När? Var? Hur berättar man att man vill knulla flera?
Att ha en avvikande syn på hur relationer bör se ut är inte alltid enkelt, det inser du om inte annat när du ska försöka förklara det för personer som inte hört talas om polygami tidigare. "Det är väl någonting afrikanska män sysslar med" (läs: månggifte). Försöker fortfarande förklara för en många år äldre släktning att det är möjligt att älska många och att ha sex med flera personer (samtidigt och vid olika tillfällen). Titta barn på din egen familj, klarar du av att tycka om alla lika mycket och fördela uppmärksamheten dem emellan?
Min släktning kan inte riktigt ta till sig vad jag menar utan tror att det är någonting man ägnar sig åt ung innan man hittat "den rätte", personen av det motsatta könet som du till slut flyttar ihop med och skaffar barn med. Min släktning tror inte att det håller i längden helt enkelt utan att du en dag vaknar upp och inser att kärnfamiljen ändå är det rätta, både för dig själv och dina kommande barn (jo, barn ska man ha, eller något).
Ännu svårare är det att förklara för dem som blir intresserade av dig, de som vill mer än bara vara din vän. Vad säger du för att inte göra personen ledsen utan att låta dig luras in i ett förhållande? Jag minns mannen som frågade om jag hade pojkvän, jag svarade att jag inte trodde på förhållanden som idé och att jag var ointresserad av att ha något. Vi hade sex och under tiden börjar han fråga, inte rätt ut, om jag vill bli ihop med honom. Det var riktigt läskigt (antiklimax!), men jag lärde mig åtminstone att det inte alltid räcker att förklara en gång.
Utöver att många känner äckel inför mer toleranta och öppna lösningar är det många som faktiskt inte kan sätta sig in i hur det fungerar att inte bara ha sex med en person. Inte konstigt egentligen då vi blivit indoktrinerade med att det ska finnas en mor och en far, en att älska, en att ha sex med. Alla blanketter jag fick hemskickade under låg- och mellanstadiet var märkta med mamma och pappa. Idag när jag får hem papper att fylla i står det vårdnadshavare och det brukar som regel finnas plats för två sådana, ibland finns det även utrymme för så kallade "kontaktpersoner". Under mellanstadiet startade en diskussion om hur lämpligt det var att använda ord som mamma och pappa i och med att alla inte hade en mamma och en pappa. Någon vecka tidigare hade en klasskamrats far gått bort. Jag minns inte om det togs något beslut i endera riktning.
Inte bara den normativa kärnfamiljen försvårar för polypersoner, det finns en ingrodd "sanning" som säger att vi är halvor som behöver "helas". Det som gör oss hela är en partner (naturligtvis av det motsatta könet även om toleransen för samkönade par har ökat). En tråkig inställning i och med att det underförstått innebär hela tiden "att någon annan....". Du behöver inte själv ta itu med ditt liv och dina problem, allt löser sig "om bara någon annan..". Att låsa sitt liv vid en sådan fixering låter inte vidare sunt, men vad vet jag. Jag testade monogami, det var ingen höjdare.
Kanske det som stör mig allra mest med kärnfamiljsförespråkare är de som vill påskina att de ägnar sig av omtanke inför andra människor i och med sina uppmaningar till andra. Den som inte är hel är olycklig. Att inte ha någon vid sin sida när man går och lägger sig eller att inte ha någon att krama är att vara olycklig (jag vill dock göra gällande att jag har fler alternativ i och med att jag inte låst mig vid en enda person). Deras oförståelse för att det finns de som inte vill leva kärnfamiljslivet, vissa hävdar att det finns en sådana oförståelse från bägge håll, så kanske det är?
Vissa polypersoner tycker titlar är viktigt. Själv tillhör jag skaran som tycker att definitionerna är mindre viktiga även om jag lutar mig mot att det viktiga i slutändan är att det inte missfungerar. Att polygama lösningar kan vara svårare att realisera rent praktiskt tycker inte jag är ett argument mot polygami, det argumentet visar endast på en ovilja att försöka få någonting att fungera, en person med den inställningen vill jag inte ha i samma rum. Relationer är inte enkla, att låtsas det är ett misslyckande i sig. Man måste hela tiden vårda dem oavsett om det rör sig om en eller flera. För vissa är nog polylösningar enklare. Både och om du frågar mig.
Polygami är för mig främst en fråga om moral, vilka krav kan jag ställa på någon annan och vilka krav vill jag att någon annan ställer på mig. Svartsjuka är absolut en fråga om moral och inte något som bara drabbar monopersoner även om det kanske gör det i högre utsträckning? Köper inte svartsjuke-argumentet, att polygami är dåligt av anledning att det gör en svartsjuk. Svartsjuka är någonting du måste ta med dig själv och så länge du bearbetar den och inte låter den ligga andra till last har jag inga större problem med svartsjuka. Avfärdar man polygama lösningar med att man är svartsjuk har man inte tagit itu med sina problem utan förväntar sig att någon annan alltid ska finnas där så att problemet aldrig behöver "uppdagas" - "Säkraste sättet att dölja sin begränsning är att inte överskrida den" (Giacamo Leopardi).
