Besök johannasjodin.se

Att behålla sin självrespekt och trovärdighet (om man nu har någon) känns för mig som en självklar strävan. Att människor ställer krav på sig själva är bara positivt om kraven är sunda naturligtvis. För drygt ett år sedan lyssnade jag på Moldy Peaches. Ni vet gruppen som är pro narkotika och nämner droger i varannat ord. Jag gjorde det inte för att jag var ung och dum, ung är jag fortfarande och dumhet kommer med åren. Jag gjorde det för att jag inte var en del knarkar livsstilen, det är jag fortfarande inte men nu har jag sett människor som håller på med droger. En egenskap jag har är att koppla bort allt jag tycker är negativt, denna egenskap är både bra och dålig, mestadels det sista.

Idag har hört hur knarkare håller låda om hur bra knark är och insett att dessa människor har ett ordförråd på tre ord och det tredje är "hora". Jag vill inte påstå att jag innan var positiv till denna livsstil för det har jag aldrig varit. Det var jag som sa att det var en omöjlighet att umgås med cigarettrökare när jag var 10 år. En dåvarande kompis och jag satt och gjorde listor på hur människor ska vara och vi fantiserade precis som de flesta om hur den "rätta" är. Cigarettrökare och narkomaner slopades bort direkt minns jag. Då kändes det möjligt att tänka så, nu inser jag att om man slopar bort alla som röker så har man ingen bekantskapskrets. Det fungerar inte riktigt, då när jag satt i ladan på gården ute i Söråker kändes dessa krav helt rimliga och inte det minsta konstiga.

Det är lätt att vara positiv till det man själv inte kan vittna om, utan erfarenheter (på både gott och ont vill jag påstå) så är det lätt att bli orealistisk. Jag känner just nu sådan olust inför filmer där narkotika är huvudrollen (filmer överhuvudtaget) och dåligt haschmusik. Jag känner ännu mindre för att framstå som en av "dom" som på allvar tycker att droger är det bästa som hänt sedan hjulet.

Problemet är egentligen inte att jag har uppskattat sådan musik, det har jag fått förlika mig med för länge sedan. Problematiken för mig ligger i att det är så oerhört pinsamt att personerna som delar ens "intresse" inte ens kan knyta sina egna skor. Vad säger det egentligen om mig och vad säger det inte om mig? Att säga att jag inte alls bryr mig om hur människor ser på mig vore att ljuga. Egentligen bryr jag mig hur mycket som helst, då tänker jag inte på sådana saker som om mitt hår ligger rätt för stunden eller om jag verkligen äger skolans dyraste mobiltelefon. Jag vill helt enkelt inte framstå som något jag inte är. Det finns massa saker jag egentligen är positiv till men inte vill syssla med för att jag har sådana spärrar. Jag vill tro att det enbart är positivt.

Nu ska jag sluta vara bitter och ta mig samman, slå om som det heter på fin arbetarklassvenska.

Finns det någonting som är lika inspirerande och positivt som kvinnor med självförtroende? Tidigt får kvinnor lära sig att de inte ska visa upp sig för mycket. Den kvinna som "visar upp sig för mycket" tror att hon är något. Kvinnans röst är inte lika mycket värd, den avbryts konstant. Precis som män vill kvinnor försvara sina intressen, den jobbiga sanningen är att trovärdigheten ofta brister när kvinnor försvarar sina. Inte alls konstigt med tanke på att det är svårt att försvara det som inte går att försvara. Det blir ännu löjligare när de skräddarsydda myterna som finns för att kvinnors intressen ska framstå som moraliskt och ideologiskt försvarbara brister. För den som vill vara anpassad och fortsätta hålla på med sina destruktiva intressen är det tämligen lätt att köpa dessa myter rakt av. Om inte annat kan man ignorera bort det och hålla sig till de umgängeskretsar där ens intressen är acceptabla.

Varför hör vi aldrig män säga "jag sminkar mig för min egen skull" och varför är det (så gott som) alltid kvinnor som vill bli underordnade sexuellt? Skillnaden mellan kvinnors och mäns intressen är den att kvinnans intressen är inte till hennes fördel. Drömidealet för kvinnor ska inte gå att leva upp till, ju tidigare vi inser detta ju mer tid spar vi till någonting som spelar roll på riktigt. Mäns ideal (i den mån dessa finns) är inte lika exakta och föränderliga. Mäns "tillkortakommanden" förstör inte för drömmen (som knappt) finns om att uppnå dessa ideal. "Ingen är perfekt" och "det är insidan som räknas" är två uttjatade uttryck som alla vill envisa sig med att använda när tillfälle ges. Jag har inga problem med det egentligen men det är lite trist att behöva inse att människor som kommer med dessa klyschor alltid hycklar. Alltid har dessa människor hangups och minimunkrav. Vad säger detta egentligen om män? Män kan uppnå till dessa ideal (om bara en sådan önskan finns) och därför är män att ses som perfekta. Det är meningen att kvinnan ska framstå som otillräcklig. Den kvinna som försöker leva upp till idealen men misslyckas halvvägs behöver inte per automatik ses som tillräcklig. Det är hundra gånger mer accepterat att män inte bryr sig om de "manliga idealen" fastän att de skulle lyckas bara de försökte. Sanningen spelar ingen roll när det INTE finns någon sådan önskan hos män.

