Besök johannasjodin.se

I Feministiskt Initiativs senaste broschyr som nyligen damp ned i brevlådan kan man läsa "antidiskriminering är vår grund" vilket fick mig att tänka på bara bröst-debatten eller snarare Feminisitiskt Initiativs frånvaro i debatten. Jag har hört enskilda personer i F! uttala sig men F! som organisation har mig veterligen inte visat något offentligt stöd för vad som kommit att kallats "årets hetaste feministiska fråga". Hade jag varit antifeminist hade jag hävdat att "F! anser att kvinnor skall få bada barbröstade" då antifeminister sällan har några problem med att döma en hel rörelse utifrån enskilda medlemmars uttalanden, nu är jag inte det och därmed drar jag heller inte alla feminister över samma kam. Feminister är inte enade. Det gör mig lite brydd att en organisation som F! som själva påstår att de vill sätta den feministiska debatten på dagordningen inte ens uttalar sig i denna fråga, förutom att det är ett tydligt fall av diskriminering är motargumenten direkt antifeministiska. Kvinnor är (motbjudande) objekt och bör behandlas därefter. Kvinnor skall ta ansvar för mäns sexualitet. Kåta män kan inte hejda sig de bara måste få stoppa in kuken, vilket av hålen det blir är mindre viktigt. Kanske ännu viktigare: Kvinnor ska inte ha samma rättigheter som män. Kvinnor skall för all del behandlas utifrån vad omgivningen tycker. Vill omgivningen inte kvinnors bästa får de helt enkelt finna sig i det. Majoritetsdiktatur. Det är mycket man vill men lite man får som min mor brukar säga smått sarkastiskt.

F! är väl gissningsvis rädda för att stöta sig med de konservativa medlemmarna. Det här är en fråga som väckt så mycket engagemang hos feminister att jag finner det direkt provocerande att F! varken tagit ställning eller ens funderat i termer av att stödja nätverket Bara Bröst (rätta mig om jag har fel). Grön Ungdom (Maria Ferm, wow ) kommer driva frågan på Miljöpartiets kongress och Vänsterpartiet stödjer nätverket även om de inte vill driva någon lagändring. Vad är viktigast: Att inte riskera att göra sig ovän med konservativa medlemmar som är rädda för lite naken hud eller att motverka diskriminiering? Diskrimineringen i detta fall är så uppenbar - när tänker Feministiskt Initiativ uttala sig i frågan?

Svenska bloggar om: Bara Bröst, Feministiskt Initiativ, Grön Ungdom, Vänsterpartiet, Maria Ferm, topless

Se Insider ikväll 22:00 TV3. Tema: "Ska tjejer få bada topless?"

Av de undersökningar jag sett är ställningen densamma som den var i september förra året. Det var i september hela diskussionen drog igång i och med händelsen på Fyrishovsbadet i Uppsala. Det är fortfarande väldigt fifthy/fifthy, lika många som tycker att kvinnor skall tillåtas bada utan överdel tycker det inte. Diskussionen är fortfarande lika egoistisk, vi ska bry oss om männens sexuella lustar och om omgivningens kroppsäckel. Tänk om någon blir kåt. Hemska tanke.

Kommer Insider censurera kvinnorbrösten? Jag befarar att så är fallet, det märker vi förr eller senare.

Vissa lägger fram det som en självklarhet att män måste hjälpa till mer med städningen hemma. Här är jag väldigt kluven. Det är en sak att hjälpa till och en annan att leva i två år på att man bytte däcken en gång. Jag bytte däck när jag var tolv, kvinnor kan också. Om jag bor med en person som tycker att det ska vara kliniskt rent jämt har jag svårt att se varför jag skulle göra hälften av arbetet utifrån mina egna värderingar. Jag kastar fortfarande mina kläder på golvet, hur länge jag än städar ser det fortfarande ut som ett bombnedslag dagen efter. Vad vi skulle kalla ett typiskt "tonårsrum". Finns det någonting som är tråkigare än att städa? När jag är ensam kan jag få för mig att det inte är så farligt, när jag är ensam och inte kan komma på ett enda någe att göra. Jag har heller inget behov av att stå och laga mat i tre timmar därmed blir det aningen dumt att jag ska laga mat lika länge varannan gång. Här pratar vi inte om kompromisser utan anpassning efter en människas önskemål och behov. Kompromisser borde väl snarare belönas med kompromisser?

Det är väl inte alls självklart? Istället borde vi kanske ska dra ner normen på hur mycket som "måste" göras i våra hem överlag? Jag har med egna ögon sätt hur män satt det i system att lova att hjälpa till för att sedan strunta i det. Någonstans vet de att någon annan kommer göra det tillslut, så har det varit de tvåhundra senaste gångerna. Att tro att en person som aldrig hjälpt till de tio senaste åren plötsligen skulle börja göra det är otroligt naivt. Visst, allt har hänt, men bespara dig lidandet och gör någonting åt saken istället. Skrev ett dagboksinlägg på det här ämnet för lite över ett år sedan:

"Den jobbiga vägen har jag insett hur tvångsmässigt städande kan påverka kvinnor. Jag vill mena att stökiga människor har mer spännande liv än personer som är mer pedanta och måna om sköta hushållets alla sysslor. Med spännande liv menar jag ett liv utanför hemmet. Med stökiga personer menar jag personer som inte har schemalagt all sin lediga tid eller skriver post-itlappar gällande allt, mer spontana personer alltså. Går det att kontrollera städningen, naturligtvis går det men det blir lätt en tvångsmässig syssla och därför borde kvinnor kanske överväga att sluta identifiera sig som den städande hemmafrun som vårdar hemmet.

Det finns ett rätt talande simpsonsavsnitt, familjen Simpsons flyttar till Cypress Creek. I den nya villan finns en självgående dammsugare och ugn som rengör sig själv. Marge som är en städberoende pedant hemmafru blir snabbt rastlös för att hon längre inte har någonting att göra. Det hon brukar göra i vanliga fall gör någon nu åt henne. Inte ett helt ovanligt beteende, jag märker själv att när jag är uttråkad kan jag få för mig att göra saker jag annars aldrig skulle göra. 'I'ts better than doin' nothing' tänker jag."


Jag var hem till en man som bodde i Stockholm för drygt ett år sedan, han såg ut att tillhöra innegänget kring Stureplan. Hur som helst blev jag förvånad när jag såg hans lägenhet, han själv såg otroligt städad ut till skillnad från hans lägenhet. Det påverkade inte mig negativt, tvärtom. Jag känner så många som hängt upp leva sitt liv på att vara den polerade "hemmafrun" som polerar hemmet, jag blir alldeles glad inombords när folk lever annorlunda. Kanske för att jag själv kan identifiera mig med detta.

När jag skriver det här slår det mig vad bra det måste vara att bo själv.

Med ett flertal vänner som berättat att de på grund av sin uppväxt fick en negativ syn på sex och nakenhet i och med deras föräldrars iver att skydda dem ifrån sex till lite naken hud undrar jag på fullaste allvar om sådan moralpanik någonsin slutar väl? Vem räddar man och från vad? Borde inte dessa barn räddas från sina hysteriska föräldrar med fötterna på mars? Naket var någonting man skulle akta sig för som barn även om jag själv inte växte upp med föräldrar som bad mig blunda vid "hemska inslag" på TV eller film - i dessa fall naket, sex och våld. Därför behövde jag heller aldrig fråga varför jag var tvungen att blunda eller kasta ner huvudet i kudden så fort en man och kvinna hånglade på TV-rutan, inte heller behövde jag lyssna till svaret: ?Det får du veta när du blir äldre?. Kanske känner du igen den repliken från när du frågade dina föräldrar hur barn blev till. Det gör jag. Jag tjatade aldrig utan gav helt enkelt upp. Vilken slutsats ska vi dra av vissa föräldrars ovilja att berätta hur barn blir till? Att barn är en produkt av någonting så fult och smutsigt att det inte ens går att prata om? Jag funderade inte mer över det som sagt utan tänkte väl att jag kanske en dag skulle få reda på "varför finns jag?" Föräldrar kan i timmar berätta om tomten, var han bor, vad han gör och varför han finns, men barn förtjänar inte att få veta varför de existerar. Logik, någon? Jag undrar vad som är så farligt med att berätta sanningen? I nästan alla andra fall prioriteras ärlighet men när det gäller barn kan man (utan anledning) säga vad som helst. Vad är poängen med att ljuga i barn om "bebissorkar"? Varför inte berätta sanningen? Vad är det värsta som skulle kunna hända? Att barnet inte förstår dig? Är det farliga just det faktum att barnet utan denna hysteri möjligen får ett "natuligt" avslappnat förhållande till sex (hemska tanke!)? Sex framställdes som så fult och smutsigt att jag och några kompisar inte för våra liv kunde begripa varför någon hade sex, allra minst våra föräldrar, vilket jag idag har all förståelse för. Vem skulle frivilligt göra sig en sådan otjänst? Även när våra föräldrar inte förmedlade en sexnegativ hållning fanns det alltid någon annan som var frivillig att inta den rollen. Borde vi unga idag inte vara mer skadade än vad vi faktiskt är? Varje gång jag hör människor i min egen ålder skratta åt orden "kuk" och "fitta" kan jag inte låta bli att fundera över deras uppväxt och vad som gick fel. Var det detta ni önskade se tio år efteråt när ni framstod som generade och inte ville berätta? Är det så konstigt egentligen att många inte kan ta sina föräldrar på allvar när flertalet lade ner tid på att lura i sina barn "roliga historier" istället för att hålla sig till verkligheten? Jag tycker det är rätt åt dem.

