Besök johannasjodin.se

Johanna tänker inte skriva årskrönika. Det får andra som är mer kvalificerade göra. Kvällen kommer spenderas med massor av sprit och trevligt sällskap. Johanna tänker däremot önska er ett riktigt gott nytt år.

---

Vem visar vaginan frivilligt på nätet?

Alexa Wolf frågar sig vad det är som driver kvinnor att lägga upp nakenbilder på sig själva och antyder att de som visar fittan på nätet inte gör det av fri vilja. Jag anser att man bör vara försiktig med ett sådant påstående och fundera lite över konsekvenserna av det. Wolf beskriver hemmaporren i termer av ett verktyg att uppnå social status med. Bränslet är kvinnornas otillfredsställda uppmärksamhetsbehov:

"Att extrem exhibitionism utan egentliga mål skulle bli ett vedertaget sätt att uppnå social status var nog svårt att tro för många för 10 år sedan. Att räkna nätträffar på sig själv är nutidens självbekräftande heroinfix"

Den första tanke som slår mig är vad får hon allting ifrån och den andra, om nu Wolf skulle ha rätt i sak, att det är femton minuter i rampljuset som motiverar kvinnor att sprida nakenbilder på sig själva, hur skiljer det sig då från all annan form av öppen kommunikation över nätet?

Statusjakten tycks ha kulminerat när sex och naket kommer med i bilden. Det är först då saker och ting omnämns som patetiska om än med snygga omskrivningar: "Vad du betraktas för är mindre viktigt. Att bli sedd av andra skapar en falsk känsla av makt och att vara älskad. Har man ingen makt från början kan känslan bli överväldigande och konsekvenserna i stunden kännas ringa".

Det är först då vi på vi pratar om uppmärksamhetskåta kvinnor utan självrespekt. Det är när sex finns med i bilden kvinnor görs till offer mot sin vilja. Innan är de modebloggare med till synes tråkiga liv. Att skriva om sex eller att lägga upp nakenbilder genererar inga stålar eller mat på bordet. Lyckade modebloggare kan åtminstone tjäna pengar på att erbjuda reklamplats när min blogg är reklamfri på grund av att min bloggtjänst värnar om sina annonsörer. När det handlar om sex måste det finnas goda skäl.

Vilka är konsekvenserna? Att inte kunna ägna sig åt det man vill göra utan att bli ifrågasatt är något de flesta inte vill vara med om. Baksidan med att misstänkliggöra personer och ifrågasätta deras syften är risken att de börjar censurera sig själva för att bättre passa in i den normativa mallen. Att inte se till sina egna behov kan ses som ett dåligt val på samma sätt som att ladda upp nakenbilder på sig själv och frågan är vad som är värst.

Elin Grelsson sammanfattar det bra "I sämsta fall blir det en fortsatt reproduktion av de normer och mönster som styr den större mängden industrialiserad porr. Men då det inte åligger amatörerna något kommersiellt intresse i pornografin, borde det ge möjligheter för en ökad mångfald. Hemmagjord porr kan i bästa fall inte bara utmana den dominerande porrindustrin och de sexuella normer och stereotyper som den förmedlar. Mångfalden kan också leda till att de samhällsinstiftade normerna kring vad som definierar "den goda sexualiteten" med rätta utmanas och provoceras".

Jakob Heidbrink ställer viktiga frågor om normer och genusvetares syn på dessa i ett blogginlägg som är ett svar på Tanja Bergkvists debattartikel. Finns det bra normer? Naturligtvis måste vi dela upp normalitet i två typer som Heidbrink skriver "Den första hunden är att "normalitet" har två betydelsenyanser, varav den ena är deskriptiv och den andra normativ. "Normalt" kan således dels betyda "statistiskt sett oftast förekommande" och dels "i enlighet med normen".

Heidbrink fortsätter "Den andra frågan är vart befrielsen tagit vägen när iakttagelser om över- och underordning leder till en likriktning: har man inte då ersatt det ena förtrycket med det andra? Exempelvis när man förbjuder barnen att leka med dockor: har man inte då gjort dockfriheten till norm och allt annat är "avvikande" och därför explicit dåligt, då "genusförtryckande"? Även genusvetarna sätter i sin praktiska tillämpning en norm, och denna är normativ i den bemärkelsen att den anses utgöra det rätta beteendet. Det enda som då hänt är att den ena normen ersatts med en annan - har det blivit bättre genom det?"

Det är intressanta frågor som tål att funderas på men det är inte alls så enkelt som jag skulle önska. Jag tror inte att förbud generellt leder till någonting bra och om jag blir förälder någon gång vill jag inte att mina barn ska göra någonting enbart för att det är förbjudet. Risken är att de gör någonting oeftertänkt och korkat då min erfarenhet är att det som är förbjudet är mer lockande än det tillåtna.

Att inte vara för förbud är inte detsamma som att uppmuntra allting. Som människa har jag massor av principer som inte skulle förändras om jag så blev morsa. Dessa styr vad jag kan stödja och inte, men de låter mig aldrig gå så långt att jag skulle försöka hindra någon att göra något.

När jag anser att jag inte uppmuntrar i någon riktning håller inte alla med. Jag tog som exempel i ett tidigare inlägg att jag inte skulle servera mina barn kött och då ville några personer göra gällande att jag var partisk och att jag tog ställning åt mina barn om jag inte gjorde det. Faktum är att jag tar ställning oavsett vad jag gör som förälder. Jag hoppas jag skulle handla enligt vad jag tyckte verkade rimligast samtidigt som det rimliga vägs upp av det som är i barnens uttalade intresse eller det jag bortom all tvivel kan anta ligger i deras intresse. Vad som gör att det för köttätare kan kännas som att jag tar mer ställning om jag ger mina barn vegetarisk kost måste väl rimligen vara att jag gör någonting avvikande, men man är ute på farligt vatten om man låter andras barnuppfostran utgöra någon form utav riktlinjer. Inte minst i fall där man inte lutar sig emot resultat av andras barnuppfostran utan härmar andra oberoende av vilka konsekvenser agerandet ger.

Det finns fall där jag i roll av förälder inte skulle vilja ta ställning, där det är en större skada att handla än att inte handla. För mig skulle det vara det förstnämnda om jag serverade mina barn kött. Förutom att det skulle gå emot mina egna principer att tillaga någonting annat än vegetarisk kost är det för mig det mest "ogjorda". Jag tror det är viktigt att lämna över stora beslut till sina barn och att inte lägga sig i allt för mycket. Ställning tar du förvisso i samma sekund du ens yppar en tanke om dina barns rätt att bestämma över sina egna kroppar, men då det är så oerhört provocerande att gå emot det allmänna blir jag en gnällig vegomorsa som försöker pracka på mina barn min smutsiga skitpropaganda till skillnad från köttisarna som glatt proppar i sina barn döda djur. Det om något är orättvist.

