Besök johannasjodin.se

I detta inlägg undrade jag om Sundsvalls Nyheter skulle ta med min blogg i en ny omröstning om tillräckligt många föreslog min blogg. Nu har det alltså hänt, jag finns med i den nya listan med de "gamla" deltagarna. Tack så mycket alla som föreslagit min blogg, det betyder jättemycket. Samt en stor eloge till Sundsvalls Nyheter som inte backar för ett par nakna bröst.

När jag undrade om de skulle våga ta med min blogg var det en väldigt lös hypotes och jag hade aldrig kunnat drömma om att den skulle komma med.

Tycker ni att min blogg är bra/rolig/inspirerande/begåvad/younameit, kan ni rösta här!! :-)

Återigen ett stort tack, jag gillar er med.

Nu kommer ett sådant där dumt känslomässigt argument, men skulle ni verkligen råda era barn att söka till Mikael Elias Teoretiska Gymnasium i Sundsvall om ni hade blivit informerad om skolans regler innan?

Att layouten är ful och att den som skrivit reglerna inte kan stava till ordet "mobbning" är av underordnad betydelse när man granskar skolans regler mer noggrant.

Skolan bidrar till mindre rasism genom att förbjuda godis under lektionstid

Skolan bidrar till färre sexuella trakasserier genom att förbjuda huvudbonad

Skolan bidrar till mindre våld genom att inte tillåta påslagna telefon under lektionstid

Logik, någon?

Förresten, om man på METG tycker att man bör behandla andra som man själv vill bli behandlad (guldregeln) rättfärdigar det då alltså att jag öppet förminskar och förolämpar elever och övrig skolpersonal? Det blir konsekvensen av en sådan regel när människor inte har varandras bästa (objektivt så det förslår) för ögonen.

Förresten 2, jag var på skolan i förra veckan och då satt dessa regler fortfarande uppe, slöjbärande muslimer är fortfarande inte välkomna på METG med andra ord. När Dagbladet ringde rektor Gunlög Smitz 31 januari hade hon plöstligt svängt: "Slöjor får man ha av religiösa skäl men det är en annan sak med vanliga mössor". Om man nu vill förtjäna någon som helst trovärdighet undrar jag hur det kommer sig att man inte ens orkat ta ner reglerna.

Här kan ni läsa min anmälan till Skolverket. Intressant.

Förslaget öppnar en diskussion om varför inte män kallas till möten för att upptäcka eventuell prostatacancer, den cancerform som dödar 8000 män i Sverige varje år (kan jämföras med livmodercancern som "bara" dödar 160 svenska kvinnor per år). Visst ni har rätt, det borde forskas mer gällande prostatacancern. En läkare som jag inte minns namnet på (han medverkade i P4 för några timmar sedan) var inte enbart positiv till förslaget. Han menade att detta kunde få effekten att kvinnor blev mindre försiktiga och att andelen oskyddat sex skulle kunna öka. Samma kritik skulle vi för all del kunna rikta mot p-piller.

Varför får jag känslan av att vissa män underförstått vill mena att detta är kvinnornas fel om det forskas mer gällande kvinnliga "problem"? Rullar över bollen till Pär Ström.

Läs mer om livmoderhalscancer här.

Diskussioner om lovlighetsåldern väcker starka känslor hos många vuxna, det brukar kunna bli en ganska hetsig debatt med beskyllningar, fördomar, påhopp och direkta förolämpningar mot de som förespråkar en sänkning av den. Hanna skrev i detta briljanta inlägg (där hon kritiserar både mig och Henric Grubbström): "Är det då så att Henric Grubbström vill sänka åldern på byxmyndighet för att ostraffat kunna ha sexuellt umgänge med perpubertala barn?" Grubbström har mig veterligten aldrig antytt att han vill ha "sexuellt umgänge" med prepupertala barn, det är ett påstående helt taget ur luften. Inte helt obekant, i hennes och i många andras värld är det helt otänkbart att man vill förändra för någon annans skull och inte bara för sin egen. Det är de som förespråkar en höjning av åldern som är egoistiska och inte tvärtom.

