Det skulle krävas minst en vätebomb
Knockar, chockar och totalsågar. Varför får orden mig osökt att tänka på Expressen eller Aftonbladet och övrig media som misshandlar svenska språket för att kränga några lösnummer? Det hade lika gärna kunnat vara ramaskri.
I en P3-intervju avslöjar (jag kunde inte låta bli) Paolo Roberto att han är en militant motståndare till feminismen. Som om det i sig vore ett nytt, unikt fenomen, att någon kritiserar feminismen och dess anhängare. Det är nog lätt att tro det om man är helt världsfrånvänd och endast läser bloggare som med jämna mellanrum refererar till feminismen som statsreligionen eller statsideologin.
Roberto håller inte alls Feministerna om att kön är en social konstruktion, "Det är väl bara att öppna fönstret och sticka ut huvudet så ser man hur världen funkar så ser man att det är skillnad på män och kvinnor. Det är skillnad på vår biologi, det är skillnad på vår muskulatur, det är skillnad på våra hjärnor"
Som om feminister inte ser skillnad på olika kroppsbyggnader, fittor och kukar. Det är uppenbart att Roberto inte förstår resonemanget för vem vid sina sunda vätskor har påstått att könsorganen som sådana är en konstruktion och inte ett biologiskt fakutm?
Pär Ström fortsätter "SvD-ledarbloggen citerade honom [Paolo Roberto] utan att såga honom. Ytterligare tecken på att något är på väg att hända i svensk genusdebatt". SvD:s reaktion hade jag kunnat gissa mig till. Sluta misshandla svenska språket. Ärligt talat hade det varit mer chockerande om Roberto hade "kommit ut" som feminist. Knockar, chockar och totalsågar är ord media gärna får fortsätta fylla sina löpsedlar med, men vi vanliga som förstår att en upprörd folkmassa á fem personer inte är ramaskri borde rimligen veta bättre...
Feministen Tanja Suhinina ger svar på tal: "Är det här en knockout på feminismen skulle det krävas minst en vätebomb för att feminismen över huvud taget skulle reagera. Det här är snarare att sitta i en sandlåda och kasta sand".
Svenska bloggar om feminism, jämställdhet, kön, Paolo Roberto, Pär Ström, Tanja Suhinina
I en P3-intervju avslöjar (jag kunde inte låta bli) Paolo Roberto att han är en militant motståndare till feminismen. Som om det i sig vore ett nytt, unikt fenomen, att någon kritiserar feminismen och dess anhängare. Det är nog lätt att tro det om man är helt världsfrånvänd och endast läser bloggare som med jämna mellanrum refererar till feminismen som statsreligionen eller statsideologin.
Roberto håller inte alls Feministerna om att kön är en social konstruktion, "Det är väl bara att öppna fönstret och sticka ut huvudet så ser man hur världen funkar så ser man att det är skillnad på män och kvinnor. Det är skillnad på vår biologi, det är skillnad på vår muskulatur, det är skillnad på våra hjärnor"
Som om feminister inte ser skillnad på olika kroppsbyggnader, fittor och kukar. Det är uppenbart att Roberto inte förstår resonemanget för vem vid sina sunda vätskor har påstått att könsorganen som sådana är en konstruktion och inte ett biologiskt fakutm?
Pär Ström fortsätter "SvD-ledarbloggen citerade honom [Paolo Roberto] utan att såga honom. Ytterligare tecken på att något är på väg att hända i svensk genusdebatt". SvD:s reaktion hade jag kunnat gissa mig till. Sluta misshandla svenska språket. Ärligt talat hade det varit mer chockerande om Roberto hade "kommit ut" som feminist. Knockar, chockar och totalsågar är ord media gärna får fortsätta fylla sina löpsedlar med, men vi vanliga som förstår att en upprörd folkmassa á fem personer inte är ramaskri borde rimligen veta bättre...
