Besök johannasjodin.se

Det känns som ett skämt när min lärare pratar om att demokrati innebär att ALLA ska få rösta. Säg "folket" istället för "alla", folket är inte alla. Generalisera gärna men när du står framför en grupp människor där du vet att ingen omfattas av begreppet "alla" bör du kanske formulera dig på ett annat sätt. I skolan framställs demokrati så gott som alltid enbart som ett röstsystem, ingen annanstans tjatar man lika mycket om demokrati utan att lyckas leva upp till det. Försöker skolan i överhuvudtaget? Fastän att demokratin framförallt framställs som ett röstsystem är det väldigt lite röstning i skolan. Först vi införandet av direkt demokrati i skolan skulle lärare förstå att elever inte alls har samma prioriteringar som dagens lärare. Visserligen har ingen någonsin påstått att lärare ska representera elevernas röst däremot tycks vuxna ändå tro att de vet vad som är bäst för eleverna. Jag säger inte att skolan borde införa direkt demokrati, däremot vore det positivt med ett allmänt uppvaknande hos såväl lärare som övrig skolpersonal.

Att min lärare inte tog upp kyrkovalet där de flesta i min klass faktiskt får rösta är ännu konstigare. Att jag har rätt att rösta i kyrkovalet är ingenting jag själv valt, jag blev döpt mot min vilja. Nu när jag ändå är döpt får jag väl göra det bästa av situationen. Jag kan stolt säga att jag åtminstone inte bekräftade dopet genom konfirmation.

Att få unga engagerar sig idag tror jag beror på att unga inte känner sig delaktiga i politiken. Vuxna måste börja lyssna på unga människor och ta dem på allvar. Ännu dummare blir det när lärare pratar om vikten i att gå och rösta, naturligtvis kan det vara bra att gå och rösta om man tror på det systemet. Att framställa röstandet som det enda sättet att åstadkomma något idag inspirerar inte någon ung människa, dessutom är det en lögn. Det är att säga att människor unga faktiskt inte kan åstadkomma NÅGOT.

Varför säger jag då inte detta till min lärare? Det slog mig först när lektionen var slut att jag borde öppna munnen och då var det försent. Att du pratar med din lärare i skolan tjänar sällan någonting till, du får ett "OK" tillbaka och sedan är det slut på den "diskussionen". Att säga diskussion är att överdriva, lärare fungerar snarare som något slags bollplank, ett dåligt sådant som inte skickar tillbaka bollen. Psykologer pratar ofta om att deras uppdrag under ett samtal är att fungera som ett bollplank (gör psykologer någonting utöver användandet av metaforer?), vad psykologerna inte menar är envägskommunikation.

Debatten om kvinnor ska tillåtas bada utan överdel är så förenklad. Varför låser inte expressen kommentatorfunktionen helt? Det handlar inte om vad bröst är eller inte är. Kvinnor som vill bada utan överdel blir beskyllda för att de bara vill "visa upp sig". Även om du nu vore så, vad är problemet? Varför konsumerar vi ytliga produkter, jo för att visa upp oss". Jag blir glad när jag hör att det finns personer som stödjer Ragnhild Karlsson och Kristin Karlsson men jag önskar att denna fanclub inte bara bestod av dregglande män och kvinnor som gillar att titta på bröst. Frågan är huruvida någon har rätt att reglera vad vi bär för kläder.

Det är jobbigt att tillhöra ja-sidan i en fråga och inse att de som håller med gör de för att de gillar djur och därför inte äter kött. Hade det varit rätt att äta kött om du inte gillade djur? Du blir upphetsad av kvinnor i burka, är det enbart därför du vill låta kvinnor använda burka? Det vi åtrår ska vi inte förbjuda alltså, synd att människor inte tänker lite längre. Oavsett om jag äcklades av kvinnobröst (vilket jag absolut INTE gör) så tycker jag att rätten till den egna kroppen är en väldigt fin tanke. Ska vi förbjuda "fula" människor gå ut utan en LIDL-kasse över huvudet? Var är alla principer?

