Besök johannasjodin.se

Att det råder bikiniöverdelstvång på de flesta badhus i landet är enligt Daniel Legue ett lyxproblem. Den "riktiga jämställdheten" kommer från ett helt annat håll för det finns andra, viktigare frågor att jobba med, argumenterar han.

Legue visar på ett visst mått av självinsikt när han skriver att han nog inte skulle "vinna i en offentlig debatt med toplesstjejerna" men missar att han själv är det stora problemet. Vi måste skilja på orsak och verkan.

Det finns ingenting konkret som talar för att kvinnor borde täcka sina överkroppar annat än om de själva vill göra det. Det beslutet måste tas på individnivå. Toplessfrågan rör inte halva befolkningen kan man argumentera om man antar att halva befolkningen inte vill kasta bikiniöverdelen i papperskorgen.

Det känns lite som debatten kring äktenskapslagstiftningen när några enstaka kristna inte ville se utveckling där begreppet äktenskap även omfattar homosexuella par just för att det inte antas finnas någon efterfrågan hos homosexuella om att vara en del av "äktenskapet".

Det finns heller ingen efterfrågan från kvinnligt håll om att kunna bada utan överdel hävdar de kvinnofientliga brösthatarna. Om man på fullaste allvar tror att bara någon enstaka kvinna kommer påverkas av mer toleranta badhusregler finns det väl inget problem? Om vi snackar två nakna bröst och inte tvåtusen?

Någonstans pyr dock en oro om att vi kommer återuppleva åttiotalet med bara bröst och inga överdelar, och det är nog det konstigaste av allt, att det som fungerade så bra då är helt otänkbart idag.

LouiseP skriver bra om "det finns faktiskt viktigare frågor" och om hur oviktiga principiella frågor är för dem som ansluter sig till de politiskt korrekta.

Svenska bloggar om kvinnosyn, bröst, bara bröst, toplessbad, normer

Det finns en miljon olika synonymer till ordet fitta. Några omfattar hela fittan, med venusberg, blygdläppar, klitoris och hela alltet medan andra endast åsyftar själva slidöppningen. Detsamma gäller det manliga könsorganet, det finns en hel uppsjö av ord. Skillnaden är väl att fittorden ofta är mindre mysiga än kukorden. Nej, jag tänker inte lista dem här.

Därför gillar jag projekt med stickade garnfittor (vill ha!) och Ylva Maria Thompsons fotobok med bilder på avgjutningar av hundra olika fittor. Förhoppningsvis kan de bidra till att fittan blir mer accepterad i det offentliga rummet (ja du läste rätt).


Det finns en okunskap om hur fittor ser ut hos både män och kvinnor. Många kvinnor har dåligt självförtroende och tror att just deras fitta är unik, att de är ensamma om att ha inre blygdläppar som är längre än de yttre blygdläpparna. Konstigt kan tyckas då det borde vara en ganska enkel sak att kolla upp om det verkligen stämmer.

Det finns en okunskap om vad de olika delarna heter, men jag vill tro att klitoris är satt på kartan och att jag aldrig mer ska behöva peka. RFSU har gjort en fantastisk insats och tryckt upp ett litet häfte - "praktika för klitorissex" (finns här att ladda ner som pdf). Det är den första text jag kommit över som verkligen penetrerar fittans innandöme. Det häftet borde vara obligatoriskt i skolans sexualundervisning som i dagsläget är att betrakta som ett dåligt skämt.

Det finns ett allmänt äckel inför fittor. När kvinnor har åsikter om storlekens betydelse är det inte ovanligt att man pratar om fittor som använda, begagnade, förslappade och äckliga. Vid diskussioner om vilken kroppsdel som är sexigast hos män som kvinnor är det alltid någon som svarar kuken men jag har aldrig varit med om att någon svarat fittan.

Är det inte lite konstigt?

Läs också Calle Rehbinders inlägg Reclaim the pussy! - Fittkonst som upprör och inspirerar

Svenska bloggar om fittor, könsorgan, kukar, kroppsäckel, garnfittor, fittkonst, klitoris

Då var det dags igen. Juni 2007 postade jag inlägget Äckligt, sjukt, vidrigt och jag finner inga ord. Inlägget är fortfarande aktuellt och handlar om "pedofilmotståndarnas" bristande argumentation. Jag skriver pedofilmotståndarnas inom snuffar lite skämtsamt för att jag brukar få höra att jag är en pedofiliförespråkare (och ibland till och med pedofil trots att jag främst har sex med män som är minst tio år äldre).

Jag är varken förespråkare eller motståndare av några sexuella läggningar. En viktig utgångspunkt är att vi skiljer på ord och handling. Pedofili är en sexuell läggning, precis som vilken sexuell läggning som helst innebär den inte att du har sex och om du har det innebär det inte att du har sex med den "målgrupp" du av något skäl attraheras av.

Sexuella läggningar är ingen garanti för sexuell aktivitet och det är inte heller givet att det finns förhoppning om sådan. I klartext betyder det att bara för att du är hetero innebär inte det att du får komma till (med personer av det motsatta könet).

Ännu mer befängd är beskyllningen om pedofiler som vill knulla barn i och med det faktum att det knappt existerar uttalade pedofiler som förespråkar sex med barn. Rätta mig om jag har fel men min erfarenhet är att de som är öppna med sin pedofila läggning tar avstånd från sexuellt umgänge med barn och även råder andra att göra det.

En annan utgångspunkt för min argumentation är att det inte nödvändigtvis är pedofiler som förgriper sig sexuellt på barn. En man som i flera år gått ut och in i nya förhållanden och knullat jämnåriga blir inte plötsligt pedofil för att han av någon anledning får för sig att våldta ett barn. Det är kanske lätt att tro det om man läser Expressen.

Jag brukar ofta säga att det är lättare att ha respekt för människor som vill gott och som åtminstone har hjärtat på rätta stället. I någon mån är det så samtidigt som jag i få fall ursäktar människor för sin påstådda välvilja då välviljan lätt kan bli en försvarsmekanism när någonting inte rullar på som det borde.

När jag hör dem som tänker på barnen förklara att problemet med pedofili och sex med barn är att det är äckligt förlorar dessa välvilliga all sin trovärdighet. Om problemet med sexuella övergrepp mot barn är att det är äckligt kan man fråga sig vad problemet är. Snälla misstolka mig inte. Våldtäkt är alltid problematiskt. Om gärningsmannen är heterosexuell, pedofil eller svensk hör inte dit.