Feministen Tanja Suhinina ger svar på tal: "Är det här en knockout på feminismen skulle det krävas minst en vätebomb för att feminismen över huvud taget skulle reagera. Det här är snarare att sitta i en sandlåda och kasta sand".
Svenska bloggar om feminism, jämställdhet, kön, Paolo Roberto, Pär Ström, Tanja Suhinina
Konservativa lärare som inte ser till studieresultaten
Det är olyckligt att inte unga kvinnors bloggande ses som en tillgång anser Anna Larsson och pekar på det absurda i att unga mäns dataspelande av vissa ses som yrkesförberedande samtidigt som "tjejbloggarna" sågas.
För månader sedan nåddes vi av nyheten att lärarnas datakunskaper är ett skämt bredvid elevernas. En nyhet som konstigt nog inte uppmärksammades hårdare. Det tråkiga är att enstaka lärare har förlikat sig med att de aldrig någonsin kommer kunna mäta sig med MSN-beroende tonåringar. Flera lärare jag haft har pratat om vikten att han en positiv inställning och jag skulle vilja säga detsamma till de lärare som fått för sig att teknik är någonting farligt.
Det tycks ha blivit allt vanligare att lärare uppmuntrar elever som inte använder tekniken som hjälpmedel. Är det en konsekvens av lärarkårens uppgivenhet och bristande självförtroende? En klasskamrat fick häromdagen en stjärna i kanten för att hon hade låtit skriva sin uppsats för hand.
Frågar du mig vad en handskriven uppsats är för något kommer jag troligen skaka jag på huvudet. I min värld existerar ingenting sådant, det var någonting man ägnade sig åt när utvecklingen inte hade gått framåt ännu och majoriteten inte hade en dator hemma. Det finns fortfarande några enstaka som inte har dator hemma men vore det inte rimligare att utgå från att alla har det och lösa det på något smidigt sätt för dem som inte har det?
Är det inte dags att ge upp det konservativa tänkandet och se datorer som en tillgång och inte bara en onödig produkt som folk på 50-talet klarade sig alldeles utmärkt utan?
Innan novemberlovet skulle vi lämna in en handskriven (!) samhällsuppsats. Motiveringen till detta var att min lärare ville minimera risken för plagiat. Han menade att om vi ändå plagierade någon annans verk hade vi åtminstone varit tvungna att skriva ner texten för hand och på så vis lärt oss någonting.
Vad som slår mig när jag läser gamla handskrivna dagboksinlägg är mitt dåliga språk, min taskiga styckesindelning och frånvaron av röd tråd. Det är jobbigt, men framförallt tidskrävande att redigera en handskriven text. Bloggandet har förbättrat mitt språk något oerhört och personligen ser jag verkligen bloggandet som en tillgång även om jag brukar få höra att jag nog inte ska nämna bloggadressen i mitt framtida cv.
Vad trevligt det vore om fler kunde se de självklara fördelar med att inte skriva för hand. Jag är trött på papper och lärare som medvetet vill försämra sina elevers chanser att utvecklas och nå goda studieresultat genom att strypa de möjligheter ungdomar växt upp med och borde kunna ta för givna. Om inte annat borde de skolor som profilerat sig som miljöskolor överväga att reducera pappershögarna och datorisera mera.
Svenska bloggar om datorisering, datakunskaper, bloggar,
För månader sedan nåddes vi av nyheten att lärarnas datakunskaper är ett skämt bredvid elevernas. En nyhet som konstigt nog inte uppmärksammades hårdare. Det tråkiga är att enstaka lärare har förlikat sig med att de aldrig någonsin kommer kunna mäta sig med MSN-beroende tonåringar. Flera lärare jag haft har pratat om vikten att han en positiv inställning och jag skulle vilja säga detsamma till de lärare som fått för sig att teknik är någonting farligt.
Det tycks ha blivit allt vanligare att lärare uppmuntrar elever som inte använder tekniken som hjälpmedel. Är det en konsekvens av lärarkårens uppgivenhet och bristande självförtroende? En klasskamrat fick häromdagen en stjärna i kanten för att hon hade låtit skriva sin uppsats för hand.