Den perfekta kvinnan ska ha små bröst och knappt något kroppsfett, inget synligt kroppsfett i varje fall. För den som inte har storlek 30 eller 32 finns det kläder som kan förvandla den sunkiga kvinnokroppen till något mer attraktivt. Jag ogillar verkligen kläder som fenomen. "Kläder anpassade för kvinnor" har en klar likhet med korsetten, de ska lyfta upp det lösa och trycka in det mjuka sköna som är i vägen. Det finns en speciell jeansmodell för varje misslyckad kvinnokropp. Så du behöver inte känna att det är helt kört bara för att du inte har bakdelen som ser ut som en skyltdockas. Att jag väljer att skriva "kläder anpassade för kvinnor" är medvetet, dessa kläder ÄR INTE anpassade för kvinnokroppen. Om det nu vore så att så kallade damkläder vore anpassade för kvinnokroppen så skulle vi inte behöva se några korsetter i klädbutikerna. Det är inte meningen att vi kvinnor ska pressa upp våra organ med hjälp utav stålskenor. Med risk för att låta som en biologismtönt men kvinnokroppen är inte tänkt att vara hård och benig. Vi har bröst och höfter av en anledning.

Som jag nämnde tidigare så ska kvinnor just nu ha små bröst och inget synligt kroppsfett. Att kvinnor med stora bröst använder urringade tröjor eller linnen är det svårt att problematisera. Kvinnor med stora bröst har inte alltid varit ute men så är det idag, sorgligt men sant. Det är så tragiskt att en hel generation kvinnor ska mobbas för att de inte föddes med kroppen som är inne just för stunden (imorgon har vi säkert något nytt ideal som inte alla kan uppnå till). Det här är verkligen något män slipper, man kan sitta på fester och skratta åt små kukar mer än så är det inte. Mannen i hörnet med minst kuk tar inte åt sig och funderar på att gå därifrån. Snarare tvärtom, de män som de skämtas om är (förvånande nog) de män som aldrig är rädda för att göra bort sig på något sätt. Män tar inte att människor tittar snett och höjer på ögonbrynen på det sätt som vi kvinnor gör. Den kvinna som vågar säga ifrån ska de mobbas för att hon hade självförtroende nog att öppna munnen.

Kvinnor ska tvivla på sig själva och hela tiden undra "är jag inte helt fel ändå". Kvinnor ska inte ta en komplimang, en riktig kvinna ska tänka "menade personen verkligen det eller..". Att tvivla är kvinnans mellannamn tyvärr. Jag förstår att det är provocerande för många kvinnor att inse att det finns kvinnor med självförtroende. Däremot tänker jag inte stå och se på som om ingenting har hänt. Varför erkänner vi inte att vi inte vill stå vid spegeln varje dag och göra oss till för männen? Det skulle vara så enkelt om vi alla bara vägrade leva upp till alla myter om hur vi kvinnor ska vara.

När vuxna umgås med varandra ses det som en självklarhet att de faktiskt gör det av den anledning att de har ett utbyte av varandra. En anledning att vuxna umgås med personer i sin egen ålder är att då slipper de sneda ögon från omgivningen.

Väldigt ofta när man nämner en person i något sammanhang så kommer ofta frågan "hur gammal är personen?". Med en trött röst brukar jag svara i de fall jag vet. När du slutat värdera människor som ett tal på ett papper så inser du att du längre inte har någon vidare koll på hur gamla personerna i din omgivning faktiskt är. I bästa fall vet du åldern på de du umgås ganska ofta med.

