jag hellre skulle göra, jag får åtminstone utgå från det, men det betyder inte att jag absolut inte vill göra någonting annat. Att vilja ha sex är egentligen väldigt förenklat. Det finns två alternativ, antingen vill du eller så vill du inte ha sex. Jag saknar ett tredje. Mellantinget.

Vid flera tillfällen då jag inte har varit kåt har personer frågat mig om jag vill ha sex, jag ser verkligen inget problem med det. Hur ska personen kunna veta att jag inte känner mig kåt just för stunden och att jag inte är kåt just när sex kommer på tal innebär inte att jag inte kan bli kåt. Jag brukar svara ja om det inte finns speciella skäl, att jag inte har tid exempelvis. Jämför det med att fråga en icke fikasugen person om han eller hon vill fika. Din vän svarar att han eller hon inte vill fika och du insisterar på att ni borde fika eftersom att du ska åka bort och ni kommer inte kunna träffas på två veckor.

För mig är sex en umgängesform vilken som helst i grunden, det blir vad man gör det till. Jag är verkligen inte någon person som gillar filmkvällar, jag hatar dem rent ut sagt. Alla umgängesformer kan vara mer eller mindre roliga beroende på omständigheterna. Jag minns en kväll då jag och tre vänner såg "tomten är far till alla barnen", den var fantastisk. Jag och en vän låg och tog på varandra i hans säng medan de två andra satt och kollade på filmen från soffan. Vi började ha sex i smyg under täcket (trodde vi, vem vet) och då och då slängde vi ur oss några kommentarer om filmen och skrattade. Om sexet egentligen var så bra som jag minns det eller om det var det faktum att vi kunde bli påkomna som gjorde sexet så bra kan jag inte svara på, troligen en blandning.

Jag tycker sex är väldigt trevligt som fenomen men jag är ingen människa som är kåt konstant. Det är helt acceptabelt att försöka kåta upp en person och se vart det leder men att ha sex utan att känna sig riktigt kåt skulle nog de flesta anse vara någonting destruktivt. Hur vore det om vi såg den lätta beröringen och kyssarna som en del av sexet, då skulle det enligt dagens tyckande inte anses OK att hångla om inte alla inblandade vore riktigt kåta. Även om jag misstänker att flertalet kan gå omkring och känna sig kåta utan hjälp av beröring (vild gissning) tycker jag att sexupplysare borde vara mer tydliga med att det finns människor som är beroende av beröring för att uppleva kåthet. Är det ett bättre alternativ att råda människor från att ha sex av det skäl att det anses moraliskt fel att ta på någon som inte är riktigt kåt men som skulle kunna bli det av lite skön beröring?

Sex handlar om inställning och ambition. Det handlar om min inställning till personen och det sex vi kommer ha, min positiva inställning är beroende av att personen går att ha i möblerade rum. Det låter vackert när personer pratar om att vilja ha sex men i verkligheten är det mycket luddigare vad det är att vilja ha sex. Jag är inte ovillig men jag vill heller inte, jag lider inte om jag har sex med andra ord. Jag har en idé om att vara snäll mot människor inom rimlighetens gränser. Att vara snäll förutsätter att jag är snäll mot mig själv och inte gör någonting jag inte känner för.

Hur kommer det sig att sex endast anses OK om jag vill glädja mig själv? Om en vän fyller år köper jag en present för att henne eller honom och ingen annan. Inte för att ställa mig in hos personen utan helt enkelt för att göra personen glad. Födelsedagar är enligt de flesta tråkiga och ännu tråkigare blir de ju äldre vi blir. En present kanske kan få personen på bättre tankar tänker jag. Åldrandet känns rimligen inte lika fruktansvärt för en person som åtminstone blir ihågkommen och tillägnas lite uppskattning. Jag är fattig, min plånbok vill inte att min vän ska fylla år men den håller med om att det är viktigare att glädja en vän än att jag behåller några kronor. I slutändan är det ingen uppoffring, jag gläder någon (förhoppningsvis) och min plånbok blir bara några tior fattigare. Pengar har bara ett materiellt värde och inte bara för mig utan även för mottagaren av presenten önskar jag.

En sak är rätt intressant, när jag har mer sex än vanligt blir jag lättare kåt även om jag naturligtvis kan vara väldigt kåt om jag inte haft sex på en vecka, men då handlar det nog mer om frustration. Jag blir avtänd av bara tanken på att två personer inte får kåta upp varandra utan måste vara kåta när frågan om sex hux flux kommer på tal. Att jag känner mig kåtare de perioder jag har mycket sex är inte hela sanningen, det är perioder jag umgås med avslappnade människor som inte tycker att sex är någon stor sak. Kan jag slappna av med personen jag umgås med har jag lättare att bli kåt. Är personen överspänd och nervös blir det nästan en belastning. Sex kan vara väldigt centralt i mitt liv men det är ingenting jag förstorar upp onödigt mycket. Jag gillar sex som mest när sex är vardag.

Det finns så många tankar kring sex jag vill skriva ned för att rensa huvudet. En sak jag har tänkt på är det faktum att det är givet att vänner ställer upp för varandra, lika givet är det inte om sex innebär att ställa upp för någon. Inte nog med att vänner ska ställa upp för varandra brukar de ta varandra för givna mer eller mindre med tiden, ett tråkigt fenomen.

Jag tycker det är märkligt när personer kan göra allt med varandra men inte ha sex, varför en tydlig gränsdragning vid sex? Jag vet flera relationer där personerna är goda vänner och livrädda för att ha sex med varandra i tron om att de inte kommer kunna fortsätta att vara vänner om de har sex. Är dessa personer rädda för att de inte kommer kunna behandla varandra med respekt för att de haft sex eller vad handlar det om? Jag vet vänner som har uppmärksammat sin egen relation just för att de inte har haft sex, som om det nästan vore någonting fint att inte vilja ha sex med sina nära vänner.

"Vill jag inte ha sex?" tycker jag är frågan människor borde ställa sig och inte om de vill ha sex. Vill du inte ha sex, ha inte det. Du känner inte att du inte vill ha sex å andra sidan känner du dig inte jättekåt för stunden, i vilket fall som helst är sex ingen stor uppoffring du kommer få långåriga trauman av (får man det någonsin?). Går du enbart på att du inte är våt blir det kanske aldrig något sex för dig, kom ihåg det oavsett vad någon förvirrad sexupplysare säger. Att vara våt innebär inte att vara kåt alla gånger. Är du det ena kan du bli det andra brukar jag säga. När sexupplysare pratar om vikten att vilja ha sex tycker jag det ger en skev bild av vad det egentligen är att vilja ha sex. Att vilja ha sex framställs som någonting väldigt konkret. Det viktiga är trots allt att vi inte känner att vi inte vill ha sex.

Nu är jag vaccinerad livet ut mot hepatit a och hepatit b. Tog min tredje och sista spruta igår (läs:måndag). Var och testade mig förra onsdagen, har en idé om att göra det med jämna mellanrum. Testade mig på sjukhuset då ungdomsmottagningen endast testar klamydia (åtminstone i Sundsvall). Idag ringde jag barnsjukhuset, av någon anledning skulle jag få provsvaret via barnkliniken. Sjuksköterskan talade om att hon inte får ge mig provsvaren men att en läkare kommer ringa mig imorgon. "Jag förstår om du oroar dig men om vi säger så här - du behöver inte oroa dig".

När jag ringde och skulle boka tid var jag orolig att jag inte skulle få någon, det har varit problem förut. Läkaren på vårdcentralen som skulle boka in mig har fortfarande inte ringt, det har gått snart ett halvår. De var osäkra på sjukhuset och visste inte vad de skulle göra. Jag antar att de är ganska ovana vid att en så pass unga människa kommer och testar sig.

Jag har hört alla möjliga anledningar för att inte få testa sig - du är för unga, du är inte narkoman och du är inte lesbisk. Det är nästan så att man tror att personen (läkaren) man ringer blir fattigare om han eller hon låter testa dig men så är det inte.