Att inte låta någon skära bort förhuden på sina söner i ett land där det är det normala är inte nödvändigtvis ett sätt att ta ställning emot omskärelse även om nog de flesta som låter bli nog gör det för att de är kritiska till övergreppet. Med all rätt! Att inte skära bort förhuden är att lämna ett stort beslut till den person som mest kommer påverkas av beslutet samtidigt som man gör det mest "ogjorda" av just den anledningen.

På sätt och vis kan jag förstå känslan av att den som gör någonting avvikande tar mer ställning än den som bara flyter med i och med att vi tar förgivet att det inte är ett aktivt val att göra som alla andra. Om vi slår fast att det är så att vissa tar mer ställning (de avvikande) undrar jag varför det skulle vara värre än att inte ta ställning för någon, vare sig själv eller sina barn, och bara köra på och hoppas på det bästa?

För att återknyta till normer som texten skulle handla om så tycker jag att det är synd när frågor som förtjänas avfärdas förutom för sin normerande ställning blir ett enda gnäll mot normer i största allmänhet. Vad man bör tänka på är varför man kritiserar normer, finns det alltid en grund eller är det lätt så att det sker slentrianmässigt.

Att kvinnor måste bada med bikiniöverdel på badhus är en påtvingad norm. Bikiniöverdelstvånget säger inte så mycket om samhällets värderingar som att beslutsfattarna vill diskriminera och kommer undan med det vare sig de har tio eller tusen besökare per månad. Däremot säger upprördheten över att några kvinnor vill kasta tvånget i papperskorgen mycket, på så sätt är det en norm som har stöd samtidigt som den utgör det normala eftersom ingenting annat är tillåtet. I den frågan handlar det inte om normala bikiniöverdelar utan tendensen i samhället att strunta i att vi behandlas olika utifrån vad vi har mellan benen. Tråkigt nog har frågan smalnat i och med att det blivit en fråga om att kvinnor inte ska behöva agera enligt normer (att använda bikiniöverdel) när det snarare vore vara en fråga om hur vi ser på män, kvinnor och den norm som gör det möjligt att vi behandlar människor olika. Normen och dess stöd illustreras bra när en så naturlig sak som ett par nakna bröst skapar diskussioner om att jämställdheten har gått för långt.

Som svar på frågan om genusvetare konsekvent är emot normer svarar jag nej. Inte den norm Heidbrink beskriver som statistiskt vanligast förekommande för så vitt jag vet vill man åt tvångsaspekten. Jag har all förståelse för kritiken mot förbud vare sig det gäller dockor eller gungställningar. Dockförbudet tror jag dock handlar om en oro inför att barn inte kan värja sig mot de budskap dockorna kan tänkas förmedla. Tycker man att "genusproffsen" har fel måste man bli bättre på att förklara varför de har fel, det räcker inte med att säga att män uppskattar att kvinnor är kvinnor eller att föräldrar vill särbehandla sina barn. Bevisa för mig att förskolan vore helt individanpassad om det inte vore för genustänket.

Ett val förutsätter att det finns minst två alternativ och då är frågan om den person som inte har några/inte vet om att han/hon har några alternativ någonsin kan göra ett val? Barn är ett utmärkt exempel på människor som kan antas vara extra utsatta för samhällets normer då det är föräldrarnas värderingar som är avgörande för hur barnen har det. Föräldrar kan mer eller mindre styra vilka intryck de vill förmedla till sina barn, vilket är avgörande för om det finns några alternativ och någon möjlighet att välja.

Heidbrink har däremot fel när han skriver att "Nutida genusvetare förmår alltför ofta inte göra skillnad mellan dessa två betydelsenyanser, utan verkar argumentera att även det som statistiskt sett är mest ofta förekommande och därför "normalt" kan angripas på ideologiska grunder". Massor av saker vi gör är "statistiskt sett oftast förekommande" och kan med all fördel angripas på ideologiska grunder.

Vi människor saknar förståelse för andra och det som är givet det rätta för oss kan omöjligt vara det för någon annan och så länge vi tänker så kommer vi fortsätta prata om välvilja men vår välvilja kommer också uppfattas som raka motsatsen. Allt blir i slutändan en fråga om friheten kontra ofriheten och tyvärr blir det lätt så att det som är avvikande ses som fel eller det motsatta att alla i en homogen grupp är slavar under grupptrycket.

Min kritik mot normer grundar sig i att dessa begränsar människor och ofta utmålas som sanningar och riktlinjer för hur människor som vet sitt bästa lever sina liv. Mardrömsscenariot är när ett beteende som inte skadar någon per se regleras i lag och indirekt blir ett i samhällets ögon felaktigt beteende. Att det är kriminellt för vuxna syskon att ha sex med varandra bara för att ta ett exempel.

När försvarsadvokater ska se till att våldtäktsmän går fria till vilket pris som helst dyker frågorna om sexualvanor, alkoholvanor och klädsel upp.

Vad krävs för att kvinnor inte ska liknas vid olåsta bilar som stjäls? Vad krävs för att det svenska rättsväsendet inte ska likna ett försäkningsbolag vilket våldtagna kvinnor måste försäkra inför att de verkligen gjorde allting som stod i deras makt för att inte bli våldtagna?

Jag är inte för "papperskontrakt lika med samtycke" men när man inser hur illa våldtagna kvinnor blir behandlade kan man förstå dem som vill införa "kontrakttvång". Det är riktigt jobbigt att inse att dumsvenssonattityden som säger att slampiga kvinnor får skylla sig själv legitimeras av efterblivna nämndemän vilka försvarsadvokaterna måste ge ett bra och trovärdigt intryck.

Att nämndemännen är pensionärer gör inte saken bättre, enligt Amnestys attitydundersökning om våldtag Var går gränsen är gruppen "66 år och uppåt" den grupp med minst sympati för våldtagna kvinnor.

Tycker du att kvinnan själv har ett ansvar vid våldtäkt om hon klär sig och beter sig "utmanande"? Ja, svarade 40,6%

Tycker du att kvinnan själv har ett ansvar vid våldtäkt om hon flörtat och hånglat med mannen före våldtäkten? Ja, svarade 45,9%

Tycker du att kvinnan själv har ett ansvar vid våldtäkt om hon är känd för att ha haft många partners? Ja, svarade 28,9%

Tycker du att kvinnan själv har ett ansvar vid våldtäkt om hon frivilligt går med en man hem t.ex. efter festen/krogen? Ja, svarade 53%

Tycker du att kvinnan själv har ett ansvar vid våldtäkt om hon är påverkad av alkohol/droger? Ja, svarade 40,7%

Komiskt nog är det också enligt samma undersökning gruppen 66+ som har lägst förtroende ”vad gäller våldtäktsoffers möjlighet att få rättvisa”. Hur fan går det ihop?