Jag tycker den här debatten är otroligt viktig, som många redan innan sagt - när femton blev just lovlighetsålder utvecklades unga kvinnor senare än vad kvinnor generellt gör idag. Den är framförallt viktig för att så många unga människor vill ha sex men även för att markera att det är OK för unga att ha sex med äldre personer. Ska staten verkligen styra människan sexuella beteenden i de fall ingen skadas är frågan vi måste ställa oss. Ett ganska vanligt förekommande argument är: "Jamen den som är yngre får ha sex, det är han/hon den äldre som inte får, vad gnäller ni om?".

Tänk dig själv hur det är att vara fjorton och att vilja ha sex med en äldre person, kan du påstå att du då har något val? Begreppet äldre får dig kanske att tänka på trettioåringar men två år (eller varför inte 5 veckor) räcker för att någonting skall klassas som juridisk våldtäkt mot barn. Ingen vill sitta inlåst oskyldig, hela grejen med våldtäkt är att det finns en skyldig person och ett offer och när det inte gör det borde inte staten eller någon annan lägga sig i. Svårare än så är det inte.

Debatten är oärlig. Man stänger ute den grupp som frågan rör och vill kunna styra hur deras sexliv. Idéen var att skydda, men faktum är att vi inte skyddar någon när vi låser in oskyldiga människor utan att vi indirekt straffar de unga som har "fel" sorts sex. Åsikterna grundar sig väldigt mycket i lösa påståenden eller moraliserande trams och känslomässigheter.

Jag vill se en ärligare debatt där man bjuder in de personer som faktiskt påverkas av de beslut som fattas. Se till verkligheten och lägg fördomarna på hyllan för en stund så ska du se att debatten genast blir tusen gånger seriösare.

Jag definierar mig själv som ung och anser att unga människor inte tas på allvar i samma utsträckning som äldre människor och att det finns en accepterad dålig attityd gentemot unga människor. För drygt ett år sedan hade en bekant man ofta fest, det var under en period då han var ensam om att hålla fester. I stort sätt räknade alla med att man kunde lita på att han skulle ha fest när det blev fredag igen. Jag minns dessa fester som mestadels roliga, efter ett tag fick personen tillsägelser från grannar som tyckte att det var för mycket liv under helgerna. Plötsligt blev det inga mer fester, enligt honom var det de unga som var problemet, de var de som hade sabbat för honom. Någon längre förklaring fick jag aldrig. Det blev ännu en fest, då påstod man att inga under 18 år fick komma för att det var en man där som hade allvarliga problem med unga och personen som bodde där ville inte stöta sig med honom. Sanningen är så gott som alla vuxna som var där hade problem med unga människor vid den tidpunkten. Jag minns att tre minderåriga kvinnor fick komma, villaägarens flickvän och hennes två kompisar. Det blev mycket diskussioner, vi satt på en pizzeria i Nacksta och alla utom hon med dispens var emot detta beteende. Han hade all rätt i världen att välja vilka som skulle få komma in i hans hem, men jag har personligen inget intresse för så godtyckliga människor. Jag tycker vidare inte att detta beteende skall uppmuntras.

Det finns många historier där vissa unga människor är undantag. Dessa undantag brukar allt som oftast bli alldeles förtjusta som faktiskt trots sin fruktansvärt låga ålder får "komma till". Jag har själv varit i den sitsen där jag är ett undantag, jag känner mig varken förtjust eller glad. Jag blir förbannad, här kränker man den grupp jag tillhör och inte nog med det så är det inte mer rimligt att jag får komma men inte den andra personen i min ålder. Det enda jag hör när jag får rollen som undantag är att trots att jag tillhör en efterbliven grupp så får jag som inte är lika efterbliven komma. Jag skulle också kunna blunda, jag skulle också kunna inbilla mig att jag trots min ålder är så mycket bättre än andra sextonåringar för att inte få dåligt samvete, men jag vill verkligen inte ha något samröre med människor som inte kräver logik av sig själva och sitter på fester och hävdar att de är de unga som står för allting dåligt.