Frågar du mig vad en handskriven uppsats är för något kommer jag troligen skaka jag på huvudet. I min värld existerar ingenting sådant, det var någonting man ägnade sig åt när utvecklingen inte hade gått framåt ännu och majoriteten inte hade en dator hemma. Det finns fortfarande några enstaka som inte har dator hemma men vore det inte rimligare att utgå från att alla har det och lösa det på något smidigt sätt för dem som inte har det?
Är det inte dags att ge upp det konservativa tänkandet och se datorer som en tillgång och inte bara en onödig produkt som folk på 50-talet klarade sig alldeles utmärkt utan?
Innan novemberlovet skulle vi lämna in en handskriven (!) samhällsuppsats. Motiveringen till detta var att min lärare ville minimera risken för plagiat. Han menade att om vi ändå plagierade någon annans verk hade vi åtminstone varit tvungna att skriva ner texten för hand och på så vis lärt oss någonting.
Vad som slår mig när jag läser gamla handskrivna dagboksinlägg är mitt dåliga språk, min taskiga styckesindelning och frånvaron av röd tråd. Det är jobbigt, men framförallt tidskrävande att redigera en handskriven text. Bloggandet har förbättrat mitt språk något oerhört och personligen ser jag verkligen bloggandet som en tillgång även om jag brukar få höra att jag nog inte ska nämna bloggadressen i mitt framtida cv.
Vad trevligt det vore om fler kunde se de självklara fördelar med att inte skriva för hand. Jag är trött på papper och lärare som medvetet vill försämra sina elevers chanser att utvecklas och nå goda studieresultat genom att strypa de möjligheter ungdomar växt upp med och borde kunna ta för givna. Om inte annat borde de skolor som profilerat sig som miljöskolor överväga att reducera pappershögarna och datorisera mera.
Svenska bloggar om datorisering, datakunskaper, bloggar,
Dubbel standard om normal
Enligt sexupplysare och kuratorer dominerar frågan är jag normal bland de frågor ungdomar skickar in och vill ha svar på.
Vad som är normalt är inte bara en fråga om vad en majoritet ägnar sig åt, normalt har blivit ett annat ord för friskt beteende. Vi säger inte att det är normalt att trosor blir blodiga under mensen då vi sällan använder ordet normalt om det vi anser är negativt. I historieböckerna står det inte skrivet att barnaga en gång i tiden var ett helt normalt beteende trots att det var ett vanligt förekommande fenomen.
Jag vet inte hur många gånger jag varit med om att någonting avfärdats för att vara onormalt. Gör inte så, det är inte normalt. Konsekvensen blir att sexupplysare måste svara på frågan är jag normal. I vems intresse undrar jag. Den typiska sexupplysaren försöker förmedla bilden att du inte måste följa normer slaviskt och även uppmuntra ungdomar till att tänka själva. Uppenbarligen går det inte hem.
När sexupplysare får in frågor från unga män som undrar om de kan genomföra ett samlag med sin medelstora kuk får de svaret "klart du duger grabben, du är helt normal, du ligger inom det spann där 75% av män ligger".
I vissa fall ska vi alltså prata om vad som är normalt. Någonstans här uppstår förvirring. Det finns en poäng med att ge sådana svar, om jag till exempel går och inbillar mig att min huvudform skiljer sig från mängden kan det vara bra att någon talar om att den inte gör det, men då är det snarare en fråga om jag har rätt eller fel. De här männen frågar inte om deras könsorgan är defekta utan om de duger i sexuella sammanhang.
Onormal underbar kuk
Det har blivit vanligare att sexupplysare svarar att storleken spelar viss roll med tillägget att personlighet och andra egenskaper i slutändan avgör om en person är lämplig att ha sex med. Det blir löjligt att påstå någonting annat när undersökning efter undersökning säger samma sak. Det borde vara en helt oproblematisk sak att säga, men det är det inte. Många män läser in någonting helt annat och därför fegar man ur för att inte såra någon.