Jag hoppas någonting händer snart, det är oacceptabelt att människor blir nekade att testa sig. Mitt råd till er som läser min blogg är - ljug, ljug och ljug så ökar chansen att du får testa dig. Tragiskt men sant.

Läste Metro i förra veckan, en halv sida ägnades åt kampanjen "Okej sex". I artikeln har Maria Bergström och Pelle Ullholm från RFSU (?) spaltat upp vad som är okej sex respektive vad som inte är okej sex. Jag reagerade extra mycket på en mening. Sex är alltså inte okej om "du egentligen inte vill men gör det för att få bekräftelse".

Vadå "egentligen inte vill"? Vad betyder det? Du vill men egentligen vill du inte? Om du kan ångra sexet dagen efter vill du egentligen inte, eller hur ska vi tolka detta? Det klingar snyggt eller vad handlar det om?

Ha inte sex alltså, det är bäst att ta det säkra före det osäkra?

Kampanjen riktar sig dessutom till målgruppen 15-30 år. Varför prata om målgrupper i överhuvudtaget? Är det viktigt för de som gjort kampanjen att markera att detta minsann inte är någon läsning för nyfikna trettonåringar? Ska inte trettonåringar som inte kan ta hand om sig själva (vilket många menar) lära sig hur man säger nej till sex? Behövs inte det då det finns en lag som skyddar dessa? Är ni rädda för att signalera att det nästan är OK att trettonåringar precis som oss övermänniskor kan känna sig kåta och vilja ha sex?

Fantastiskt att vuxenvärlden tror att de har en så himla stor påverkan på dagens unga människor. Trots att vi inte borde ha sex med äldre män på grund av att vi inte borde vara offer för att det helt enkelt inte passar sig eller att risken för att bli utsatt för sexuella övergrepp ökar om vi dricker kunde vi inte bry oss mindre.

Jag avskyr "signalpolitik", gör någonting på riktigt och fundera över om ni verkligen håller i maktens megafon eller om ni "signalerar" för döva öron.

Lisa Magnusson skriver om synen på mäns om männen vore de "drabbade". Otroligt roande.

Flertalet av de män jag har träffat har varit otroligt fascinerade av den egna sperman vilket jag nämnt tidigare, mängden har varit avgörande, ju mer desto bättre. Flertalet av de män jag har träffat har även smakat på sin egen sperma, inte enbart män som är intresserade av sexualpolitik även om dessa har utgjort majoriteten. Hur många kvinnor känner du som smakat på sin eget mensblod? Jag har gjort det flera gånger. Jag ville veta hur det andra sväljer i sig när jag har mens smakar. Jag är väldigt fascinerad av mensblod, mitt förhållande till min egen mens är likt mannens förhållande till sin egen sperma, eller åtminstone farligt nära.

Idag blir flickvänner nekade sex när de har mens, hur vanligt det är vet jag inte men att det förekommer vet jag. Många kvinnor blir kåtare under mensen, jag skulle ta det som en väldig förolämpning. Jag tycker det är mindre problematiskt att kvinnor själva säger nej men även där undrar jag varför man äcklas så himla mycket av den egna kroppen och dess funktioner. Vi kan leka med tanken att männen skulle vara som mest attraktiva och spännande fem dagar varje månad - under mensen.

Undrar vidare hur mens skulle skildras i porr om männen hade mens. Detta får vi aldrig veta, tyvärr.

Expressen skriver "tjejer vill hellre vara sexiga än smarta" och framställer detta som om det vore någonting nytt, vilket kvällstidningar alltid gör. Ofta är det rubriker i stilen "svenska kvinnor talar ut om hur de vill....bla bla bla.."

En manlig vän berättade om en kvinna som lätt skulle halvera sin intelligens för att bli dubbelt så snygg. Uttalandet var extra skrämmande då personen inte hade så mycket att ta av intellingensmässigt.

Hur ser man ut om man är dubbelt så snygg? Skönhetsvärlden är väldigt otacksam. Ena dagen ska du ha en hård kropp och inga höfter, andra dagen är mjuka kroppar och breda höfter ett måste. Idealen förändras hela tiden och de är inte alltid uppnåeliga, vilket inte är någonting nytt. Ena dagen stora bröst andra små. Begreppen är inte absoluta. Vad är stora bröst?

Tidningarna som upplyser oss kvinnor om vad som gäller just för tillfället framställer sig själva som goda. Utan dessa skulle vår existens vara en omöjlighet, den som inte blir bekräftad existerar inte. Det är av ren vänlighet som de vill informera, men alla som inte kan leva upp till de ideal tidningarna förmedlar? Här skapar dessa modetidningar snarare ett självhat.

Nej, tidningarna vänder sig inte till oss kvinnor, de talar om vad som är fel med våra kroppar för kroppar är vad vi är, inte tänkande fullt medvetna människor. Av ren snällhet talar de om hur vi borde vara rent utseendemässigt för att bli accepterade i dagens samhälle.



Personligen är jag psykiskt störd som rakade av mig håret för snart två år sedan, det informerade media mig om när Britney Spears rakade av sig håret. Jag fick lära mig att kvinnor som är villiga att frångå minsta möjlighet att bli bekräftad genom sitt utseende är psykiskt sjuka. Kanske var Spears psykiskt sjuk men å andra sidan är det enkelt att bli stämplad som psykiskt sjuk och skvallerpressen har aldrig tidigare gjort någonting som förtjänar mitt förtroende. Media framställde det som att när håret rök dog mäns vilja att bekräfta och jag tror detta är en väldigt vanlig uppfattning. Ingen skulle vare nöjdare än jag om ni hade rätt. Tyvärr är det inte så att kvinnor som rakar av sig håret slutar betraktas som objekt. Jag önskar att ni hade rätt för personligen är jag hellre smart än sexig.

Aftonbladet skriver:

"Vi har tagit bort ett av dina blogginlägg på grund av att du
använder ett olämpligt rubrikord, "kuk".

Varför "kuk" anses stötande av Aftonbladets läsare är jag
inte rätt person att svara på. Olika ord har olika laddning,
och "kuk" är för många ett mycket laddat ord och det
används därför aldrig i rubriker i Aftonbladet.

Innan vi införde striktare regler för just bloggrubrikerna var
det många som hörde av sig och var upprörda för att de inte
kunde värja sig mot vad de upplevde som stötande ord.
Bloggrubrikerna syns ju i högerspalten för samtliga bloggare
och det gick alltså inte att själv välja att läsa dem eller inte
läsa dem.

För att gå dessa läsare till mötes införde vi då striktare regler
för just bloggrubrikerna, vilket innebär att rubrikerna inte ska
innehålla ord som anses för stötande för att användas i rubriker
i tidningen Aftonbladet. "Kuk" anses inte vara ett lämpligt
rubrikord i tidningen, och därmed inte heller på en bloggrubrik.
Vi fick många positiva reaktioner på denna förändring. Mycket få
av dem som hörde av sig var negativt inställda.

Det är inga problem att använda ordet "kuk" i texten i blogginlägget,
det är just rubrikerna vi har striktare regler för."


Bloggaren påpekar att det är skandalöst om inte rubriken får spegla innehållet. Aftonbladet är mästare på att använda rubriker som inte gör detta. Aftonbladet använder själva värdeladdade ord för att locka läsare. För mig personligen är inte "kuk" ett laddat ord och det förstår ni som läser min blogg. Mig veterligen har ordet funnits i SAOL så länge jag har levt, därför förvånar det mig att människor fortfarande reagerar så starkt på ordet. Efter min bildlärares utspel har jag motvilligt insett att människor är galnare än vad jag någonsin hade kunnat föreställa mig. Under hela min uppväxt fick jag lära mig att det heter "samlag" och "älska" alternativt "att göra det", det var viktigt att man inte sa fula ord som "knulla" eller något annat ord som kunde tolkas "vulgärt". Det hette inte snopp eller kuk, det hette "det där" eller "underlivet". Det onämnbara.