Vilken ursäkt skall jag komma dragandes med för er kära läsare? Jag var kåt och min fitta var våt? Jag kände för det? Jag var full? (lögn) Jag kände ingenting för honom, jag lovar? Jag fick för mig att det var du och att din kuk hade växt, jag kunde inte hejda mig än hur mycket jag försökte? Jag vet inte? (Svenskarnas vanligaste mening enligt Lars Melin)

Efter alla år jag spenderat vid diverse diskussionsforum över Internet har alltid frågan om otrohet varit väldigt populär, särskilt frågeställningen "var går gränsen?". Ibland får jag intrycket av att otrohet är det grövsta moraliska brott man kan begå mot en annan människa. Mord känns genast väldigt bagatellartat i jämförelse med att stoppa kuken i fel fitta. Jag faschineras av alla de människor som på fullaste allvar tror att otroheten går att bekämpa och jag blir illa till mods av alla de människor som är helt oförstående med att de framställer sig själva som ytterst osympatiska. Skulle du kunna ha respekt för någon som talar om vem du får ha sex med? Min kropp är min kropp och vem som har rätt till den angår mig, mig och ingen annan. Kan vi lämna den diskussionen nu? Om jag sedan bara vill ha sex med en person kan jag ha det, men jag ska inte förvänta mig att jag har rätt att ställa krav på någon att exludera alla ur sitt sexliv förutom, mig, mig och bara mig. Om ni nu bara vill vara med varandra finns det väl inget skäl att sätta upp regler för vad den andra får eller inte får göra eller har jag missat någonting? Hur var det med idéen om att regler skall sättas vid behov och inte tvärtom?

Ni känner till tankegången "man vill göra det man inte får" som brukar nämnas vid diskussioner om unga människors tendens att bryta emot regler. Det vore spännande att se vilken utveckling de monogama relationerna skulle få om kravet om vilka man får ha sex med reducerades helt. Skulle otroheten minska avsevärt eller försvinna nästan helt? I det här fallet kan vi inte prata om otrohet då otrohet innebär att bryta ett kontrakt, men rent filosofiskt - skulle inte vår önskan om att bara vilja vara med en person kanske öka en aning i och med att vi skulle känna oss mindre begränsade?

Det tål att tänkas på och till alla ni som tror att regler fungerar på det sätt att de förhindrar och omöjliggör - öppna ögonen. Du får tycka att otrohet är hur hemskt du vill, det värsta tänkbara moraliska brott som någonsin existerat men betänk då att du "kriminaliserar" väldigt många. Även om du inte tror (eller vill tro) att 50% av alla de människor som haft en monogam relation någonsin varit otrogna så är det åtminstone inget undantagsbeteende som "drabbar" några få stackare. Hur stort mörkertalet är ska vi inte ens prata om.

Om jag någon gång finner en storkukad, kåt man i Söråker lovar jag att vara hemma oftare. Mitt främsta skäl att sova borta så pass mycket som jag gjorde för ett par år sedan var just detta, jag ville knulla men kände ingen kåt man i Söråker. Hur lägger man fram det snyggt när ens mor frågar varför man inte sover hemma oftare? Det är dags att vuxenvärlden inser att unga människor har behov precis som alla andra.

Kanske borde jag ha önskat mig en dildo i födelsedagspresent (gillar inte min stenhårda glow-in-the-dark), det gjorde jag förvisso men skrev jag det på min önskelista? Nej. fick jag någon? Nej. Ett fett underbetyg till er som läser min blogg. Jaja, jag ska sluta gnälla, åka in till stan snart och kamma mig (läs: knulla).

Har en användare på communityt Helgon.net som ni säkert vet, förr beflockades Helgon av bisexuella och "peter-sexuella", den trenden verkar ha dött då 99% av användarna längre inte lika ivrigt skyltar med sin bisexualitet eller sin partners namn. Förr blev jag irriterade varje gång jag möttes av en Anna tillsammans med en David och därmed kallade sig David-sexuell, idag tycker jag tvärtom att deras agerande spelar på någon slags insikt. Har man egentligen någon sexuell läggning att skylta med när man enligt kontrakt inte får ha sex med någon annan än sin partner? Förmodligen känner du en dragning till andra personer (om du sedan vill erkänna den är en annan femma) men dina fantasier förblir fantasier om du är en fullfjädrad monogam.

Om vi leker med tanken att jag själv skulle leva i öppet förhållande med en persom så skulle jag aldrig skylta med personens namn om inget särskilt skäl fanns, gå hand i hand på stan eller prata om honom i ordalag som "min älskling" eller "min sambo". Varför inte? Jag vill nämligen inte för en sekund att han ska tro att jag har som syfte att begränsa honom eller att någon ska tro att vi är monogama, rör-och-du-dör. Nu kanske du tänker 'du behöver inte begränsa någon bara för att du vill vara tydlig med din kärlek genom att gå hand i hand på stan', det är möjligt att du har rätt men jag hur som helst vill inte ta den risken eller framställa mig som så osympatisk och för det andra kan man visa sin kärlek på andra sätt. Den som ser mig med honom på stan eller läser hans namn på min presentation kanske inte kommer börja prata med honom eller våga hoppas på att de ska hamna i säng eller träffas och umgås.

Det gäller inte bara att kunna argumentera, har du någon moral ser du även till att din partner får leva ut och välja själv. En bekant till mig berättade om sitt förhållande varpå jag frågade om deras förhållande var öppet. Han berättade att det ännu var så färskt att de först ville gå fram sakta men att de hade pratat om att kanske öppna det i framtiden och enligt hans ord hade han förklarat för sin flickvän att han i sådana fall tänkte leva öppet om detta någonsin blev verklighet. Det kanske låter som en ren självklarhet att man tillåts ha sex med andra om man lever i öppet förhållanden, men det är inte alltid så enkelt. Öppna förhållande behöver inte nödvändigtvis vara helt öppna även om de är mer öppna än stängda.

Kanske är du inte alls obekväm med att signalera "monogam kärlek" men du borde åtminstone fundera över om det verkligen är till din partners fördel att du jämt och ständigt skyltar med hans eller hennes namn och håller hand på stan. Är det OK för er båda tänker inte jag ha några invändningar och jag kan hålla med om att det är trist att man inte kan gå hand i hand eller hångla offentligt helt oproblematiskt. Det kanske fungerar i större städer, vad vet jag som bor i en liten håla där alla känner alla (rättelse: där alla tror sig känna varandra). Jag skulle vilja att det vore så men tyvärr skapar det mer problem än njutning det ger. För folk generellt är kramar och kyssar så starkt förknippat med monogam kärlek vilket kan ha en begränsande effekt för er båda. Om vi ska tro Bingo Rimér kan det vara till mannens fördel att låtsas vara/framstå som monogam, det finns absolut sådana tendenser men min erfarenhet är att män respekterar andra mäns monogami och håller sig undan vid minsta misstanke även om det naturligt finns undantag.

Vill du att din polyamorösa partners sexliv ska bli lidande för att du gillar att skylta med hans eller hennes namn?