De gånger jag berättar att personen är minst tio år äldre än mig så kommer genast den andra (ännu jobbigare) klassiska frågan "vad får personen ut av att umgås med människor i din ålder?". Här försvinner hela min motivation att tala med personen. Men ännu tröttare röst frågar jag varför personen överhuvudtaget ställer frågan. Mina relationer till människor blir vad jag gör dem till. Vill jag behandla människor olika på grund av ålder eller hårfärg eller någonting annat som inte spelar någon egentlig roll så fungerar det. Frågan är bara vad jag får ut av att se mig själv som en bättre människa? Förutsättningen för att jag ska kunna ha en social relation med någon är att jag inte ser ner på den jag umgås med, den dagen jag gör det kommer det inte kunna fungera.

Frågan är inte bara lite dum, den utgår från att människor i en viss ålder är likadana. Så klart finns de människor som är väldigt lika varandra, människor som har liknande intressen. Dessa människor hittar du inte i en enda årskull, du får leta bättre. Vill du inte hitta likasinnade människor i andra åldrar så kommer du heller aldrig göra det. Du kommer fortsätta leva i okunskap om hur människor fungerar i sociala relationer, du kommer lyssna till myterna och måla upp en overklig bild av hur verkligheten är just för att du själv inte orkar bilda en egen uppfattning. Gör samhället något annat än att påpeka att det är viktigt att se till den unika individen samtidigt som vi människor behandlas som en kollektiv grupp indelad i ännu mindre grupper? Jag gillar generaliseringar som bekant. Vad åstadkommer vi om vi ser allas vardag som en unik företeelse när sanningen är tvärt emot? Vad kan vi som grupp då kämpa för? Att påstå att vi alla människor är så unika är att säga att det inte finns resurser för alla att lyckas åstadkomma något positivt i sin vardag. Det är att säga att alla ska sköta sig själva och skita i andra.

Hela befolkningen gör inget annat än motsäger sig själva hela tiden. Vi är unika. Är inte detta ett skäl nog att jag vill umgås med en åttiosjuåring? Olika människor fungerar i förhållanden, de kompletterar varandra. En vanlig klyscha. Enligt denna kan jag fortfarande utan moraliska problem umgås med den stillasittande åttiosjuåringen. Förhållanden där två människor är väldigt lika varandra slutar ofta med att de börjar se förhållandet som ett syskonförhållande. När två människor vet för mycket om varandra kan det inte leva med varandra. Ännu en anledning för mig att söka upp den okände åttiosjuåringen imorgon, vem vet kanske är personen så unik att vi kan sitta i timmar och berätta om oss själva utan att den ena blir för trött för att fortsätta lyssna?

Nästa gång du frågar mig vad någon får ut av att umgås med mig kommer jag fråga vad du får ut av att umgås med mig, jag tycker inte att det är givet varför du gör det.

Idag på biologin tyckte vår lärare att vi skulle prata om preventivmedel och könsjukdomar. Min uppfattning var att han inte ville egentligen utan att han var mer eller mindre kände sig tvungen. Det sista nämndes knappt.

"Teoretiskt sett är p-piller 100% säkert men i praktiken är det inte lika säkert".

Det är ju så att om man blir illamående av p-piller eller är det innan man tar dem så finns risken att de far upp samma väg de kom ner. Idiotsäkert eller hur? Vi människor glömmer bort viktiga saker som kan få förödande konsekvenser om vi inte kommer ihåg dessa. Risken att kvinnor glömmer bort att dagligen äta sina p-piller (vissa piller måste tas samma klockslag varje dag) är större än att de kommer upp med maten.

Den siffran vår lärare nämnde har jag aldrig hört förut. Däremot har jag hört allt ifrån 95 till 99% säkerhet. Den som säger att p-piller är 99% säkert bör vara VÄLDIGT öppen med att det är under förutsättning att kvinnor kommer ihåg att ta dem varje dag. Det var inte vår biologilärare, han nämnde ordet könsjukdom en gång men bara ytligt.

Förvånad blev jag dock när han ändå rekommenderade oss att använda kondom. Precis som väldigt många andra tycker han att man kan använda kondom OCH p-piller om man vill vara på den säkra sidan. Detta är ett jobbigt och allt för vanligt uttalande som skrämmer människor från att använda kondom (det ända preventivmedel som skyddar mot könsjukdomar och även det enda preventivmedel som mannen kan bruka). Risken att kondomer spricker är så överdriven och det är ju så att män INTE borde spruta i kvinnor överhuvudtaget även om kondomen sitter på eller inte. Kvinnor smittas lättare av könsjukdomar än män men risken att bli smittad om mannen inte ejakulerat i kvinnan är minimal.

Ska jag vara helt ärlig så är en livslång könsjukdom sjuhundra gånger värre än att behöva ta ett dagen-efter-piller (dessa nämnde han inte ens, fanns de inte när han var ung?) eller att göra abort men det är vad jag tycker personligen.