Mitt problem med sexuella övergrepp är inte att det är äckligt, vidrigt eller sjukt. Mitt problem med sexuella övergrepp är den enorma kränkning man utsätter en annan människa för. Personerna som knappt kan stava men lyckas få ur sig äckligt i varannan meningen borde kanske fråga sig själv vad deras problem med pedofili egentligen är...

Var vänlig och visa mig lite respekt. Här gör jag mitt bästa för att argumentera för mina ståndpunkter och då vill jag inte att du kommer dragandes med vad du anser vara motbjudande. Det är inte relevant för fem öre. Dina subjektiva preferenser kan aldrig vara utgångspunkten eller ett incitament för hur andra ska leva sina liv i en välmående demokrati.

Svenska bloggar om sexualpolitik, sexuella läggning, sexualitet, pedofili, sexuella övergrepp,

"För det första borde ordet "feminism" utrotas! Det kan vi kalla [tacka?] de militantiska [militanta?] s k feministerna för. De som p g a olika missförhållanden och besvikelse på det motsatta könet drar alla män över en kam [...] Jag är personligen mer rädd för de kvinnor jag träffat på, och som säger sig representera den sanna feminismen, än för de aggressiva män jag träffat. Kvinnor, som vill ha makt är farligare än männen, då de slår i blindo och är beredda att gå över lik för att få rätt.

Diskutera hur kvinnor behandlar andra kvinnor, speciellt om de är vackra, har talanger osv. Män generellt sätt visar på mer respekt mot mig än vad många kvinnor gör. För kvinnor kan vara både elaka och gemena, prata om det först, så kan vi sen gå vidare i debatten om vilken slags feminism vi vill ha!"

Hur tänker den person som inledningsvis fördömer generaliseringar för att i nästa andetag strunta i den egna kritiken och agera likt de "militanta feministerna"? Det är inte första gången. Tvärtom ett relativt vanligt förekommande beteende. Borde det inte ringa en klocka?

Tycka vad man vill om generaliseringar men vi borde kunna enas om att det finns mer eller mindre korrekta generaliseringar. Att feminister vill utrota män från jordens yta tillhör inte den mer korrekta kategorin. Vi borde även kunna enas om att vetenskapen bygger på generaliseringar, att de kan vara nödvändiga för att dra slutsatser.

Ja, om man inte är av uppfattningen att generaliseringar per definition är osanning. En av mina förra lärare på METG (som föraktade Wikipedia, författare däremot talade alltid sanning och hon argumenterade att en boks tillförlitlighet kunde avgöras utifrån hur gammal boken var, ju äldre desto bättre) ville göra gällande att det var så. Det andra var någonting annat.

Jag föreslår att meningen "För kvinnor kan vara både elaka och gemena, prata om det först, så kan vi sen gå vidare i debatten om vilken slags feminism vi vill ha!" byts ut mot "Vi kan först gå vidare när vi bestämt huruvida det är fel eller inte att generalisera".

När vi ändå pratar generaliseringar vill jag ryta lite åt dem som säger dra inte alla över samma kant, kam ska det vara och ingenting annat.

Dra inte alla över samma kant: 278.000 träffar

Dra inte alla över samma kam: 159.000 träffar

Jörgen L föreslår citationstecken och plötsligt blev hoppet om mänskligheten lite högre...

Svenska bloggar om feminism, feminister, generaliseringar, fördomar, dra inte alla över samma kam

Via Blogge ser jag jag att bland annat BDSM ska tas bort från registret över psykiska sjukdomar nu till årsskiftet.

Motiveringen till varför exhibitionism, voyeurism och pedofili ska finnas kvar i registret gör att det verkligen går att ifrågasätta socialstyrelsens trovärdighet, nämligen att dessa sexuella läggningar är kriminella handlingar.

Pinsamt att Lars-Erik Holm, representant för Socialstyrelsen, inte har tänkt längre. Är du verkligen rätt person att uttala dig om du tror att en sexuell läggning per definition ger dig någon "sexuell utdelning"?

Att vi fortfarande är så rädda för blottning (för jag antar att det är vad som åsyftas med exhibitionism) övergår mitt förstånd. Vore det inte sunt att varje barn fick se tio bilder med nakna kroppar för att sedan kunna luta sig tillbaka och slappna av?

Hela hysterin kring nakna kroppar får mig att undra vem som är sjuk (eller åtminstone allvarliga problem med att acceptera sin omgivning). Personen som är naken av något skäl, eller han eller hon som upprörs av nakna kroppar så till den grad att en polisanmälan måste göras?

Blottare är sällan någon med avsikt att störa men i och med att du vet att du med hundra procents säkerhet kommer irritera någon anses det inte vara mer än rätt att du behåller kläderna på.

Svenska bloggar om sexuella beteenden, sexuella läggningar, BDSM, socialstyrelsen, pedofili, nakenhet, blottning

Det händer att jag får höra det ibland (tyvärr kan jag inte med denna bloggtjänst länka till kommentarer), att bara personer som håller med mig får kommentera.

Jag har spärrat de IP-nummer som under augusti månad roade sig med att skriva hora till mig, verkligen odemokratiskt att jag inte i yttrandefrihetens namn låter personer, vem som helst, förolämpa mig på detta vis.

För att citera mig själv: "Jag är en varm vän av yttrandefriheten och brukar kalla mig yttrandefrihetsfundamentalist. Detta misstolkas av personer som vill fylla min blogg med sin dynga. Det här är min blogg och jag har all rätt att radera de kommentarer jag av olika skäl inte vill veta av. Yttrandefriheten ger dig inte rätt till en viss scen eller en viss publik. Du kan inte tvinga ett bokförlag att släppa din bok i yttrandefrihetens namn"

"Du borde skaffa dig en blogg där du kan stänga av kommentar funktionen, du verkar inte kunna acceptera att alla inte tycker som du" skrev en person för att jag inte höll med. "Ta din biologism och stoppa upp den någonstans!" kanske var en onödig kommentar från min sida.

Du som läser får tycka vad du vill, men att tycka någonting går inte hand i hand med rätten att tycka någonting oemotsagd. Någon sådan rätt finns nämligen inte. Puss på er!

Svenska bloggar om yttrandefrihet, bloggar, bloggkommentarer

Det känns som att jag ska rekrytera en anställd när jag läser igenom de mail jag får av män på en viss sexcommunity.