---

Sista chansen att rösta på min blogg - http://sundsvallsnyheter.se - Tack på förhand :-)

Sundsvalls Nyheter listar Sundsvalls hetaste bloggar

Varför just Du borde rösta på Johanna Sjödins blogg

Och ett tack till Hanna Persson som själv deltar i tävlingen och vann förra månadens omgång: http://hanapee.blogg.se/1204285242_sundsvalls_nyheter__j.html

---

Satt och diskuterade kränkningar med en vän, å ena sidan har ordet "kränkning" förlorat sin betydelse å andra vill få människor se att kränkningarna äger rum, agera och visa sitt misstycke. Man ska inte bry sig för lite, men heller inte för mycket. Det ska vara lagom, varken mer eller mindre. Man skall icke klaga ty andra har det värre.

När jag skriver ordet "agera" slår det mig att människor visst bryr sig. Om fel saker försvisso men nog bryr de sig. Med fel saker menar jag människor som lägger ned oändlig tid åt att hetsa upp sig och försöka övertala människor att sluta engagera sig. Att förminska människor till den grad att de aldrig någonsin vågar yttra ett missnöjes ord mer i sina liv är en baggis. Det gäller att snabbt visa att negativ kritik intet accepteras. Du är jobbig. Kom igen, kan vi inte bara ha det trevligt? Alla andra lider ju också. Det viktiga är ju trots allt att försvara människors rätt att inte bry sig genom att kritisera dem som gör det.

Ibland upplever jag att vissa kommentatorer i min blogg försöker övertala mig att sluta bry mig, jag tycker ni kan gå och lägga er för det händer varken idag eller imorgon. Ni är onekligen en bunt inspirerande fenomen för att säga någonting postivt. Förresten om det nu finns människor som orkar bry sig borde det väl ses som någonting positivt, jag menar, då slipper ju ni göra det. Kanske en fin tanke, men tycker man förändring är fel så förblir det nog just bara en fin tanke?

Varför du inte borde bry dig: Du får kompisar, den stora konflikten kommer inte handla om vem som borde vinna presidentvalet i USA utan om den lila tröjan från H&M inte är snyggare än kompisens gröna. Ni som inte bryr er om tröjor från H&M kan alltid ägna er åt att lägga ut msn-konversationer i bloggen eller svara i varandras telefoner?

Ursäkta för att jag är sämst i hela världen och inte uppdaterar bloggen varje dag och ursäkta för att jag skriver detta nonsensinlägg.

Bloggen Pemiro som drivs av tre unga män från Sundsvall ligger etta på topplistan hos Sundsvalls Nyheter. I nuläget är jag fyra med 14% av rösterna.

Hittade detta inlägg av en slump. Peter skriver:

Man får alltid en chock när man klickar in sig här och möts av Johanna själv (tror jag?!) som poserar helt näck. Politiskt aggressiv feminist och inläggen ser ut därefter. Politiska och feministiska. Jag har aldrig orkat läsa klart något av dem. Jag är inte riktigt ett manssvin - jag gillar bara inte politik. He he.

Naturligtvis undrar jag hur han vet allt detta om han inte har läst ett enda inlägg? ("och inläggen ser ut därefter")

Ungefär som Pär Ström som kritiserar hela feministrörelsen utan att ha läst en feministisk bok.

---

Det går att rösta fram till den 23 mars. Röstar gör du här.

Ni som läser min blogg kanske inte känner till Bilddagboken. Ett bilddcommunity som köptes upp av Lunarstorm där du kan bli vän med människor, lägga upp bilder och få dem kommenterade, kolla in andras bilder, skriva dagböcker och gästboksinlägg samt skicka privata mail. För bara någon dag sedan ändrade Bilddagboken utseende, jag tillhör den grupp människor som tyckte designen var snyggare innan den ändrades just för att den innan var allt annat än flashig, snarare väldigt ren och amatörmässig. Den utseendemässiga förändringen har skapat en trend där Bilddagbokens användare uppmanar varandra att skriva till Bilddagbokens crew och klaga på den nya designen samt skriva på en protestlista som i skrivande stund har 16527 namnunderskrifter. Ett fett underbetyg till Bilddagboken med andra ord, har inte hört någon som varit positiv till det nya utseendet. Skrev själv på listan mest för att vara snäll med de människor som fortfarande gillar bilddagboken. Skit ska ha skit. Jag gör det verkligen inte, vilket jag förklarar närmare i blogginlägget Bilddagboken raderar mina bilder.

Jag minns att det var snack om att Lunarstorm skulle köpa upp Bilddagboken, men det var för för drygt en vecka sedan jag fick reda på Bilddagboken faktiskt hade blivit uppköpta av Lunarstorm. Att bli uppköpt av Lunarstorm bådar inte alls särskilt gott. Lunarstorm hetsades, från Aftonbladets sida, till att ta bort "sexfrågan" på användarnas presentationer då det var olämpligt att tolvåringar kunde svara vad de uppskattade sexuellt. Detta kunde ses som ett uppmuntrande till att ha sex från Lunarstorms sida. Det här var på den tiden då Lunarstorm var stort, då det var 30000 människor online varje gång du loggade in. På den tiden då Lunarstorm kunde få människor att betala för att använda tjänsten, de fryste var och varannan tjänst för ickebetalande medlemmar. Det kändes helt poänglöst att ha kvar ett konto som icke betalande medlem. Jag minns att jag var en av de första i Söråker med att skaffa en lunar, det var 2001, Johanna 10 år under nicket "starjohannagirl". Wow. Två dåvarande vänner hade liknande namn förutom att de använde sina egna namn. I dagsläget är tjänsten helt gratis, den var det sist jag kollade åtminstone och det säger väl allt. Lunarstorm är inte längre lika stort.

Det humoristiska med att Bilddagbokens agerande är att det har fått en sådan uppslutning, när jag läser några av mina vänners dagböcker framstår detta som prioriteringsfrågan nummer 1 och det är svårt att inte bli besviken på dessa personer som i sina yngre år ville vara politiska. Då gjorde de allt för att bli accepterade, nu idag är många av dem myndiga och behöver därför inte jobba stenhårt för att bli sedda, tagna på allvar etc. Bilddagbokens problem är inte designen utan den gammeldagsa moralen som färgar crewmedlemmarna och därmed sidans innehåll. Dessa gör skillnad på strandbilder med bikini och hemmabilder med BH och trosor då vi kan antas ha sett det ena, men inte det andra. Kanske trodde ni gränsen gick vid nakna/halvnakna bilder, då trodde ni fel. Personerna som driver sidan har all rätt i världen att godtyckligt radera bilder som inte faller i deras smak utan att förvarna sina medlemmar, någonting jag tycker att de borde vara mer öppna med. Andra bildcommunitys låser vanligtvis bilderna, så att endast du som ägare bilderna har rätt att se dem.

Denna bild raderade någon ur Bilddagbokens crew: En bild som är drygt 2*2 cm stor, en presentationsbild med en light koppling till analsex. Enligt personen som fick bilden raderade är bilden två skivomslag i ett (Kool-Aid/Pink Floyd). Har förgäves försökt hitta ett större exemplar. Redan här tycker jag var och borde fundera om man verkligen bör uppmuntra detta högst tvivelaktiga community.

För att säga någonting positivt: På mitt gamla Pixbox-konto laddade jag upp nakenbilder på mig själv som fjortonåring, den bild som hade flest sidvisningar hade drygt 2200 visningar och minst visningar hade en bild med endast 600. Mig veterligen anmäldes aldrig bilderna, ingen ens kommenterade bilderna. Det var inget försök att provocera någon, det var inte ens en tanke i mitt huvud då, det jag gjorde vara att fråga om tillåtelse för att lägga upp nakenbilder på några vänner till mig och det fick jag. Idag när jag tänker bilderna förstår jag inte hur det är möjligt efter alla mindre nakna bilder som jag fått raderade hos Bilddagboken. Som jag nämner i mitt tidigare inlägg om Bilddagbokens tvivelaktiga moral fick jag en bild iförd endast trosor och linne raderad då den ansågs vara för utmanande.

I just Bilddagbokens fall finns det viktigare frågor att bry sig om för den som varken tycker att sex eller naket är särskilt farligt. Bara därför borde en protestlista på det temat tillverkas redan imorgon. Intressant?