Varför blundar vi när äldre kränker unga människor och varför reagerar vi inte över förtryckarnas föga omdöme? Det skulle bli kalabalik om arrangörer förbjöd negrer, homosexuella eller handikappade att komma in på en spelning öppen för allmänheten. Kalla det åldersrasism, åldersförtryck eller vad du vill men betänk att det är precis som främlingsfientlighet handlar om människor som baserar sin kunskap på fördomar och ryktesspridning.

Det är lättare att se svart på vitt att invandrare är diskriminerade och inte bemöts på lika villkor som oss svenskar. I rätten, på arbetsmarknaden och i övriga samhället. Vad det gäller åldersförtryck (åt bägge håll) saknar de utomstående i många fall insyn. Vad det gäller äldre har "naturens gång" gjort det möjligt för samhället att blunda. Äldre som sitter instängda på hemmet och hörs inte utåt, ingen som klagar, ingen som lider.

Bloggaren bakom Genusperspektiv.se (ännu en blogg a la Pär Ström, suck) frågar sig "Varför behandlas pojkar och flickor med dålig ohälsa så väldigt olika av media och vuxenvärlden?" Anledningen till att jag suckar är att jag är urled på diskussioner om vem det är mest synd om. Borde vi inte snarare sträva efter att forma starka individer och när vi ändå håller på ändra i grundlagen att det är mest synd om alla de som måste höra diskussionerna om vem det är mest synd om?

Jag minns högstadiet, vi hade en skolsköterska som jag med tiden tappade allt förtroende för, i slutändan var hennes vänlighet av underordnad betydelse. En väldigt smal kompis till mig berättade för mig att skolsköterskan hade insisterat på att få prata med henne om hennes hälsa. Min kompis gick med på att träffas och prata för att få slut på skolsköterskans fördomar gällande hennes vikt, hon ville ge henne en sportslig chans att ändra uppfattning genom att vara trevlig och dela med sig av sin egen syn på saken. Mötet slutade med fler möten, hon ville inte gå på dessa men gick ändå dit för att hon hade så svårt att säga nej. Det hela slutade med att hon var tvungen att gå dit för att väga sig samt blev hon uppmanad att "äta ordentligt". Enligt min kompis egen utsago hade hon förklarat för skolsköterskan att hon åt mat men att skolsköterskan vägrade höra på och hade insisterat på att hon hade problem. Jag har för vana att förhålla mig opartisk till det jag inte vet någonting om, men när jag tänker på hur skolsköterskan behandlade mig så blir det mycket svårt att tro att min kompis talade osanning när vi gick i högstadiet. Så mycket av hennes erfarenheter av skolsköterskan stämde väl överens med mina egna.

Om min dåvarande kompis hade någon ätstörning får vi nog aldrig veta, jag lyssnade intresserat på vad hon hade att säga och tyckte att det måste vara upp till henne själv om hon ville prata med någon eller inte. Man kunde inte tvinga någon var min inställning. Jag anser än idag att det blir ohållbart att tala om för folk hur de ska må och fösöka tvinga dem att prata ut om sina problem. Om min kompis mådde dåligt eller hade någon ätstörning kan jag som sagt inte svara på, men en sak är jag övertygad om - skolsköterskans beteende förbättrade inte hennes situation på något vis. Min kompis ville knappt gå ut på skolgården under rasterna av rädsla att bli konfronterad med sitt "hälsotillstånd".