Männen som skriver samma sak - att de älskar att ge oralsex (i timmar) och tycker kvinnans njutning är A och O - sållas bort direkt. Männen som valt en ful profilbild likaså. Kommer och tänka på det en vän sa om personliga brev, att brevet är det första arbetsprovet. På samma sätt hanterar jag de mail jag får. Kan männen inte stava faller de bort direkt. Kan man inte anstränga sig så till den milda grad att man kollar sin text i stavningsfunktionen innan man klickar på send undrar jag vem mannen kommer tillägna tid, inte mig uppenbarligen. Skriver personen någonting som går helt emot det jag skriver på min presentation garvar jag mest åt hur oseriös personer tycks vara.

Det bästa sättet att ta reda på om en person är galen är att inte svara på mailet. Vänta någon minut, har du fått ett nytt mail av personen kan du börja fundera hur det står till. Får du tio stycken (ja det händer) finns det en ultrabra funktion - blockeringsfunktionen (som är alla fjortonåringars bästa vän).

Det är förvånansvärt hur off männen som skriver till mig är, att de helt saknar fingertoppskänsla och inte vill förstå att en kvinna som inte svarar på fem mail är helt jävla ointresserad. Bäst var igår då jag fick höra att jag hade ett fett attitydproblem för att jag inte svarade på en man som skriver hela tiden utan någon respons från min sida. Det är nästan komik.

Inte heller blir jag förtjust när jag får mail av män som marknadsför sig som mogna och generösa. Jag är inte prostituerad och nej jag vill inte bli bortskämd av dig tre veckor på Kreta. Ibland undrar jag om det finns en kurs i hur man skriver mail till kvinnor för nästan alla mail jag får påminner om varandra.

En sista sak bara. Att snittkuken är strax under/upp till femton centimeter vet vi och därför är det lite konstigt att alla som uppger sin kukstorlek på Internet tycks ha långt över medel. Hur kommer det sig att männen som inte sitter bakom skärmen inte har tjugocentimeterskukar och inte är knullmaskiner som älskar att ge oralsex i timmar ? ;-)

Svenska bloggar om sex, sexcommunitys, raggning,

När jag inte kan somna diskuterar jag hur kukar och fittor gärna får se ut och om "It's not the car. It's the driver"-regeln gäller.

Folk brukar ofta prata om vikten av sexuell teknik, men ofta när man diskuterar teknik och sexuell erfarenhet utgår man från att småkukade män är "tekniska" och storkukade män onda. Som jag ser det bör man utgå från två kukar är lika tekniska och sedan ställa frågan "Vad väljer du, den stora eller den lilla?" Det är det som är intressanta.

Skulle du välja hallonglass eller blåbärsglass?  Du skulle förmodlgen skratta åt svaret "Det handlar inte om smaken det handlar om huruvida bären är ruttna eller färska". Det skulle åtminstone jag. Naturligtvis dit rötägg så jämför vi färsk glass med färsk glass. Att någon föredrar färska hallon framför ruttna blåbär säger faktiskt inte så mycket om vilken glassort som är godast.

"Själv går jag mest på person och inte så mycket på fittans anatomi. Gillar jag en tjej så blir hennes fitta fin" Håller med!

Teknik räcker inte. Jag kan ha ett tekniskt dålig samlag med en god vän och uppskatta det, chansen att jag gör det med någon som inte står mig nära är betydligt mindre.

Idag får vi vara objektifierande. Glöm inte det mina damer och herrar. Jag kände mig tvungen att skriva detta inlägg apropå en fördomsfull man som skrev citerade mig i morse "Straight - Storkukade män går före i kön" och undrade "Borde inte du som feminist vara emot såna uttalanden? Eller gäller det bara om jag skulle skriva nåt liknande om kvinnor?"

Svenska bloggar om kukar, fittor, anatomi

För två år sedan skrev jag några "peddoinlägg" (internskämt), hade jag skrivit dem idag hade de varit snällare i sin ton inbillar jag mig. Det måste ses i sin tid. Inläggen skrevs under en tid då jag fortfarande var vad man skämtsamt brukar kalla pedofilmaterial. Åtminstone om vi ska tro Aftonbladet och Expressen. Min stora bakdel, att jag fick mens när jag var tolv, min "buske" mellan benen, kort sagt min kvinnliga kropp, räknades inte. Jag var fjorton år och därmed av vuxenvärlden att betrakta som ett barn.

Jag hade varit pedofilmaterial i ganska många år. Min mor var aldrig överbeskyddande. Jag fick vistas ute själv sent på kvällarna men aldrig utan att hon skulle föreläsa om fula gubbar. Vad de fula gubbarna kunde tänkas göra framgick aldrig för sex, ofrivilligt som frivilligt, har aldrig varit något samtalsämne hemma hos mig.

När min mor inte hade tjatat om pedofiler utan bara hade nämnt dem i förbifarten lyssnade jag nyfiket, men ganska snabbt insåg jag att det saknades proportioner. Det gör det fortfarande. Det är sorgligt när vuxna bestämt sig för att skrämma upp barnen (varför tänker ingen på barnen?) och ibland undrar jag om det blivit något av en hobby att lura i sina barn roliga historier. Ungefär som när föräldrar vill lura i sina barn att tomten finns.

Vi måste skilja på pedofili och sex mellan två könsmogna personer. Jag har sagt det förut och det tål att upprepas – fjortonåringar är inte barn. Jag skulle önska att man kunde skilja dessa två ämnen åt men det är inte det enklaste när pedofili alltid kommer på tal så fort någon nämner tonåringar och sex.

Det är även sorgligt att pedofilhetsen i viss mån bidragit med en människosyn som säger att alla unga är offer oförmögna att känna sexuell lust. Det är här jag kommer in. För vissa är det en jobbig vetskap att unga har sex och det blir inte mindre jobbigt när unga har sex med fel personer. Jag var inget offer när jag var fjorton och hade sex med tjugofemåriga män. Jag hade en sexlust som var stor nog för att jag skulle kunna se bortom vedertagna normer. Jag försöker inte statuera mig själv som vem som helst, allt jag ber om är förståelse och lite mindre fördomar.

Tyvärr är den förståelsen rätt begränsad. För ungefär två år sedan upplevde jag att synen på pedofiler och pedofili förändrades i positiv riktning. Kopplingen pedofiler och sexuella övergrepp började ifrågasättas och jag fick känslan av att folk i gemen inte ville förknippas med pedofilhetsarna. Jag befarar dock att detta just nu är på väg att förändras och det är inte konstigt om så sker med tanke på vissa personers agerande.