Det är inte bara under juletid vi matas med att vi inte borde dricka alkohol. Nyktra studenter går före i bostadskön, skriver Aftonbladet. Det får mig att tänka på elevens val i högstadiet, det var tre timmar varje onsdag då du fick ägna dig åt en valfri aktivitet utifrån olika alternativ skolan hade tagit fram. Kravet var att du lovade dyrt och heligt att du inte drack alkohol eller nyttjade droger. Varje elev som önskade delta fick skriva på ett kontrakt och skolan förbehöll sig rätten att utesluta elever som blev påkomna med att bruka droger. Att åka till simhallen och bada med andra elever lät lockande men lite integritet hade jag så jag lät bli att skriva på. Istället ägnade jag onsdagarna åt någonting annat.

Är detta lagligt? Omfattas inte alla aktiviteter av skolplikten som främst finns för att ingen ska bli utan undervisning? Andra skolor har infört drogtester som inte är obligatoriska men om du inte deltar blir det ett samtal hem till mamma och pappa. Vill du inte ha ett helvete hemma är det lika bra att låta sig testas för den som är ren har ju ingenting att dölja, sägs det.

När man tappat tron på att ungdomar ska välja bort droger måste man skrämma dem till att göra det?

"Framför allt är det [drogtestesterna] ett sätt att ge eleverna en möjlighet till ursäkt om någon erbjuder dem att testa droger. Då kan de säga att de riskerar att bli upptäckta i skolan" för att citera Flinth.

Det är en obehaglig utveckling när skolar tar på sig en allt större roll och missar skolans syftet - att ge eleverna en fullgod utbildning. Det borde finnas striktare direktiv för vad skolorna SKA ägna sig åt. Kollektiv bestraffning var ett olyckligt faktum under låg- och mellanstadiet trots att det är förbjudet. Att skolorna får lägga sig i elevers val av kläder begriper jag heller inte. Skälet att skolorna fortsätter måste väl rimligen bero på att ingen elev vågar sätta ner foten? Att det bara är möjligt i skolval och diktaturer att 100% av alla deltagande röstar likadant säger en hel del om vår "elevdemokrati".

Det är riktigt illa när elever måste argumentera för att få behålla sina rättigheterna och inte skolorna för att få strunta i dem.

---

En sak jag alltid har undrat: Är ANT (alkohol, narkotika, tobak) ett område skolorna själva väljer att beröra eller kräver skolverket att skolorna förmedlar en negativ inställning till droger och alkohol? Jag vet att det är några lärare som läser min blogg, den som vet får gärna svara. Tack på förhand!

Svenska bloggar om flumskolan, elevdemokrati, alkohol, droger, Mikael Elias Teoretiska Gymnasium, METG, nykterhetspropaganda, drogtester, ANT, integritet

Ett av skälen till att det finns en ovilja inför att sänka byxmyndighetsåldern är det finns en oro att unga kvinnor i högre utsträckning skulle ångra sex om sådan sänkning genomfördes. Argumentationen utgår från att en sänkning skulle kunna leda till att fler kvinnor känner sig pressade att ha sex kombinerat med en oro att unga skulle bli sexuellt aktiva tidigare.

Av vad vi vet idag håller inte argumentationen. Nuvarande lovlighetsålder är femton och genomsnittet för när ungdomar sexdebuterar ligger kring sexton år. För nuvarande känner sig ungdomar så pressade att ha sex att de i snitt väntar ett år innan de har det. Män väntar ibland ännu längre. Det är långsökt att en sänkning skulle tolkas som en uppmaning att yngre borde ha mera sex tidigare brukar svarat bli när samma argument används emot sexualundervisning. Invändningen känns spontant lite poänglös för om sanningen ska fram är det inte så att man bör strunta i sexualundervisning även om den skulle kunna leda till ökad sexuell aktivitet. I länder där det heter att sex är det farligaste som finns kanske det skulle kunna ske en ökning om de unga fick lära sig att sex inte är farligt i sig och vikten av att skydda sig, men utgår vi från den möjliga konsekvensen förvandlas vi till moralister och missar vi sexualundervisningens syfte.

Vi gör massor av saker vi ångrar och jag har aldrig fått något bra svar på frågan varför det skulle vara värre att ångra sex än någonting annat. Tänk på alla de gånger vi ångrar det vi aldrig gjorde.

Vad det hade förenklat mycket om jag hade fått höra innan jag hade sex om alla män som kommer strunta i min njutning. Om alla män som inte hör av sig dagen efter eller ens pratar med dig efteråt. Männen som kommer tjata om att få strunta i att använda kondom. Det hade hjälpt mig mycket mer än vuxna som talade om för mig att sex är farligt. Sex är inte farligt, det blir vad man gör det till och mycket hänger på vilken person du har sex med. Hade jag fått veta detta innan hade jag kanske inte gjort mina misstag, kanske hade jag kunnat se mönster tidigare, men eftersom att sex är så laddat är det svårt att gå in på detaljer och istället missar man de egentliga problemen.

Sex är fortfarande så väsenskilt från alla andra sociala aktiviteter och svaret på varför sex ska ha en sådan oproportionerlig särställning i alla sammanhang uteblir gång efter annan. Det farliga med att sex har en särställning i dagens samhälle är att det leder till att andra regler råder när det kommer till sex. Jag har sagt det förr men frågar mig återigen i vilket annat sammanhang du utan att bli kritiserad kan (tjata dig till att få) utsätta någon för risker som kan få förödande konsekvenser?

Sex är ett av de största glädjeämnena som finns men samtidigt kan sex vara helt fruktansvärt. Varför vågar ingen problematisera de attityder som gör att sex blir det sistnämnda? Är det rädslan att bli stämplad som manshatare eller vad handlar det om?

Personligen ångrar jag alla gånger jag inte hade sex men när jag ville det mer än något annat. Utebliven sex är såhär efteråt tråkigare än riktigt dåligt sex. Förhoppningsvis kompenserar det bra upp det dåliga.

Jag vill faktiskt inte veta. Nu när det är jul tyckte någon att jag skulle skriva om "viktiga saker" och strunta i att skriva om sex. Tanken som slår mig när jag får sådana kommentarer är 1) varför läser personen min blogg och 2) det borde vara rätt uppenbart att Johanna Sjödin tycker att sex ÄR VIKTIGT.

Jul är massor av saker men för de allra flesta är det gemenskap eller en önskan om gemenskap och vad är mer gemenskap än att ha sex med en person man tycker om?

Föringa inte mor, far, bror, syster och övriga nära och kära MEN det ena (släkten) behöver inte utesluta det andra (att du träffar ANDRA som du kan sexa med).


God jul allihopa och strunta i nykteristerna som förespråkar en vit jul och drick med gott samvete.