Förra sommaren var vi ett dussin människor som gick till Sidsjön. Kläderna åkte snabbt av, några behöll trosorna på, andra inte. En mor som var där med sin son gnällde över att vi var ansvarlösa som inte tänkte på att det fanns barn i närheten. Ganska snabbt packade de sina saker och gick, rätt skönt. Jag var inte alls glad och slängde ur mig "jag kanske inte vill se din nakna son". Egentligen menade jag inte det, har inga problem med nakna människor men jag tyckte hon gott kunde få höra det. Sonen som själv var naken hade inga problem med nakna människor och verkade mest tycka att det var jobbigt att behöva åka hem. Inget nytt fenomen att föräldrar "talar för sina barn", de lustiga är det faktum att när föräldrar försöker representera sitt barns vilja så har de alltid så fel det bara går att ha. Barn är vanligtvis väldigt avslappnade, det är vuxna människor som överhuvudtaget funderar över hur de ska förhålla sig till nakna människor.

Sonen sitter inte idag med hemska trauman över att några onyktra människor tog sig rätten att vara nakna, för vi får faktiskt vara nakna vid badplatser. Barn däremot ska vara nakna på badplatser (jag har visserligen inget problem med det) men det handlar om barn som inte nödvändigtvis valt att vara nakna. Föräldrarna brukar bestämma om kläderna ska på i slutändan. Däremot är det fel när människor som själva valt att vara nakna är det.

Om du tar illa upp av en naken kropp eller ett par nakna kvinnobröst så förstår jag inte varför men jag bryr mig heller inte. Min rätt att bestämma vad jag vill bada i går före din rätt att tjura. Det är inte givet att på grund av jag har lite fett på överkroppen så ska jag vägras gå utan överdel. Jag har inte valt att födas som kvinna och vägrar låta mig straffas för det.

Ingrid Grotteblad hävdar att bikinitvånget hos Fyrishov finns för att skydda kvinnor från sexuella övergrepp. Tämligen tvivelaktigt att lägga ansvaret hos kvinnan, jag hoppas en dag att hela "skylla-sig-själv-tänkande?" är historia och att ansvaret hamnar där det borde - hos männen. Kristin Karlsson skriver i sin blogg "man kan ju också diskutera om inte en bikinitopp snarare kan framhäva brösten?. Att påstå att BH endast används för att brösten "ska sitta där de ska" (vad jag avskyr det snacket) är ren och skär lögn. Bysthållarna fyller funktion att forma dina bröst som du vill ha dem, precis som alla plagg riktade direkt till kvinnor. Enligt Grotteblads logik borde det rimligen vara så att den uppiffade kvinnan med bikiniöverdel borde akta sig för männen.

Grotteblad fortsätter: "om normen blir att flickor får vara topless så finns det ett antal andra som inte vill vara topless. Det blir ett ökat tryck på dem". Jag anser att det är ett mycket större problem att jag inte har rätt att vara topless på badhus än att någon med dåligt självförtroende upplever att det är jobbigt att vistas med ett gäng barbröstade kvinnor. Det är just dåligt självförtroende det oftast handlar om men bör vi uppmuntra sådana dumheter? Hoppas verkligen att Kristin Karlsson och Ragnhild Karlsson får rätt i sin anmälan till JämO.

Håller på att läsa "Smärtans barn" med Waris Dirie, boken handlar om hennes kamp mot könsstympning och om könsstympning i största allmänhet. När jag läser boken är det svårt att inte fundera på vad föräldrar egentligen har rätt att göra emot sina barn. Det händer att föräldrar gör saker som de vet (eller åtminstone är rätt säker på att) ligger i barnets intresse. Jag skriver "emot sina barn" just för att den vanligare existerande varianten är att föräldrar gör saker (som de vet) inte ligger i barnets intresse och sedan hävdar att de gör det för barnets bästa. Om inte kommer föräldrarna dragandes med favoritklychan nummer ett i vuxenvärlden: "du kommer förstå när du blir äldre" i brist på förklaring varför just du skulle må bra av ett övergrepp (eller vad det nu handlar om).

Att veta vad som är rätt och fel behöver inte alltid vara givet, men när saker verkar för dumma bör man kanske fundera en gång till. Dirie och hennes medarbetare åker runt i Europa och träffar olika personer som på något sätt har koppling till kvinnlig könsstympning. I Sverige är vi skyldiga att rapportera om vi misstänker att någon tänker könsstympa sin dotter eller om vi tror oss veta att dottern redan är stympad. Dirie träffar läkare som tar bort ärrvävnaden som bildas vid infubilation (även kallat "faraonisk omskärelse"). Infubilation innebär att innebär att klitoris, de inre blygdläpparna samt delar av de yttre blygdläpparna skärs bort. Huden sys sedan ihop och ett litet hål lämnas för att mensblod och urin ska kunna passera. Förutom det försöker läkarna övertala patienterna att inte könstympa sina egna döttrar. Det händer att läkare träffar patienter som funderar på att utsätta sina egna döttrar för samma övergrepp eller patienter som redan har stympat sina döttrar. Läkarna håller ofta tyst fastän de är skyldiga att rapportera om de misstänker könsstympning. Läkarna ursäktar sig med att om de anmälde föräldrarna skulle de förlora sin trovärdighet. Spontant tycker jag att det låter dumt, kan vi förhindra att en person könsstympas så ska vi göra det. Ännu värre är det att medvetet avstå från att förhindra dessa övergrepp.