Frågan är vilken typ av svar de unga männen vill ha för det är inte alls givet att de vill höra att deras kuk är en kuk i mängden. Vill du höra att du är en medelmåtta vem som helst eller att du är bra och duger precis som du är?
Svenska bloggar om sexupplysare, normer, normalt, normalt beteende, kukar, onormalt
Vad som är normalt är inte bara en fråga om vad en majoritet ägnar sig åt, normalt har blivit ett annat ord för friskt beteende. Vi säger inte att det är normalt att trosor blir blodiga under mensen då vi sällan använder ordet normalt om det vi anser är negativt. I historieböckerna står det inte skrivet att barnaga en gång i tiden var ett helt normalt beteende trots att det var ett vanligt förekommande fenomen.
Jag vet inte hur många gånger jag varit med om att någonting avfärdats för att vara onormalt. Gör inte så, det är inte normalt. Konsekvensen blir att sexupplysare måste svara på frågan är jag normal. I vems intresse undrar jag. Den typiska sexupplysaren försöker förmedla bilden att du inte måste följa normer slaviskt och även uppmuntra ungdomar till att tänka själva. Uppenbarligen går det inte hem.
När sexupplysare får in frågor från unga män som undrar om de kan genomföra ett samlag med sin medelstora kuk får de svaret "klart du duger grabben, du är helt normal, du ligger inom det spann där 75% av män ligger".
I vissa fall ska vi alltså prata om vad som är normalt. Någonstans här uppstår förvirring. Det finns en poäng med att ge sådana svar, om jag till exempel går och inbillar mig att min huvudform skiljer sig från mängden kan det vara bra att någon talar om att den inte gör det, men då är det snarare en fråga om jag har rätt eller fel. De här männen frågar inte om deras könsorgan är defekta utan om de duger i sexuella sammanhang.
Onormal underbar kuk
Frågan är vilken typ av svar de unga männen vill ha för det är inte alls givet att de vill höra att deras kuk är en kuk i mängden. Vill du höra att du är en medelmåtta vem som helst eller att du är bra och duger precis som du är?
Svenska bloggar om sexupplysare, normer, normalt, normalt beteende, kukar, onormalt
Mansbloggar kommenteras av dårar
Det blir vanligare med män i bloggosfären som driver mansfrågor och för några veckor sedan kom boken Pittstim. Jag ser verkligen poänger i att män i grupp diskuterar de frågor där de känner sig ojämställt behandlade av samhället. På ytan låter det bra, de vill verka för jämställdhet, men det jag läst av personerna som ställer sig bakom den sanna och äkta jämställdheten är ingenting som imponerar på mig. Resonemangen är fulla av konstiga slutsatser.
"Vad hade hänt om personen varit av det manliga könet?"
"Att överhuvudtaget en man offentligt fick säga någonting som inte var godkänt på förhand av feministiska intelligentian får betraktas som ett steg framåt oavsett vad han sade"
Har du tänkt vad det är för personer som dras till och uppmuntrar dessa tankegångar?
Som feminist förväntas du ta avstånd från vad den dumma grå massan kallar rabiata feminister, vilket feminister också gör hela tiden. Jag vill mena att vi nästan nått en punkt där feminister lägger mer tid på att ursäkta sig själva, för att de tillhör en samhällsrörelse som förknippas med extrema åsikter, än de förändringar de vill driva igenom.
Jag är inte alls bekväm med detta och det borde inte heller antifeministerna vara som ofta kallar sig individualistister. Som individualist blir det ohållbart att dra slutsatsen att alla kvinnor ljuger om våldtäkt, för att du känner till någon som gjort det, vilket du kan läsa mellan raderna bland kommentarerna hos "mansbloggarna".