Aftonbladet är inte konsekventa för fem öre. Det är helt OK enligt dem själva att förnedra könsmogna tonåringar som blivit våldtagna och referera till dem som barn eller pedofilens våta dröm. Att media gör allt för att måla upp våldtäktsfall som någonting spännande för att sälja sina skräptidningar är ingenting nytt. Om inte människor betalade tio kronor för att kunna frossa i andra människors olycka skulle tidningarna antagligen gett upp för länge sedan. I media kan vi läsa om den våldtagna femtonåringen och den misstänkta pedofilen. Nej jag ljuger inte, media har länge försökt urholka begreppet pedofili. Pedofiler är en av de mest hatade grupperna och därför väljer dessa skräptidningar att kalla förövarna för just pedofiler. Det säljer. Egentligen vet alla som kan tänka att pedofiler tänder på barn, femtonåringar är könsmogna utvecklade människor ofta med det vi kallar "vuxna" kroppar.

Män och kvinnor som begår övergrepp mot barn kallar media för pedofiler, även om dessa "pedofiler" har ett förhållande och/eller knullar jämnåriga. Att barn kan vara mer "tillgängliga" funderar media inte ens över. På samma sätt som hon kvinnan som somnar på fest, hon finns i närmiljön och dessutom sover hon.

En person i min klass berättade om en för mig okänd man, hur gammal han var framgick aldrig. Saken var - enligt henne - att han var pedofil då han knullade "småttingar" (fjortonåringar). Hennes absurda uttalande förvånade mig även om jag vet att sextonåringar knappt känner någon gemenskap med fjortonåringar. Jag var väl kanske naiv som inte trodde människor i min ålder lyssnade till medial hets om "pedofiler". Jag trodde de förstod lite bättre än att häva ur sig att personer som är två år yngre är barn. Borde jag bli så förvånad egentligen då jag känner personer i min egen ålder som själva definierar sig som barn?

För offrets del har jag svårt att tänka mig att det skulle ha någon betydelse vad gärningsmannen har för läggning. Vad finns det för värde i att media kallar femtonåringar barn? Media pratar inte om heterosexuella, svenska våldtäktsmän. Media pratar om homosexuella, pedofila våldtäkstmän med utländsk brytning. Ska det vara nödvändigt att behöva lägga till dessa "nyckelord" för att svenssons ska förstå problematiken med övergrepp?

Expressen publicerade en artikel vilken gjorde det gällande att den svenska mannen är näst sämst i sängen, bäst är de italienska männen. Du behöver inte tro artikeln men kommentarena är underbara, jag ramlar nästan av stolen av skratt (se nedan).

"Tror tjejerna att de är så jävla bra själv förresten? Om de varit bättre hade vi kanske ansträngt oss lite. Men det är väl som vanligt - alltid mannens fel!?"

"Svenska män är så i grunden ifrågasatta och kritiserade från feminitserna sida att man bara snabbt vill klara av det."

"Vad är det som gör en svensk man bra i sängen? Kanske en eldig italienska, får fart på mannen? Jag undrar hur"bra"den svenska kvinnan är på att älska. Det finns ett ordspråk. Man får vad man förtjänar!"

"Som vanligt så ska svenska kvinnor inte behöva ta något ansvar utan de förväntar sig att FÅ orgasm (av mannen) helt utan egen ansträngning. Känns detta igen från övriga samhället? Speciella satsningar på kvinnligt företagande, kvinnlig konst etc etc i all oändlighet. Svenska kvinnor borde själva ta ansvar för sitt (sex)liv, engagera sig mer istället för att bara ligga som mänskliga kåldolmar & förvänta sig att mannen ska göra allt jobb."

"Vilket kvalificerat skitsnack!!!! Hur vore det med en undersökning om vilka kvinnor som har bäst fart på lilla råttan i sängen, som verkligen är med i spelet och inte bara ligger som en livlös hög i sängen? Skulle en sån undersökning komma till stånd (OBS! Vits!) så skulle det bli ett jävulusiskt liv på Schyman o de andra skatorna inom feministnomenklaturan!"

Alltid är det feministernas fel. Flera av de som har kommenterar artikeln påstår att kvinnor själva inte tar något ansvar medan männen själva inte tar till sig av undersökningen utan skyller allt på kvinnorna. Till er där ute, om vi (kvinnor) bara vore snälla och ansträngde oss lite sexuellt skulle dessa män vara helt gudomliga. Det ska ni komma ihåg tills nästa gång sex kommer på tal. Berätta för mig hur det gick.

För flera veckor sedan hade jag och min svenskalärare en diskussion om åsikter och åsikter. Enligt min mening är en åsikt inte bara ett löst tyckande utan någonting du underbygger, argumenterar för. En åsikt är en konsekvens av argument och inte tvärtom. Jag känner så många som skaffar åsikter och med tiden letar argument att kunna försvara sin åsikt med. Tvärtom trodde jag det var, att man argumenterar och sedan drar en logisk slutsats där slutresultatet är åsikten.

Min svenskalärare menade att man inte behöver underbygga sina åsikter. Jag citerade någonting jag tror att Herbert Tingsten har sagt, något i stilen med att det vi inte kan argumentera för endast är fördomar då hon utbrister att Tingsten sa en massa konstiga saker. Förstår du problemet nu sa jag, din åsikt har inget värde om du inte berättar vad Tingsten sa som var konstigt. Inget värde utifrån idéen om att åsikter påverkar människor. Det gick nog aldrig in för henne vad jag riktigt menade.

Det var samma lärare som talade om för mig att jag skulle ta av mig kepsen - två gånger, det slutade med att jag gick ifrån lektionen. Om man faktiskt tycker att man inte behöver argumentera kan jag se det rimliga i hennes handlande utifrån hennes perspektiv. Att jag kan vara så pass förstående ursäktar inte hennes beteende men bitarna faller onekligen på plats. Jag har varit ledig och inte träffat henne sedan dess men tycker att det borde ringa någon klocka när en elev går för att han eller hon känner sig ovälkommen. Åtminstone är det min förhoppning.

Att ställa saker i förhållande till varandra är vi människor sällsynt värdelösa på - vi suger rent ut sagt på charmigt tonårsspråk. Ett ännu större problem är, vilket jag nämnde innan, att vi köper ett paket åsikter som vi sedan lär oss argumentera utifrån (i bästa fall). Oavsett vilka motargument som förs är den egna åsikten så pass viktig att den går inte att kompromissa med, inte ens när det är uppenbart att personen har åt helvete fel. Det finns någon konstig idé om att det är pinsamt att svänga men torde det inte vara ännu mer pinsamt att företräda en linje som inte går att försvara? Människorna som sysslar med detta brukar drabbas av panik och att kräva logik i dessa stunder är nog för mycket begärt.

Dessa frågor är så pass viktiga att det inte går att hålla tyst och inte framstå som tjatig. Jag verkligen föraktar idéen om att det viktigaste är att "vinna" diskussioner. När personer slutar bemöta argument och endast sysslar med härskartekniker lägger jag ned helst. Det finns ingen idé att diskutera med någon som bara vill förlöjliga människor och vinna diskussioner. Det centrala borde vara meningsutbyte och personlig utvecklingen. Det starkaste som finns är att erkänna att man hade fel och det illustrerar hur få människor som faktiskt klarar av detta.

Nätverket Bara Bröst har sammanställt några vanliga återkommande argument mot att kvinnor ska tillåtas bada barbröstade. Listan hade kunnat göras mycket mycket längre. Hela den här debatten har spårat ur, personer som upprepar sig gång på gång utan att "motståndssidan" tar till sig dessa argument och faktiskt bemöter dem. Det är härskartekniker, personer som försöker blanda bort korten och förlöjliga. Mycket pinsamt.

Det sista argumentet som tas upp är - "ni vill bara visa upp er". Enligt mig ett ickeargument, varför skulle det nödvändigtvis vara någonting dåligt med att vilja visa upp sig? Kan ni svara på det när vi lever i ett land där merparten konsumerar lyxartiklar just för att visa upp sig själva? Inte för att den dyra tröjan är skönare eller för att den dyraste skjortan håller högre kvalité utan för att vi vill visa upp oss själva och det vi köper, vi vill uttrycka oss själva genom våra kläder. Framförallt vill vi smälta in i samhället och anpassa oss efter rådande normer.