De allra flesta människor är övertygade om att de föräldrar som låter stympa sina döttrar gör det av kärlek, de tror att det är det bästa för barnet. Hur länge ska vi ursäkta okunniga föräldrar egentligen? Ingenting talar för att föräldrar vet sitt barns bästa, det är bara nonsens. Det bästa för vem då?

Du bör INTE utsätta ditt barn för något som kommer påverka hela ditt barns framtida liv och inte går att återställa till det naturliga.

Chansa aldrig, tänk igenom allt du gör. Kan du inte argumentera för dina handlingar/val, ge upp!

Avslutar med ett jobbigt citat ur boken: "Kärlek gör ont tre gånger - när de skär dig, när du gifter dig och när du får barn".

Kolla in dessa bloggar http://kristink.bloggspot.se/ och http://www.callander.se/Ragnhild/ . Av en slump lyckades jag klicka fram dessa bloggar.

Jag blir så positiv när jag läser att dessa två kvinnor går emot de gense normerna och struntar i bikiniöverdelen, inomhus. Det gör mig hoppfull, jag hoppas de får rätt.

Vad menar Inger Grotteblad med "hygienskäl", jag vill gärna ha en förklaring.

Lägg märke till Aftonbladets smaklösa "foto".

"Slarviga Sara har fullt upp. Hon kastar sig från förfest till klubb till efterfest med samma fart som hon rusar från spinningen till repetitionen med bandet hon spelar i. Agendan skulle vara minst sagt fulltecknad. Om hon hade någon. Men saker händer snabbt i hennes liv, det är ingen idé att planera. Hon vet ändå aldrig säkert var hon är om två timmar. Eller var hon tillbringar natten. Inte för att det bekymrar henne, men ändå. Hon äter p-piller just nu. Men i hastigheten glömmer hon ta dom flera gånger i månaden. Alltså tar hon dagenefterpiller då och då."

"Vilket p-medel passar Slarviga Sara? Om du har svårt att komma ihåg att ta dina piller, prata med din barnmorska om långtidsverkande p-medel, som till exempel p-ring, p-stav eller p-spruta."

---

Ovanstående text är saxad ur "P-piller guiden", en tidning som finns att hämta på ungdomsmottagningen i Sundsvall. Enligt texten är Sara en kvinna som har många one night stands och enligt P-piller guiden är det bästa för henne ett preventivmedel som hon inte behöver bruka varje dag, ett långtidsverkande preventivmedel. För den som har sex med många personer är kondom ännu viktigare då kondom fortfarande är det enda preventivmedlet som skyddar mot könssjukdomar. Det är helt klart tvivelaktigt att ungdomsmottagningen har denna tidning framme samtidigt som de i media sörjer över ansvarslösa ungdomar som "knullar runt". När ska ungdomsmottagningen ta sitt ansvar?

Sara tar då och då dagenefterpiller, bör vi anta att hon gör det för att män kommer i henne? Det är så läsare kommer tolka texten även om författarens tanken möjligen var en annan. Tolkar vi det som att dessa män ejakulerar i Sara blir texten genast ännu mer tvivelaktigt med tanke på att könssjukdomar smittar ännu lättare vid ejakulation. Det behöver inte nödvändigtvis vara så att männen ejakulerar i Sara. Jag har läst sexologer som uppmanar kvinnor att ta dageneftepiller utan att det finns skäl att anta att en eventuell graviditet skulle kunnat äga rum. Dagenefterpiller säljer lika lätt som p-piller och p-piller säljer lika lätt som smör.