Den som blivit knullad på film vet hur svårt det är att få till bra ljud, ljus och bild. Det stora problemet är inte den bristande bildkvalitén, utan att knulla på ett sådant sätt att den som eventuellt ska titta på filmen uppfattar vad som sker. Att den amatörmässiga porrens bildkvalité inte alltid håller måttet (vilka mått?) är inte nödvändigtvis negativt, tvärtom tror jag de flesta som föredrar traditionella hemmaknull med svett, skavanker och allt vad det heter finner att det bidrar till hemmakänslan.

Ett tag var jag inne på att nakenbilder, och knullbilder med för den delen, stördes av hemmamiljön, men där har jag svängt främst av politiska skäl. För mig som har en förhoppning om att vi inom en snar framtid kommer betrakta nakenhet och sex som ett givet inslag i vår vardag är det svårt att motivera vita dukar och studioljus.

Vardag är för många synonymt med tråkigt, men jag kan inte se vad problemet med vardagligt sex skulle vara, för om jag verkligen uppskattar någonting blir det väl inte sämre av att jag ägnar mig åt det ofta, gärna och länge? Det är på nivån "ha inte sex ofta då riskerar du att bli uttråkad, ha hellre sex sällan så att uppskattar det de få gånger du har det".

Om amatörporren kan bidra till en mer avslappnad syn på sex är jag 1000% för. Det är ett gott tecken att fler och fler vågar lägga ut sina hemmagjorda knullfilmer då det för många fortfarande toppar listan över vad de aldrig skulle göra. Naket är så hemskt att man tror att ett antal kvinnor som tog livet av sig, eller försökte, gjorde det för att nakenbilder på dem hade blev utlagda på Internet. Det får en verkligen att undra i vems intresse vi har detta fruktansvärda förhållande till nakenhet.

Att amatörporrens frammarsch är på porrbranschens bekostnad bekommer mig inte för porrbranschen säljer en helt annan produkt, men visst skulle jag i smyg gråta floder om alla fantastiska svarta, storkukade män som medverkar i den professionella porren kom på att de hellre ville ägna sig åt någonting annat...

Kvinnors orgasmproblem har blivit en fråga om vem som är ansvarig att se till att orgasmen inte uteblir. Bör alla som deltar i sexakten ta ett gemensamt ansvar eller är det upp till var och en?

Jag anser att frågan "vem ansvarar för orgasmen?" är felaktigt ställd då diskussionen i slutändan handlar om vem som ansvarar för KVINNANS orgasm. För vem som ansvarar för mannens orgasm behöver sällan diskuteras, då till och med män som påstår att kondomen dödar all känsel lyckas med det många kvinnor inte lyckas med, nämligen att få orgasm.

Det finns män som också har orgasmproblem kanske du tänker nu. Kan du komma på någon man i tjugofemårs ålder som haft sex i flera år (ibland tio eller mer) som aldrig haft orgasm? Det kan inte jag, däremot vet jag flera kvinnor i den sitsen och det är bara att beklaga. Jag känner mig lite bortskämd för jag vet inte hur många orgasmer jag haft under min tre år som sexuellt aktiv. Några hundra åtminstone.

Att tomt prat aldrig är någon garanti har jag lärt mig den hårda vägen. Naturligtvis bör du för din egen skull sortera bort männen med taskig kvinnosyn på direkten. Bland dem som finns kvar får du helt enkelt göra det bästa när du väljer och vrakar. Första gången en man pratade varmt om oralsex trodde jag honom. Tio män senare var jag inte alls lika blåögd. Mannen som aldrig skulle kunna ha sex med en menstruerande kvinna med hår under armarna kommer jag aldrig glömma. Jag blev full, kåt, förlorade omdömet och hade sex med personen i två timmar. Behöver jag ens nämna att jag hade både mens och hår under armarna?

Hur blir du som kvinna bemött om du tar eget ansvar? Jag kan dela med mig av både mardröms- och solskenshistorier. Jag har träffat fyra kategorier (vi snackar fortfarande män), de som känner sig otillräckliga om jag tar på mig själv, de som knappt noterar det, de som gillar det men inte mer och de som tycker det är det mest upphetsande i hela världen och får svårt att hålla sig av att "titta ner". (Är den förstnämnda vanlig? )

Det är lätt för den som alltid får orgasm att tala om eget ansvar. Hon som är tjugofem och aldrig upplevt orgasm håller nog inte alls med. Hur blir det med tvåminutersmännen som tycker sexaktens avslut styrs av den manliga utlösningen? Är det kvinnans ansvar när hon ligger naken i sängen och ser hur man böjer sig ner över sängkanten för att börja klä på sig, två minuter efter det att han började penetrera hennes fitta?

Har under senare tid börjat att hjälpa till med handen själv under sex... Jag blir riktigt kåt och upphetsad av att känna mig uppfylld av Älsklingen samtidigt som jag onanerar mig själv till orgasm [...] I början var jag rädd att han skulle känns sig "otillräcklig" för att han inte kunde "ge" mig orgasm genom oralsex men han har sagt att han blir kåt av att se mig onanera och njuta av honom inuti mig under tiden... - Anonym bloggare

Vems ansvaret är? Tja det är väl bådas. Man är ju trots allt två när man startar och har man satt fan i båten så får man väl ro honom iland....lite så tycker jag ;-) - Anonym bloggare

Personligen har jag rätt god självkontroll. Jag kan se till att jag får orgasmen (även fontänorgasmer) psykologiskt. Det är svårt att sätta ord på hur det går till men som helhet tror jag allting hänger på att du har gott självförtroende. Att du inte är rädd för dina kroppsvätskor och din egen njutning. Att du ser din egen njutning som lika central som mannens. Att vara kåt på sig tror jag är otroligt viktigt.

Det går att njuta utan orgasm sägs det alltid och jag skulle köpa det om det inte vore för det underförstådda, att kvinnor ska sluta gnälla och att män inte ska känna sig otillräckliga för att deras flickvänner sedan fem år tillbaka aldrig haft orgasm.

"Det är upp till kvinnan själva att se till att klitoris blir stimulerad under samlaget". Naturligtvis måste du visa och förklara hur du vill ha det. Om det är att ta ansvar är jag helt med på noterna.

Jennie Rehbinder skriver om orgasmer.

Bloggen Bent påminner om att det är sista chansen idag att nominera bloggar till tävlingen Årets Politiska Blogg 2008. Om det inte vore för det hade jag missat att nominera fem bloggar.

Det fick bli fyra kvinnor och en man. Fyra eller fem feminister. Den femte personen är feministisk i mina ögon även om h*n så vitt jag vet inte kallar sig feminist.

Det känns skönt att lyfta fram fem personer som inte hatar kvinnor och liknar kjolanvändande med att hoppa hoppstylta mitt i körfältet. Det känns skönt att lyfta fram fem sexpositivister. Det känns skönt att lyfta fram fem personer som verkligen förstår konsekvenserna av att ta ställning för kvinnors rätt till sina egna kroppar. Jag blir alltid lika förvånad när personer som anser att de mänskliga rättigheterna är okränkbara och inte får kompromissas med snackar om kjolanvändande kvinnors ansvar i våldtäktsdebatten.