Skolsköterskan var även på mig under delar av årskurs 8 och 9, för henne var det helt givet att jag mådde dåligt. Att jag såg annorlunda ut bidrog till hennes misstankar även om hon inte sa det rätt ut. Jag ville markera något för min omgivning, det sa hon dock rätt ut. Hon har rätt i sak, jag ville (och vill fortfarande) markera något och jag tänker på min framtoning, men jag ville aldrig hinta något i den riktningen. Jag finner det är otroligt tilltalande att tiden då det var poppis att se dryg ut äntligen är över. För min skolsköterska var en "markering" per automatik destruktivt. Varför skulle inte långt blont hår och dyra märkeskläder på samma sätt kunna var en markering?

Skolsköterskan frågade flera gånger hur jag mådde, hon kunde ställa frågan flera gånger under samma möte och jag svarade varje gång "jag mår bra". Jaja, "men hur mår du EGENTLIGEN?" Försökte förklara att hon gjorde mig stressad och att hon snarare fick mig att må dåligt, men dessa känslor, var inte hon medskyldig till menade hon. Hon brydde sig nämligen. Jag är trött på alla de människor som försvarar sitt eget beteende med att de är kära eller att de bryr sig. Jaha, det är väl "bara" ännu ett skäl att bete sig bra och behandla människor med respekt?

Att jag hade rakat bort mitt hår var en sak som många anmärkte på. En kvinnas hår betyder ju så otroligt mycket att det helt enkelt måste vara något fel på den kvinna som väljer att raka bort det. Man bör nästan överväga cancer då det är en så himla skruvad företeelse. Jag vet inte hur många anpassade kvinnor som känt på mitt hår och blivit überfascinerade, jag har mest bara tyckt att det har varit tragiskt. För mig är det ingen stor grej även om folk brukar ha svårt att tro mig när jag säger det. De flesta kvinnor har å ena sidan tyckt att det har väldigt positivit men att det själva skulle 1. inte skulle passa i det eller 2. våga. Är inte det rätt lustigt egentligen? Vi vågar inte hoppa från tredje våningen, vi skulle kunna dö och så finns det människor som inte vågar raka av sig håret. Jag finner det rätt komiskt, nog om det. Att Britney Speras ansågs vara psykiskt sjuk för ett tag sedan och därför rakade av sig håret gjorde väl inte saken bättre. Var det inte givet innan så bekräftade Brittan hur det egentligen ligger till. Jag läste inte artiklarna så noga men jag tyckte att media illustrerade den anpassade snittkvinnans besatthet för hennes hår ganska bra när historien med Spears blev förstasidesnyhet. Förutom mitt utseende går jag heller inte runt och ler hela tiden. Den som inte ler hela tiden måste ju ha psykiska problem, det har jag läst i "En Ding Ding Värld".

Jag skulle kunna nämna flera fall där man nästan försökt övertala kvinnor att inta en offerroll, att må dåligt. Särskilt vanligt är det när en kvinna blivit utsatt för ett sexuellt övergrepp. Som jag sa innan, jag skulle vilja se starka individer och känner mig därför väldigt obekväm med att vissa tycker det är lite fint att vara ett offer, att må dåligt. Jag anser det vara högst tragiskt att "gråtande män" har blivit något av en jämställdhetsfråga. Varför borde någon gråta, undrar jag. För att de själva vill möjligen. 

Min fråga är om män i samma utsträckning som kvinnor uppmuntras att må dåligt. Min erfarenhet av möten med personer från BUP (var i kontakt med BUP vid några enstaka tillfällen på grund av hög frånvaro) är att de vill hitta "den felande länken" och att de innan utgår från att någonting är fel och hittar de inget så fortsätter de leta tills de hittar något. Min andra fråga som inte är lika lätt att besvara - i hur många fall lyckas vuxenvärlden få unga kvinnor att må dåligt* genom att få dem att erkänna problem som inte existerar?

Tänk om de hade vetat att jag brukade sova hos tjugofemåriga män när jag var fjorton år och ha sex flera gånger/timmar på dag. Hemska tanke! Vad skulle de då ha gett mig för en diagnos månne? Utnyttjad sexmissbrukare eller har ni kanske någonting bättre att komma med?