Tycka vad man vill om normer, jag tycker det är oerhört tråkigt att det finns mallar för hur vi ska leva men dessa finns mycket riktigt och vi kan inte bortse från dem vare sig vi vill eller inte. Det är på grund av normer som vi överhuvudtaget behöver ta den här debatten år 2007. Vi kan göra aktiva val, vi behöver inte leva som dussinmänniskor. Ett undantag är detta fall tillexempel när kvinnor portas från badhus med motiveringen att de inte lever upp till fastslagna normer. Nu har vi en standard och därmed ska vi leva upp till den. Nu har vi dessa lagar och därför finns det ingen anledning till att se över dessa vore ett lika korkat argument.

Oavsett regler hit eller dit tycker jag dessa aktioner borde tillåtas just för att barabröstaktionerna är en politisk handling i jämställdhetens tecken. Det heter att vi har åsiktsfrihet men i praktiken gäller det bara personer med rätt åsikter som väl överensstämmer med den gängse debatten.

Jag har inte haft tid att plöja igenom alla kommentarer om den här debatten, det är nog en ren omöjlighet. Några kommentarer har varit väldigt ärliga, kvinnor som vill att endast deras partner ska ha "tillgång" till deras bröst och underförstått menat att partnern heller inte borde ha tillgång till några andra. Väldigt genomskinligt och oärligt på samma gång vill jag påstå. Kvinnor vars önskan är att de egna brösten fortfarande ska vara spännande i sänghalmen. Att kvinnor vill begränsa sin partners möjligheter att bli attraherad av andra kvinnor är nog vanligare än vad vi vill tro även om ingen säger det svart på vitt. Naturligtvis finns det fler orsaker, det är massor av män som varit emot aktionerna. Det förvånar mig att detta är en fråga som engagerat män i den grad att det faktiskt existerar personer där ute som vill framställa nätverket som mer hatat än vad det egentligen är genom att använda fem olika alias och det stoppar inte heller.

Jag vill återknyta till det faktum att majoriteten av människor inom monogama relationer faktiskt vill begränsa varandras möjligheter. Sådana tendenser är inte alls ovanliga och heller inte den svartsjuka som till stor del uppkommer av just den anledningen. Förhållanden utan synlig svartsjuka är undantag. Tänk dig den porrdebatt som pågått under en längre tid där ledmotivet varit om det är rätt eller fel att ens partner tittar på porr. Här stöter vi på samma problem, kvinnor som vill vara den enda kvinnan. Kvinnor som drabbas av akuta mindervärdeskomplex. Tänk dig bara hur lågt självförtroende en människa måste ha innan hon jämför sig själv med porr. Många, men långt i från alla, som deltagit i debatten har förstått att det anses väldigt egoistisk att inte tillåta sin partner konsumera porr. Det är för genomskinligt att den handlar om att frysa sin partners möjligheter, det är vad personerna faktiskt säger rätt ut. Jag inbillar mig att dessa personer faktiskt inte förstår vilken linje de företräder. Porrfrågan har i slutändan blivit en "moralisk" debatt där flickvännen är upprörd över att pojkvännen konsumerar oetisk porr. Det kanske finns någon som på fullaste allvar endast kritiserar porr för att vara moraliskt tvivelaktigt, mig veterligen är detta endast ett fint försök att inte framstå som ett komplett psykfall genom att offentligöra sina egentliga åsikter. Samma tendenser tycker jag mig stöta på i "bröstfrågan", skälen som anges för att kvinnor inte ska tillåtas bada barbröstade överensstämmer inte med verkligenheten. I ett fint försök att försöka värna om kvinnors hälsa utifrån den grundlösa hypotesen att de sexuella övergreppen skulle öka lavinartat om förslaget beviljades.

Jag finner det oerhört tvivelaktigt att försvara en linje med någonting så vanligt förekommande som sexuella övergrepp. Säkerhet är hela "förbudslogiken" idag, borde jag ens bli förvånad. Man påstår sig värna om den gruppen man förtrycker, i slutändan är alla offer som borde låsas in för att de inte vet sitt eget bästa. Ingrid Grotteblads hygienskäl höll inte. Fler och fler har förstått att det heller inte håller att straffa kvinnor som faller offer för sexuella övergrepp dubbelt upp, men ändå förvånar det mig att vi fortfarande har den synen att det naturligtvis är mannens fel men att kvinnan å ena sidan ska stå ansvarig för att övergreppet faktiskt äger rum. Hur vågar man häva ur sig någonting sådant i världens mest jämställda land? Vilken parodi.

Att den här debatten ens behöver äga rum tycker jag är en parodi, likaså att Sverige är ett jämställt land med en JämO som tycker det är helt i sin ordning att kvinnor tvingas leva upp till fastslagna normer och att hänvisa till "anständighet". Jag finner inga ord över hur omdömeslöst JämOs uttalande faktiskt är. Med den logiken kan vi sjukdomsstämpla homosexualitet igen och mer saker därtill med motiveringen att det passar sig inte helt enkelt. Det känns som att vi går tillbaka men det gör vi inte, det var friare under 70- och 80-talet och kopplingen mellan sex och nakenhet var inte alls vad den är idag, det är i förtjusning och uppgivenhet jag lyssnar till dessa anekdoter. För varje dag känns det mer orimligt att bo kvar i detta land.

Ett ganska vanligt fenomen är tonårsföräldrar (läs: mödrar) som bloggar om sina tonåringar och allt som hör till. Personligen tycker jag det är tragiskt när personer i första hand identifierar sig själva som föräldrar. Även om du har barn har du rätt till fritid, din enda uppgift är inte att föda barn och sedan uppfostra dem. Vi har en konstig syn på att människor som skaffat barn har förbrukat sin rätt att ha roligt, nu har de gjort sitt och är därmed dömda till ett fortsatt liv utan livskvalité. Det enda som finns kvar är artonårigt ansvar.

Vi uppmuntras skaffa barn när vi gjort allting roligt vi vill göra, om det är vad som gäller vill jag aldrig skaffa barn. Jag vill ha roligt och det jämt. Det är kanske inte realistiskt men åtminstone ett bra riktmärke.

Det är nog inte roligt att vara förälder idag, jag tänker inte på själva föräldrarskapet utan bemötandet från omgivningen och all ryktesspridning. Visar du att du litar på ditt barns omdöme får du höra att du är en dålig förälder för att du inte alltid finns där som en övervakningskamera. Är du ute och har roligt en kväll varje månad är du självisk.

Ingen vill beskyllas för att vara en dålig förälder och tänker man bemöta dessa människors vilja blir barnen i värsta fall lidande. Mindre frihet och fler skyldigheter enbart för att föräldrarna ska kunna framställa sig själva i bättre dager inför grannarna.

Ringer du inte bryr du dig inte är ett vanligt påstående som så väl föräldrar och barnen till dessa föräldrar gömmer sig bakom. I barnens fall undrar jag om det bara inte är ett sätt att se positivt på sin egen tillvaro. Kanske är det på riktigt, någonting jag känner igen från riktigt dåliga förhållanden. Pojk- eller flickvännen som är helt förtjust över att partnern sitter hemma och oroar sig vid telefonen. Jag personligen ser inget egenvärde i att mina föräldrar sitter hemma och oroar sig och jag hoppas att jag aldrig varit delaktigt till något sådant.

Avslutningsvis är det inte bara för min egen skull jag tänker ha roligt om jag någon gång blir förälder, även för mitt eventuella barns skull. Under hela min uppväxt har jag varit positiv till att min mor har gjort roliga saker och alltid varit rädd att kommentera mina föräldrar och deras sysslor då jag aldrig haft någon önskan om att framstå som osympatisk. Jag vill att de ska ha roligt, jag vill inte ha på mitt samvete att jag förstörde deras liv för att de valde att skaffa barn.

Det är tragiskt att måttstocken vad det gäller kärlek och omtanke består i hur mycket tid du ägnar dig åt att kontrollera de människor du älskar.