Det är oroväckande när personer som är inne på samma spår som mig länkar till personer som förnekar våldtäkt eller har en definition som är så snäv att endast överfallsvåldäkter omfattas av den. På grund av detta vill jag förtydliga att jag talar om ungas rätt till sina kroppar och INTE någon annans rätt till deras kroppar. Det är en EXTREMT stor skillnad.

Hatten av för Alex som utmärker sig genom att han inte bagatelliserar sexuella övergrepp. Något så självklart tycks dessvärre vara en bristvara i bloggosfären. Jag är den första att beklaga.

Svenska bloggar om pedofili, sexualitet

När jag trodde debatten om badhusens diskriminerande regler som kräver att kvinnor skyler sin överkroppar var över nås jag av nyheten att en grupp om fem kvinnor i söndags gjorde ett nytt försök på Fyrishovs badhus.

Ingenting har förändrats sedan Ragnhild och Kristin Karlsson försökte utmana reglerna. Personalen vid Fyrishov hänvisar fortfarande till normer och anständighet. De fem kvinnorna var tvungna att lämna simhallen med andra ord.

Det är beklagligt att vi inte kommit längre i jämställdhetsdebatten, att vi fortfarande lutar oss mot konstruerade sanningar om vad som är anständigt.

Vad jag tror skadat den svenska jämställdhetsdebatten allra mest är de olika undersökningar som kommit fram till att Sverige är världens mest jämställda land. Utlåtandet gör att vi känner oss nöjda, att vi tror att vi längre inte behöver kämpa, att det endast fattas några finjusteringar innan vi kan se oss som helt jämställda.

Vi skulle må bra av att hamna längre ner på listan för som det är nu har vi tappat förmågan att drömma. Nu kanske någon tänker att jag är negativ att jag inte borde ställa så höga krav, men jag tycker vi borde ha högre förväntningar på Sverige när vi ändå kommit så pass långt. Vi kan inte jämföra oss med länder som är på en helt annan nivå på samma sätt som jag inte kan jämföra mina streckgubbar med Bengt Lindströms verk. Vi spelar i helt olika divisioner.

Jag är stolt över att bo i en kommun där jag kan bada utan bikiniöverdel. Mindre stolt är jag när jag tar i beaktning att kvinnor knappt använde bikiniöverdel åren innan jag föddes. Jag kan jämföra Sverige med länder där kvinnor inte har rätt till abort eller så kan jag jämföra Sverige med mina egna ideal om hur ett jämställt land ska vara.

Allt snack om att Sverige är världens mest jämställda land verkar bara vara ett sätt att få tyst på kvinnor. Jag hoppas alla tänker hjälpa till att krossa myten, för som det är nu har vi ingen nytta av utmärkelsen, om vi bortser från att män kan rama in den och hänga upp den på väggen.

DN: Barbröstade solbadare riskerar höga böter

Svenska bloggar om Bara bröst, jämställdhet, Sverige, bröst, Fyrishov, feminism, diskriminering, världens mest jämställda land

Att Sveriges jämställdhetsminister Nyamko Sabuni inte är en varm vän av kvotering vet vi sedan tidigare. På expressens debattsida skriver hon att lagstiftad kvotering är helt fel väg att gå. Jag har all respekt för den åsikten förutsatt att du är konsekvent och hederlig i din argumentation.

Vissa kvoteringskritiska menar att marknaden fixar biffen och att staten därför inte behöver lägga sig i. Sabuni skriver att "Diskriminering mot kvinnor som gör karriär innebär att svenska företag går miste om värdefull kompetens. I en globaliserad värld har inget företag eller land råd att inte attrahera och ta vara på den bästa kompetensen".

Hur kommer det sig då att företagen inte alls tar till vara på den värdefulla kompetensen? Menar Sabuni att där män dominerar till 100% beror det på att alla kvinnor är inkompetenta?

 Liknande argument har framförts i debatten om att förbjuda rökning i café- och krogmiljöer. Samma personer sågar rökförbudet med samma motivering. Marknaden löser problemen, ett litet café har inte råd att tillåta rökning för vem (förutom rökarna) vill fika i en rökfylld lokal?

Riktigt så enkelt är det inte, om vi leker med tanken att du har ett café med låg omsättning så är det långt ifrån säkert att du har råd att förbjuda rökning. Ponera att de flesta av dina stammisar som i sin tur tar med sin rökande sällskap (det brukar lätt bli så att rökare umgås med varandra) röker. Om du i ett sådant läge inför rökförbud är det stor risk att du förlorar de personer som genererar mest stålar.

Hederlig, vad fan snackar du om? Jo, personerna som resonerar att marknaden fixar allt och som regel är emot förbud (som inte syftar till att slå vakt om de mänskliga rättigheterna) är emot dem oavsett hur verkligheten ser ut. Det handlar om principer som aldrig får kompromissas bort.

Det är ingen som tror att någon tar till sig argument som "jag struntar i om ditt lilla skitcafé går i graven, huvudsaken är att staten inte lägger sig i", då är det bättre att peka på de teoretiskt möjliga positiva förändringar som kan äga rum oberoende av att staten lägger näsan i blöt, vilket Sabuni, liksom många andra kvoteringskritiska, gör i sin argumentation:

"Historiskt sett har vi många bevis på att det inte behövs kvotering för att lösa problem och förändra strukturer. Jag tror inte att någon för 100 eller bara 50 år sedan kunde tänka sig att prästyrket eller juristlinjen på högskolorna snart skulle komma att bli kvinnodominerat. Inom den offentliga sektorn är en majoritet av cheferna kvinnor. Om strukturer inte gick att förändra utan kvotering skulle det aldrig skett. Det betyder alltså att det finns andra vägar än tvingande lagförslag för att nå förändring" fortsätter Sabuni och jag frågar mig hur hon skulle ställa sig till kvotering om verkligheten vore en annan. Jag tror inte att personerna som ställer sig positiva till kvotering tror att de strukturella förändringarna står och faller med kvoteringar, men jag tror heller inte de vill vänta 50 eller 100 år. Vad hände med det personliga är det politiska?

Svenska bloggar om Nyamko Sabuni, kvotering

LouiseP skriver om hur kön och hudfärg varit avgörande i det amerikanska valet. Att valet är historiskt har sagts en miljon gånger och visst finns det en sanning i det, huruvida det spelar roll i praktiken är alla inte lika eniga om.