Det här är inte enkla frågor med givna svar, det vill jag inte påstå heller men jag tycker att alla de som uppmuntrar "offerism" borde fundera över om de ägnar sig åt någonting som hjälper eller bara förvärrar människors situation.

*Jag tror inte att människor från till exempel BUP vill att någon skall må dåligt, jag tror bara att det i fler fall än vad någon vill erkänna blir en konsekvens av psykologernas handlande. Jag tror att det vore till deras fördel om unga frivilligt sökte sig dit (vilket händer, men då skolan har en skyldighet att rapportera vid misstanke om att en elev mår dåligt händer även motsatsen), tjat är nog ingen bra metod. Problematiken är att det för oss "utomstående" är väldig svårt att kritisera BUP. Vi har ingenting att komma med eftersom att vi inte träffar ungdomar i samma utsträckning som de som jobbar för BUP. En användbar härskarteknik - kritisera aldrig någonting du ej testat.

Jag håller med Daniel Brahneborg, ordet kränkning har verkligen förlorat sin betydelse, men finns det någonting mer kränkande än när människor talar om för dig vad som är ditt eget bästa? Jag tvivlar. Att du är helt oförmögen att fatta beslut som ligger i ditt eget intresse (vad det skulle kunna vara vet du naturligtvis inte). Du väljer inte, du manipuleras. Egentligen vill du inte ha sex. Du blir tvingad. Du är för ung, men vänta ett år, plöstligt har du passerat den magiska gränsen. Plötsligt är du femton, plötsligt blir du längre inte våldtagen.

När jag tänker på moralhysterikernas bild av hur sex ser ut mellan byxmyndig och icke byxmyndig person (juridisk våldtäkt) och de föräldrar som anmäler undrar jag vad den stora skillnaden är. "Förövaren" är vanligtvis en man och "offret" en kvinna i de sammanhang där föräldrar går in och anmäler, därför skriver jag som jag gör nedan. Så här skulle det kunna se ut:

De föräldrar som anmäler gör någonting som går emot deras dotters vilja, någonting som inte på något sätt kan antas ligga i hennes intresse. Trots att hon säger ifrån lyssnar föräldrarna inte. De försöker intala henne, manipulera henne. Föräldrarna anar oråd men lutar sig mot att dottern nog kommer att förstå när hon blir äldre. Att dottern kortsiktigt kommer må dåligt vet föräldrarna, men det hindrar dem ändå inte från att försöka övertala henne. Tjat går ju som bekant ut på att få ett ja, men ett nej behöver ju (som bekant) heller inte hindra någon.

Vi kan anta att de allra flesta har något slags förtroende för sina föräldrar, de kanske inte alltid gör vad som är rätt men de vill alltid sina barns bästa. Dock tycker jag det är en tragisk trend att beteenden ursäktas och försvaras med att en person bryr sig. Kan vi verkligen säga att dessa föräldrar som anmäler sunt frivilligt sex bryr sig om sina döttrar? Den bristande respekten verkligen lyser med sin frånvaro.

Jag själv hade aldrig mer pratat med mina föräldrar om de hade anmält min f.d. pojkvän när jag var fjorton år. Han var arton år då. Att en helt okänd person behandlar dig som skit är för de allra flesta lättare att smälta än när någon eller några som du har ett förtroende för gör det.

Läs Blogge!

Det är fult att gnälla, klaga och vara jobbig. Det hörs ju bara på ordet "gnäll" att det är någonting dåligt, ingenting som någon borde ägna sig åt. "Problematisera" är ett finare uttryck/verb.

Anledningen till varför man inte skall problematisera är ännu bättre. Du skall inte gnälla för andra har det värre, eller ännu bättre - alla mår dåligt.

