Identitetssökeri
Den medvetna viljan om att vara någon tror jag helhjärtat på, desto mindre tror jag på dem som förnekar den, de som gjort wannabe till sin favoritförolämpning. För hur skulle världen se utan idéer om hur vi vill vara kan man fråga sig. Utan frågor som hur vi borde bemöta våra medmänniskor, hur vi själva vill bli bemötta, vad som är bra och vad vi vill förändra.
Det är inte alltid helt oproblematiskt att ha sådana idéer. Det finns en tydlig barn- och vuxenkategori. Uppdelningen handlar inte nödvändigtvis om vilken grupp du mest liknar, varken fysiskt eller åldersmässigt, det är minst lika mycket en fråga om vad du kommer undan med. Samma personer som tänker på barnen har bestämt sig för att barn ska vara barn. Inte för barnens skull utan för att det helt enkelt bara ska vara så av okänd anledning.
Uppdelningen mellan barn och vuxna tar sig i en mängder olika uttryck. Epitetet lillgammal och beskyllningen om att göra sig till och inte vara sig själv. En gång på ett feministmöte fick jag frågan hur det gick till att jag var ung och samtidigt så begåvad. Det var menat som en komplimang (tror jag), men undertonen var att jag borde vara helt körd med inte var det TROTS min ålder. Helt obegripligt bah! Jag har dessutom insett till min stora sorg att jag inte längre är ett barn när det handlar om festivaljuice till
Jag känner till flera personer som haft en idé om att förbättra sitt språk, otroligt effektivt att kunna sätta ord på allt, och blivit dissade på grund av det. Du är inte for real om du har en idé om att förbättra ditt språk. En god vän till mig baktalade en annan kvinna vi båda kände, kallade henne fjortis och påstod att hon var helt obegåvad men försökte framstå som någonting annat genom att svänga sig med fina ord. Hon kunde inte svara på vad en fjortis var för något, ”ja men du vet, en såndär” och jag kunde inte låta bli att fundera över varför hon planerade att läsa flera år på högskolan. Jag frågade aldrig.
Många jämnåriga brukar prata om vikten av att tänka själv. Jag kan hålla med om det handlar om att inte falla för grupptrycket och att inte låta sig begränsas av andras påhittade sanningar. Inte då. Uttrycket ”tänk själv!” var en gång en kritik av normer, och det är det visserligen fortfarande om än inte lika givet, men beklagligt nog har det också blivit en ursäkt för att nedvärdera unga personer som vill utvecklas.
När unga prövar sig fram innan de fattar livsavgörande beslut strävar vissa vuxna efter ett och samma mål – att bli accepterad som normal. Idéen om att alla måste vara normala är inte identitetssökeri, det är ren idioti.
En gång gick jag runt med en "hemmatillverkad" knapp med texten hellre wannabe fähmunist än omskuren våldtäktsman, sug på den ni!
Svenska bloggar om identitet, fördomar, åldersrasism, normal, normer,
Bara död fisk flyter med strömmen.
--Kirkegaard
blä för normal! jobbigt och tråkigt.
"hellre wannabe fähmunist än omskuren våldtäktsman"
det måste jag ju förstås hålla med om! :P
Rävöra: Det finns en story bakom det hela som jag inte kan berätta, men man kan nog hålla med utan den informationen :)
Så här efteråt förstår jag inte mitt fokus på omskuren...
Identiteter är komplicerat.
Vi har pådyvlade identiteter, som man, kvinna, ung, barn, vuxen, gammal, svenne, invandrare,,, alla med mallar, förväntningar och krav på hur man ska vara och förhålla sig till varandra.
Att försöka bryta dessa normer och roller är nödvändigt för att kunna vara fri. Men det är svårt själv och därför en hjälp med motståndsidentiteter som feminist, antirasist, klasskämpe. Problemet är att dessa identiteter lätt själv får en normbildning och en rollförväntan. På grund av tryck utifrån så ökar lätt en svikarstämpel på det normtrycket. Ser man inte upp skadar identiteten motståndet mer än gynnar det - i värsta fall hamnar man i PK-helvetet. Ett annat problem med motståndsidentiteter är att de kan verka bevarande av en uppdelning som delvis hjälper till att uppräthålla just det man bekämpar.
Sen har vi alternatividentiteter som poly, homo, bi, sado, maso etc. De har en praktisk funktion för att hitta folk att umgås med. Även där dyker egna normer och förväntningar upp. Eftersom de avviker från allmän norm är de också till en del motståndsidentiteter med alla risker det medför.
Samtidigt är de viktiga vapen mot den allmänna normen just genom att finnas, synliggöra och visa på alternativ.
Sen har vi subkulturella identiteter som punkare, hårdrockare, goth etc. De kan ha beröring med både alternativ och motståndsidentiteter.
identiteter, vi kan inte leva utan dom, vi kan inte leva med dom - Eller mer konstruktivt: Vi kan inte leva utan dom men vi måste förhålla oss kritiskt till dom.
Apropå vuxna som klappar unga på huvudet så är dom bara dumma. Klart man lär sig mer hela tiden och förstår mer hela tiden så visst har äldre oftast nått att lära ut. Men de unga har växt upp med de äldres landvinningar, de har ett hum om hur det varit före dom. Men samhället utvecklas i sådan fart att de äldre oftast inte har något hum om de yngres erfarenheter. Generellt har äldre mer att lära av yngre än tvärt om.
Sen de tragiska figurerna som inte kan först varför folk umgås med yngre för att 'man har inget att samtala om'. Deras definition på samtal är tydligen att bekräfta varandra erfarenheter. Det kan vara trevligt ibland men nog har man mer utvecklande samtal med folk som har annorlunda erfarenheter.
Sen kan man för den skull bli impad av unga som kan andra saker än man förväntar sig. Vare sig det är punkgrupper från 79 eller Bakunins ställningstagande i första internationalen. Det är fult möjligt att man uttrycker att man är imponerad på ett aningen... hmm... tvetydigt sätt.
Ett gott råd är nog att uppfatta saker som beröm om det går att uppfatta dom som beröm ;-)