Att folk tycker det vore häftig med en svart man har nog inte alls att göra med att de tror svarta män är mer kompetenta eller att kvinnor som vill se en jämnare könsfördelning (fler kvinnor) anser kvinnor är bättre politiker.

Att en svart man blivit vald till president är en symbol och ett tecken på att någonting har förändrats. Det är klart att man kan fundera över om sådana "symbolhandlingar" är av godo eller om man ska satsa på den som är mer kompetent. Vad är det som säger att Obama inte kan vara både och? Ibland låter det som att det enda skälet att Obama vann sitter i hans hudfärg.

En person konstaterade igår att fler vita hade röstat på Obama än (minst) två tidigare vita presidentkandidater. Rasismen har nästan tagits för given och jag frågar mig om det är rimligt.

Att kvinnor vill se (fler) kvinnor inom politiken handlar om två saker. Allt annat vore oförenligt med demokratin och förutom det finns det kvinnor och feminister som vill ha någon som kämpar för deras intressen (jämlikhet). Ingenting konstigt i sig att du vill tillsätta någon som brinner för "dina frågor". Därmed inte sagt att vilken kvinna som helst kan ta den rollen som vissa vill påstå.

Svenska bloggar om amerikanska valet, kön, hudfärg, jämn könsfördelning, feminism, rasism, Obama

Att personer inom kärleksrelationer fantiserar om andra är ett känsligt ämne. Ologiskt kan tyckas då de allra flesta fantiserar andra personer. Varför dessa fantasier skulle upphöra när du går in i en relation tål verkligen att funderas på. Om du tänker efter är det inte så ologiskt för vi får ständigt höra att den som är kär bara vill ha sex med en person. Vad vi gör i praktisk handling är enbart ett bevis på vad vi vill. Det är ju inte så att alla som inte är otrogna inte vill ha sex med andra eller fantiserar om det.

Otrohet är ett ämne alla vill tycka till om. Just nu verkar det som att de flesta är av uppfattningen att det inte finns någon objektiv sanning om var gränsen för otrohet går utan att det är upp till var och en att sätta sina egna regler. På personlig basis är min uppfattningen att den allmänna gränsen fortfarande går vid kyssar. Det är frågan om det tänkandet kommer förändras i och med att folk tycks bli mindre toleranta och gränserna för det tillåtna snävare.

Det är en obehaglig attitydförändring, om du frågar mig som vill fokusera på vad vilka rättigheter du har snarare än vilka rättigheter du saknar, i och med att vi mer eller mindre påverkas av hur andra lever och låter andras levnadssätt sätta standarden för våra egna liv.

Det är världens enklaste sak att vara otrogen och det har inte blivit svårare i och med den ökade intoleransen. När jag säger att det är enkelt menar jag inte moraliskt utan precis det jag skriver, det är enkelt för den som vill och det är svårt att förhindra det.

Mitt privatliv kan jag aldrig garantera däremot kan jag garantera att bara jag äger mina tankar. Håller du inte med om att det är obehagligt när personer vill ta del av dina tankar och inskränka det mest privata du har? Praktiskt är detta inget problem i och med att vi inte ens med de hårdaste slag kan banka ur någon sina tankar, men att någon överhuvudtaget vill ha den makten är tillräckligt skrämmande.

Vissa tankar kan man dock försöka begränsa. Ett extremt exempel är mannen som inte fick umgås med sin kusin för att hon hade stora bröst. Ett annat, mer accepterat, sätt att försöka begränsa sin partners sexuella fantasier om andra personer är att inte tillåta pornografi. Bara en sådan sak säger en hel del om vår syn på otrohet, för även om vi kallar det någonting annat är det samma osäkerhet i grund och botten. Mer liberala personer "släpper porren fri" medan andra kräver att få vara med alternativt höra detaljer. Don't ask me why.

Det är inte bara porren som sådan som kan bidra till osäkerhet och dåligt självförtroende utan även att ens partner tillfredsställer sig på egen hand. (Jag skrev i ett tidigare inlägg om män som tagit illa vid sig och känt sig otillräckliga för att jag smekt mig själv under sexakten.) Jag hoppas detta toppar listan över ovanligheter och att det bara är av en jobbig slump som jag hört flera sådana historier om män som inte tillåts onanera, för oftast är det så (mig veterligen) att det är kvinnor som har problem med att män konsumerar porr och inte tvärtom. För det vet ju alla att en man som blir kåt inte kan hejda sig själv, eller inte.

Den som vill att sin relation ska hålla råder jag att för sin egen skull lugna ner sig och försöka lägga band på sig själv. I samma sekund du vill läsa din partners privata SMS, veta detaljer om det mesta han eller hon gör och dessutom börja dig lägga i vem han eller hon får umgås med är risken stor att du gräver din egen grav.

Man kan argumentera att viss form utav svartsjuka är en bekräftelse på uppskattning och kärlek, men jag tror att det handlar om att vinna kontrollen och att personen är rätt ointressant i sammanhanget. Bara rena spekulationer från min sida. Kanske är det så att frånvaron av svartsjuka föder osäkerhet snarare än att närvaron av den är viktig för självförtroendet?

När vi kallar svartsjuka för ett sunt kärlekstecken ger vi den legitimitet och det tror jag är riskabelt i och med att det öppnar fler och fler dörrar för vad som anses moraliskt acceptabelt. Jag hängde ett tag med en man och vi träffades nästintill dagligen och hade sex. Flera personer kände till detta. Några ville göra gällande att vi var ett par. En dag berättade jag att jag skulle resa bort (med en annan man), bara han och jag, för en vän som frågade om jag hade berättat för han jag hade sex med varje dag om detta. Jag svarade helt ärligt nej på den frågan. Vad tror du han kommer säga, fortsatte min vän. Ingenting svarade jag med besvärad röst.

Blir han inte svartsjuk? Är inte du en riktig kvinna som män vill monopolisera och ha helt för sig själv? Du vet väl att en person som är kär bara vill vara med person och den personen förväntar sig att du vill detsamma? Du vet väl att han inte bryr sig om dig om han bara skulle ta det med en axelryckning? Min vän sa allt detta fast med myyyyycket finare ord.

Det är oroväckande att vi ger svartsjukan legitimitet. Vardagssvartsjukan, att inte vilja bli bortvald, behöver inte vara något större problem för visst kan det kännas tråkigt att bli bortvald. Jag vill mena att man inte borde tänka så. Varje gång din partner umgås med någon annan försök tänka att hon eller han lägger till personen och inte att hon väljer bort dig. För inte tycker du sämre om kompis A för att du en dag tackar nej till kompis A för att du ska hitta på någonting med kompis B. De allra flesta påstår sig älska sina barn lika mycket och det skulle nog bli ett jäkla liv om någon började påstå någonting annat.