Jag ska inte sätta ner foten och visa att jag är missnöjd för alla andra blir ju också behandlade som gårdagens sopor. Ren svenska: jag har det inte sämre än någon annan, alltså är det inte nödvändigtvis någonting dåligt. Om bara jag for illa däremot då vore det en helt annan femma, men nu lider alla och därför kan jag gott hålla käften.

Varför skulle Rosa Parks gnälla, regeln gällde ju alla "negrer"? Varför ska Johanna Sjödin gnälla, alla måste ju ta av sig mössan? Varför gnällde juden? De allra flesta, majoriteten, blev ju för eller senare ihjälgasade.

Så här argumenterar dumsvensson. Självrespekt, någon?

Det är populärt just nu att hacka på unga människor för att de har sex utan att vara kära. Ingen har heller talat om varför detta skulle vara problematiskt. Är det bara jag som inte sitter och tänker "är jag kär i honom?" "Nej, tyvärr, det här fungerar inte".

Vänta nu. Hur blir man kär i någon som inte vill ha sex? Jag tycker dessa människor är onda, de som kan prata med mig i timmar, se på film, ligga och kramas, helt enkelt göra allt - Förutom att ha sex med mig. Hur många har man inte träffat egentligen som tycker att de är lite finare för att de inte vill röra vid varandra. Så ni är alltså lite finare för att ni äcklas av varandra?

Nej, men ärligt, hur går det till när människor lyckas behålla någon kärlek vid människor som inte vill ha sex. Eller ännu bättre människor som inte vill ha sex men förbjuder porr och onani?

När jag var yngre ställde jag mindre krav på människor i min omgivning, jag kunde sitta och ha diskussioner om ingenting i timmar. Idag är det omöjligt för mig. Idag är ribban satt snäppet högre vilket gör att jag heller inte blir lika lätt förälskad. Det är väl en sak att man inte har sex i början för att det inte har kommit på tal, båda kanske tycker det är pinsamt att fråga, inte helt ovanligt. Dock förstår jag inte varför människor hänger kvar med människor som uttryckligen säger att de inte vill ha sex. En annan femma blir det med två personer som inte gillar sex, men det vanliga är att den ena vill mer än den andra och den kåtare blir mer och mer frustrerad av att sin partner inte vill ha sex.

Ett bra sexliv är 10% av en relation medan ett dåligt eller icke existerande sexliv är 90% av en relation

Som sagt, jag har mycket svårt att umgås med människor som inte vill ha sex, framförallt i flera timmar, här brukar umgänget påminna mer om en uppoffring än någonting annat.

Idag finns det inget elixir som du kan hälla i din partners drink för att få ett ärligt svar om han eller hon har varit otrogen, tänkt på någon som är snyggare än dig eller helt enkelt råkat se lite snuskporr. Fick du bara bestämma skulle det vara fixat redan imorgon.

Jag kom nyligen att tänka på det förslag lokala SSU lade fram för att minska otroheten, nämligen genom att låta tvångstesta människor för könssjukdomar. Nu när du läser det här tror du säkert att det är ett roligt Bodström-skämt, men icke. Ungsossarnas idé var att införa "ett obligatoriskt könssjukdomstest en gång per år för alla ungdomar upp till 20 år". I första hand ville de enligt egen utsago minska könssjukdomarna, men att otroheten skulle minska ansåg man vara ett plus. Ska staten alltså tala om hur människor ska leva och tvinga oss unga att gå med på trohet? Förslaget är halvgammalt men att ett ungdomsförbund ens har lagt ett sådant korkat förslag tycker jag är högst anmärkningsvärt.

Minns ni att Metro skrev om tjänsten där du kunde skicka in en del av ett lakan om du hade upptäckt en misstänkt fläck som kunde antas tillhöra någon annan? Kanske hittade du ett par okända trosor mellan madrasserna? Eller varför inte skicka in fimpar och tandborstar när vi ändå håller på? För "några tusenlappar" kunde företaget alltså göra ett DNA-test som avslöjade om din partner hade träffat någon annan i hemlighet.