Vår lärare frågade oss allihop om det fanns några biverkningar med p-piller varpå jag svarar att en biverkning är sänkt sexlust, varpå han frågar "är det positivt eller negativt?". Negativt svarade jag så klart. Jag har pratat med många som äter p-piller, de flesta förnekar att de är mindre kåta sedan de började med p-piller, det är möjligt att alla inte blir mindre kåta av p-piller. Vill man inte märka av den biverkningen så kommer man säkerligen förneka det medvetet eller omedvetet. Sänkt sexlust behöver inte vara något man är medveten om från första början, för många är det svårt att backa i tiden och sätta sig in i den situationen och jämföra den med hur det ser ut idag.

Under lektionen satt de flesta tysta medan jag och vår lärare höll låda, att sex är jobbigt för många att prata om visste jag men att könsjukdomar skulle vara så läskigt visste jag inte eller är det ren okunskap? Den lilla information man får i min ålder (om man nu inte har vänner som man kan diskutera sådant med) är från ungdomsmottagningen. Sanningen är att få i min ålder lyssnar på vad personalen på ungdomsmottagningen har att säga (å ena sidan är det bra då de alltid berättar halvsanningar å andra sidan nämner de (tro det eller ej) könsjukdomar som fenomen).

Till min lärares försvar får jag säga att han uppmanade oss kvinnor att INTE lita på män vad det gäller sex. När män påstår att de har testat sig suckar jag bara och frågar "vill du ha sex eller inte?". Om ja, "trä då en kondom över kuken". Att lita på män när de säger "jag lovar att inte komma i dig" är det dummaste vi kvinnor gör.

Var detta den sexualundervisning jag gått och väntat på i så många år?

I diskussioner kring abortfrågan kommer alltid "rätten till den egna kroppen" på tal. Vilken rätt är det man pratar om?

Som kvinna har du ingen rätt till din egen kropp. Kvinnor tar gärna en omväg i city för att slippa gå längs de oupplysta vägarna. Rädda kvinnor har ofta en laddad telefon med sig om de är ute sent, vissa kan inte vistas ute nattetid utan att hela tiden prata med någon via mobiltelefonen.

Kvinnor och män omskärs tidigt i liven, rena övergrepp då spädbarn aldrig tackar ja. Det är en fruktansvärd tradition som borde förbjudas över hela världen omgående. Vill någon vuxen person göra detta så tänker jag inte hindra dem men att trasa sönder spädbarns underliv mot deras vilja i hopp om att de ändå kommer vilja göra det senare i livet är bara fruktansvärt.

Kvinnor våldtas av män. Som kvinna kan du inte räkna med att inte bli våldtagen, det är hemskt att ens behöva säga det. Att ljuga om sådana vardagliga saker får konsekvensen att kvinnor tror att övergreppen begås av undantagsmän. De kvinnor som känner att de har blivit illa behandlade av dessa så kallade undantagsmän skuldbelägger sig själva. Om bara jag blir våldtagen så-måste-det-ju-vara-något-fel- på-mig-tänkandet.

Inställningen att inte vilja se sig som ett offer är sund, det är först när vi förlikar oss med dessa tankar som vi är offer. Så länge vi inte vill må dåligt så kommer vi troligen inte må sämre än om vi hade en identitet av att vara den som mår dåligt.

Rätten till den egna kroppen är en fin idé. Denna påhittade rättighet skyddas delvis av lagar. Vad spelar dessa lagar för roll i de fall ord står mot ord? Tanken att inte låsa in någon där det inte går att bevisa att brott har begåtts är naturligtvis helt rätt. Hellre fria än fälla. (Den vanliga åsikten är tvärt emot, är det bara vi i väst som tror att det är ett privilegium att få sitta inlåst och få "gratis" mat?)

Vad har vi rätt att göra egentligen med våra kroppar? Knarkar vi är vi kriminella, det är tråkigt att inse att människor som röker lite hasch är brottslingar. Skär vi oss blir vi som ännu inte fyllt 18 år tvångsomhändertagna. När jag är bitter faller jag lätt in i när-människors-inte-har-omdöme-nog-så-vore-det-kanske-bra-med-lite-lagar-tänkadet. Nästa sekund inser jag hur dumt det blir om man tänker så. Det vore snarare att gå emot den fina idéen om rätten till sin egen kropp. Jag ser inte det som att jag har rätt att göra i stort sätt någonting, jag ser det mer som att orsaken att jag får göra saker saker är att förslaget om en lag angående "det" aldrig har kommit på tal eller att någon har bedömt att en lag faktiskt inte behövs. Frihet är en bristvara, den finns i någon mån men anledningen är inte så fin som man önskade att den vore.