E' de' det här du kallar kärlek? (Det här du kallar kärlek?)
Vill jag inte längre va' med
E' de' det här du kallar känslor? (Det här du kallar känslor?)
Är det inte någon idé

Det är dags att omdefiniera begreppet kärlek när personer som vill frånta sin partners rätt till privatliv och sina egna tankar gör det med hänvisning till sin kärlek.

Svenska bloggar om kärlek, kontrollbehov, relationer, monogami, svartsjuka, självförtroende, sex, pornografi, sexulla fantasier, öppenhet

Så långt tillbaka vi vet att det funnits lagar har äktenskapet existerat för att förena man och kvinna, och ge det uppväxande släktet en tryggad uppväxt med både mamma och pappa [..] Uppenbarligen har alla civilisationer velat omgärda denna unika relation - som ensam kan ge upphov till ett nytt människoliv - med ett särskilt erkännande, som vi i dagligt tal benämner äktenskap. På så vis har också barnet, dess tillblivelse och uppväxt alltid tillhört äktenskapets hjärta - Claphaminstitutet

Det är många idag som gifter sig men aldrig funderat på att sprida generna vidare. Det börjar bli mer och mer accepterat överlag att inte vilja ha barn och att leva som singel. Äktenskap går i kras hela tiden och ändå vill äktenskapsivrarna göra gällande att barn som produkt av äktenskapet är lyckligare, nästbäst är att barnen åtminstone är en del av den fina kärnfamiljen. Det är alltid frågan om att vi ska tänka på barnen och det är väl bra men rådgör då med barnen och ta inte allting för givet. Vissa föräldrar ska tänka så mycket på barnen att de ska bortse från sin egen hälsa. Skilsmässorna har inte undgått äktenskapsivrarna, som därför föreslår att "Folkhälsominister Maria Larsson bör verka för en reducering av antalet skilsmässor".

Jag brukar citera "Ett bra sexliv är 10% av en relation medan ett dåligt eller icke existerande sexliv är 90% av en relation" och jag tror det är applicerbart på förhållandet som sådant. Dåligt eller icke existerande sexliv kan mycket väl bytas ut mot "en dålig relation är 90% av vardagen". Summan av kardemumman: en lycklig förälder har större chans att vara en bra förälder.

Att den som propagerar för äktenskapet blir orolig av den utveckling vi ser är inte så svårt att förstå då det barnen påstås bli lyckliga av (äktenskapet och att tillhöra äktenskapets hjärta) slås i spillror vid skilsmässa.

Lennart Sacrédeus (kd) har undertecknat motionen "Konfliktlösning för färre skilsmässor som nytt jämställdhetsmål" och skriver "Är det detta som är vårt lands bidrag till jämställdheten mellan man och kvinna, att vi inte orkar leva tillsammans utan ger upp och går isär? Är det så lagstiftningen, landets ledning och hela det politiska systemet vill att vårt familjeliv ska se ut: att vi inte klarar sammanhållningen och istället går ifrån varandra, våra eviga löften till trots?"

Sacrédeus är ute och cyklar. Eftersom att fler och fler skiljer sig sina eviga löften till trots är det rimligt att anta att det inte är männen och kvinnorna det är fel på. Någonting är uppenbarligen fel i grund och botten.

Underhållande att han lägger fokus på jämställdhet. I endast en feministisk bok har jag läst en kvinna ge andra kvinnor rådet att gifta sig och det i boken Ordination: Vardagsfeminism författad av Jennie Sjögren. Boken inleds med ursäkter. Hon skriver att hon inte är en feminist i mängden, att hon är så radikal (mitt ord) att hon vågar bära smink (jag menar vem gör det?) till att börja prata om vikten att vara försäkrad. Som sambo ärver du nämligen ingenting när din partner dör, däremot har du rätt till en viss procent om du är gift när din partner går bort. Jag blev lite tagen när jag läste det för all feministisk litteratur jag läst har strävat efter kvinnans oberoende i den mån det är möjligt (för beroende är vi alla av varandra i någon mån), att kvinnor kan själva och att beroendeställningen till mannen snarare förstärker kvinnans underordning.

Äktenskapet har beskrivits som det kärleksfulla alternativet. Som poly får du alltid höra att om man är kär då vill man bara vara med en person. Äktenskapet bygger just på denna äkta kärlek, kan man tro. Känner du dig smickrad om någon umgås med dig av rena skuldkänslor eller för att personen för tio år sedan lovade att ni skulle umgås tills döden skiljde er åt? Var är den uppriktiga kärleken när du lovar något på förhand?

Jag äcklas av det livslånga tänkandet, det var därför jag efterlyste åsiktsamnestins dag. Det är djupt beklagligt när folk inte går vidare med sina liv av konstiga skäl som att någon skulle kunna se det som ett misslyckande. Det kan inte vara annat än ett misslyckande om man målat upp bilden av äktenskapet som det enda rätta. I vems intresse?

Argumentationen som framförs verkar inte alls handla om största möjliga lycka när de lutar sig mot "forskning" och statistik som kör över de personer de vill värna om. Det verkar snarare handla om att några personer har bestämt sig för att allt utanför äktenskapet är moraliskt fel. Allt om barnen verkar bara vara skenargument. Det farliga med principer är just att äktenskapet blir rätt av moraliska skäl även om det skulle visa sig att alla for illa av den lösningen. Det finns olika statistik, det finns siffror som pekar på att ogifta äldre kvinnor är lyckligare än gifta kvinnor medan ogifta äldre män är mindre lyckliga män. Det går alltid att hitta statistik.

Det finns massor av vad jag skulle kalla dåliga föräldrar, men de är inte de som inte vill leva i en olycklig relation, de som vill gå ut och roa sig ibland, de som vägrar vit jul, de som ordnar barnvakt, de som aldrig är där när sina barn faller och manar fram gråten eller de som skiljer sig för att de tror att de gör de enda rätta - för sin egen och för barnens skull.