Det kanske låter dumt att hänga upp sig på en sådan sak, men för mig är det något av det mest grundläggande ställningstagande man måste ta för att jag ska ha respekt för någons feminism. Den som inte tar ställning för den kvinna som följer med en man hem och blir tvingad till sex med motiveringen "hon följde faktiskt med honom hem" har jag INGET till övers för. I och med det uttalandet har man förtydligat vad man anser om kvinnor och deras ”okränkbara” rättigheter.

Nu håller jag tummarna för att någon av er vinner.

Moderaternas Karl Sigfrid meddelar på sin blogg att han inte kommer följa sin egen övertygelse och rösta nej till IPRED:

Jag valdes in i riksdagen på plats 11 för moderaterna i Stockholms län. De väljare som såg till att jag blev vald röstade i första hand för ett starkt moderat parti i en alliansregering. Oavsett vad jag anser i en enskild sakfråga har jag det mandatet att förvalta.

Att avlöna sju riksdagsledamöter och inte trehundrafyrtionio framstår som en ypperligt bra idé efter att ha läst Sigfrids inlägg.

Christian Engström skriver på sin blogg att "En väljare som lägger sin röst på moderaterna har rätt att förvänta sig att den ledamot som får mandatet röstar i enighet med vad moderaterna har lovat före valet".

Om vi glömmer Sigfrid och moderaterna och istället frågar oss vad som är värst. Att en riksdagsledamot röstar emot sin egen övertygelse eller att han eller hon inte röstar enligt "partilinjen".

Kan ett parti stort som moderaterna någonsin vara helt eniga och kanske ännu viktigare – är enighet hos ett parti i den storleksordningen eftersträvansvärt?

Naiva jag vill tro att de riksdagsledamöter som blivit inkryssade faktiskt representerar sina egna åsikter utan att de för den skullen känner sig tvungna att lämna sitt partiet och bli politiska vildar. Jag vill inte betala skatt i framtiden om det innebär att jag ska försörja högavlönade papegojor utan civilkurage.

För många frågetecken att reda ut. Säg någonting smart, någon?

När jag läser argumenten mot en sänkning av lovlighetsåldern undrar jag varför vi människor har sex. För hur skönt det än må vara att bli penetrerad i valfritt hål. Hur trevligt det än må vara när fittan lubricerar. Hur tilltalande det än är att känna en naken kropp mot sin egen kan det väl inte vara värt det. Inte i förhållande till alla risker du tar när du väljer att ha sex.

Att ett beteende som liknas vid att vandra mitt i körfältet en mörk decembernatt har blivit en åldersfråga begriper jag inte. Med den svenska modellen som förebild vore väl en allmän kriminalisering av det skräckfilmslika beteendet det självklara?

Ältandet om att smaken är som baken, gnatet om ingen människa är en annan lik och metaforen att varje individ är en egen bok har inte bidragit till någon ökad förståelse. Vi är fortfarande för intoleranta för att kunna se bortom oss själva. Insidan har aldrig spelat någon roll och det faktum att vi är duktiga på upphöja våra egna åsikter till objektiva sanningar och normer för hur andra borde leva kvarstår.

Jag blir bara arg när jag tänker på det. Arg för att kritiken mot en sänkning av byxmyndighetsåldern genomsyras av en sexualfientlighet som inte är av denna värld. För att inte tala om all åldersrasism och alla hemmasnickrade teorier om hur unga är.

Precis så här känner jag idag. Om du undrar så kan jag svara att alla länkar går till några av mina äldre blogginlägg, i brist på kuk måste jag tillfredställa mig på något vis. Det fick bli mitt ego denna gång.

Elin Grelsson (bloggen) känner sig inte bekväm med det mediala mansidealet och ger sin syn på saken om hur en man ska vara. Jag vill inte vara sämre. Det brukar lite skämtsamt sägas att kvinnor måste vänstra om de vill ha alla sina behov uppfyllda (se bilden), att det inte finns någon idealman, men om vi leker med tanken att han finns:

Idealmannen dricker kaffe svart och kan sitta på caféer med mig i timmar utan att titta på klockan och varannan kvart fråga när vi ska gå därifrån. När jag påstår att kombinationen alkohol och saft inte är nyskapande utan ett slöseri med den goda spriten säger han inte emot.

Han är politisk. Han diskuterar riktiga saker med mig. Gärna i timmar. Han pratar till mig som om jag vore vem som helst (med reservation för att han i grunden trevlig mot allt och alla): han ändrar inte röstläge för att jag är kvinna.

Idealmannen gråter inte utan anledning (begravning är en bra anledning, att nageln går av är det inte). Idealmannen följer inte andras regler slaviskt. Idealmannen är varken macho eller mannen som gråter när apan i Tarzan dör (jag gjorde det när jag var tio). Han är kåt och gör ingen affär av det. Han gillar bröst i verkligheten och det är ingenting han bara säger för att framstå som politiskt korrekt.

Han är en vänsterknullare. I sängen tror han på kollektivt ansvar och sätter sin partner i första rummet. Han skulle aldrig drömma om att tjata till sig ("kondomlöst")sex. Han känner sig inte otillräcklig när jag säger att jag skulle föda Mandingos barn om jag bara fick chansen och han blir kåt av tanken att jag har sex med andra.


Hur jag nu ska sammanfatta allt detta är den svåra frågan. Mina kriterier är inte bara en fråga om hur idealmannen inte ska vara (passiv) utan också en fråga om hur han borde vara (aktiv). Listan kan göras hur lång som helst...

Ges inte marginaliserade idioter oproportionerligt mycket uppmärksamhet? Det var vad en av gårdagens diskussioner handlade om. I klartext: Vad är vinsten av att kritisera personer med noll inflytande? Under gårdagen funderade jag också kring de fördomar som finns om feminister. En av dem är att feminister är fula och/eller inte bryr sig om sitt utseende.

Sofia Karlsson (F!) bekräftar det jag tidigare skrivit om, att feminister är duktiga på att ursäkta sig själva, vilket tyvärr ofta leder till att den politiska diskussionen uteblir:

Som feminist hamnar man ofta i en försvarsposition vilket gör att en diskussion om feminism inte kommer längre och djupare. Istället måste vi sitta och försäkra alla om att feminister inte hatar män, att alla inte är lesbiska och att många av oss faktiskt rakar benen.

Man blir på något vis ännu mer "kön" som feminist, trots att det är just det man egentligen vill komma bort från.

Personligen känner jag verkligen igen mig i det, att jag som feminist förväntas agera utifrån en idé om hur kvinnor ska vara. Detta trots att jag inte är en varm vän av normer och sedan flera år tillbaka har jag varit öppen med att det bästa sättet att ifrågasätta dessa är att börja med sig själv. Att vägra vara en slav under strukturerna helt enkelt. Det tycks aldrig riktigt fastna. Det är nästan som magi att jag som kvinna är egoistisk nog att se till MINA behov i förmån för att leva upp till ANDRAS förväntningar om hur jag på grund av mina äggstockar borde vara.