Idag bad min svenskalärare mig att ta av mig min keps, jag hade precis kommit in i klassrummet. Jag ignorerade henne och satte mig ner på mitt vanliga ställe. Hon påpekar att jag ska ta av mig kepsen en till gång och jag talar om att jag kan gå om jag inte är välkommen. Hon ser förvånad ut, alldeles som att hon inte förstår min kritik. Jag var naturligtvis välkommen men kepsen kunde jag ta av mig menade hon. Jag vägrar, det är en principsak för mig. Jag följer inte dåliga ordningsregler. Går ut ur klassrummet, försvinner, sätter mig framför datorn och skriver detta inlägg.

Mössförbud är en vanlig företeelse i den svenska skolan, Mikael Elias Teoretiska Gymnasieskola har tillskillnad från andra skolor ett totalförbud vad det gäller huvudbonader inom skolans lokaler. Andra skolor brukar tillåta mössor i uppehållsrummen.

Flera elever har varit emot mössförbudet, argumenten har varit dåliga. I slutändan har ingen sagt någonting, de menar att det inte är ansträngande att helt enkelt ta av sig mössan och lägga den framför sig. Nej, det är inte svårt eller ansträngande. Det ifrågasätter jag inte en sekund, jag ifrågasätter skolpersonalens maktmissbruk.

METG menar att vi kan ta en diskussion om mössförbudet om eller när det kommer en muslimsk elev. Sammanfattningsvis står religionsfrihet högre än den personliga friheten och fria viljan. Underbart.

Jag vill inte leva i ett Sverige där människor inte har rätt att uttrycka sig genom valet av kläder eller stilmässiga attribut. Jag vill inte gå till en skola dag ut och dag in och välja mellan att bli förnedrad eller att inte ta deras skit. Har jag mycket till val? Nej, det är därför jag blir så frustrerad.

Vi pratar så fint om rätten till den egna kroppen men vad gör vi? Vi begränsar befolkningen genom lag och ordningsregler. Vad består rätten i undrar jag? Att jag har rätt att vägra ta av mig mössan och helt förlora greppet om mina framtida planer? Jag är beroende av att gå i skolan, jag har inga kontakter som kan fixa ett välbetalt jobb åt mig bara sådär och det sista jag vill är att leva på andra.

Läste en väldigt bra krönika idag.

"Ständigt läggs fokus på den utsatta, på offret. Vad är det som gör att hon har blivit utsatt för misshandel, varför blev just hon våldtagen, hur kunde hon skriva om eller anmäla de personer som har kränkt henne och därmed "förstöra deras liv". Det intressanta är ju givetvis att titta på förövarna, flytta fokus till de män som kränker, sexualiserar, misshandlar och/eller våldtar kvinnor i sin närhet."

Jag säger inte att det alltid är rätt att lita på människor som påstår sig ha blivit utsatta för någon form utav övergrepp men man borde verkligen fråga sig vad det egna syftet är. Att bagatellisera övergrepp eller se till verkligheten. Vi vet idag att kvinnor blir utsatta för misshandel, kränkningar, våldtäkt och annan förnedrande behandling. Vi kan inte låtsas bort det.

Varför skulle en man gör något sådant, kanske misstolkade han bara situationen? In i det sista ska kvinnan anklagas för lögn och mannen försvaras. Från antifeministiskt håll har man länge pratat om kvinnans vinst i att ljuga om övergrepp utan att ens fundera över förövarens vinst i att inte bli "upptäkt". Vill du bli misstänkliggjord och allmänt hatad av din omgivning, då borde du dela med dig av dina mindre fina historier. Nej, jag skulle inte tro det.

Vi behöver inte ta parti men om vi bara lyssnade vore det en klar förbättring. Vi vet att det finns ett stort mörkertal vad det gäller exempelvis våldtäkt. Ni som anklagar kvinnor för att ljuga när de berättar sina historier förstår ni verkligen vad ni bidrar till? Gör ni kanske det, är det därför ni fortsätter?

Det är väldigt kränkande för män att klumpas ihop med varandra, det bidrar faktiskt till att någon våldtäktsman följer med. Ingen vill förknippas med en våldtäktsman. Det är även väldigt kränkande för kvinnor att ständigt bli misstrodda, det bidrar faktiskt till att färre kvinnor vågar återge sina historier vilket i värsta fall genererar fler övergrepp. Den som alltid kommer undan behöver rimligen inte sluta, men det viktiga är att vi ser till individen, eller hur?

Det viktiga är att kvinnor klumpas ihop till ett kollektiv som utgör en grupp mytomaner, eller hur var det nu?

Man talar om hur synd det är om hon kvinnan som faktiskt inte ljuger tillskillnad från alla andra, om alla lögnaktiga kvinnor som förstör för henne som faktiskt blivit utsatt för ett övergrepp på riktigt. Det framställs från antifeministiskt håll som någon slags välvilja gentemot kvinnor men har ni någonsin betänkt att alla kvinnor inte misstror. Vi som sitter med facit i hand och faktiskt har bevittnat övergreppen tror att det är riktiga historier som inte tas på allvar. Det jobbiga är att vi har rätt.

Metro skriver:

"Kärlek är viktigare än sex. Men var tredje är otrogen mot sin partner."

...men även:

"Kanske hänger de här siffrorna ihop med att fler kvinnor i dag skiljer på kärlek och sex och att de därför har lättare att vara otrogna."

Bra att de påpekar att kärlek och sex inte är samma sak för alla människor. Det finns ingenting som säger att jag inte tycker om dig för att jag väljer att umgås eller ha sex med någon annan. Helt ologiskt vill jag påstå, du kan tycka det är respektlöst och oärligt med det har inte per automatik att göra med brist på kärlek.

Tvärtom vill jag påstå att det är brist på kärlek (utifrån definitionen att vilja varandras bästa) att vilja begränsa någon annan och att äga någon. Det finns nog ingen sanning, kärlek kan ta sig i olika uttryck. Det är dock vanligt att människor blandar ihop begreppet kärlek med förälskelse. Om det är så att kvinnor inte klumpar ihop kärlek och sex tycker jag att det är positivt. Hela synen på att kärlek och sex är beroende av varandra begränsar människor som vill ha sex men som är ointresserade av en monogam relation. Dessutom vill jag påstå att den monogama relationen genererar mindre valfrihet om man har ett bredare intresse för sex.

Vidare undrar jag om alla de personer som svarar att sex inte är jätteviktigt i en relation är personer som haft en väldigt lång monogam relation där sex känns rätt uttjatat och ospännande. Det vore spännande att ställa frågan till nykära personer och se om sex är en högre prioritering för dessa.

Avslutningsvis är jag trött på människor som absolut menar att sex är beroende av kärlek och tar sig rätten att kränka kåta människor som är helt ointresserade av en "kärleksrelation". Det är er det är synd om och eran oförmåga att inte kunna se "verkligheten" som den inte är. Jag trodde det var människans privilegium.

Imorgon när jag kollade min inbox hade jag fått ett mail från en av personerna som är portalansvarig för blogg.se. I brevet gick att läsa att min blogg blivit anmäld av okänd person.

"Hejsan,

Vill bara påpeka för er att http://johannasjodin.blogg.se/ torde räknas som barnpornografisk, eftersom att bloggaren visar sig avklädd i bannern när hon bara är 16 år.

MVH ****"

Hela dagen har jag varit supernervös och tänkt att i värsta fall kommer min blogg stängas ned. Det minsta jag kunde göra var att tala om för personen att bilden verkligen inte är att se som "barnpornografi" eller pornografi överhuvudtaget då bilden INTE är av sexuell natur.

Mitt svar:

"Hej!

Bilden är inte se som pornografisk då den inte är av sexuell natur, den kan heller inte klassas som "barnpornografi" då jag är könsmogen. Lagen om barnpornografi finns för att skydda barn. I detta fall är jag både "förövare" och "offer". Jag ber er att tänka över ert beslut och att INTE ta bort min blogg.

Mvh Johanna"

Min blogg kommer inte läggas ned. Jag står ansvarig för det jag skriver och även eventuella konsekvenser. Portalansvarige menar att de aldrig raderar någons blogg. Jag hoppas det stämmer.