Problemet med att bemöta personer som ser äktenskapet som det enda rätta är just det. Argument bitter inte på konservativa värden, konservatism är snarare ett sinnestillstånd än någonting annat. Det är lite som när personer som tror på monogami vill ha mig till att se monogami och polygami som två likvärdiga alternativ. För mig är varken det ena eller det andra perfekt, jag tror inte på sådant och därför skulle jag aldrig ge några eviga löften, men det ena har jag mindre problem med. Hur man kan få min kritik av oskrivna regler som flera monogama förhållanden bygger på till att jag vill förbjuda dem eller göra allt för att så sker begriper jag däremot inte. Nog om det.

Vi kan först uppnå största möjliga lycka när vi vågar lita bortom statistiken och tro på att individen själv kan avgöra vad som är lycka för honom eller henne.

Svenska bloggar om äktenskapet, barn, föräldrar, relationer, monogami, trohet, skilsmässa, Claphaminstitutet, moralism, konservatism, lycka, utilitarism

Fredrik Härén pratar om kreativitet och idéer. Vi fick se dessa två klipp i måndags på psykologin. Hans definition av idé är att du tar två tidigare kända saker och parar ihop dem på ett nytt sätt. Alla idéer är med andra ord idéstölder. Under sin föreläsning säger han att du idag kan köpa kunskap och information för under tjugo kronor timmen och att svenska beslutsfattare gör en felaktig prioritering när det slås upp fler utbildningsinstanser, för vi kan likt förbannat inte konkurrera med länder som har billigare arbetskraft, fler invånare och därmed fler potentiella nyskapare. Hans slutsats är att fantasi och kreativitet har ett högre värde än information och kunskap.

Härén fick mig att tänka på bloggosfären. Vilken roll spelar bloggarna? En återkommande fråga. Jag har ingen aning och eftersom att jag själv bloggar kanske jag är fel person att försöka besvara frågan? Både ja och nej. Jag vet att många som inte har en blogg skrattar åt "bloggosfären" och kallar det "en klubb för inbördes beundran". Finns det någon sanning i det påståendet?

Många bloggare kors- och tvärslänkar. Låt mig ge er ett påhittat exempel. Om jag skriver om feminism söker jag på ordet feminism och listar i min postning andra bloggare som skriver om feminism. Det är väl positivt? Ja och nej. Om bloggarna överlever kan jag inte svara på, men jag är helt övertygad om att bloggarna måste ha någon kvalité (vilket måååånga bloggar har, missförstå mig ej) om de ska göra det. Vad har det med något att göra? Tänk er att SvD skriver om tandborstar och slumpvis länkar till inlägg om tandborstar och vad det skulle kunna leda till. Återigen ett påhittat exempel då gammelmedia är för efterblivna för att länka. Bloggosfären – gammelmedia 1-0.

Just ja, feminism-exemplet. Några inlägg kommer vara relevanta, andra kommer innehålla obehagliga liknelser "det är som med feminism där [valfri fördom]" och något inlägg kommer nämna ordet mest av en slump i förbifarten. Risken är dock stor att jag råkar länka till en mindre mysiga antifeministiska bloggposter om varför kvinnor alltid ljuger om våldtäkt.

För jo, när jag söker på feminism brukar de antifeministiska "mansbloggarna" vara i majoritet. Kanske har jag därför en idé om att länka tydligt feministiska inlägg så att de får mer fokus än det antifeministiska dravlet, men de exempel jag precis nämnde visar hur fel det kan slå, att jag tror mig ge cred åt det som är relevant men som är raka motsatsen för att jag inte noga läser igenom det jag länkar.

Härén pratar om nyskapande. Det finns massor av vad jag kallar "nyhetsbloggar" som saxar en hel artikel och lägger till en mening lång kommentar, om ens det. Knappast nyskapande. Jag gillar långa inlägg med egna tankar och nya infallsvinklar, men jag har förstått att det är en dålig idé om du vill bli läst. Alternativt att texten skrivs om och några ord kastas om. Ett fenomen jag känner igen från skolan när vi skulle skriva en uppsats om något. Texterna skulle skrivas med egna ord vilket ofta ledde till kaos. En gång frågade jag min lärare varför vi medvetet skulle sitta och försämra forskarrapporter. Han skrattade åt mig.

Ibland slår det mig att jag återkommer till samma bloggar och knappt läser några nya. Tillslut blir jag trött och längtar efter någonting nytt. Petra Östergren menar att det är bra att feminister bråkar med varandra och jag håller med henne, men sätt inte stopp där. Ska jag vara personlig så finns det ingenting tråkigare än när all intellektuell input är helt begränsad till människor som håller med. I det läget är chansen till utveckling och nyskapande fett begränsad. Det stora problemet med bloggare är just att vi "bråkar" för lite med varandra. Mer sånt! All cred åt dem som vågar skriva till mig och tala om varför jag har åt helvete fel, men glöm inte att sakligt förklara varför, för annars hamnar din kritik i papperskorgen. Puss på er!

Svenska bloggar om bloggar, bloggare, länkar, bloggosfären, åsikter, nyskapande, fredrik härén, gammelmedia,

En gång per år går jag på bio. Senast betalade jag 120 kronor ur egen ficka och de två tidigare åren blev jag bjuden. Jag laddar aldrig ner en film, jag säger alltid att jag borde ladda ner porr, men det blir av någon anledning aldrig av.

 Jag är nästan helt ointresserad av film men pornografi och serier går an. Det var länge sedan jag såg en hel film utan knullpaus. Pornografin räknas inte då har du jag sex under filmens gång. Hela idéen med att gå på bio för att ha en ursäkt att hångla har jag heller aldrig förstått när "ska vi se på film" är en fin omskrivning för "vill du knulla" och det får man nog inte göra hos SF även om jag hört om personer som gjort det när det var lite folk (folktomt?) i biosalongen.

Slutsats: Film är inte alls bäst på bio.

En film per år alltså och frågan är om jag fortsätter så för i fredags när jag och min syster och hennes pojkvän (som ser film på bio vid minst tjugo tillfällen varje år) var och såg senaste Bondfilmen visades trettio minuter reklam innan filmen började. Fem minuter ägnades åt att tala om hur fel det är med fildelning. En gång i tiden var väl konkurrensargumentet att du slipper reklamen? Mitt i filmen ja, men nu finns reklamfria kanaler för den som överhuvudtaget äger en TV. Det gör inte jag. Om det någon gång i framtiden tillåts att man får knulla försiktigt i en biosalong (ja, man bör ju visa hänsyn till de som inte vill bli störda) ska jag ge SF en chans. Tillsvidare känner jag en person som har 143 tum duk om jag får för mig att jag vill titta på film.