Om barn inte vill vara barn (vad det nu innebär att vara barn) ska de inte då ha samma rätt som vuxna att själva fritt få utforma sina liv efter behov?

Hela grejen om att kvinnor inte ska klä sig utmanande i en viss ålder skrämmer mig, så genomskinlig bitterhet har jag nog aldrig varit med om. Era kroppar är inte vad de än gång var men snälla låt mig slippa höra allt gnäll. Sätt på dig en push-up BH du också om du känner dig så otillräcklig.

Ett av alla vardagliga problem i sociala relationer mellan kvinnor och män är att män inte vill prata riktiga saker med kvinnor. Man brukar säga att kvinnor talar med människor i större utsträckning än män. Kvinnorna släpper in andra i samtalet och skapar gärna en dialog. Kvinnor avslutar meningar med "eller hur?", "eller vad säger du?" och liknande uttryck. För kvinnor är språket ett socialt hjälpmedel, man vill skapa relationer och vara del i en gemenskap. Män vill i högre grad förmedla sin vilja och sina åsikter.

Jag kan verkligen inte med män som lägger till en barnslig röst när de tilltalar kvinnor. En bekant man till mig använde alltid en mjuk och lite barnslig röst när han pratade med en till honom bekant kvinna. Jag tog för givet att det var hans vanliga röst. När han umgicks med sina manliga vänner använde han genast en annan röst. Det var först efteråt jag fick veta att den seriösa, allvarliga rösten var personens vanliga röst. Den var inte lika populär hos kvinnor, troligen därför han droppade den i kvinnligt sällskap.

Det är svårt att undgå höra vad kostymmän pratar om i offentliga sammanhang. Det som fascinerar mig är att dessa herrar alltid pratar riktiga saker med varandra, inte nog med det så har de flesta ett gott ordförråd också. Nu när solen börjat titta fram så blir en annan kategori synlig för allmänheten, nämligen män och kvinnor som äter medhavd lunch tillsammans. Denna kategori skiljer sig från herrarna i kostym som faktiskt pratar med varandra. Ofta är de någonting dessa män vill berätta för kvinnorna. Mannen pratar medan kvinnan sitter med stora ögon och verkligen försöker se så intresserad ut som hon bara förmår. En god kvinnlig lyssnare ska hålla med, "ja", "jo", "precis", "verkligen" etc. Det handlar inte om meningsutbyte, snarare envägskommunikation. Vi får anta att män som vill att höra kvinnor prata uppmuntrar till det och inte avbryter hela tiden.

Det finns män som inte fungerar i grupp eftersom att de har ett för stort behov att höra sin egen röst hela tiden. Förr sa jag till när män systematiskt avbröt kvinnor och aldrig lät kvinnor säga ett knyst. Det blev tråkigt i längden att vara bitter och framstå som tjatig. Den största anledningen (om jag ska vara ärlig) att jag längre inte känner samma ork är att det mycket sällan har någon effekt. Det brukar hjälpa i någon minut, sedan ser det likadant ut igen. När kvinnor är onyktra däremot är de mästare på att avbryta (då släpper alla de där spärrarna som män verkar sakna).

Kvinnor tenderar att tindra när män pratar med dem och avbryter väldigt sällan (om det händer så är det en olyckshändelse). När kvinnor konverserar med varandra ser det annorlunda ut. Kvinnor har inga stora problem med att avbryta varandra mitt i en pågående diskussion. Av någon anledning tror kvinnor att de i umgänge med män inte har något att tillföra en diskussion. Kvinnor i grupp är ganska duktiga på att hålla låda, i dessa umgängen finns något som kallas självförtroende.. Tidigt får vi kvinnor lära oss att vi inte ska öppna våra munnar. Tjatmoster, pratkvarn, skvallertant, skvallerbyta, gnatmoster, ragata, argbigga, skvallerkärring är bara några av de ord som tillämpas kvinnor som pratar. I bakhuvudet ska vi alltid ha med oss att om vi pratar för mycket så kommer män tycka att vi är jobbiga.

Jag är helt säker på att män och kvinnor förstår varandra, det råder det inga tvivel om för mig. Att hävda motsatsen vore att signalera att det är tillåtet för män att fortsätta prata med barnslig röst till kvinnor. Att kvinnor och män pratar om olika saker tänker jag inte förneka. Män måste ta ett större ansvar och börja se kvinnor som människor. Frågan är om män vill att sociala relationer med kvinnor ska fungera överhuvudtaget. Gång på gång ser jag saker som tyder på någonting helt annat.