Besök johannasjodin.se

Ett av alla vardagliga problem i sociala relationer mellan kvinnor och män är att män inte vill prata riktiga saker med kvinnor. Man brukar säga att kvinnor talar med människor i större utsträckning än män. Kvinnorna släpper in andra i samtalet och skapar gärna en dialog. Kvinnor avslutar meningar med "eller hur?", "eller vad säger du?" och liknande uttryck. För kvinnor är språket ett socialt hjälpmedel, man vill skapa relationer och vara del i en gemenskap. Män vill i högre grad förmedla sin vilja och sina åsikter.

Jag kan verkligen inte med män som lägger till en barnslig röst när de tilltalar kvinnor. En bekant man till mig använde alltid en mjuk och lite barnslig röst när han pratade med en till honom bekant kvinna. Jag tog för givet att det var hans vanliga röst. När han umgicks med sina manliga vänner använde han genast en annan röst. Det var först efteråt jag fick veta att den seriösa, allvarliga rösten var personens vanliga röst. Den var inte lika populär hos kvinnor, troligen därför han droppade den i kvinnligt sällskap.

Det är svårt att undgå höra vad kostymmän pratar om i offentliga sammanhang. Det som fascinerar mig är att dessa herrar alltid pratar riktiga saker med varandra, inte nog med det så har de flesta ett gott ordförråd också. Nu när solen börjat titta fram så blir en annan kategori synlig för allmänheten, nämligen män och kvinnor som äter medhavd lunch tillsammans. Denna kategori skiljer sig från herrarna i kostym som faktiskt pratar med varandra. Ofta är de någonting dessa män vill berätta för kvinnorna. Mannen pratar medan kvinnan sitter med stora ögon och verkligen försöker se så intresserad ut som hon bara förmår. En god kvinnlig lyssnare ska hålla med, "ja", "jo", "precis", "verkligen" etc. Det handlar inte om meningsutbyte, snarare envägskommunikation. Vi får anta att män som vill att höra kvinnor prata uppmuntrar till det och inte avbryter hela tiden.

Det finns män som inte fungerar i grupp eftersom att de har ett för stort behov att höra sin egen röst hela tiden. Förr sa jag till när män systematiskt avbröt kvinnor och aldrig lät kvinnor säga ett knyst. Det blev tråkigt i längden att vara bitter och framstå som tjatig. Den största anledningen (om jag ska vara ärlig) att jag längre inte känner samma ork är att det mycket sällan har någon effekt. Det brukar hjälpa i någon minut, sedan ser det likadant ut igen. När kvinnor är onyktra däremot är de mästare på att avbryta (då släpper alla de där spärrarna som män verkar sakna).

Kvinnor tenderar att tindra när män pratar med dem och avbryter väldigt sällan (om det händer så är det en olyckshändelse). När kvinnor konverserar med varandra ser det annorlunda ut. Kvinnor har inga stora problem med att avbryta varandra mitt i en pågående diskussion. Av någon anledning tror kvinnor att de i umgänge med män inte har något att tillföra en diskussion. Kvinnor i grupp är ganska duktiga på att hålla låda, i dessa umgängen finns något som kallas självförtroende.. Tidigt får vi kvinnor lära oss att vi inte ska öppna våra munnar. Tjatmoster, pratkvarn, skvallertant, skvallerbyta, gnatmoster, ragata, argbigga, skvallerkärring är bara några av de ord som tillämpas kvinnor som pratar. I bakhuvudet ska vi alltid ha med oss att om vi pratar för mycket så kommer män tycka att vi är jobbiga.

Jag är helt säker på att män och kvinnor förstår varandra, det råder det inga tvivel om för mig. Att hävda motsatsen vore att signalera att det är tillåtet för män att fortsätta prata med barnslig röst till kvinnor. Att kvinnor och män pratar om olika saker tänker jag inte förneka. Män måste ta ett större ansvar och börja se kvinnor som människor. Frågan är om män vill att sociala relationer med kvinnor ska fungera överhuvudtaget. Gång på gång ser jag saker som tyder på någonting helt annat.