"När jag läser i tidningen om våldtäkts-anmälningar, helt utan bevis och helt utan vittnen, så är min första tanke stor skepsis. Jag tänker att nu är det en kvinna i behov av pengar, eller en kvinna som vill hämnas mot en man. Anledningen till att jag tänker så, är inte misstro mot kvinnor generellt, utan att det finns vissa kvinnor som missbrukar rätts-systemet utan dåligt samvete. Jag är knappast ensam om att tänka på det sättet. Jag tror många gör det, men utan att säga något"
Det är grönt för att klumpa ihop när man vill beskylla feminister och kvinnor, men annars är det alltid individen som spelar roll. Hur tänker ni, får ni inte huvudvärk?
Jag tänker inte kräva att någon tar avstånd från de som kommenterar, men det vore onekligen skönt. Innan det händer tänker då inte jag likt Pär Ström påstå att vi kommit långt i den svenska genusdebatten. Ja, mansbloggarna kommenteras av dårar, lägg märke till offermentaliteten, konspirationsteorierna och det rättshaveristiska språket och du är på god väg.
Svenska bloggar om antifeminism, mansbloggar, jämställdhet,
"Vad hade hänt om personen varit av det manliga könet?"
"Att överhuvudtaget en man offentligt fick säga någonting som inte var godkänt på förhand av feministiska intelligentian får betraktas som ett steg framåt oavsett vad han sade"
Har du tänkt vad det är för personer som dras till och uppmuntrar dessa tankegångar?
Som feminist förväntas du ta avstånd från vad den dumma grå massan kallar rabiata feminister, vilket feminister också gör hela tiden. Jag vill mena att vi nästan nått en punkt där feminister lägger mer tid på att ursäkta sig själva, för att de tillhör en samhällsrörelse som förknippas med extrema åsikter, än de förändringar de vill driva igenom.
Jag är inte alls bekväm med detta och det borde inte heller antifeministerna vara som ofta kallar sig individualistister. Som individualist blir det ohållbart att dra slutsatsen att alla kvinnor ljuger om våldtäkt, för att du känner till någon som gjort det, vilket du kan läsa mellan raderna bland kommentarerna hos "mansbloggarna".
"När jag läser i tidningen om våldtäkts-anmälningar, helt utan bevis och helt utan vittnen, så är min första tanke stor skepsis. Jag tänker att nu är det en kvinna i behov av pengar, eller en kvinna som vill hämnas mot en man. Anledningen till att jag tänker så, är inte misstro mot kvinnor generellt, utan att det finns vissa kvinnor som missbrukar rätts-systemet utan dåligt samvete. Jag är knappast ensam om att tänka på det sättet. Jag tror många gör det, men utan att säga något"
Det är grönt för att klumpa ihop när man vill beskylla feminister och kvinnor, men annars är det alltid individen som spelar roll. Hur tänker ni, får ni inte huvudvärk?
Jag tänker inte kräva att någon tar avstånd från de som kommenterar, men det vore onekligen skönt. Innan det händer tänker då inte jag likt Pär Ström påstå att vi kommit långt i den svenska genusdebatten. Ja, mansbloggarna kommenteras av dårar, lägg märke till offermentaliteten, konspirationsteorierna och det rättshaveristiska språket och du är på god väg.
Svenska bloggar om antifeminism, mansbloggar, jämställdhet,
Ålder viktigare än fri vilja
Det var i december förra året som mannen hade samlag med en 14-årig flicka. Själv, hävdar han, visste han inte om att flickan inte hade fyllt 15 år. Tingsrätten däremot, menade i sitt domslut i januari att mannen var medveten om flickans ålder. Men nu går hovrätten alltså på 20-åringens linje och han slipper därför såväl fängelse som att betala skadestånd på 35.000 kronor, skriver svt. Enligt denna artikel ljög den unga kvinnan om sin ålder.
Någonting är fel när vi är mer intresserad av offrens ålder, om förövaren visste om den och inte huruvida sexet var en frivillig handling. Kräver nuvarande lagstiftning att vi vet om personens ålder? Det vore helt orimligt. Det flyttar fokus från det som är relevant, nämligen samtycke och fri vilja.