Vad vi feminister aldrig inser enligt vissa människor från höger till vänster är att män och kvinnor är olika. Snälla, kom med någonting nytt, något som inte är lika uttjatat och tröttande. Från antifeministiskt håll är detta ett hållbart argument, skälet till varför vi inte behöver bemöta män och kvinnor på lika villkor. Skälet till varför vi bör se mellan fingrarna när kvinnor konstant diskrimineras. Är det inte biologin, eller barnen är det likt förbannat alltid någonting att gnälla över. Varje gång jag hör denna sortens beskyllningar om feminister undrar jag vad personen ifråga egentligen vill ha sagt. Det farliga när åsikter vissa blir norm är att människor slutar ifrågasätta sin egen position och de egna argumenten då det helt enkelt inte anses behövas. Det vanligaste svaret är att det säger sig självt och att jag contrar med att det är lika självklart att man kan hitta bra, hållbara argument till det som är självklart och att det annars är allt annat än självklart. Det är snarare mer självklart att det som anses självklart för dumsvenssons är allt annat än självklart för de som tänker två gånger.

Att hänvisa till biologin i frågan om kvinnor borde få bada utan överdel är för mig på samma nivå som att i en politiskt diskussion hänvisa till sin religion. Om biologiska argument inte användes för att försvara det destruktiva i den utsträckning som det sker idag skulle jag sätta större tilltro till dessa. När antifeminister med flera använder biologiska argument för att försvara kvinnans underordning blir jag bara matt. Vad som gör människan så fantastisk är att hon kan lära och se verkligheten som den inte är och därmed håller inte argumentet att kvinnor har en gen någonstans som gör att de kan klara av disken på två sekunder rent biologiskt till skillnad från mannen som knappt vet vad diskmedel är.

Jag väntar med spänning på att Bara Bröst skall uppdatera sin blogg, har följt de nyanserande inläggen och dårgökarnas kommentarer med spänning och tycker det är tråkigt att debatten längre inte är lika intensiv. Det blir nog bra tillslut även om folk envisas med att det är självklart att biologiska olikheter är skäl nog att diskriminera.

Jag vill inte höra vad jag borde eller inte borde göra på grund av mitt kön. Jag vill har rätt att vara, välja och njuta därmed vill jag inte att mitt kön skall begränsa mig eller tvinga mig att leva efter normer som jag aldrig tackade ja till innan jag föddes. Normer som jag blir mer eller mindre tvingad att leva efter på grund av att andra gör det dag ut och dag in utan att klaga. På grund av att människan i alla tider har tagit skit innebär det att jag också kan göra det. Det är så man resonerar, individen är endast viktig när han eller hon inte ställer krav på andra individer.

Min sexuella lust existerar inte för att behaga män även om jag gärna delar med mig av den. Det viktiga är att jag får välja vem jag vill dela den med eller om jag vill dela den med någon alls. Ingen ska tala om för mig att jag är allmänhetens objekt, hon som måste dölja brösten för att det inte ska bli kåtslag i simhallen eller för att brösten helt ska förlora sin sexuella status (hur nu det går ihop). Min sexuella lust är min, bara min så länge jag inte säger någonting annat och jag har _alltid_ rätt att backa. Tack för mig, nu ska jag sova.

Det har varit ganska tyst från nätverket Bara Bröst sedan JämO slog fast att Ragnhild och Kristin Karlsson inte blev diskriminerade när de ombads lämna Fyrishovbadet i Uppsala. JämO hänvisade till anständighet, ett direkt antifeministiskt uttalande om jag får säga det själv. Kvinnor och män ser olika ut och därmed heller inte ska ha samma rättigheter är en vanlig antifeministisk åsikt, hela den antifeministiska grunden utgår från att vissa saker är mer lämpade mannen medan andra (lågstatus)sysslor rent biologiskt är bättre anpassade för kvinnan. Byt ut män och kvinnor mot vita och svarta och lek med tanken att anständighet (vad nu det är) fortfarande bör råda. JämOs uttalande talar sig tydliga spårk för att vi kvinnor inte kan räkna med att komma undan rådande normer.

Vad händer nu? I Sundsvall har man sagt att bara bröst kommer tillåtas om ingen klagar och andra badhus har lyckligtvis följt Sundsvalls exempel. Att någonting är tillåtet så länge ingen klagar säger egentligen ingenting, detsamma gäller lagen om förargelseväckande beteende, helt OK tills någon öppnar munnen. RFSU avslöjar att "Bara bröst har fått stöd från Vänsterpartiet, som dock inte vill driva någon lagändring, och Grön Ungdoms nyvalda språkrör Maria Ferm har engagerat sig i frågan. Förbundet ska nu driva frågan på Miljöpartiets kongress" vilket får mig att undra varför F! inte stödjer nätverket. Jag antar, att man som vanligt i partipolitiska sammanhang, är rädda för att skrämma iväg eventuella väljare.

Läs gärna:

Den oärlig bröstdebatten

Ny våg av Bara Bröst-aktioner

---

Skriv under för Bara Bröst (namninsamling.se)

Eftersom att jag tycker det är så otroligt viktigt att vara en i gänget måste jag också skriva om melodifestivalen. Fick en smärre chock idag när jag kollade bloggar.se:

Snarast möjligt vill jag se en dag där enstaka människor smärtfritt tillåts lägga sina galna åsikter på hyllan för att kunna börja om på nytt.

Varför behövs en sådan dag?

Idag finns ett synsätt som klarar sitt tydliga språk för att de bra åsikterna är de vi behåller livet ut, de vi inte behöver byta ut så att säga. Troligen härör idéen om den enade, lite finare, rörelsen därifrån. Det måste bli enkelt att byta åsikt och inte som idag då man genom personlig förändring riskerar omgivningens förakt. Det blir ohållbart att propagera för förändring och samtidigt mobba människor som väljer att förändras. Här har organisationer myckat att lära, särskilt förbund med unga medlemmar då jag tragiskt nog tillhör den grupp människor som är förälskade utdela wanna be-stämplar till höger och vänster.

Dagen tillägnad alla de som av princip går och bär på sina galna åsikter, åsikterna som saknar argument men ändå finns där för att stoltheten väger tyngre än rim och reson. Stolthet inför vad, undrar jag. Jag skrattar bakom era ryggar när ingen ser, men då jag tror att samhället skulle må bättre av lite nytänkande vill jag ge er en sportslig chans. Särskilt ni som haft samma åsikt i över tjugo år och tycker det vore förfärligt pinsamt att lägga ned dumheterna. Det är här dagen för åsiktsamnesit kommer in och skyddar er från de som skrattar bakom era ryggar. För att det skall bli enkelt att ändra åsikt, för att människor skall våga gäller det att diskussionen om att vara sig själv skruvas upp och blir en aning mer intellektuell. Inte som det är idag, otroligt flumligt och otydligt vad man egentligen menar med "att vara sig själv". För mig handlar det om att inte låta sig begränsas av normer, men framförallt att våga bekämpa dem. Underbar idé, eller hur?

Varför ska man rösta på Johanna Sjödins blogg?

1) Jag modebloggar inte till och lägger därmed heller inte ut dagens outfit (applåder). Jag föredrar att vara naken eller att sitta i morgonrock (och min banner avslöjar väl resultatet ganska väl). Alkohol och naket är en perfekt kombination, men det är en hemlis mellan dig och mig. Jag vill ju in att DN-redaktionen eller de vuxna moralisterna (gruppsex, festsex och kompissex) skall behöva grina allt för mycket.

2) Det behövs ett ungt perspektiv i den sexualpolitiska/sexpositiva debatten. Vilket dessvärre saknas idag, var är alla trettonåringar? Ni som behöver kunskapen för att de inte ska fatta besluten ovanför er? Kunskap är makt.

3) För att jag tror att jag har någonting att förmedla. Jag skriver inte "bara av mig" utan tror faktiskt att någon får sig en tankeställare då och då.

4) Tillskillnad från renodlade sexbloggar (Viktorias sekret är ett undantag, som jag uppmanar alla att läsa) skriver jag om mina reflektioner kring sex och om de saker som i mångas ögon anses tabu. Håller man tyst har man bekräftat att omgivningen har rätt, att man är udda...

Har inga fina vallöften att ge er, men har du 30 centimeter kuk så får du gärna komma hit och knulla. Har väntat på den dagen sedan jag var fjorton. Vadå könsdiskriminering? Det vanliga är väl att man inte infriar sina vallöften, i mitt fall kommer det att ske med sorg.

Röstar gör ni här: http://sundsvallsnyheter.se (till högre)

---

Anledningen till att jag inte har reklam i min blogg är för att blogg.se vill skydda sina annonsörer från olämligt material. Jag klagar inte, men skulle aldrig betala 59 kr/mån för en reklamfri blogg.