Det är lustigt att lagar som stiftats för att skydda barn och ungdomar har kommit att användas emot dessa. Barn vet inte sitt bästa och heller inte jag uppenbarligen eftersom att jag sysslar med barnpornografi. Egentligen borde jag låsas in då jag är en skada för mig själv?

Till personen som anmält min blogg vill jag säga några saker. Vill någon komma åt barnpornografi är det inte min blogg den personen kommer besöka (men det spelar nog ingen roll i din värld) och det går INTE att censurera Internet.

Jag funderar samt över ditt omdöme. Är det så tillfredställande att förstöra för mig? Känner du dig duktig nu?

Är du dessutom läskunnig förstår du att det är en politisk handling, bilden är INTE av sexuell natur. Skulle någon bli upphetsad är det "smällen" jag får ta och jag kunde inte bry mig mindre.

Att Sundsvalls bussbolag "Din Tur" har infört en ny åldergrupp insåg jag i veckan när busschauffören frågade om jag var "ungdom". Jag fick tillbaka för lite pengar i tron om att barn och ungdom var samma åldersgrupp. Numer finns alltså kategorierna barn, ungdom och vuxen. Ett bra initiativ, i framtiden hoppas jag att det blir billigare att åka kollektivt. Mona Sahlin har föreslagit gratis kollektivtrafik men jag vågar inte lita på att hon infriar det löftet om det blir en socialdemokratisk regering 2010. Din Tur kunde gott kräva en symbolisk summa, fem kronor förslagsvis men inte mer och förlänga "bytesperioden", idag räcker en bussbiljett endast 75 minuter.

"Skolkorten" fungerar idag endast fram till klockan 18, efter det måste du betala. Förläng kortens giltighetstid åtminstone till 20 eller 21. Skolan borde inte reglera när eleverna ska vara hemma. Förutom det blir det direkt ohållbart då många vill läsa läxor tillsammans med andra elever. Den som tror att alla uppgifter blir färdiga under lektionerna saknar insyn. Min klass har grupparbeten då och då och ett omfattande samarbete kräver flera timmars pluggande, elever borde inte behöva lägga egna pengar på bussar. Tvärtom borde egna initiativ och sammankomster uppmuntras.

Förutom att skolbusskorten borde fungera efter klockan 18 borde dagens busschaufförer skolas i hur man bemöter sina medresenärer med respekt. Jag har blivit avkastad med motiveringen att jag saknar 50 öre. Mig veterligen begår dessa busschaufförer ett lagbrott om de kastar av en icke myndig person. Jag har sett hur busschaufförer kastat av sexåringar, inte bokstavligen men de har blivit bemötta med en väldigt otrevlig ton. I sådana situationer tycker jag det är min moraliska skyldighet att betala mellanskillnaden och blänga surt åt busschauffören.

Tacka vet jag invandrarna som kör buss, de är trevliga. Tillskillnad från oss svenskar vet de vad empati är och skulle aldrig straffa barn vars föräldrar inte har laddat deras busskort med kontanter.

Inför varje utvecklingssamtal med mina mentorer under så väl lågstadiet som högstadiet talade jag om för min mor att läraren kommer göra allt för att framstå som trevligt, inte bara det, han eller hon kommer vara "övertrevlig". Med det menade jag att personen inte ens kommer påminna om sitt rätta "lärarjag". Jag hade rätt varje gång. Det var ungefär som att träffa en kompis som satt och smickrade mig i nästan en halvtimma (kan vi inte gå tillbaka till "kvartsamtalen", snälla?).

Rektorer, politiker och övriga saknar insyn i den svenska skolan. När dessa kommer på besök är lärarna snälla och hur bra som helst. Ibland lite övertrevliga. Man väntar bara på att koppen kaffe ska föreslås. Besöken är som en lärare under ett utvecklingssamtal brukar jag säga.

Rektorerna och politikerna går därifrån nöjda och belåtna, konstigt nog funderar de inte ens över dessa övertrevliga lärare. Under hela min skolgång har lärare pratat om guldregeln, vi skall behandla andra så som vi själv vill bli behandlade. Vackert och bra men denna regel gäller endast personer som fyllt arton och kan knyta sina skor.

Människor är trevliga när det behövs, under anställningsintervjun, när kungen kommer på besök eller när vi har någonting att vinna. Skulle du vara otrevlig om ingen annan (förutom personen du är otrevlig mot) någonsin skulle få reda på det? När det har varit människor och hälsat på har ingen elev någonsin sagt något om lärarens beteende, de kommer undan varenda gång. Jag är inte alls bekväm med detta, det som spelar roll är att du framställer läraren som en idiot inför andra. Ingenting annat fungerar, tragiskt men räkna inte med någonting annat. Varje gång när jag inte har sagt till på plats har jag gått hem utan vinst.

Vi som suttit vid Selångersån och bevittnat polisen när de tagit hand om människor eller människors alkohol vet att polisen i den här stan är otroligt respektlösa. De kamouflerar inte ens sitt eget beteende i vardaliga sammanhang, det är åtminstone den uppfattning jag har fått ifrån polisen.

Lena Österlund, socialnämndens ordförande, följde med polisen under en lördagsnatt och hon menar att hon blev väl omhändertagen och berättar om hur respektfullt polisen tog hand om "nattsuddare". Naturligtvis skulle hon aldrig kunna gå ut och säga att det berodde på henne som person men jag hoppas hon verkligen funderar om hon kan ha varit delaktig till polisen respektfulla bemötande.

För ovanlighetensskull tänker jag säga någonting positivt med min skola. Vi har fått fylla i anonyma enkäter online om vad vi tycker med skolan och vad som kan göras bättre men inte bara det, vi har fått svarat vad vi tycker om varje lärare. Vad han eller hon kan göra bättre och vad som är positivt. Det är ett företag som samlar in enkäterna som sedan skickas det till skolan och respektive lärare får läsa kommentarerna från eleverna. Under alla år har jag fått fylla i enkäter men de har behandlat skolmaten och skolmiljön men även frågat om man trivs, har kompisar och känner sig trygg i skolan.

Politikerna och rektorerna måste lyssna mer på oss elever, vi ser verkligheten ni andra blundar för.

Av de undersökningar jag läst att döma är dagens elever väldigt missnöjda med sexualundervisningen i skolan. Med all rätt vill jag påstå. I den mån sexualundervisning existerar börjar den på tok för sent. Vi borde lära oss om sex innan vi har sex. Jag trodde meningen var att sexualundervisningen skulle fungera i förebyggande syfte och att inga misstag skall ske på grund av okunskap. Det är märkligt att elevers hälsa inte tas på större allvar. Ska vi ha någon nytta av den kunskap vi kan få i skolan förutsätter det att vi mår bra och kan ta till oss den.

Varför den svenska skolan väljer att vänta så länge med sexualundervisningen vet jag inte. Har det med förlegad moral att göra måntro? Personer som kan tänka vet att sen sexualundervisning (eller ingen alls) inte medför någonting positivt.

Genom att skjuta fram undervisningen kan vuxna människor fortsätta skuldbelägga människor som knullar runt. Att begreppet "knulla runt" fått en så negativ klang beror till stor del på den ökade spridningen av könssjukdomar. Även tonårsaborterna har ökat kraftigt. Hur vore det med lite insikt?

I böcker som behandlar sexualundervisning finner jag ofta författare som lägger in ordet "älskar" lite varstans när de pratar om två personer som har sex. Fel, två personer som älskar varandra. I vår biologibok stod skrivet att man måste behandla de man älskar (de man har sex med) med respekt. Engångsknull däremot kan du behandla hur som helst eftersom att du aldrig behöver träffa människan mer i hela ditt liv?!?

Vi vet att flera ungdomar har sex tidigt även om genomsnittsåldern för sexdebut ligger kring 16 år. Problematiken här är att alla definierar inte oralsex som sex och unga människor gjorde det tror jag siffran skulle minska drastiskt. Man talar ofta om att prata förtidigt med människor kan tolkas uppmuntrande, man menar att detta är problematiskt. Naturligtvis ska människor få ha egna definitioner även om man inte tycker oralsex är sex så påminner det rimligen om varandra? I och med att fler och fler pratar om det riskfyllda i att svälja sperma tycker jag verkligen att vi borde fundera hur det verkligen ser ut. Ligger debuten verkligen kring 16 år?