Vi måste inte försäkra någon om att de flesta feminister rakar benen. Vad är vitsen? Karlsson må ha rätt i sak men för mig förändrar det ingenting. Om alla feminister lät bli att raka benen då, vore de inte värda att lyssna på då? Som feminist borde du istället fråga dig varför det är så otroligt provocerande när kvinnor inte rakar benen eller låter bli att göra andra saker män inte förväntas göra. När du kommit fram till ett bra svar kan du ställa dig själv frågan varför du ska försvara någonting som är fullkomligt irrelevant för debatten.

Svenska bloggar om Feminism, kön, könsroller, strukturer, jämställdhet, normer, sofia karlsson

Med jämna mellanrum rankas Sveriges som bäst i världen på olika saker, när Sverige inte ligger och tävlar någonstans i toppen brukar Sverige åtminstone ligga bra till utifrån olika kriterier om alltifrån jämställdhet till barnomsorg.

Det verkar finnas två positioner. Antingen har vi svenskar ingen rätt att vara kritiska till hur vi har det, och den som är det får höra "tänk på barnen i Afrika", eller så gnäller vi om precis allting. En man från arabvärlden sa till en vän att vi svenskar har minst saker att vara rädda för och trots det är vi mest rädda av alla. Det var hans uppfattning av oss svenskar och jag tror det ligger mycket i det, att vi svenskar är rädda, men framförallt OPROPORTIONERLIGT rädda.

Det finns fall där vi gnäller för gnällandet skull, men det finns också fall där gnället är helt och hållet befogat. Ett land som Sverige som ofta ligger bra till I JÄMFÖRELSE med andra länder kan man ställa högre krav på. Det blir löjligt att ställa samma krav på två länder med förutsättningar som skiljer sig helt ifrån varandra. Man kan tycka det är orättvist att ställa högre krav och ha högre förväntningar på dem som kommit en bit på vägen men det är inte helt orimligt. Frågan är om det inte vore mer orättvist om man struntade helt i olikheter och körde en linje om att samma för alla ska gälla. Kanske inte för dem som har det bra, men de som inte har det lika bra skulle nog gissningsvis känna sig rejält undanskuffade.

Pär Nuder var på TV idag och pratade om sin bok Stolt men inte nöjd och gav ett väldigt sympatiskt intryck. Det är ungefär så jag känner ibland, stolt men verkligen inte nöjd. Jag vill aldrig vara i en situation där jag känner mig helt nöjd för jag tror bara den som ställer låga krav kan vara nöjd. Total likgiltighet är ingenting jag eftersträvar och dessutom blir det nog lätt en återvändsgränd, den som är nöjd behöver inte anstränga sig och innan du vet ordet av det har lyckan vänt. Samtidigt som jag önskar att de sittande partierna skulle verka för att inte behövas är jag för cynisk för att tro att vi når en punkt där diskussion är överflödig och alla har det bra. Inte heller vill jag vara den som sätter käppar i hjulet med motiveringen att vi ändå aldrig kommer nå Målet. Det är ganska vanligt i jämställdhetsdebatten att folk (främst män) argumenterar så.

Jag vill inte bli en i mängden av antifeminster som anser att kvinnor gnäller för mycket i tid och otid. Jag vill inte bidra till snacket om att det fanns en tid då vi var ojämställda. Fram till 1921. Jag vill inte vara bäst, jag tycker bara det bidraget till att vi gett upp och förlorat förmågan att drömma. Det känns som ett hån mot dem som kämpade jämställdhet och demokrati. Framförallt känns det som att vi skickar dåliga signaler till övriga länder när vi gnäller på folk som engagerar sig för att de inte bryr sig om tillräckligt viktiga frågor. För vem vill vara bäst när det bara leder till att man ska nöja sig med två minuters samlag?

Är det någon som ens läst Camilla Lindbergs motion bland de som tycker hon är helt briljant? Här har ni den.

Lindberg tycker staten lägger sig i för mycket och att de ska vara upp till näringsidkaren att fatta besluta om rökning ska vara tillåtet i hans eller hennes lokaler. Så långt hänger jag med.

"Grundläggande mänskliga friheter kan inte existera bara om de är nyttiga för samhället eller individen - då är de inga friheter" Hänger fortfarande med.

Det är här undrar jag om Lindberg rökt för mycket (och vad) när hon skriver "Rökförbud införs allt oftare på arbetsplatser på ett sätt som förmodligen saknar stöd i svensk lag"

Lindberg lutar sig emot någonting som "förmodligen saknar stöd i svensk lag" och argumenterar ungefär att lagen är lagen när hon uppenbarligen inte tycker man kan argumentera så i frågan om rökningsförbudet då rökningsförbudet kränker individuella fri- och rättigheter.

"Det [rökförbudet] riskerar att leda till sortering av personer på arbetsmarknaden. Det riskerar också att leda till att fler beteenden som hör till privatlivet blir föremål för arbetsgivares – offentligas såväl som privatas – intresse att jaga kostnader"

Menar Lindberg att arbetsgivare ska tvingas anställa rökare om han eller hon inte vill? Lindberg efterlyser konsekvens men jag ser ingen sådan i hennes motion. Kanske är det jag som missat någonting. Svara gärna, men läs motionen innan du uttalar dig så slipper fler missförstånd uppstå. Tack på förhand!

(Med reservation för att Lindberg menar att arbetsgivare ska ha möjlighet att förbjuda rökning men inte att det ska vara ett tvång. Om det är så tycker jag hon varit ganska otydlig)

Det ska inte behövas, lyder ett av argumenten, för att inte ge sina barn en egen mobil. Barn har inget behov av en mobil heter det och jag undrar vad föräldrarna vet om det. Har de diskuterat frågan med sina barn eller är det något de tagit för givet?

Vi behöver ingenting om vi ska vara krass. Vi behöver inte sova borta, det går lika bra att sova hemma i sin egen säng. Vi behöver inte vara trevliga mot våra föräldrar, för föräldrar förlåter alltid sina barn (sägs det). Frågan är vem som har rätt att avgöra vad jag eller någon annan behöver.

Mobilen framställs som ett konstlat behov till skillnad från alla andra behov. Det känns som att lyssna på trettiotalister som minsann klarade sig utmärkt utan Internet. Jag är helt övertygad om att de klarade sig utan Internet för att de inte visste om någonting annat, men jag kan inte se varför dagens unga ska motsätta sig det som förenklar livet för de allra flesta.

Föräldrarna är som pojkvänner med störda kontrollbehov kan man tro när man hör argumenten för att ge sina barn en mobil. Mobil gör det möjligt för föräldern att nå sina barn var helst de befinner sig.