Förutom att kondom skyddar mot könssjukdomar och förhindrar oönskad graviditet så är kondom det enda preventivmedlet som används under tiden du har sex. Chansen att du kommer ihåg att ta ditt p-piller klockan tolv när du är på väg till bussen är betydligt mindre. När du däremot ska "komma till" kan du relatera till sex och du kommer tänka på sex. Är du dessutom en sund person som bryr dig om sin hälsa så kommer du tänka på skydd. Om vi tänker oss att vi lever i ett idealsamhälle så ni minst två personer som vill skydda er, så om en av er skulle glömma så kan fortfarande den andra personen be om kondom men detta är som sagt bara en vacker tanke. Bör vi ställa högre krav på männen vad det gäller preventivmedel? Jag är kluven, jag anser att båda borde ta ansvar för sina handlingar däremot finns det saker såväl män som kvinnor bör tänka på. Om det är möjligt eller ej att glömma kondom låter jag vara osagt. Däremot vill jag ändå påstå att du man kommer märka om kondomen inte sitter på och gör den inte det kanske du bör fundera en gång till. Vi vet att det finns kvinnor som har svårt att be om kondom och med den vetskapen bör män tänka ännu lite extra på att ta eget initiativ vad det gäller skydd. Män bör beakta att det inte är roligt att be om kondom. Tro mig när jag säger att jag inte är ensam om att mottagit en mängd olika sorters svar, jobbiga attityder och även argument män använder sig av för att slippa ta sin del av ansvaret.

(På baksidan av P-piller guiden finns en liten text som talar om att kondom är det enda preventivmedel som skyddar mot könssjukdomar. Det räcker inte, ungdomsmottagningen känns mer som ett företag som vill sälja sin tvivelaktiga varor. Personerna som jobbar där verkar inte alls bry sig om ungdomarnas hälsa)

Utvecklingssamtal är en förnedrande företeelse. Aldrig har jag hört någon vara positiv till företeelsen. Innan jag började högstadiet förstod jag inte varför så många var negativ till vad som då kallades kvartsamtal i folkmun. Lärarna var trevliga under kvartsamtalen, jobbigt trevliga och inställsamma. Visst gillades jag inte deras falskspel fullt ut men det innebar att de satt där och charmade mig och nästan skröt om hur begåvad jag var och hur lätt jag hade för att lära och ta till mig saker. En god lyssnare helt enkelt, just denna smöriga delen ansåg de flesta av mina kamrater vara jobbig. Jag däremot hade väl ett så stort ego eller något, jag vet inte.

Idag hade jag mitt första utvecklingssamtal för terminen. Genast lade jag märke till att min lärare betedde sig normalt, inga extrema leenden. Bra tänkte jag. Precis som vanligt låg där ett frågeformulär på bordet som vi skulle gå igenom. Samtalet menade hon skulle handla om skolan och lite om kurspoäng. Hon var noga med att tala om att hon hade tystnadsplikt och att hon inte skulle ställa några jobbiga frågor. Det fick mig att tänka tillbaka på samtalet jag var på i åttan då mina lärare drog upp övergreppet jag utsattes för september 2005, just snyggt. Fråga mig inte varför, jag anser inte att de hade med det att göra och om jag av någon anledning vill prata om det så skulle jag väl rimligen göra det. Jag är så less på hela idéen om att vi kommer över saker genom att älta dem i sin oändlighet. Vi pratar om att vi måste se till individen, men gör det då. Den som inte pratar om sina problem och föredrar att glömma dem genom att hålla tyst om dem är omänsklig och helt fel ute. När jag har umgåtts med tämligen tvivelaktiga (män)niskor så har jag kommit över dessa personer just för att jag inte träffat eller pratat med/om dessa personer varje dag. Med mina erfarenheter kan det inte bli jobbigare tänkte jag och min lärare började ställa några oförargliga frågor som jag svarade på så gott jag kunde. Varför jag valt samhällsprogrammet, vad mina mål med gymnasieutbildningen är samt mina förväntningar på skolan.

Plötsligt börjar hon prata om högstadiet. "Johanna, jag ser att du inte hade det lätt i högstadiet, vad var det egentligen som hände?". Har jag bett om någon psykolog tänker jag. Jag skolkade mer än vad någon borde, det kan jag väl erkänna men jag ser det som ett avslutat kapitel, vi måste sluta se bakåt hela tiden. Jag underströk att jag inte ville tala om högstadiet. Sedan kommer hon in på att jag inte äter med mina klasskamrater. Vad har det med något att göra tänker jag. Som vanligt är jag dum och omänsklig för att jag inte ser skolan som någon lekplats där man skaffar kompisar. Inget ont om mina klasskamrater men vi har inte samma intressen. Jag vill inte höra om vilka hårfärger som sliter ut håret eller några kommentarer om en "snygg lila" tröja från H&M. Det vanliga snacket med andra ord. Hur kommer det sig att skolpersonal föreställer sig att tjugo personer i samma klass ska fungera med varandra och hur kommer det sig att de tar för givet att en hel skola med flera hundra elever skulle ställa sig positiv till en enda skolsköterska? När någonting avviker från det normala så börjar de flesta fundera över varför men vi måste acceptera att alla vill inte prata om hårfärg eller någonting annat fullkomligt ointressant. Det var ointressant redan när jag hade hår och när håret försvann blev det tusen gånger mindre intressant. När människor pratar om hårfärgs påverkan på håret suckar jag och tänker "vilka problem ni har och inte jag".