Åldersrasismen är omfattande nog i dagsläget och hur illa blir det den dag vi förväntar oss att vi ska känna till varandras ålder? Jag vet inte hur många gånger jag suttit och diskuterat med en person och blivit helt ignorerad när min ålder kommit på tal. Från att ha varit en smart, rolig person att diskutera med är jag inte ens en person värdig nog att tala med.
En polis stannade mig och en berusad kompis och ville att jag skulle uppge hennes efternamn. Ingen aning, svarade jag. Hur gammal är hon frågande han och jag svarade samma sak. Han blev fly förbannad och började skrika. För honom var det helt otänkbart att jag inte visste.
Vuxna har ofta en jobb- eller föräldraidentitet, det har inte ungdomar i samma utsträckning. Det finns viktigare saker att lägga på minnet. Barn är verkligen förebilder i det avseendet, de som ännu inte lärt sig att vissa saker anses tabu.
Hädanefter ska du inte ta reda på om den du har sex med vill ha det för det är inte intressant med den nya våldtäktslagstiftningen. Som fjortonåring påstår du att du vill ha sex, men vuxenvärlden genomskådar dig. Barn ska vara barn, hur svårt kan det vara?
Svenska bloggar om samtycke, sex, frivillighet, våldtäkt, moralism
Någonting är fel när vi är mer intresserad av offrens ålder, om förövaren visste om den och inte huruvida sexet var en frivillig handling. Kräver nuvarande lagstiftning att vi vet om personens ålder? Det vore helt orimligt. Det flyttar fokus från det som är relevant, nämligen samtycke och fri vilja.
Åldersrasismen är omfattande nog i dagsläget och hur illa blir det den dag vi förväntar oss att vi ska känna till varandras ålder? Jag vet inte hur många gånger jag suttit och diskuterat med en person och blivit helt ignorerad när min ålder kommit på tal. Från att ha varit en smart, rolig person att diskutera med är jag inte ens en person värdig nog att tala med.
En polis stannade mig och en berusad kompis och ville att jag skulle uppge hennes efternamn. Ingen aning, svarade jag. Hur gammal är hon frågande han och jag svarade samma sak. Han blev fly förbannad och började skrika. För honom var det helt otänkbart att jag inte visste.
Vuxna har ofta en jobb- eller föräldraidentitet, det har inte ungdomar i samma utsträckning. Det finns viktigare saker att lägga på minnet. Barn är verkligen förebilder i det avseendet, de som ännu inte lärt sig att vissa saker anses tabu.
Hädanefter ska du inte ta reda på om den du har sex med vill ha det för det är inte intressant med den nya våldtäktslagstiftningen. Som fjortonåring påstår du att du vill ha sex, men vuxenvärlden genomskådar dig. Barn ska vara barn, hur svårt kan det vara?
Svenska bloggar om samtycke, sex, frivillighet, våldtäkt, moralism
Alla vinner på jämställdhet
Personer från så väl feministiskt som antifeministisk håll menar att så är fallet. Antifeminister vill i regel göra gällande att vi idag lever i ett jämställt samhälle, alternativt att det är männen och inte kvinnorna som är förtryckta.
Det framställs som så självklart att alla vinner på jämställdhet. Om ens analys säger att en grupp är underordnad en annan grupp vinner rimligen inte den överordnade gruppen på att förlora delar av sin makt och sitt inflytande?
Att alla vinner på jämställdhet förutsätter att du har en viss moral. På pappret är alla för jämställdhet, men när förslag i jämställdhetens tecken placeras på dagordningen heter det ofta gärna jämställdhet, men det får inte går för långt. Hur skulle det se ut om [valfritt svammel]...?
För att den överordnade gruppen ska vinna kräver det väl att det ligger i deras intresse att alla har samma möjligheter? I jämställda Sverige kan du inte utgå från att alla vill ha det jämställt. Inte när det ställer krav på individen att lägga om sina prioriteringar.