Ska man vara riktigt fräck kan man fästa en sändare i barnens kläder så att man alltid har koll på var barnen befinner sig. Rätten till barns privatliv ska heller inte behövas kan man tro. Barn har alltid klarat sig utan ett så varför skulle de behövas bara för att de blir äldre? Vi får anta att så länge barnen inte har någonting att dölja så svarar de när den oroliga mamman ringer.

Mobilen skapar möjligheter och gör dig anträffbar. Märk väl att jag skriver möjligheter och inte skyldigheter. Nej, du är inte skyldig att svara om någon ringer, vare sig om du är tolv år eller trettio. Du är heller inte skyldig att läsa och besvara de mail du får.

Psykologer varnar för att Internet och mobiltelefonanvändandet gör barn stressade. Vad man inte problematiserar är föräldrar som ringer sina barn en gång i timmen för att kontrollera att allt är i sin ordning, att barnen är nyktra eller vad det nu kan handla om. Detta och idéen om att alla som äger en mobil MÅSTE svara om någon ringer.

Min kära mor har perioder då hon ringer med mer eller mindre jämna mellanrum. För något år sedan ringde hon ofta när jag hade sex (vilket hon naturligtvis inte kunde veta) och till en början tryckte jag bara bort ljudet. När hon började ringa med några få minuters mellanrum för att jag inte svarade tryckte jag bort samtalet, men min mor trodde bara att det var upptaget. Därför kände jag mig tvungen att förklara varför det tutade: "tänk på att du kanske ringer när jag har sex, hur kul tror du att det är för mig och den jag har sex med". Hon slutade ringa med jämna mellanrum. Det är så skönt att vissa är förstående, men alla har det inte lika enkelt.

Barn har massor av saker att dölja för sina föräldrar. Hur man samtidigt som man förespråkar total ärlighet och öppenhet gör allting otillåtet har jag aldrig förstått, men en sak är säker, bara för att du inte vill leva under total transparens innebär det inte att dina hemlisar, om de avslöjades, skulle kunna få dig inlåst.

Var är välviljan? Finns det bara två sorters föräldrar? De som vill ha full kontroll på vad sina barn (tonåringar) gör och de som tycker mobilen är en överflödig produkt?

Människors behov av att definiera sina relationer har alltid förvånat mig. Detta sker hela tiden trots att det alltjämt finns en stor skepsis emot att bli "placerad i fack". Inte bara bara att bli placerad utan att även själv placera sig i olika fack. Känner du igen frågan "Vad är vi nu?". Personligen har jag aldrig fått frågan, men jag vet många som har det. Det brukar betyda ”jag vill vara tillsammans med dig, vill du vara tillsammans med mig?”.

Att vilja ha sex med någon dagligen är inte detsamma som att vilja gå in i ett förhållande men det tycks i många fall vara så idéen om förhållandet föds. Man träffas dagligen eller flera gånger i veckan, kommer på att man trivs bra i varandras sällskap och vill "gå steget längre". Mitt förhållande i fjortonårsåldern, som jag idag ser som ett stort skämt, gick jag in i på det viset. Vi blev blixtförälskade vid första ögonkastet, hade sex (på gott och ont) och jag sov ofta över hos honom. Alla frågade om vi var tillsammans och många sa att vi var söta tillsammans. Vi hade aldrig något bra svar på frågan. Plötsligt en dag var vi tillsammans.

Det fanns aldrig någon diskussion om rätt och fel. Vi pratade aldrig om trohet. Det var som att det aldrig behövde sägas. Jag hånglade med en av hans bästa kompisar kort efter att det hade tagit slut. Jag var en idiot, inte hans kompis. Vid det tillfället fanns inget ”vi”, men ändå fanns det osynliga regler jag skulle förhålla mig till. Än idag pågår en diskussion om hur länge man får vänta innan man har sex efter att man gjort slut, hur länge man ska vänta innan man går in i en ny relation. Vi ställer krav redan innan vi fått bekräftat att det finns ett "vi". Svartsjukan är en rättighet och frågan "Vad är vi nu?" problematiseras inte. Det är lite märkligt att vi förväntas köpa massor av oskrivna regler som vi inte ens accepterat. Vilket får mig att drömma tillbaka till grundskolan. Kärleken var knappast det vi skulle kalla "äkta kärlek", man var tillsammans en dag (ibland så länge som två veckor), det tog slut och man gick till en annan. Mitt bestående minne av den här tiden var att vi frågade om lov. Vi frågade chans och tog ingenting för givet. Jag saknar det.

Länge har man sagt att feminister är offer. Trots denna "sanning" har jag aldrig känt igen mig i den beskrivningen. Inte heller om jag ser till de feminister jag känner och har träffat. Däremot har vi under en senare tid kunnat se män som intagit den offerroll som feministrörelsen så ofta beskylls för att ha tagit patent på.

Jag vill rekommendera dig att läsa detta inlägg som jag hittade av en slump. Bloggaren berör just dessa män som har en sak gemensamt - offerrollen.

Utdrag: Det är mest på nätet och i tidningar man hör av de förorättade männen. Jag har ingen aning om vad dessa män är för människor i sina vardagsliv. Om de alltid är lika otrevliga, bittra och arga. Isåfall kan jag förstå om kvinnor lämnat dem. Det är ingen effektiv metod att spela martyr om man vill bli tagen på allvar, tror jag. Det är därför jag inte vill bli som dem.

Har du vid det här laget inte klickat på länken tycker jag nog inte om dig.

Kurrylin skriver om frivillig barnlöshet och citerar Monika som menar att en person som väljer barnlöshet faktiskt inte väljer bort barn, utan väljer att inte få barn. Att vi ska ha barn är för många en självklarhet, barn brukar kallas eningen med livet. Personer som inte ställer upp på denna mening med livet anses göra ett aktivt val.

Både ja och nej. Det är frågan om barnlöshet är ett mer aktivt ställningstagande än beslutet att skaffa barn. Det kan jag inte svara på, men som regel skulle jag nog svara att det spontant känns mer medvetet att gå emot normer än att bara flyta med strömmen. För dem som inte är fångade av samhällets normer är det kanske inte ett lika aktivt val att "gå sin egen väg".

Vad det gäller barn blir det allt svårare att påstå att det är stark norm att skaffa barn då fler och fler väljer att inte skaffa barn. Jag vill mena att det blir mer och mer accepterat bland den yngre generationer. Bland många äldre är det fortfarande någonting som ses som helt självklart, men man ska komma ihåg att bara för att saker ses som självklara innebär inte det att det vore problematiskt att inte göra det självklara.

Det kanske inte går att slå fast vad som är aktiva val och vad som inte är det. Att vi inte beskriver de avvikande som handlingskraftiga personer som vågar tänka själva förvånar mig en smula. För det är ju så viktigt att tänka själv, sägs det. Samtidigt antar vi att alla normföljande val är så medvetna och korrekta. Du kanske inte väljer rätt, men du väljer inte mer fel än någon annan, typ.