Det finns även gratistips att få för den paranoida och besatta, galna sexupplysare a la Eva Rusz brukar då och då ge tips för när du bör ana oråd. "10 vanliga tecken på otrohet".

Bäst är väl ändå den oseriösa mobiltjänsten "liespy" som jag såg på reklamen för några veckor sedan:

"Is the information you receive true? Do you suspect a lie even if it's a white lie? How truthful is your partner in the conversation you have right now? On all of these questions as well as other ones regarding the truth LieSpy is the answer, providing you with the optimal possibility in detecting a lie"

Eller varför inte "förhållandedetektiverna" som Metro skrev om:

"Företaget har 300 anställda, som är specialister på att kontakta och övertala människor om att det var ett misstag att bryta upp ur deras gamla förhållande"

Jag betvivlar inte för en sekund att dessa företag drar in rejält med pengar, men är det verkligen moraliskt rätt att "hjälpa" dessa besatta och kontrollerande varelser? Jag tycker det är skrämmande att vanligt folk ursäktar kontrollbehov, besatthet och svartsjuka med att det är mänskligt. Kan staten så kan människan, I guess. Svartsjuka som fenomen har jag inga större problem med, däremot människor som tycker att de har rätt att vara det och ta ut sina negativa känslor över andra människor. Var gärna svartsjuk, men jag eller någon annan ska inte märka det. PUNKT

Inte hade jag kunnat tro att ett par bara bröst kunde vara så provocerande. Tänker främst på kommentarerna i mitt förra inlägg men även andra kommentarer längre bak i bloggen. Har ändå fått mindre påhopp riktade emot mig än vad jag hade räknat med.

Några försöker tala om för mig hur jag borde leva, att jag mår dåligt, att jag sabbar för min egen framtid. Snälla ni, det är väl mitt problem i sådana fall, inte ert? Förresten, tror ni att ni har någon trovärdighet när ni talar om välvilja, att jag bara behöver en kram för att i nästa mening idiotförklara mig?

Det är ni som bekräftar att jag gör rätt val, ni kan inte få mig att må dåligt dock tvärtom är påhopp från eran sida till en viss del inspirerande. Förutom det skrattar jag i smyg när ingen ser. Om någon för en stund trodde att jag hittade på så bevisar ni svart på vitt att så inte är fallet.

Kanske borde jag vara tacksam ändå, trots att jag skriver massor av skit i min blogg är det ändå skit som människor orka läsa. Skit som upprör, skit som får några att tänka till och andra att svettas.

Jag håller med, min banner är jävligt sunkig och uttjatad, det kommer nya roligare bröstbilder. Tack för att ni vågar göra bort er själva, tack för all inspiration.

För er som gillar min blogg: här röstar ni :-)

Den relativt nya gratistidningen "Sundsvalls nyheter" listade "Sundsvalls tio hetaste bloggar" för ett tag sedan. Enligt tidningsredaktionen är detta den mest lästa och kommenterade artikeln sedan starten. Jag är otroligt glad för "Solroslands" skull (förutom att jag är grymt avundsjuk på hennes ålder), men Lars Persson (Fp), läser någon hans blogg eller finns han bara med för att han är en känd sundvallsperson som kan antas väcka intresse?
 

Iallafall så är tidningens ambition att lista februari månads hetaste sundsvallsbloggar i det nummer som utkommer 29 februari, de vill gärna ha förslag på bra, välbesökta sundsvallsbloggar. Min undrar är om de skulle publicera en länk till min blogg om tillräckligt många tipsade om min blogg, en väldigt hypotetisk fråga, men skulle de våga? Det får vi nog aldrig veta, men det var en tanke som slog mig medtanke på att det ändå är ganska många som läser den här bloggen.

Glöm inte att rösta på "Solrosland" (klicka på länken ovan, höger sida).