"Potensmedlen Viagra, Cialis och Levitra ska inte subventioneras av samhället, slår Regeringsrätten fast i en dom. Därmed går Regeringsrätten emot länsrättens dom för snart fyra år sedan som innebar att potensmedlen Viagra och Cialis ska subventioneras för patienter med till exempel högt blodtryck eller diabetes" skriver SvD.

En mycket sorlig nyhet. I min åldersgrupp finns en syn på att det bara är mycket äldre män som behöver/nyttjar viagra. Kanske finns den även hos vuxna, det kan inte jag svara på. I överhuvudtaget finns det ett äckel inför att äldre människor har sex och därför blir jag inte särskilt förvånad. Min kompis talade om för mig när jag var 10 år att äldre människor inte har sex utan att de ligger och kramas nakna, det här hade min kompis hört och jag var så insnöad då att jag trodde henne. (Vi som växte upp då (och de som växer upp idag?) fick inte lära oss vad det innebar att vara källkritisk).

Hade en väldigt light diskussion om abort igår då jag och min vän beklagade oss över att det ömsom pratas om rätten till liv och abortmotstånd, men att många ändå tycker det är helt givet att det väl inte är så hemsk att dö för en åttioåring. Jag har flera gånger beklagat människors bortgång och frågat vad som var fel och fått svaret att personen ändå snart skulle dö. Vissa resonerar alltså indirekt att det är viktigare att det som inte sett morgonljuset är viktigare att värna om än den äldre personen som faktiskt redan lever ett liv.

Jag såg ett program för drygt ett år sedan där en äldra kvinna i sextioårsåldern ville bli sexton år igen nertill, det var en present till hennes man. Jag minns fortfarande när läkaren frågan hur stor hon vill vara i underlivet och när hon glatt svarade "jag vill vara sexton". Sagt och gjort gick hon därifrån med ett leende på läpparna. I samma program genomgick andra kvinnor samma typ av ingrepp, de flesta för att de hade förlorat känseln i underlivet, inte helt och hållet, men det var en tydligt märkbar skillnad från hur det än gång hade varit. Jag gillade deras ärlighet, vad det gäller p-piller vill ingen som äter dem prata om minskad sexlust, men jag kände samtidigt väldigt synd om de äldre kvinnor. Det är lätt att vara emot ingrepp av alla slag om man inte funderar lite längre. Om sex spelar så stor roll i ens liv på ålderns höst tänker inte jag sitta och ha några invändningar för vad folk ska göra med sina underliv. Tvärtom tänker jag glädjas över att dessa äldre, trots omgivningens ogillande, bejakar sin sexualitet. Tycker att RFSU borde skriva om geishakulornas funktion och hur kvinnor kan använda dem, när jag söker information hittar jag knappt någonting.

Widar Nord skriver "Ni andra ungdomar får väl se till att hitta en tjej med vestibulit. Fast det är ganska kortsiktigt. För samtidigt som man drar in subventionen för män med sexuella problem har man nämligen bestämt sig för att storsatsa på vestibulit" i detta inlägg. Att storsatsa på vestibulit är för mig en självklarhet när Ungdomsmottagningen m.fl ger kvinnor med bakteriell vaginos beskedet att de har vestibulit för att i nästa mening avråda dessa unga människor att ha sex. Vi vet idag för lite om vestibulit. Framförallt borde det ske mer förebyggande arbete på den fronten, en diskussion om vikten att vara blöt vid samlag. En diskussion om att kåt och våt inte är detsamma alla gånger.

Minns ni: Våga säga nej till sex, tjejer?

Här kan du läsa Regeringsrättens beslut.

Nu har jag inte skrivit om sex på länge, därför känns det högst angeläget, länge enligt min definition. Det är väldigt trendigt att påpeka att sex handlar om så mycket mer än bara penetration. Tillhör inte den grupp människor som tycker att det behövs penetration för att någonting skall få kallas knulla. Enligt min mening kan lesbiska knulla och kvinnor kan knulla män. Definitionen är inte det viktiga för mig utan att det är skönt och går schysst till. Vi lever i mångt och mycket en penetrationsfixerad värld, att människor som haft oralsex kallar sig själva oskulder är inte helt ovanligt. Detta faktum får mig alltid att undra om debutåldern verkligen är 16 år, möjligen att vi åtminstone borde kunna slå fast att människor börjar med någon form utav sexuell aktivitet innan sexton?

Det finns kvinnor som har velat motverka den rådande penetrationsfixeringen, vissa genom att prata om existerande normer medan andra haft en idé om att ha mer oralsex än penetrerande sex eller ingen penetration alls då dessa normer anses begränsa kvinnors sexliv och njutning. Personligen har jag aldrig funderat över att lägga ner penetrerande sex eller ha mer av det andra, för mig skulle det kännas destruktivt att överge någonting jag uppskattar sexuellt. Ska jag och andra penetrationsfixerade kvinnor behöva övergå till det jag vi nte uppskattar lika mycket för att det finns kvinnor som begränsas av denna norm? Det blir i slutändan en ond cirkel. Om huvudsyftet är att kvinnor lättare skalla kunna njuta blir det bara löjligt om någon talar om för mig att jag inte borde ha penetrerande sex, nu har ingen gjort det förvisso, men rent hypotetiskt så vore det för egen del endast att uppmuntra någonting negativt.

Det är väl snarare mäns attityd till sex som behöver förändras på den fronten. Att även kvinnan ska få njuta, att det faktiskt inte är mannens njutning som behöver vara central jämt och ständigt. Av de historier jag hört från män som haft sex med ett gäng kvinnor är det inte helt ovanligt att kvinnor drabbas av dåligt självförtroende om deras partner inte klarar av att få orgasm eller att de känner sig osexiga och att de inte duger. Kan tänka mig att situationen blir mindre upphetsande med en gråtande kvinna med dåligt självförtroende och att detta beteende snarare tar död på minsta lilla möjlighet hos mannen att uppleva orgasm. Det kanske framstår som rimligt för dem som pumpas med historier om män som komit efter bara två minuter eller redan innan de stoppade in kuken. Händer detta kvinnor, att män bölar och känner sig omanliga när de inte lyckas ge kvinnor orgasm? Jag har själv varit med om det två gånger, väldigt oupphetsande. Det vanliga (med nya personer) är dock att min orgasm inte ens finns som tanke i mannens huvud. Åtminstone framgår ingen sådan önskan av personen ifrågas beteende.

Jag minns min vän som berättade att hon och en man hade haft oralsex i 3 timmar varpå han utbrister "när ska vi ha sex?". Är det bara jag som tycker hans kommentar är otroligt humoristisk? Hon svarade någonting med att de hade sex och han svarade "jag har ju inte kommit" och hon svarade något i stilen med "inte jag heller" och lämnade rummet. Bra, skit ska ha skit. Om det är orgasmen som avgör om man har haft sex är det ett faktum att väldigt många kvinnor i tjuogoårsåldern inte har haft sex.

När det var som mest inne att tjata om penetration, in-ut-sprut, hävdade jag att alla som inte hade haft analsex var oskulder, men bara de som själva ägnade sig åt sexualpolitiska frågor förstod min poäng konstigt nog. Jag tänker på de få män jag känner som följt med in kvinnor på toaletten och slickat dem, ingenting mer. Väl utanför, när folk får veta, har de tittat förvånat och storögt. Att en kvinna går in och suger av någon är ingenting, men att en man tar sig tid och slickar någon är 1) att slösa sin tid och 2) superwierd. Jag blir glad när jag tänker på det.

Ett skäl för alla fjortonåringar att vara glada är att de får ha sex, jag föstår inte vad de gnäller om, den lagändring som trädde i kraft 2005 var för att skydda dem och ingenting annat. Fjortonåringen begår ingen kriminell handling som har sex med en tjugoåring, det är tjugoåring som gör fel och därmed skall straffas. Känner ni igen detta? Jag gör det, det är som i prostitutionsdebatten, vad gnäller de prostituerade om, de får ju sälja sex medan det är kunden som begår det moraliska övertrampet bla bla bla, ni har hört den förut.

1) När du är fjorton önskar du inte sätta dit någon

2) För att sexet ska kännas riktigt skönt och avslappnande behövs ingen förälder som står och spionerar runt hörnet

3) Du är kåt, men att försöka kåta upp en äldre person (läs: en förövare) skulle kunna skada honom eller henne, som sagt 1)

Har du något val?