Vem är konstig? För mig är det inte ett dugg konstigt att vi lägger märke till det avvikande, men lite konstigt är det att det blivit så givet att den konstiga är han eller hon som inte är som alla andra. Flertalet ungdomar dricker, men vi säger inte att hon som inte gör det är konstig. Vi lägger in en värdering i ordet konstig och tillskillnad från hur vi använder order normal anses det aldrig positivt att vara konstig. I vissa fall, där du uppbackas av vuxna, är det starkt att inte följa normer. Det ses som ett tecken på mognad att vänta med sex tills tjugo. Det är avvikande, konstigt och onormalt men likväl ingenting som betraktas som särskilt negativt, snarare tvärtom. Den som väntar med sex anses ha goda skäl, han eller hon misstänkliggörs inte på samma sätt som den tolvåringen som är kåt och vill knulla. Att knulla runt är heller inget aktivt val, det är bara vulgärt och äckligt.

Ibland ska man vara normal och ibland ska man det inte. Det är denna inkonsekvens som gör att hela debatten om normal är helt poänglös. Jag lutar mot att Joakim Thåström har rätt Det är ni som e dom konstiga, Det är jag som e normal.

Att kvinnor är duktiga på att hugga varandra i ryggen är ingen nyhet. En av anledningarna till att systerskap känns så angeläget och avlägset på samma gång. Om det är lika vanligt i manliga kretsar har jag ingen aning, det får nog aldrig jag som kvinna veta. I vilket fall som helst kan vi slå fast att om det är lika vanligt eller vanligare så är män bättre på att dölja sitt skitsnack.

Vet inte hur många gånger jag hört främst kvinnor men även män dissa kvinnors bröst för att inte vara riktiga. Vi pratar inte om bröst som legat under kniven utan så kallade "fettbröst", det brukar låta det där är inte riktiga bröst, det är bara fett.

Efter att jag frågat runt är riktiga bröst "grundbrösten", de bröst du har oberoende av vikt. Jaha? En långt gången anorektisk kvinna har möjligen tendens till bröst (bröstvårtor och så) så naturligtvis är bröst beroende av att det finns en del fett.

Har den som tränar på gym fejkmuskler? Räknas bara de muskler du formar i din vardag omedvetet? Jag begriper fortfarande inte varför en smal kvinnas små bröst skulle vara mer bröst än mulligare tjejs gigantiska. Räknas bara proportioner?

Jag har med den logiken en äkta bakdel. Den är stor vare sig jag väger 50 kg eller 63. Den är tydligt markerad I FÖRHÅLLANDE till min övriga kropp, men det är knappast större till ytan än en riktigt stor kvinnas bakdel. Jag är förvirrad så jag nöjer mig med att jag har en bakdel som jag uppskattar och är skön att sitta på. Tack mamma!

Centerpartiet och Kristdemokraterna har lagt ett välkommet förslag om att stärka elevernas rättssäkerhet och ge dem rätten att överklaga sina betyg, skriver Aftonbladet. Finns inte den möjligheten redan?

Kritikerna till förslaget befarar att det inte blir hon eller han som förtjänat MVG men fått IG eller G på grund av dålig relation med läraren i ämnet som kommer överklaga sina betyg om förslaget klubbas igenom. Utan snanare att vi kommer få se medelmåttorna som gör allt för att få högre betyg än vad de gjort sig förtjänta av.

Överdrivs inte vidden av detta problem?

När vi fick våra prov utdelade i årskurs 7-9 minns jag att alla noga räknade sina poäng och flera försökte hitta felaktigheter som kunde ge dem fördelar. Lärare är människor, naturligtvis blev det ibland en poäng för lite (och ibland en poäng för mycket!). Det var rätt uppenbart vilka syften de hade och det var sällan lärarna backade.

Ett extremt exempel är när en före detta klasskamrat på Mikael Elias Teoretiska Gymnasium som inte var nöjd med sitt betyg klagade hos läraren i ämnet. Hon ville ha ett högre betyg och hennes motivering för varför hon borde få det (MVG) var helt lysande. Enligt henne själv fick hon så gott som alltid MVG eller VG och hon berättade för läraren att hon blev omotiverad när hon inte fick det. Gissa hur det gick för henne.

Det är klart att det alltid kommer finnas elever som är villiga att göra vad som helst för bättre betyg, men vi får inte glömma bort de elever som lärare av olika skäl ogillar och därför ger lägre betyg än vad han eller hon förtjänar. Här behövs verkligen utrymme för överklagan.

Det heter att du ska få det betyg du förtjänar, men alla lärare tänker uppenbarligen inte så. Jag fick VG av min samhällelärare under högstadiet med motiveringen "egentligen förtjänar du MVG men jag vill inte sänka ditt betyg nästa termin" (och därför gör jag det nu istället, min anm).

Jag är positiv till centerns och kristdemokraternas förslag. Det är bara detaljer som fattas, principen stödjer jag helt. För det vore onekligen glädjande om elever fick mer inflytande i den svenska skolan. Det är ingen rättighet att behålla sitt jobb om man inte kan leva upp till de krav som ställs. Jag blir lika euforisk och hoppfull varje gång en lärare hängs ut i bloggen eller på Youtube. Euforisk för att det faktiskt finns personer som vågar sätta ner foten, en process som inte alltid är helt smärtfri.

(I skrivande stund lyssnar jag på en diskussion om varför man borde läsa ryska: "Man är jättelätt att få godkänt, man behöver bara göra sitt bästa och det betyder typ att sitta på lektionerna och skratta. Jag får alltid godkänt på mina prov, jag förstår knappt någonting, jag kan inte ens alfabetet") Är det nu jag ska förlåta Jan Björklund för allt ont och erkänna att han har en poäng trots allt?

Enklast vore med två betygsteg, IG och G. Då behöver vi inte se några medelmåttor som vill ha högre betyg och jag tror dessutom att det skulle vara lättare att se svart på vitt om en elev gjort sig förtjänt av G, med ett sådant system.

En man som fick flest röster av luciakandidaterna på en skola förvägrades vara lucia och ställde sig frågandes till varför han överhuvudtaget blev antagen som kandidat. Det kan man verkligen fråga sig.

Rektorn Birgitta Wessmans försvar är helt briljant: "Det här har inget med kön att göra". Det handlar om att bevara fina traditioner. Men kära idiot till rektor sedan när kan inte traditioner vara kopplade till kön? Det är helt uppenbart att det har med kön att göra.

Könsdiskriminering är aldrig könsdiskriminiering, det är bara uttryck för viljan att bevara normerna, anständigheten och gamla fina traditioner.

Skolans påstådda likabehandling är och förblir ett skämt. Malin Uhlander fick rätt.