Likt de flesta har jag varit svartsjuk, men på grund av att jag inte tycker att jag har en moralisk rätt att vara det och ännu mindre låta den gå ut över någon annan har det blivit mindre av den, men visst har det hänt och det tänker jag inte förneka. I monogama förhållanden förekommer det att man konfronterar sin partner med sin svartsjuka. Om jag är svartsjuk ser jag det som någonting jag själv "rår för" och ingenting jag kan klandra någon annan för, ännu mindre då det sällan har någon koppling till verkligheten. Svartsjuk handlar vanligtvis om ogrundad osäkehet, hur sexigt är inte det på en skala från 1-10? I mitt fall är det inte möjligt att konfrontera av två skäl 1) har jag ingen som helst rätt att ställa krav på någon i den riktningen i och med att jag inte är monogam och 2) angår det faktiskt inte mig vad någon annan vill göra med sin kropp så länge jag inte skadas (att någon har sex eller pratar med någon annan är inte exempel på detta, däremot att någon drämer till mig över käften).
En god vän till mig menar att det finns en fördel med monogama förhållande, nämligen att du i den situationen har en given rätt att tala ut om de problem som uppstår i er relation på ett sätt du inte har med "utomstående". Ja och nej, rätt har du nog (åtminstone en rätt att be om), men det kommer nog inte lika naturligt att du så fort någonting sker kan konfrontera och undra.
Har tyvärr mest dåliga erfarenheter av polymänniskor, de är ofta bra i teorin men inte lika imponerande i praktiken. Har sett prov på öppna förhållanden som inte alls varit särskilt öppna även om varit mer öppna än traditionellt stängda. Media tycks vilja framställa polypersoner som personer som knullar konstant och lever i stora kollektiv där kondomer avverkas titt som tätt. Mer frihet och självständighet, ingen att fråga innan du vill göra någonting och ett bättre samvete inför dig själv och andra.
Fråga två - När man försökt förklara att man inte bara vill ha sex med en och samma person, men kanske ännu svårare - att man inte har problem med att de man ha sex med även koppulerar med andra - hur förklarar man då för en åttioårig farmor att man inte vill ha barn? Gör man det alls? Min vegetarianism blir ett senare projekt.
Läs Dr. Andie
Svenska bloggar om polygami, monogami, relationsanarki, förhållande, frihet, moral, jämlikhet, Feminetik, svartsjuka
Jag tror inte man tar det med farmor. Man låter henne dö. ;) Men allvarligt: oaktat jag är strikt monogam har jag svårt att tänka i termer av lycklig/olycklig. Det enda jag kan tänka är att man blir olycklig om man förnekar sig själv. De polygama blir olyckliga om de ska vara monogama och de monogama blir olyckliga om de ska vara polygama. Det borde väl räcka som konstaterande?
Är det nåt farmödrar inte klarar av så är det sådana saker. Det är svårt att lära gamla hundar sitta helt enkelt...
Jag är en monoperson. Kanske för att folk har sagt åt mig att tro att det är rätt, vem vet... men det spelar egentligen ingen roll för mig. Jag är lycklig med en person och om den personen är lycklig med mig och vi har förhållandet på samma villkor kommer vi inte lida av det. Problem blir det däremot om man går in på fel eller olika villkor, med olika synsätt. Vilket vi ser med killen som ville bli tillsammans med dig trots att du klargjort att du inte var intresserad av klassiska parförhållanden.
Var människa bör göra det som känns rätt för henne helt enkelt. :P
Nej, min farmor blir minst 200 år. Så får du inte säga.
Det borde väl göra det.
Rävöra:
Du menar att polypersoner inte har ett förhållande på samma villkor?
Kan man inte bli lycklig när alla får göra alla istället för ingenting alls (jaja, överdrifter är kul) :-)
Ia skrev det jag ville klottra ner, håller med! (Angående farmorsproblemet har jag ingen aning, väljer att stoppa huvudet i sanden vad det gäller den frågan:))
Räkna med att få berätta mer än en gång, räkna med att få berätta massor av gånger. Det är bara mänskligt. När man berättar något som går utanför folks referensramar kan de inte ta till sig det på en gång. De väljer ut delar som passar, stoppar in dom i sina egna referensramar och ignorerar resten.
Är dom dessutom förälskad så blir det värre. Vänskap och kärlek är nyktra känslor av sympati - Man känner folk och tycker om dom för vad de är. Förälskelse är en väldigt berusad form av sympati - Man avgudar folk för det man (vill) tro att dom är.
När berätta? När det behövs. Det behövs inte vid ett one night stand, det behövs inte om man är kk. Men om man börjar överväga en fastare relation eller om märker att den andra börjar ha underförstådda förväntningar - då är det dags.
Hur berätta? En bra start är att komma överens om att dissa alla underförstådda förväntningar. Att om man ska ha krav och förväntningar på varandra ska de vara utryckligen överenskomna. Räkna inte med att de räcker dock - Många kan glatt gå med på det och ändå underförstått förvänta sig exklusiv trohet. Normer sitter djupt.