Å ena sidan ville jag inte som fjortonåring gå moralisternas väg, jag ville utmana lagen å andra sidan hade jag tillräckligt mycket samvete för att inte be någon utmana den med mig. I just mitt fall fanns det nog heller ingenting att vara rädd för. Ofta är det föräldrar som anmäler och därför kunde jag känna mig relativt lugn, jag var desto oroligare för om någon utomstående skulle få nys om att jag hade sex med äldre. Jag blev väldigt provocerad av de fega människor som nekade mig sex trots att de ville ha sex med mig samtidig som jag hade ett mått av förståelse för deras handlande.

Tänk om du inte har lika lugna och avslappnade föräldrar som jag har, tänk om du är dotter i en familj där sex anses fult och lösaktigt. En familj som uppmuntrar dig vänta och när det väl sker ska barnalstring stå på dagordning. Kan man verkligen slappna av i en sådan miljö? Du får heller inte gå ut och tar du med någon säger de att det finns en ledig säng i rummet bredvid.

Det farliga är som sagt att det inte behöver spelar någon roll vad du säger eller inte säger i rätten. Du är inte mogen nog att ta initiativ, så det så. Du vill inte, klart slut. Jag väntar bara på den dagen när förföriska fjortonåringar åker fast för uppvigling.

Ska vi lämna landet, du och jag?

---

Tycker ni om min blogg? Är min blogg Sundsvalls hetaste? Rösta här, till vänster.

Från en växande klick i samhället uppstår skriverier om feminismen som den styrande "statsideologin", den onda ideologin med den ännu ondare agendan som enstaka personer gärna jämför med judefördrivningen och förintelsen under andra världskriget. På den andra sidan finner vi bland annat suckande jag som frågandes undrar vad dessa människor egentligen talar om. Feminismen är så död, så död och jag känner mig otroligt uppgiven. Kanske borde jag hålla tyst så att min uppgivenhet inte smittar av sig och förökar sig.

SJ:s sugtidning Kupé gjorde en "rolig" ordlek a la sportsidan och kallade Anders Borg "FEMINISTern" i det senaste numret. I stort sett gick hela reportaget ut på att Borg kallar sig feminist. Kontroversiellt eller bara udda? Om det bara är av en slump att artikeln publicerades kort innan internationella kvinnodagen är någonting jag undrar. Tror människorna på Kupé att sådan billig humor går hem hos svenska folket? Kanske gör den det, dessvärre.

Den 8 mars var jag i Stockholm och vandrade mellan södermalmstorg och medborgarplatsen. Jag höll inte med om allt, men stämningen var likväl otroligt inspirerande. Även om fler hade kunnat varit där gavs fackeltåget stor uppmärksamhet av de boende kring stockholms gator.




Vi kommer förmodligen se en del skriverier om feminism till veckan om jag känner media väl. Min förhoppning är att vi feminister den 8 mars kan vakna upp 8 april och fortfarande vara inspirerande feminister. Jag blev varm i kroppen av stämningen och de trevliga männniskorna, även om vi inte är enade (tack och lov får jag säga). Vi behöver diskussion, trots medias drev måste vi feminister bevisa att vi inte är generaliserbara och ta avstånd från åsikter vi inte delar. Någonting alla borde göra, dessvärre blir det lätt ett "vi och dom" tänkande inom alla rörelser vilket leder till att vissa ser rörelsen som "deras", mitt inte ditt. Detta omöjliggör för en nyanserad och nytänkande debatt. Vi feminister har olika prioriteringsfrågor och det är positivt då alla inte kan göra allt, men alla kan göra något.


Kan 8 mars peppa oss till att vakna 8 september och vara lika feministiska som vi var i Stockholm så tänker jag sluta vara lika uppgiven som jag är i skrivande stund. Ni talar om manshat, men jag ser bara feministhat. Hat som grundar sig i era fördomar, låt feministerna få definiera sig själva.

---

Tycker ni om min blogg? Är min blogg Sundsvalls hetaste? Rösta här, till vänster.

Lågt förtroende för polisen bland SvD:s läsare

Tycker det är positivt att polisen granskas, hittills har väldigt många antagit att de sköter sitt jobb bra, man har sett till vad de ska utföra och inte vad poliskåren faktiskt praktiserar. Även om polisen inte gör vad man kan förvänta sig av dem jämt så finns det ingen annan som kan fylla deras plats är ett annat ganska vanligt resonemang. Det är svårt att veta hur det går till om man själv inte är ute om kvällarna och ser polisens agerande personligen. Fler poliser behövs är en vanlig åsikt, i Sundsvall (och säkert fler städer därtill) behövs nya prioriteringar. Jag ser ofta poliser när jag är ute, på fel ställen dock. Det finns ett internskämt i Sundsvall: "Det fanns ingen polis i hela Sundsvall, inte ens på Navet". Navet är Sundsvalls busstation och där är det mycket droger och alkohol i omlopp, vilket är en av förklaringarna till polisens ständiga kontroll kring just Navet.

Poliserna har sina favoritställen där de går omkring vilket leder till att folk drar till nya ställen som polisen inte känner till även om vi i dagspressen brukar kunna läsa saker i stil med att polisen hela tiden hade misstänkt brott men inte haft bevis nog för att få slå till.

Det största problemet som jag ser det med sundsvallspolisen är att de begår direkt kriminella handlingar och att de inte känner till lagarna, i sämsta fall hittar de på efter hur de tror att det är. Förbud är norm alltså kan man om man är riktigt förvirrad anta att det mest är förbjudet. Polisens attityd mot ungdomar är ett annat problem, jag kan dessvärre inte svara för hur polisen beter sig mot äldre. Våld och glåpord är norm när polisen närvarar sena utekvällar. Förolämpningar och onödiga frågor ett annat. Sundsvallspolisen kan fråga var jag ska gå någonstans, om jag vilket de antar är dum tror jag att jag är skyldig att svara på frågan, vilket de i sin tur vinner på. I bästa fall, om de lyckas skrämma mig riktigt ordentligt, vågar jag heller inte ljuga. Folk är rädda för ovissheten om vad som skulle kunna hända om de inte lyder polistjänstemännens order. Även om de har fel och inte alltid praktiserar efter lagbokens regler kan de ställa till problem och just det faktum att man från högre polisiärt håll ogärna misstror poliskåren rör till det hela ännu mer.

Jag vill fortfarande se poliserna i rosa, mjuka uniformer. Ibland hamnar jag i diskussioner där människor slänger ur sig vad jag kan, ska, borde göra i vissa situationer med polisen men vad som står i lagboken behöver inte nödvändigtvis spela någon roll om polistjänstemannen inte har någon idé om att följa den till punkt och pricka. Att fela är mänskligt och rättigheter är inte absoluta, för då skulle vi inte ens behöva ta den diskussionen.

Vad är bra med att åldras? För att komma över sorgen försöker jag förgäves komma på någonting bra med att åldras. När man fyller arton händer massor av saker, visst. Mer frihet men även ett större mått utav ansvar som man av godtyckliga skäl i många fall inte vill ge ickemyndiga. Sjutton är en ickeålder, inga fler rättigheter, ingenting. Du är närmare din myndighet när du blir sjutton sa en person till mig för att jag skulle lugna ner mig för några veckor sedan. "Vad är bra med att vara myndig?" blev mitt svar. Det finns fördelar och nackdelar precis som med allting annat. Vad det gäller den ekonomiska biten kommer jag vara överlycklig när jag blir arton, men rätten att köpa billig folköl på Lidl klarar jag mig utan. Det är klart att det inger en viss frihetskänsla i att kunna köpa sin egen alkohol, men det är för mig ingenting stort att kunna göra det, särskilt då jag fortfarande längtar tillbaka till mitt fjortonåriga utseende. Tvärtom tar jag det som en förolämpning i smyg när de inte ber mig om legitimation, vilket nästan aldrig händer. Jag åker fortfarande som barn med SJ, jag överlever. Att mycket blir dyrare i samma takt med åldern är ännu en nackdel.

Många vill se sig själva som privilligerade, att det finns någon logik i att just de får göra någonting som andra inte får. Godtyckligt egentligen att det hela hänger på antalet levnadsdagar, mest ett konstaterande då jag inte har något bättre förslag. Alla körkortsidéer som dykt upp, exempelvis vad det gäller sex är fina, men i praktiken då? I slutändan är det i värsta fall en kristen moralist från Ecpat som säger nej, sjuttonåringar ska inte få ha sex, de vet inte sitt bästa bla bla bla. Det vore en mardröm.