För flera år sedan, jag minns inte när, var jag och en yngre vän och badade med hennes farmor. Vi berättade för hennes farmor att vi tänkte förflytta oss längre bort, hennes farmor skrattade minns jag. Vi gick och vi gick plötsligt insåg vi att vi kommit till en nudiststrand. Vi tittade rakt fram och där satt en naken man framför oss. Jag hade aldrig sett en kuk minns jag. Vi ville sluta titta för nudisternas skull fastän vi var väldigt fascinerade av det vi sett. Tänka sig att det fanns avslappnade människor. Människorna som vistades vid stranden där vi höll till använde sig av "trostricket" för att inte råka blotta sin kroppar. Vi vände på oss lite halvsnyggt och stod kvar ett tag. Efter en stund gick vi tillbaka och jag minns att hennes farmor frågade om vi hade haft roligt.

Min syn på nudister var efter det att de naturligtvis skulle få hålla på med sin livsstil. Jag hade fått höra att nudister tog illa vid sig när människor badade i badkläder. Kanske känner de sig kränkta, kanske tar de illa vid sig, det är nog väldigt individuellt. Om de tar illa vid sig kan jag delvis förstå det. Nudisterna har valt den fredliga vägen, De håller sig borta från barnfamiljer och sura föräldrar. Allt de vill är att få vara ifred. Trots att vi har rätt att bada nakna vid sjöar och hav tar människor som föredrar badkläder illa vid sig av nakna människor. Nudister vill inte ha något bråk, de vill kunna bada nakna utan att någon höjer ögonbrynen.

Min attityd till nudister var ungefär som homofoba mäns syn på homosexuella män. Bara de inte rör mig får de gärna leva ut sin dröm. Som om jag vore en superexotisk människa alla drömde om att få se avklädd.

Under min uppväxt fick jag lära mig av människor jag möte att avvikande människor var sämre människor. Vill du träffa upprörda människor som lägger sig i ditt val av kläder ? åk till vilken badstrand som helst där det finns barnfamiljer. Sedan två år tillbaka badar jag helt naken. På festival har jag aldrig blivit tillsagd, men så fort det är barnfamiljer i närheten slutar det ofta med att familjerna åker hem. Barnen ser frågvisa ut och förstår inte alls varför mamma och pappa ser så upprörda ut. Dessa föräldrar pratar om att vi som badar nakna inte visar respekt, tvärtom visar de ingen respekt för de som vill bada nakna.

För att komma in lite på toplessdebatten där möter vi samma problem. De personer som väljer att ha kläderna på sig ser sig själva som offer som blir utsatta för något slags övergrepp när människor tar sig friheten och struntar i badkläder. Vi har könsroller som säger att jag är kvinna och därmed ett sexobjekt. Jag som kvinna ska skyla min sexualiserade kropp, att jag valde inte att födas som kvinna (även om jag trivs som kvinna) spelar ingen roll.

Jag kan inte se varför människor med äckelkänslor skulle ha förtur. Dessa människor som äcklas så av människokroppen borde istället ta en omväg. Det är viktigare att människor som vill bada nakna har rätt att göra det. Det borde inte var någonting att orda om då vi har en lag om att nakenbad vid strand är tillåtet. Människorna som får långåriga trauman av nakenhet (men påstår att det är barnen som blir lidande) behöver faktiskt inte titta.

Det har blivit något av en härskarteknik att hävda att man bryr sig, det är väldigt taktiskt och det missbrukas främst av vuxenvärlden. Det är svårare att kritisera en person som gör någonting dumt men åtminstone hade ett gott syfte utifrån sin egen filosofi. Vuxna människor behöver sällan eller aldrig förklara sina utspel, det vill ju bara väl oavsett hur dumma åtgärder de föreslår.

Det vore lättare att ta denna påklistrade välvilja på allvar om det vore åtgärder som 1. fungerade men 2. förklarades och då menar jag inte endast ur ett samhälls- eller vuxenperspektiv. Fråga er själv varför ni anser att ungdomar borde välja den väg ni föreslår. Jag drar mig inte längre från att kritisera den godhet ni påstår er förmedla när ni inte vänder er till de unga eller förklarar vad de har att vinna. Ingenting är självklart, ännu mindre att unga skulle inspireras av människor som enbart vill dem ont.

Jag är trött på det eviga tjatet om att barn ska vara barn. Barn ska absolut vara barn förutsatt att de själva vill det. Det ni försöker förmedla ligger nog inte i någons intresse om vi bortser från er som står bakom denna klyscha.

Det finns en förutfattade mening som gör det gällande att unga människor är energiska, jobbiga och allmänt barnsliga. Syskonrelationer brukar bland annat ligga till grund för dessa uttalanden. Sedan jag började skolan var det en evig kamp att smälta in i vuxenvärlden, ingenting konstigt egentligen, vem vill inte bli accepterad i samhället? Den som vill bli bemött som människa och inte som ett barn får höra att han eller hon bara gör sig till. Vad man än gör blir det fel. Först när man kommer upp i viss ålder blir man mer och mer accepterad, inte av logiska orsaker, det bara är så. Idag sitter personer i min egen ålder och skämtar om fjortonåringar, för två år sedan var vi som är sexton år idag i samma sits men ändå ringer det ingen klocka hos dessa personer. Idag är det vårt privilegium att vara övermänniskor. På grund av hur vi själva blev behandlade har vi plötsligt tagit oss rätten att straffa dessa myndiga personer genom oskyldiga fjortonåringar.

Naturens gång skulle jag kalla det, människor i min ålder verkar ha förträngt hur det var att bli baktalad och kallad fjortis, eller förtränger man dessa erfarenheter för att kunna ge samma mynt "tillbaka" utan att bli alltför självkritisk? Det här är någonting som har retat mig länge, det har alltid hetat att de äldre ska vara förebilder och någonslags förebilder har de absolut varit även om jag inte är nöjd med utvecklingen. Positiva förebilder hade varit att föredra.

Den eviga strävan efter att bli tagen på allvar leder sällan någon vart, allt man gör är en konsekvens av ens ålder. Det var något jag ständigt fick höra. Tillslut blir du tagen på allvar, det handlar dock ej om att du vinner respekt hos din omgivning. Plötsligt finns du och är ett med samhället, ingen större förändring har skett annat än att du har åldrats, nästan som magi. Om nu unga vill vara eller framstå som vuxna individer kan jag inte se problemet med att finna sig i detta. Idag vet man att unga människor anstränger sig för att passa in, "vuxenattribut" blir vanligare i tidig ålder men ändå är det så viktigt att kränka unga människor. Att barn ska vara barn är någonting vuxenvärlden har hittat på utifrån sina egna intressen och ingenting jag kan se att "barnen" själva ställer upp på även om man från vuxet håll vill hävda det.

Jag blir så arg när media skriver om artonåriga flickor. Inte ens som myndig är du helt och hållet med. Ni påstår att det är viktigt att se till individen, var konsekventa och gör det inte bara när det passar er själva. Problemet för er är att ni tillsist kommer inse att det inte handlar om individer, det handlar om en stor grupp människor som inte blir tagna på allvar, människor ni daltar med och förlöjligar. Åldersförtryck är inget individproblem, bara i den mån att endast personen själv märker av utanförskapet. Öppna ögonen.

Jag är inte singel, nej jag är inte en sådan som är rädd att placera in mig i olika fack. Tvärtom kan dessa fack ha en väldig poäng i politiska sammanhang. För mig är "singel" ett begrepp som betyder ofullständig, en person som ännu inte hittat sin andra hälft. Jag behöver ingen partner för att känna mig "hel". Jag trivs bra som det är, inget onödigt kompromissande för någon annans skull. Ärlighet kan ingen kräva av mig men jag föredrar att vara ärlig, ingen får missbruka det eller använda min välvilja emot mig. Samma sak med kompromisser, jag vägrar lida även om det ligger i någon annans intresse att jag gör det.