Den senaste tiden har jag dagligen kunnat läsa om sundsvallspolisens (kommande) åtgärder för att minska ungdomsfylleriet, ordet "nolltoleras" har verkligen överanvänts i media. Om vi kommer märka någon skillnad eller om det är media som skapat denna hets lär vi märka i början av juni när studentfirandet vid Selångersån drar igång i vanlig ordning. Det är under studenten och Gatufesten det polisiära arbetet brukar märkas allra mest, förutom föreningar som "föräldrar på stan" och "polarna".

Min personliga uppfattning är att det har blivit krångligare att sitta utomhus och dricka alkohol. Det har ömsom inte ens varit trevligt att gå ut nykter då polisen går omkring som övervakningskameror, stirrar och ser hotfulla ut. Sundsvallspolisens trakasserier, förlåt mig, åtgärder har åtminstone inte bidraget till att jag personligen eller människor jag känner har druckit mindre, men visst att det har blivit jobbigare kan jag inte förneka. Att drogtesta ungdomar har blivit vanligare, jag själv gick på drogfria discon på Söråkers Folkets Hus när jag var yngre, men aldrig var jag tvungen att blåsa vilket du är idag om du söker dig till de drogfria festmiljöerna.

Jag tycker att det är så himla trist att det inte finns någon diskussion om hur de som drabbas av polisens ilskna åtgärder reagerar, vem vågar när socialtjänsten väntar om hörnet? Jag har all förståelse för denna tystnad, som helt och hållet är en konskvens av vuxenvärldens intolerans. Polisen klarar sig nog i mångt och mycket utan kritik 1. på grund av att få vet sina rättigheter och att det 2. knappt finns någon eller några som vågar återberätta vad de upplevt för andra vuxna. Som sagt, ingen vill vara i påtvingad kontakt med socialtjänsten, vi får åtminstone anta att det inte ligger i de flestas intresse.

Jag får veta vad polisen gör, men frågan är om vuxenvärlden får det?

Jag läste sundsvallspolisen Annica Odelinds uttalande i gårdagens upplaga av dagbladet och skrattade gott för mig själv.

"Vi vill göra det svårt för dem att dricka eftersom vi vet att om vi kan få dem att inse farorna så vinner alla på det"

eller ännu bättre, Mikael Sällström:

"Det handlar inte om att straffa, men vi vill göra både ungdomarna och föräldrarna uppmärksamma på riskerna"

Är det bara jag som inte märker av denna fina välvilja? Är det bara jag som har erfarenheter av hotfulla direkt otrevliga poliser som talar om att du borde hålla käften och stanna hemma istället för att gå ut och roa dig med dina vänner? Är det bara jag som aldrig hör den nyanserade debatten om alkohol och unga och de risker som finns? Är det bara jag som har erfarenheter av att 9 sundsvallspoliser av 10 refererar till vad som står i lagboken och helt och hållet struntar i den diskussion som skulle kunna påverka?

Vad som är lagligt eller inte är inte intressant i detta sammanhang, lagar har aldrig hindrat någon innan, lika lite som utegångsförbud har hindrat den rastlöse från att smita hemifrån. Ha gärna era lagar, men påstå inte att ni gör det här av välvilja eller för att inte straffa människor.

Jag minns när jag och min vän H var ute och gick, vi passerade två snutar och den ena skriker åt oss att vi ska stanna. Vi vänder oss om varpå mannen frågar om H är nazist. Jag minns inte hela historien exakt men den manlige polisen ser min väns antinazistpatch och ursäktar sig med "du såg så hotfull ut". 1. Får man inte vara nazist? 2. Får man inte se hotfull ut? Jag tycker det här illustrerar hur hjärndöda vissa poliser faktiskt är.

Artiklar i urval:

http://www.st.nu/nyheter/lokalt.php?action=visa_artikel&id=699276

http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=147&a=642665

http://www.st.nu/nyheter/lokalt.php?action=visa_artikel&id=699282

Läs också: Filmkvällar för att dölja