Det spelar ingen roll om jag om ett år kommer få göra massor av saker som jag inte idag får göra av okänd anledning, de som fattar besluten känner inte mig och vet ine vad jag eller någon annan sextonåring går för. Det är inte siffran som gör mig grinig utan det faktum att människor tenderar att bli mindre toleranta med åldern. Den där avskyvärdiga besserwiesserpersonligheten som vissa motvilligt lägger till, usch. Mest av allt stör det mig att jag inte längre kan däcka i "ostbågeställning" och vakna morgon därefter pigg utan ryggbesvär. Tänker tillbaka på hur det var att vara fjorton år och aldrig behöva bli minsta bakis, det var tider det.

Jag lovar att vara positiv om just Du bjuder mig på semletårta. Har jag förresten berättat att jag firade med tårta när jag fick min mens?

Det är inte helt ovanligt att antifeminister vill jämställa bara bröst i offentliga sammanhang med blottning. Denna sorts resonemang finner du bland bloggkommentarerna hos nätverket Bara Bröst. Antifeminister som jublar när media rapporterar om nya fall där kvinnor som visat lite för mycket hud bötfällts (och det med höga bötesbelopp) och om hur synd det är om de människor som råkat ut för dessa fruktansvärda övergrepp. Beatrice och Malin, författarna bakom bloggen Antifeministiskt Initiativ skrev om kvinnan som blev dömd att betala 60 dagsböter + 5000 kronor i skadestånd för att ha "visat brösten". Sakfallet de nämner är rätt intressant, jag skulle kunna hålla med dem om att lärarens agerande var olämpligt (eller rättare sagt onödigt).

Det går inte att tala om bröst hit och dit eller så kallad blottning utan att återigen hamna i den eviga diskussionen om vem det är mest synd om, snälla ni, det är inte synd om er för fem öre. Vad sägs om att göra någonting konstruktivt istället? Kamma er, snälla ni. Jag tycker varken synd om hon kvinnan som får syn på en onanerande och går hem och bölar, buhu kränkt, eller mannen som mot sin vilja måste se ett par vidriga kvinnobröst (inte min åsikt). Det här är vad jag kallar "nonsensbrott". Brottsliga handlingar utan något egentligt offer, mannen som onanerar offentligt har inget uppsåt, vi får åtminstone anta att hans önskan inte är att ge någon långåriga trauman. Det har heller inte kvinnan som går med bar överkropp. Här går åsikterna isär en aning, återkommer till det längre ned. Hon, kvinnan, gör bara vad män kan göra utan att någon höjer ögonbrynet det minsta. Att "visa brösten" är för mig en ickehandling som vi i ett tolerant samhälle knappt skulle reagera över. Hon är inte en människa, snarare ett lustframkallande (sex)objekt som till mannens fördel skall döljas, för tänk den stackars heteromannen som kanske helt förlorar all sexuell preferens till kvinnokroppen. Inte stackars kvinna som begränsas av normer, nej då, buhu - stackars män.

Är kvinnorna som lämnar överdelen hemma verkligen helt oskyldiga? Kvinnor kan antas veta att bara bröst i offentliga sammanhang är tabubelagt, kvinnor vet att de förmodligen förargar någon genom att lämna överdelen hemma. Med denna vetskap menar vissa att hon som inte skyler sig därmed har ett uppsåt, att hon inte är helt oskyldig om/när hon vägrar begränsa sig själv i förmån för omgivningens intolerans. Är inte debatten lite humoristisk ändå? Det finns två sorters människor, de som vill skydda kvinnor och de som vill behålla sin sexuella heterolust för kvinnokroppen (läs: brösten). Vi har en grupp människor som befarar kåtslag i simhallen om kvinnor (likt män) tilläts bada utan överdel (direkt antifeministiskt och förminskande att tro att män inte kan ta vara på sin sexuella lust och hejda sig när de blir kåta) och vi har en annan grupp som menar att bröstens sexuella utstrålning skulle dö ut helt. Jag tycker att ni får ta och bestämma hur ni vill ha det. Jag struntar i vilket, jag skall inte straffas av din sexuella lust, kom igen sexuell lust är enligt mig någonting fint och jag vill att de ska få fortsätta vara det - sluta begränsa!

Beatrice och Malins försvar för att få tycka synd om dessa människor som mot sin vilja tvingas se nakna kvinnobröst är att det finns andra lagar som reglerar företeelser där det heller inte nödvändigtvis finns ett offer. Det har de helt rätt i: sexköpslagen, sexuallagsändringen från april 2005 eller att urinera i naturen (stackars gröna växter) bara för att ta några exempel, men jag tycker inte argumentet håller. Är det inte bättre att istället kritisera systemet som möjliggör för böter och fängelse i fall där ingen tar skada? Det är väl för mycket begärt då min erfarenhet av antifeminister är att de tycker att det är bra att alla mår dåligt, hellre det än att någon får det lite bättre. Får inte jag en kaka ska fan inte du heller få någon.

Jag anser inte att kvinnor skall tillåtas gå med bar överkropp för att män tillåts göra det utan för att var och en borde ha rätt till sin egen kropp, oavsett kön. För mig är inte förbud och inskränkningar norm utan någonting som bör inrättas vid behov. Han eller hon som blir skadad av att behöva se en människa med fel hårfärg har jag mycket svårt att ta på allvar, det är för mig alltså inte ett rimligt skäl att förbuda människors vars hårfärg är fel att vara. Är det viktigare att försvara människans rätt till frihet eller den intoleranta människans rätt att tjura är frågan vi måste ställa oss här. Hur långt kan vi gå egentligen? Förr ställde jag mig frågandes till att människor faktiskt tycker att de har rätt att välja vad de själva skall behöva se, dock framstår deras intolernas inte lika orimlig när vi faktiskt har någonting att säga till om i någon mån. Ska vi verkligen behöva se fula människor? Ska vi verkligen behöva ta del av pedofilens vidriga sexualitet eller lyssna till deras "sjuka" åsikter? Ja och nej. Vi behöver varken se eller höra, men jag tror att människan mår bättre om han eller hon får forma sin vardag som han eller hon önskar. "Frihet är bra när frihet är bra för andra" som Sartre så fint sade.

Carolina undrar om jag gör feminismen en "tjänst eller otjänst". Tja, det får ni som läser min blogg svara på. Antar att "Carolina" främst tänker på mina äldre inlägg, har blivit mer tolerant och frihetstörstig med tiden vill jag dock påstå, vilket de som läser mina senare inlägg förhoppningsvis har märkt av. Får jag contra med att unga människor inte har hela sin världsuppfattning färdig, vare sig unga människor eller han eller hon som är sexton, tjugofem eller trettioåtta? Jag är stolt över den jag varit, men visst jag har förändrats, det är liksom den funktion politisk aktivitet har för mig. Att förändra och att påverka.

Som svar på Carolinas frågor och lösa antaganden: Rätt mig om jag har fel men jag har aldrig påstått att det per automatik är dåligt att vara normal. Anser att anpassning kan vara väldigt destruktivt å ena sidan samtidigt som jag inser att jag är en del av problemet om jag inte tycker att människor ska få göra sina val. Jag kan tycka att en persons prioriteringar är tragiska, men jag tycker att jag själv är desto mer tragisk om jag inte låter människor vara tragiska. Om kravet om anpassning står ivägen för det mäniskor vill göra eller om fastslagna normer begränsar människors livsutrymme anser jag att anpassning (det normativa) är destruktivt. Det är normerna i sig och inte de människor som ägnar sig åt dessa jag är kritiskt inför även om jag hoppas att var och en försöker motverka destruktiva och begränsande normer. Har aldrig velat förbjuda människor att vara anpassade även om jag som sagt inte alltid har varit bekväm med deras anpassning. Vilket jag har all rätt att vara precis som människor har rätt att vara väldigt obekväma med mitt sätt att tänka. Varför drar folk så gott som alltid upp förbud hit och dit så fort någon är kritisk? Sorgligt även om det speglar den verklighet vi lever i där människor tycker det är givet att förbjuda det vi inte är positivt inställda till.