Jag är kåt, men absolut inte singel. Jag kan heller inte säga "inte intresserad", då kan någon tro att jag är "uppbokad" men av något skäl inte vill berätta. "Helt ointresserad" borde finnas som alternativ, eller varför inte "kåt"?

Valfrihet ger möjligheter, jag vill inte att någon annan ska begränsa mina möjligheter eller göra dem helt obefintliga. Aldrig vill jag fundera över hur jag snyggt lägger fram att jag ska gå iväg och träffa en vän, aldrig vill jag bo vid min mobiltelefon med en frustrerande man som håller på att få ett sammanbrott i andra änden.

Det är inte roligt att ha sex med samma person dag för dag, det är lika roligt att äta samma mat varje dag eller att se samma film tre gånger i veckan. Även om jag byter format från VHS till DVD blir filmen i längden inte mer spännande för det. Även om jag testar olika kryddor och ibland använder ost till min pasta kommer min mat kännas ganska fattig efter ett tag. När alla kryddor är slut finns det längre ingen spänning, om jag däremot äter andra maträtter vid sidan om kommer min pasta fortsätta vara spännande och god. När jag stått och bakat pizzor i tre år kommer jag spy av bara tanken att smälla i mig en hel pizza. Vad som helst men inte pizza kommer jag tänka.

Jag vill aldrig tänka - vem som helst men inte honom. Jag vill inte utveckla något förakt, jag vill ha kravlöst sex med personer jag beundrar och respekterar. När jag beundrar någon är jag nervös, jag vill inte slänga ur mig någonting onyanserat och korkat. Helst vill jag sitta tyst och lyssna, man kan nästan tro att det är en biologisk egenskap jag har. Aldrig skulle jag drömma om att begränsa personen eller göra dennes liv till ett helvete. Det är inte beundran och respekt, det är ren egoism.

Precis som sex blir roligare om personen är erfaren behöver vi människor variation, vi behöver olika människor i våra liv för att utvecklas. Vi behöver ta till oss olika åsikter, höra motsidan, skaffa oss lite kött på benen innan vi kritiserar någonting. Vi behöver inte fler människor som sitter hemma och argumenterar för sig själv och i slutändan inte förstår vad logik är. Att jag beundrar och respekterar dig har jag alla i din närmiljö att tacka, det är dessa som format dig till den du är. Ej att förglömma är att jobbiga erfarenheter också är erfarenheter.

Idag har jag gått igenom några sexforum om oralsexteknik, personerna bakom användarnamnen är osäkra, jämför sig med andra och har ofta mindrevärdeskomplex. Heterosexuella kvinnor som vill göra det skönt för sin partner och ber andra om råd. "Deep troath" är väldigt populärt men även något som skapar oro och funderingar. Hur tränar man bort kräkreflexen? Hur orkar man hålla på i mer än två minuter och hur gör man det skönt för honom? Ska man runka kuken samtidigt? Tycker män om att man berör pungen samtidigt som man suger? Detta är några vanliga frågor som cirkulerar på Internet.

Hur kommer det sig att jag aldrig stött på en man som undrat hur man kommer över rädslan för mensblod? Kvinnor som av olika skäl inte vill svälja brukar få rådet att det går lika bra att ta sperman i munnen och sedan spotta ut den. Varför ger man inte samma råd till män gällande mensblod? Samtidigt läser jag män som menar att det är helt givet att kvinnor ska svälja.

Jag har inte varit med någon man som äcklats av sin egen sperma, tvärtom har de flesta varit väldigt fascinerade. Ju mer desto bättre. För två år sedan hälsade jag på en dåvarande vän, han hoppade runt och var helt förtjust över att han hade lyckats spruta nästan två meter. Jag hör om kvinnor som ber om ursäkt för att det råkat komma mensblod på någons lakan.

Mens är i allmänhetens ögon någonting äckligt och de som gillar mens är ännu äckligare. Jag läser män som berättar att de aldrig skulle ha sex med sin flickvän när hon har mens, inte ens med kondom. För många är detta inget problem och jag tror inte ens flertalet funderar över om det skulle kunna vara ett. Vad som ursäktar detta beteende enligt dem själv är det faktum att flickvännen naturligtvis kommer få kompensation när hon slutat blöda, är helt normal och går att ha i möblerade rum. Inte bara det, hon kommer få så bra sex att hon tror att hon drömmer.

Varifrån kommer detta oförtjänta ego? Jag är kåt nu för att jag är kåt nu, vad som händer om en vecka rör mig inte i ryggen. Hade jag en pojkvän som behandlade mig som strunt 5 dagar i månaden skulle han se dörren på en gång. Sexet får vara hur bra som helst med den inställningen till kvinnokroppen jag skulle ändå aldrig acceptera detta.

I Sverige, Danmark och Ungern är momsen på kondomer rekordhög nämligen 25%. Länderna väljer själv momssatsen, det enda kravet är att den inte får understiga 5%.

En socialistgrupp i EU-parlamentet vill att momssatsen på kondomer ska var 5% inom EU. De kritiserar hur hanteringen av reklam för kondomer sköts, vissa länder har senare tider för att inte barnen ska kunna se. Jag försår inte hur man vågar prata i termer av att skydda barn när 760 000 människor i EU bär hiv-viruset, tvärtom borde man prata mer om kondomer i tidig ålder. Det är otroligt korkat av skolan att prata om kondomer när man tror att de flertalet har sex, det finns alltid de som är tidiga. Vill man förebygga eventuella "misstag" måste informationen nå elever INNAN de har sex. I Finland såg jag kondomreklam överallt, RFSU gjorde reklam för kondomen Royal.

Att sänka momsen på kondomer till miniminivån i EU, skulle vara en konkret åtgärd i kampen mot aids och dessutom en kraftfull symbolisk gest inför Världsaidsdagen, sade Jan Marinus Wiersma, vice ordförande för socialistgruppen i Europaparlamentet.

Om Sverige sänker momsen skulle vi framstå som mycket mer sexpositiva än vad vi är idag. Jag kan inte se varför det ska kosta 5-6 kronor att ha sex. Är du dessutom latexallergiker och vill ha den latexfria kondomen Zenith får du åtminstone betala 175 kr a 17,5 kronor styck som minst. Ibland ser jag kondomen Zenith för 24 kronor styck. Risken att latexallegikern väljer att inte använda kondom på grund av priset bör inte viftas bort.

För mig som fortfarnade är ung är kondomer inget stort problem, jag kan få tag på kondomer gratis väldigt lätt och de jag känner är ofta givmilda med sina egna gratiskondomer. För två år sedan kunde jag få fem-sex kondomer på ungdomsmottagningen, den senaste gångerna jag varit där har de enligt dem själva endast kunnat ge två kondomer då de måste tänka på sin budget. Är detta på riktigt? Jag har gått därifrån med två "black jack" eller "mamba" ("kondomen som kramas"). Att göra kondomanvändandet till någonting roligt ser jag som en positiv utmaning men har RFSU verkligen lyckats med black jack har jag alltid undrat. Använde den en gång men aldrig mer, kukar ser ut som plastiga dildos i den svarta kondomen. Har hört människor som uppskattar den, må hända att jag är långt ifrån representativ.

En vidare fundering jag och en vän pratade härom dagen är om personalen på ungdomsmottagningen får ut någon egen vinst när de skriver ut p-piller. Du läste rätt. Vore det inte billigare att börja uppmana människor att använda kondom och dra ner på p-pillerna? Att personer som har flera sexpartners använder p-piller är så olämpligt den kan bli. Om inte kunde ungdomsmottagningen endast skriva ut p-piller till personer med fast partner. Idag används p-piller tragiskt nog för att män ska kunna spruta i kvinnor utan "risk". Jag hoppas fixeringen att spruta i kvinnors underliv är historia snarast, för mig är det helt ologiskt att det fortfarnade finns en sådan, vad är poängen?

Billiga kondomer hittar du på Tradera och Internet, dessutom kan du hitta svåra sorter som inte finns i matvarubutiken eller på Apoteket.