Har vid flera tillfällen diskuterat vem som vinner på jämställdhet förutom de underordnade. Alla exempel jag kan komma på är beroende av den överordnades moral. Efter många om och män har en manlig vän och feminist sagt en tankvärd sak: du får lite bättre samvete. Det samvete du har att vinna grundar sig i sin tur i att du känner någon slags (kollektiv?) skuld.
Jag minns när två personer som sysslade med mångfaldsutveckling i Sundsvall på heltid föreläste för elever på olika skolor om mångfald på arbetsmarknaden. Mannen som föresläste menade att alla hade att vinna på mångfald på arbetsplatsen och för honom var det så nära objektiv sanning du kan komma. Ökad effektivitet var ett av argumenten för mångfald, enligt en undersökning framtagen av ett annat företag som också ägnade sig åt dessa frågor.
Är uttalandet om att alla vinner på jämställdhet också menat att vara objektivt? Jag är inte alls säker på att jag förstår resonemanget och att det är en taktisk sak att säga.
Svenska bloggar om jämställdhet, feminism, antifeminism, jämlikhet, orättvisa
Det framställs som så självklart att alla vinner på jämställdhet. Om ens analys säger att en grupp är underordnad en annan grupp vinner rimligen inte den överordnade gruppen på att förlora delar av sin makt och sitt inflytande?
Att alla vinner på jämställdhet förutsätter att du har en viss moral. På pappret är alla för jämställdhet, men när förslag i jämställdhetens tecken placeras på dagordningen heter det ofta gärna jämställdhet, men det får inte går för långt. Hur skulle det se ut om [valfritt svammel]...?
För att den överordnade gruppen ska vinna kräver det väl att det ligger i deras intresse att alla har samma möjligheter? I jämställda Sverige kan du inte utgå från att alla vill ha det jämställt. Inte när det ställer krav på individen att lägga om sina prioriteringar.
Har vid flera tillfällen diskuterat vem som vinner på jämställdhet förutom de underordnade. Alla exempel jag kan komma på är beroende av den överordnades moral. Efter många om och män har en manlig vän och feminist sagt en tankvärd sak: du får lite bättre samvete. Det samvete du har att vinna grundar sig i sin tur i att du känner någon slags (kollektiv?) skuld.
Jag minns när två personer som sysslade med mångfaldsutveckling i Sundsvall på heltid föreläste för elever på olika skolor om mångfald på arbetsmarknaden. Mannen som föresläste menade att alla hade att vinna på mångfald på arbetsplatsen och för honom var det så nära objektiv sanning du kan komma. Ökad effektivitet var ett av argumenten för mångfald, enligt en undersökning framtagen av ett annat företag som också ägnade sig åt dessa frågor.
Är uttalandet om att alla vinner på jämställdhet också menat att vara objektivt? Jag är inte alls säker på att jag förstår resonemanget och att det är en taktisk sak att säga.
Svenska bloggar om jämställdhet, feminism, antifeminism, jämlikhet, orättvisa
Farliga bloggare i farliga Stockholm
Det fria ordet är gratis och var och varannan du träffar på privatfester och i liknande miljöer har en blogg. Du känner inte alltid personerna men ofta är du väl medveten om vilka frågor de brinner för och om deras banner (om de har någon) är rosa eller består av bröst och feministsymboler.
Under hela min uppväxt har jag blivit matad med historier om farliga Stockholm, överhuvudtaget ska du akta dig för de större städerna. Om du av någon anledning måste besöka dem se för guds skull till att inte röra dig utomhus kvälls- och nattetid. Personer du aldrig träffat, men pratat med över nätet ska du inte träffa. Det kan vara farligt. Detta har dock alltid varit en allmän uppmaning från vuxet håll. Att lyssna på en person som är rädd för allt och alla gör det omöjligt för mig att urskilja vad som är tänkvärt och vad som är ren nonsens. Någonstans där brukar jag ge upp.