Min mentor undrade om jag visste om någon i klassen inte mådde bra, om jag hade upptäckt något på rasterna. Jag svarade ärligt, nej det vet jag inte. Även om jag misstänkte att någon inte mådde bra skulle jag aldrig drömma om att berätta det. Skolan har trakasserat så många elever genom att tro sig veta hur någonting är. På grund av att jag skolkade var jag tvungen att gå på samtal och träffa psykologer. Dessa öppnade verkligen en dörr för mig, de ville få mig att må dåligt genom att tala om att det var mänskligt att må dåligt. Jag hade aldrig någon önskan om att må dåligt och jag mådde heller aldrig dåligt. Psykologerna talade om för mig att jag skulle må dåligt. Jag gick på samtal två gånger och sedan skrev jag ett långt brev och talade om att jag var besviken och önskade att de kunde lägga tid på människor som själva bett om "psykologhjälp". Jag försökte verkligen se positivt på dessa möten men det var svårt med tanke på att jag mer eller mindre blivit tvingad att närvara. Idag ser jag dessa möten som jobbiga och även sunda erfarenheter, jag ville ge dem en chans men det gav ingenting.

Skolan tar på sig en psykologroll och jag gillar det inte alls. Jag vet inte vad jag tycker om utvecklingssamtal som fenomen. Det är snarare lärarna än själva samtalen det är fel på, om lärarna skötte sitt jobb skulle jag inte vara lika kritisk. Jag ler inte varje sekund men jag är väldigt nöjd med mitt liv. Om du misstänkter att jag är ledsen eller mår dåligt - trakassera mig inte. Prata inte om det för om du gör det kommer jag bara förakta dig.

Förr hävdade jag att jag var så gott som helt ointresserad av att bli smekt och slickad efter mannens orgasm. Egentligen gillade jag (och gillar fortfarande) oralsex men jag hade svårt att fortsätta vara kåt efter att mannen kommit. Mitt ointresse för "efterspel" (gillar egentligen inte termerna för- och efterspel eftersom att de är så luddiga) berodde egentligen inte på att jag är ointresserad av oralsex efteråt. Mäns jobbiga attityd var orsaken. Jag har haft sex män som eftersträvar en politiskt korrekt framtoning och därför gör och säger saker som förväntas av dem, egentligen inte för att det alls ligger i deras intresse. Jag har haft sex med män som efter sin egen orgasm frågar "vill du att jag ska göra någonting för dig?". Frågan i sig är inget problem, det är hur den framställs som tål att kritiseras. Det handlar om män som låter som att de är nära ett självmord när de ställer frågan. Denna attityd är inte alls upphetsande, raka motsatsen. Männen ifråga menar underförstått att jag vore krävande om jag bad om "efterspel" men, att de ändå skulle kunna gå med på den uppoffringen just för att de är så hyggliga och fina. Det handlar inte enbart om män som "råkar" komma snabbt utan män helt generellt.

Det räcker inte med en sexualundervisning som talar om vad som händer i våra kroppar när sperman befruktar ägget. Vi måste tala om hur vi egentligen ska bete oss mot varandra sexuellt. Vi borde vara mer tacksamma mot de som vill ligga.

Sedan jag blev vegetarian har jag sagt att om jag får barn kommer jag inte tillaga kött till dem vid sidan om min vegetariska kost. Jag har träffat vegetarianer som på fullast allvar anser att det är fel att göra det valet för sina barn. Men, jag får ju avgöra om jag tänker servera dem makaroner eller potatis, varför är det mer givet att jag får göra det valet? För att inte välja åt mitt/mina barn måste jag då släppa lös barnet/barnen i matbutikerna? Det låter heller inte som en bra lösning.