Jag önskar att människor funderade över sina val. Något som jag själv brukar uppmanas att göra. Carolina inleder sitt inlägg med "från början hade jag tänkt skriva att hon kommer ångra sig i framtiden, men såvida hon inte drastiskt byter personlighet så tror jag, efter att ha läst hennes blogg, faktiskt inte det" och det verkar vara på modet att anta att människor som gillar att ha och skriva om sex eller visar lite för mycket hud kommer ångra sig senare. Det är inte skolkandet som sätter spår utan den sköna penetrationen. Sex är så farligt. Jag tar avstånd från tänkandet att människor inte vet sitt bästa, jag är varken bättre eller sämre än ni andra och varken du eller jag har bestämmanderätt vad det gäller att avgöra om någonting är rätt eller fel. Jag har varit och är högst obekväm med att människor drar lögner för att försvara sina val. Varför inte bara vara ärlig? Mer en fråga än något annat. Blir konsekvensen då man erkänner det destruktiva att man därmed tvingas ställas till svars för sitt beteende och genomgå en personlig förändring? Det måste rimligen finnas något slags tvivel kring sitt egna beteende i de fall där människor försöker ursäkta sitt eget beteende med rena fantasier och lögner?

Igår var det internationella kvinnodagen och jag tänkte inte skriva mer om detta utöver att jag är trött på alla upprepningar från bloggvärlden, politiker och media. Gårdagens datum får mig att tänka på fackeltåget i Stockholm den 8 mars förra året. Jag gick där med min vän och kände mig rätt obekväm när folk började ropa "vägra vara vacker, vägra vara smal, vi vill inte ha era jävla ideal". Vänta nu, om ni verkligen tycker detta, varför ser ni då ut som ni gör var min tanke. För det andra, vadå vägra vara smal? Nog för att jag gillar nödrim och Björn Rosenström, men bättre kan ni. Det är just hycklandet jag är urled på. Vill du vara en anpassad barbiedocka, well, ingen tänker hindra dig.

Carolina svarade på mitt inlägg om Olle Waller. Hon menade att det väl inte är så konstigt eller dumt om Waller säger vad de unga männen vill höra. Kortsiktigt kan jag inte ens hålla med henne, betänk vad detta leder till i förlängningen. Jag själv har inte den moralen att jag skulle uppmuntra någon att leva sitt liv som en dussinmänniska. Välj själv istället, det förutsätter inte att du väljer unikt utan att du gör det du själv känner för. Jag anser inte att en person som Waller bör stärka människors självförtroende genom att tala om att de är normala. Det exkluderar alla de som inte tillhör kategorin "normala människor". Jag tycker det är moraliskt fel att stärka en grupp genom att hacka på en annan. Vilket ständigt förekommer när man vill stärka småkukade mäns självförtroende genom att insinuera att stora kukar kan vara ivägen och göra ont, men även att kvinnor kan bli rädda för stora könsorgan. I korta drag är små kukar i slutändan att föredra menar man.

Anpassade människor lider förvånande ofta av en slags offerism, som om någon ville förhindra anpassade människors existens. Det finns en anledning till att de anpassade människornas beteende är norm, att det är accepterat och inte tvärtom. Man behöver inte göra sig till ett offer när man inte är ett. Tycker det är viktigare att försvara människors rätt att inte vara, människors rätt "att vara" existerar redan då de utgör vad vi kallar "normen".

För det mesta finner jag Hannah Arnhögs så kallade sexblogg tämligen ointressant, på Aftonbladet skriver hon bättre. Hon tar upp problematiken kring att unga inte tillåts ha sex utan omgivningens förakt och moraliserande jidder. Unga människor vill egentligen inte, det säger sig självt. Unga människor intalar sig själva att de vill, fastän att de i själva verket helst skulle vilja kura ihop sig hemma i barnsängen.

Sex utan kärlek är fruktansvärt. Jag undrar precis som Arnhög vad alla desom inte tror på monogami ska göra? Sexlusten försvinner inte med tron på monogamin. Sitta hemma och rulla tummarna? Det vet ju alla att om man är kär PÅ RIKTIGT så vill man BARA vara med EN person. Går man över gränsen och knullar två är man vipps inte kär längre. Vad ska alla de som redan kastat bort sina år, de som knullat runt och visat vad de går för, att de är smutsigare än gårdagens sopor göra?

Jag gillar kärleksargumentet. Ingen har hittills förklarat varför sex skulle vara mindre hemskt mellan två personer som är kära. Min erfarenhet är att människor är villiga att hamna i väldigt obekväma situationer enbart av rädsla att förlora någon de tycker om. Jag tänker inte fördöma detta rakt av, jag har säkert gjort och sagt saker för att jag inte vill förlora kontakten med någon men att påstå att sex per automatik är finare och säkrare mellan två personer som är kära blir bara löjligt. Ännu löjligare är väl just det faktum att man förutsätter att kärlek har en direkt koppling till monogami. Förklaring?

Nyss hemkommen från Stockholm får jag veta av mor och far att jag blivit omnämnd i Sundsvalls Tidning. Otroligt hedrande att bli omnänd i lokalpressen på självaste kvinnodagen. Har du sett detta Mymlan?


Läs hela artikeln här

Tänkte uppdatera bloggen inom kort, får abstinens av att vara ifrån bloggandet såhär länge, buhu.

Feminismens stora problem är att den idag betraktas som en enad rörelse utan att vara det. Vad en person säger kan en hel grupp människor komma att sota för, den hetsjakt media bidrivit mot feminismen har verkligen gått hem. Vi har oss själva att skylla i någon mån, flera feminister har velat hävda att feminismen idag är enad och detta har nog bara bidragit till dåliga saker. För det första är det inte sant och för det andra är det inte ens en fin tanke. Den enade rörelsen, den rörelse där alla tycker som varandra, rörelsen där det aldrig öppnas för diskussion eftersom att någon sådan inte behövs då alla ändå tycker som varandra.

Feminister i gemen måste bli bättre på att ta avstånd från galna åsikter, ett problem som uppstår överallt när människor är rädda för att stöta sig med varandra. Ibland blir jag kritiserad för att jag ömsom sågar "feministrörelsen" medan jag annars älskar den. Som om jag måste göra ett val. Jag är ingen partipolitiker, jag är högst oberoende och får inte betalt för att tycka saker. Finns det någonting viktigare än att kunna kritisera det man själv är en del av? Vill man förändra så är inte det viktigaste i världen att kunna hålla sig väl med folk utan att uttrycka sina åsikter. De åsikter som till början varit otroligt provocerande har i slutändan kommit att betyda allra mest. Som jag sagt innan, att ha "fel" åsikter kommer alltid ses som provocerande, men det är viktigt att uttrycka dem ändå även om någon eller några försöker göra allt som står i deras makt för att förlöjliga dig tills du den dagen du ger upp.

Jag skriver feministrörelsen med snuffar för att det inte finns en "feminism" utan flera "feminismer". Vad vi kan ena oss är den så kallade ordboksdefinitionen, men det säger egentligen ingenting om tillvägagångssätt och därmed känns den otroligt förenklad och nästan meningslös i sammanhanget.

Det känns löjligt att ens skriva ut ordet "feministrörelsen", vilken rörelse? Feminism är så ute att motståndarna inte ens behöver argumentera för sitt feministhat.

Avslutningvis undrar jag vad Keilos menar med sitt lighta uttalande.

Majoriteten av de sexupplysare jag läst och/eller hört är eniga om att normativitet är någonting dåligt. Flera av dessa har varit eniga om att den vanligaste frågan de får in av ungdomar är frågan "är jag normal?" Jag håller med dem om att frågan är tragisk. Att vara normal säger ingenting egentligen, att man är som folk är mest, att man är normal.

Vad gör då Olle Waller? Han talar om för män med dåligt självförtroende att de är normala, att de inte behöver oroa sig. Män med tvivel skriver till Waller och undrar om de duger som de är? Jorå, 11 cm är helt lugnt, helt normalt. Varken sämre eller bättre. Samtidigt är de andra sexupplysarna eniga om att människor borde acceptera sig själva som de är och inte luta sig mot hur andra är.

"Din längd ligger inom det spann där ca 75 % av alla vuxna män befinner sig"

Olle Waller känns som en trött person som har hållt på förlänge, hans svar känns opersonliga och han har nog upprepat sig en miljon gånger. Lägg upp ett standarsvar på "kukfrågan" så att vi som läst dina likadan svar en miljon gånger får läsa någonting nytt.