Om du har haft sex i en biosalong måste du naturligtvis berätta för nyfikna Johanna Sjödin.

Svenska bloggar om SF, fildelning, film, sex, knulla, bio

Något som främst unga tonåringar ägnar sig åt sägs det. Jag tänker inte neka till att det i viss mån stämmer, men jag tänker heller inte köpa att det är ett renodlat tonåringsfenomen. För mig är inte identitetssökeri nödvändigtvis ett värderande ord även om det ofta används i negativa ordalag. Det beror på sammanhanget.

Den medvetna viljan om att vara någon tror jag helhjärtat på, desto mindre tror jag på dem som förnekar den, de som gjort wannabe till sin favoritförolämpning. För hur skulle världen se utan idéer om hur vi vill vara kan man fråga sig. Utan frågor som hur vi borde bemöta våra medmänniskor, hur vi själva vill bli bemötta, vad som är bra och vad vi vill förändra.

Det är inte alltid helt oproblematiskt att ha sådana idéer. Det finns en tydlig barn- och vuxenkategori. Uppdelningen handlar inte nödvändigtvis om vilken grupp du mest liknar, varken fysiskt eller åldersmässigt, det är minst lika mycket en fråga om vad du kommer undan med. Samma personer som tänker på barnen har bestämt sig för att barn ska vara barn. Inte för barnens skull utan för att det helt enkelt bara ska vara så av okänd anledning.

Uppdelningen mellan barn och vuxna tar sig i en mängder olika uttryck. Epitetet lillgammal och beskyllningen om att göra sig till och inte vara sig själv. En gång på ett feministmöte fick jag frågan hur det gick till att jag var ung och samtidigt så begåvad. Det var menat som en komplimang (tror jag), men undertonen var att jag borde vara helt körd med inte var det TROTS min ålder. Helt obegripligt bah! Jag har dessutom insett till min stora sorg att jag inte längre är ett barn när det handlar om festivaljuice till lägre pris barnpris eller ett gratis äpple på Hemköp till alla barn. Stopp och belägg. Ja men... Inga men.

Jag känner till flera personer som haft en idé om att förbättra sitt språk, otroligt effektivt att kunna sätta ord på allt, och blivit dissade på grund av det. Du är inte for real om du har en idé om att förbättra ditt språk. En god vän till mig baktalade en annan kvinna vi båda kände, kallade henne fjortis och påstod att hon var helt obegåvad men försökte framstå som någonting annat genom att svänga sig med fina ord. Hon kunde inte svara på vad en fjortis var för något, ”ja men du vet, en såndär” och jag kunde inte låta bli att fundera över varför hon planerade att läsa flera år på högskolan. Jag frågade aldrig.

Många jämnåriga brukar prata om vikten av att tänka själv. Jag kan hålla med om det handlar om att inte falla för grupptrycket och att inte låta sig begränsas av andras påhittade sanningar. Inte då. Uttrycket ”tänk själv!” var en gång en kritik av normer, och det är det visserligen fortfarande om än inte lika givet, men beklagligt nog har det också blivit en ursäkt för att nedvärdera unga personer som vill utvecklas.

När unga prövar sig fram innan de fattar livsavgörande beslut strävar vissa vuxna efter ett och samma mål – att bli accepterad som normal. Idéen om att alla måste vara normala är inte identitetssökeri, det är ren idioti.

En gång gick jag runt med en "hemmatillverkad" knapp med texten hellre wannabe fähmunist än omskuren våldtäktsman, sug på den ni!

Svenska bloggar om identitet, fördomar, åldersrasism, normal, normer,

Hittade detta klipp via Kristina Lindquist (syrran):

Thank you John McCain for finally exposing the seedy underbelly of the women’s ‘health’ scam. Let’s face it, women love abortions and will do anything to get one. The later, the better! (…) Reasonable people can disagree about abortion, but still agree on the unimportance of women’s health. (…) I’m sure if John McCain were raped and had a baby growing in his penis, he would want it publicly discussed at the same level of abstraction. Without concern for his specific ‘life’ or ‘penis’.

På frågan om en person som blivit våldtagen av sin pappa ska ha rätt till abort svarar Sarah Palin att hon skulle "ge rådet att välja livet".

Vilket liv är det vi värnar om?

Min älskade farmor gick bort inatt fick jag veta för några timmar sedan. Min mor ringde och det hördes på hennes röst, på hennes tonläge vad det var frågan om. När någon dör vill vi in i det sista ursäkta döden när det inte finns något att ursäkta. För hur gammal eller sjuk någon må vara gör det inte mig lyckligare, för oavsett vad är döden en återvändsgränd och vetskapen om att du aldrig mer kommer få träffa en person går inte att beskriva med ord.

Jag har funderat länge på om livet har ett egenvärde och funderar ännu mer nu när jag aldrig mer kommer få krama om farmor. För henne hade livet inget egenvärde. En redbar och omtänksam kvinna som kände sig så otroligt hjälplös när hon längre inte kunde ta hand om sig själv. Jag kan inte förstå den känslan, att alltid varit den som ställt upp för alla andra och gå till att vara helt beroende av sin omgivning, men jag kan gissa.

Oönskade barn kan leva helt fantastiska liv, argumentet att alla barn förtjänar att vara önskade håller inte. Är du kanske en produkt av en för förfriskad krogkväll eller sprucken kondom? Trivs du med ditt liv? Förmodligen.

Vi värnar inte om människor genom att hålla dem vid liv, det räcker inte, vi måste krama om dem ibland och säga att vi tycker om dem.

Jag har skrivit mycket om åldersrasism och visst är det äckligt det utbreda förakt som finns mot unga människor men det är inte i närheten av det förakt som riktas mot den äldre generationen. När någon dissar mig för att vara en omogen ung kvinna som borde låsas in för sitt eget bästa finns det alltid någon där och sträcker ut sin hand. När en åttioåring sitter på hemmet är det naturens gång. Ingen varken hör, ser eller bryr sig.

Embryots och fostrets olevda liv är superviktigt för ja till livet-förespråkarna, men de äldre som faktiskt lever är de inte ett dugg värda? De som fortfarande bor hemma eller på äldreboende med ett gäng kunskapsnyttiga erfarenheter i bagaget?

Återigen ställer jag mig frågan vilket liv det är vi värnar om. Lev och låt leva.

Svenska bloggar om abort, ja till livet, döden, livet, åldersrasism, dubbelmoral, sarah palin, kristina lindquist