Det finns många skäl för mig att inte servera barnen kött: hälsoaspekten, min ekonomi, min egen trovärdighet och det faktum att det inte är någon rättighet att äta djur. Att lägga ner extra tid på att kunna servera barnen kött går emot alla mina principer. Det är ett problem idag att föräldrar inte tar för sig, istället för att lämna barnen hos barnvakt så sitter föräldrarna (läs: modern) hemma och passar sina barn dygnet runt.

Om mina barn en dag skulle komma på att kött vore absolut nödvändigt skulle jag helt enkelt be dem köpa och tillaga sin egen mat. Jag har en avvikande kost hemma och jag tillagar min egen mat. Hade jag inte orkat lägga ned den tiden hade jag troligen inte gjort det heller men för mig är det omöjligt att vara så lat. Min mor lagar mat åt minst fyra personer varje dag, nog klarar jag av att lägga på några extraminuter. Det är inte givet att jag skulle välja kötträtten om jag av inte orkade tillaga min egen mat. Chansen att jag lyssnar till min idrottslärare och smäller i mig två bananer eller går med i Proana-rörelsen och slutar äta helt är övervägande (internskämt).

Jag umgicks med en kvinna för flera år sedan vars mor åt vegetarisk kost, hon hade nyligen blivit vegetarian. Eftersom att hon "råkade" smaka av barnens köttfärssås när hon stod vid spisen och tillagade den så får jag anta att hon åt vegetarisk mat av rena hälsoskäl. Hade det varit fel av modern att sluta servera barnen kött? Nej, jag anser att det är upp till den som lagar maten att välja vad som ska tillagas och har de som ska äta avvikande förslag så får de tillaga maten själv. Vill jag äta min egen avföring så kan jag inte räkna med att någon tänker tillaga den.

Folkpartiets blivande partiledare Jan Björklund vill se en lag mot åldersdiskriminering, i sina argument nämner han bara att äldre blir diskriminerade. Unga människor blir också diskriminerade i skolan, arbetslivet, i media, ja i stort sätt överallt där det finns äldre människor. Unga människor har lägre timlön, man påstod att detta skulle få konsekvensen att fler arbetsgivare skulle välja att anställa unga sedan vad den egentliga orsaken kan man ju fundera över. Detta är bara ett exempel. Kanske var tanken genomgod eller så var den inte det, att stifta lagar utan erfarenheter är ju inte det lättaste. Problemet är att vi tar så många risker idag istället för att tänka två gånger.

Diskriminering bland både såväl unga och äldre existerar däremot kan jag se en tydlig skillnad i hur man diskriminerar de olika kategorierna. Att diskriminera äldre problematiseras inte i samma utsträckning. Problematiseras mindre för att förtydliga mig själv. Äldre människor ska inte ha sex och äldre ska inte ha ett socialt liv. Äldre människor har mer sex än aldrig förr men de får hela tiden höra hur äckliga de är för att de kåta likt de flesta människor. Det är inte synd om äldre eftersom att de ändå går bort snart, naturens gång du vet. Ingen verkar reagera när äldre diskrimineras, därför är diskriminering av äldre människor ännu lite värre. Äldre människor står helt utanför samhället, så många verkar ha köpt att de ska sitta inne och ruttna på vårdhemmet.

Jag gillar inte lagar generellt men om det nu blir en sådan lag så måste unga omfattas av en sådan lag. Unga måste omfattas för att påvisa att det heller inte är okej att diskriminera unga människor. Det är lite farligt att ha lagar om att man inte får kränka människor i samhället och sedan glömma vissa grupper. Idealet är ingen sådan lag men om vi nu ändå har en sådan lag är det då bättre att samhället signalerar att vissa grupper är bättre eller sämre?

Om skolminister Björklund någon gång satte sin fot på en skola skulle det gå upp för honom att även unga diskrimineras.

Rosa bandet var en trendkampanj under 2005 och 2006, att klädbutikerna sålde banden i kassan säger väl tillräckligt? Trenden höll i sig och banden kom i två upplagor om jag minns helt rätt. Under tiden banden fortfarande var en trend pendlade jag mellan att vara både positiv och negativ till rosa bandet. Det positiva vägde tyngre än de negativa aspekterna. Idag såg jag en kvinna med rosa bandet och reagerade över det, det hade jag inte gjort för ett halvår sedan då bar de flesta rosa band på ytterjackan. Lika starkt reagerade jag när såg en man med ett rosa bandet under tiden det var trendigt. Jag funderade om kvinnan med det rosa bandet inte hänger med i modeutvecklingen eller är hon en av de människor som bryr sig även nu när trenden är helt död?