Svartsjuka: De underliggande känslorna av att vara försakad, otrygg, övergiven ska inte dissas. Vill att älsk berättar om det så det kan bearbetas, men helst inte samtidigt som jag leker / ska leka med ett annat älsk :-) Räknar inte dom känslorna till svartsjuka alls, även om de ofta är tändvätska för svartsjuka.
Svarsjuka bygger på kulturella normer. Främst kärleksideologi - En uppfatning att man har helig rätt att ställa vissa krav på folk för att man älskar dom, att det är en kränkning om inte dessa krav efterlevs, att man har rätt kontrolera att dessa krav efterlevs, att man har rätt att bli heligt förbannad om de bryts eller man kan misstänka att de bryts. Det ingår i den kultur vi växt upp i så det dyker upp hos många. Det är ok så länge folk inser att det är deras problem. Det är ok att prata om det - men om någon inte klarar att se det som sitt problem utan ställer oresonliga krav på partners och partners andra partners så är de bara inte mogen för en relation. De värderingarna är inte bara ursprung till svarsjuka utan även merparten av all partnermisshandel. Det är inget jag förklarar bort och accepterar.
Ville mest bara säga att jag läst och uppskattar. Mycket.
Med risk att låta något generaliserande...
En av mammors yttersta önskningar är att bli mormor/farmor och farmödrars högsta dröm är att få barnbarnsbarn. För vad lämnar man egentligen efter sig här på jorden om man inte tar nobelpriset eller styr något land ett tag? Jo, sina gener, sin avkomma. Skaffade man själv inte så många barn så får man hoppas att ungarna själva gör det istället.
Du kan nog inte ta ifrån farmor all förhoppning om att även du en vackar dag skall hjälpa till att föra hennes gener vidare. Och jag ser ingen anledning till att göra det heller.
Hon tror säkert innerligt och helhjärtat på att modersinstinkterna kommer vakna även i dig så småningom och den övertydelsen kommer förmodligen från egna erfarenheter. Nästan alla som har skaffat ungar säger att det är det största som hänt dom.
Varför vill du så gärna tvinga på farmor den insikten egentligen? Jag får be om ursäkt i förväg om du inte är så angelägen om att göra det som det framstår i texten. Annars är det väl bara att helt enkelt besvara frågan "när skall du skaffa ungar då?" med:
- Vi får se. Just nu har jag iallafall inga planer på det.
Förlåt. Vi var helt övertygade om att farmor skulle bli 100, det var en stor besvikelse att hon bara blev 98. :(
Barn har jag aldrig haft någon längtan efter, tvärtom. Men får du inte höra "Du är så ung"-argumentet? Du hinner ändra dig många gånger än! osv.
Johanna:
Nej, jag menar att de kan ha förhållande på samma villkor, bara de är överens om det innan de går in i förhållandet så att båda parter är medvetna om det :) Samma sak gäller ju i ett monogamt förhållande (även om de flesta förutsätter att det är monogamt när man blir tillsammans med någon om inget annat är sagt)
Det är inte så lätt att lyckas beskriva om man överhuvudtaget inte är intresserad av en "parrelation" eller flera för den delen, men att man samtidigt inte vare sig är rädd för närhet, eller på något sätt skulle vara omogen. Jag har ännu inte råkat ut för det så mycketi relation till folk som vill bli tillsammans med mig, utan det handlar mest om folk i min omgivning som inte fattar. Det känns som att jag pratar ett för dem helt obegripligt språk och ibland blir jag bara irriterad och väldigt defensiv.
Fint att läsa någon mer som tänker i liknande banor.
När, var och hur man berättar för en nyfunnen vän... erfarenhetsmässigt, helst innan man ens börjar prata med varandra överdrift. Helst skulle det stå i pannan så man slapp förklara. Det räcker inte att man förklara hur man lever. Tillägget att det redan finns nära relationer i ens liv krävs, för att få poletten att trilla ned.
Jag tycker inte det skulle behöva vara såhär, men för att slippa en massa krångel är det nog för tillfället ett bra tips. Och så får man ju en chans att sprida kunskapen om alternativa livsformer.
Håller med om att svartsjuka och försök att inskränka någon annans frihet är bland det mest osexiga som finns!
Harald: Som du säger, man måste acceptera verkligheten hur jobbigt det än må vara.
"Och så får man ju en chans att sprida kunskapen om alternativa livsformer"
Good point! :D
Tack!
Du skrev bra om det som är svårt för andra att förstå av polyliv. Jag blir lite nyfiken på din dåliga erfarenheter av polyfolk, men det är nog ett helt annat samtal än bland dina bloggkommentarer.
Jag är själv en av polyfolket och tycker om diskutera olika sätt att se på relationer inom
"flersamhetssfären".
Återigen tack!
/Kay
PS Jag länkar till Harads forum Polyheart, ett forum som växer för alternativa relationsformer.DS