Jag blir gladare när människor är vegetarianer för att de argumenterar utifrån att människan inte har någon rätt att döda något levande för att själv känna sig mätt än om vegetarian påstår sig älska djur. Oavsett att älska djur eller ej så anser inte jag att jag har rätt att döda en annan levande varelse. I slutändan spelar det ingen roll vad som driver människor till att välja bort köttet. Vi måste komma ihåg att vad som är den bakomliggande orsaken spelar mindre roll för oavsett vad så besparas några djurs lidande och det är ju vad vi vegetarianer strävar efter i första hand.

Bröstcancer är någon som drabbar kvinnor i större utsträckning än män men det berör många fler än den drabbade och därför tänker jag att fler män borde bry sig i frågan. Aftonbladet gjorde att rosa bandet kändes ännu mer som en kvinnofråga genom att lägga kampanjen under fliken "Kvinna" och framställa bröstcancer som någonting som bara berör den drabbade. Blå bandet (prostacancerkampanjen) blev aldrig någon hit. Hellre en trend än inte men visst vore det positivt om dessa frågor berörde människor jämt och inte bara genom att media tillsammans med klädbutikerna skapar en trend likt de skapar dagens upplaga modekläder.

Härnäst förväntar jag mig det gröna bandet - för kranvatten och emot flaskvatten. Jag har ingenting emot att människor reagerar över flaskvattnet men det är tydligt att det är en trend och jag frågar mig när den dör. Det vore ju positivt om trenden försvann i om med flaskvattnet men det förblir nog en fin tanke

Idag har jag haft datakunskap för första gången, vi kommer läsa datakunskap A i ett halvår. Vanligtvis brukar man läsa kursen i ett år men eftersom att vi har två pass efter varandra så behöver vi bara läsa datakunskap A under höstterminen. Pratade med en vän om datakunskap tidigare idag och han berättade att när han gick ut gymnasiet så var det inte alls ovanligt att halva klassen saknade datavana. Det var verkligheten då och idag är detta ett ickeproblem. Jag skrattade nästan när jag läste planeringen, vi kommer ha en snabbgenomgång om mapphantering. Planeringen är inte anpassad för dagens ungdomar, idag kan vi snarare anta att elever har datavana och god sådan. Min lärare säger "mapphantering tror jag är någonting de flesta här inne har provat på någon gång". Någon gång? Vad säger hon tänker jag, säger hon så för att ingen ska behöva känna sig genomkorkad eller vet hon inte att de flesta redan i årskurs två vet hur man gör mappar, byter namn på mappar, klistrar in och kopierar? Jag lutar mot det första. Idag bör lärarna istället anta att de flesta har god datavana, skolverket har redan gått ut och bekräftat det alla sannolikt misstänkte redan innan. Jag kan se att det finns ett problem med att inte ta upp det mest grundläggande om det faktiskt är någon som inte varit i kontakt med en dator men jag tycker inte vi bör förstora upp detta problem mer än nödvändigt. Vi får nog anta att även de som inte har en dator hemma någon gång varit i kontakt med en dator utanför hemmet. Det är svårt att begära mer kunskap från lärare när de själva är mindre kompetenta än eleverna men jag hoppas verkligen att datalärare är ett stort undantag på den punkten.

Programmet "sex med Victor" sänds för första gången ikväll kl 21:00 på SVT1. Det var i Metro jag läste om den nya programsatsningen, i ett reportage bredvid den dagliga kolumnen. Citerar nedan några frågor ur reportaget. Metros reporter försöker hetsa Bernhardtz att erkänna sin sexuella läggning (vilken den nu är). Det förvånar mig att Metro likt andra tidningar fokuserar på att sälja skvaller till läsaren istället för riktiga nyheter. Det finns nog ingen som gillar Metro lika mycket som jag men redan för någon vecka sedan då Metro gjorde ett reportage med UNF dog lite av förtjusningen. Det gällde naturligtvis UNF vanliga aktioner mot matbutiker. Ingenting nytt, liknande aktioner har det rapporterats om hundratals gånger innan.

Du har varit queeraktivist och velat rasera heteronormen. Är det tankegångar som präglar programmet?
- Det är inte ett politiskt aktivistiskt program i det perspektivet, men det är klart att det finns en norm, en förmallad dramaturgi som begränsar människor: Man ska hångla, man ska ta av sig kläderna, sedan ska man kanske ha oralsex, penetrera och få orgasm och sedan är det slut. Det är väl jättebra om folk tycker att det är kul, men det finns ganska många som hellre gör det på annat sätt.

Har du själv erfarenhet av sex med båda könen? - Det var en privat fråga.

Låt mig fråga så här då: Du har en tvillingsyster. Har ni någon gång tänt på samma person?
- Jag talar helst inte om min familj. Jag förstår inte varför det skulle vara intressant heller. Det är en fråga om delade erfarenheter - och kanske garderob.

Du är ganska traditionellt klädd i rutan, men du gillade åtminstone tidigare att klä dig i kjol, nätstrumpor och smink. - Ja, det är inget man ser i första programmet, haha.

Det kanske kommer senare? - Det får vi se. Jag tycker bara att det är väldigt snyggt. Men behöver inte betyda att jag alltid ser ut så där."

Sverigedemokraternas Jimmie Åkesson och Björn Söder skriver en debattartikel i Aftonbladet som svar på debatten om nyval inom kommun och landsting. De gör ett taktiskt drag, de väljer att se sitt eget parti som den utlösande faktorn av själva debatten. Åkesson och Söder menar att detta är ett sätt att dumförklara Sverigedemokraternas väljarkår samt påstår de att detta är ett sätt för den borgliga regeringen att stoppa mindre partier. Å ena sidan är det väldigt taktiskt av SD att se sig som missförstådda å andra sidan skulle aldrig alliansens partisekreterare (se debattartikel) öppet säga att Sverigedemokraternas väljarkår är omedvetna människor som inte vet vad de röstar på.

 

Jag håller med om att Sverigedemokraterna inte skulle kunna leda ett land (inte för att jag tror detta skulle hända), SD det är ett sakfrågeparti. Jag frågar mig alltid om inte folkbildning skulle vara ett bättre alternativ för SD. SD har lämnat många tomma stolar i kommunfullmäktige. Om detta är bra eller inte tål att diskuteras, bör man verkligen ställa upp i kommunval om man sedan inte kan ta på sig ansvaret?

 

Om vi ändå ska dumförklara hela väljarkårer så vill jag dumförklara alla de människor som röstar av tradition och inte ens läser igenom valbroschyrerna. Människor som röstar som sina föräldrar på samma sätt som de hejar på sina föräldrars favoritlag. Jag tror att väldigt många människor tillhör den första kategorin. När en annan debatt kommer på tal, den om att även minderåriga borde få rösta så är det alltid ett väldigt tjat om att människor som inte är medvetna bör heller inte ha möjligheten att rösta och det blir väldigt fånigt när det är just vad många människor som får rösta inte är.

I förra veckan kunde vi läsa att lärarna är efter eleverna vad det gäller datorer. Detta är ingenting nytt och det förvånar mig inte det minsta. Vi som är unga idag växte upp med datorer, redan på dagis fick vi möjlighet att sitta vid datorer en stund om dagen. Regeringen har efterlyst att lärarna ska få ökad kompetens inom nya kommunikationsformer, inte alls dumt snarare tycker jag det är bra att äldre människor får lära sig hur datororer fungerar. Människor som inte riktigt hänger med i utvecklingen tenderar att vara rädda för allting som är nytt, helt ologiskt då det flesta inte vet vad de pratar om. Dessa människor har låtit sig luras av medial hets mot internetbanken (för att bara ta ett exempel).

Det jag reagerade över när jag läste tidningsartiklarna kring ämnet var hur fruktansvärt det är att unga kan mer än äldre. Det gick att tolka skriverierna som om att problemet faktiskt inte är att äldre inte är lika duktiga på datorer utan att äldre har att lära av unga människor. I skolan är det lärarens jobb att lära ut till eleverna och inte tvärtom. Jag är helt emot det synsättet, jag anser att alla har att lära av varandra och att det är någonting som inte står rätt till om man anser att unga inte kan tillgodose vuxna med information. Det handlar om en syn på unga som sämre människor. Det går alldeles utmärkt att lära av varandra den dagen då vuxna accepterar att unga människor är mer bildade inom vissa ämnen.

För länge sedan läste jag om en mormor i Sundsvalls tidning, jag minns att jag blev glad när jag läste hennes råd till andra vuxna. Det råd jag minns allra bäst är - "kom ihåg att både du och ditt barnbarn kan lära av varandra". Jag tror att alla skulle bli bättre människor om fler började tänka så.