Det flesta okända jag träffat har varit i politiska sammanhang. Har du en idé om att du inte kan träffa personer du aldrig träffat tidigare men diskuterat med via e-post i veckor blir det ganska svårt att träffa nya personer. För det mesta är det ganska lätt att avgöra vilka du kan träffa och känner du det minsta tvivel bör du nog låta bli. Du behöver inte sortera bland personer på samma sätt om du ska på ett politiskt möte då du som regel träffar flera personer åt gången.
Jag har blivit erbjuden sovplats vid flera tillfällen (ja, man erbjuder sovplats åt aktivister och hoppas på att andra gör detsamma vid något annat tillfälle i någon annan stad) och tackat både ja och nej. Det är ingenting konstigt med det eller farligt heller för den delen. Livet blir omöjligt om du går omkring och rädd för alla dina medmänniskor. Givetvis bör du inte utsätta dig för onödiga risker, men tro inte att onödiga risker är synonymt med att gå utanför dörren eller att konversera med okända. Den dag jag inte sätter en fot utanför dörren har jag erkänt att det är mitt ansvar att inte bli utsatt för obehagligheter, det är det inte och med den insikten är det svårt att se sig själv som ett offer.
Nu ska jag strax gå och lägga mig i min hopplöst ofarliga säng helt ensam. Det suger.
Svenska bloggar om bloggar, bloggare, stockholm
Under hela min uppväxt har jag blivit matad med historier om farliga Stockholm, överhuvudtaget ska du akta dig för de större städerna. Om du av någon anledning måste besöka dem se för guds skull till att inte röra dig utomhus kvälls- och nattetid. Personer du aldrig träffat, men pratat med över nätet ska du inte träffa. Det kan vara farligt. Detta har dock alltid varit en allmän uppmaning från vuxet håll. Att lyssna på en person som är rädd för allt och alla gör det omöjligt för mig att urskilja vad som är tänkvärt och vad som är ren nonsens. Någonstans där brukar jag ge upp.
Det flesta okända jag träffat har varit i politiska sammanhang. Har du en idé om att du inte kan träffa personer du aldrig träffat tidigare men diskuterat med via e-post i veckor blir det ganska svårt att träffa nya personer. För det mesta är det ganska lätt att avgöra vilka du kan träffa och känner du det minsta tvivel bör du nog låta bli. Du behöver inte sortera bland personer på samma sätt om du ska på ett politiskt möte då du som regel träffar flera personer åt gången.
Jag har blivit erbjuden sovplats vid flera tillfällen (ja, man erbjuder sovplats åt aktivister och hoppas på att andra gör detsamma vid något annat tillfälle i någon annan stad) och tackat både ja och nej. Det är ingenting konstigt med det eller farligt heller för den delen. Livet blir omöjligt om du går omkring och rädd för alla dina medmänniskor. Givetvis bör du inte utsätta dig för onödiga risker, men tro inte att onödiga risker är synonymt med att gå utanför dörren eller att konversera med okända. Den dag jag inte sätter en fot utanför dörren har jag erkänt att det är mitt ansvar att inte bli utsatt för obehagligheter, det är det inte och med den insikten är det svårt att se sig själv som ett offer.
Nu ska jag strax gå och lägga mig i min hopplöst ofarliga säng helt ensam. Det suger.
Svenska bloggar om bloggar, bloggare, stockholm
Tänker inte försvara mig
En jämnårig kvinna började berätta om en 32-årig pedofil och genast fick jag dåliga vibbar. Mannen raggade på 14-åringar och jag skrattade till sa du pedofil? Ja, sa hon och tittade frågande på mig. Äckligt upprepade hon vid flera tillfällen och vad som gjorde det hela ännu mer äcklig var det faktum att mannen har ett tioårigt barn.
Kvinnan började fråga mig om jag var kär. Jag tyckte situationen var obehaglig för indirekt hade hon sagt att jag är äcklig. Hon vet inte att de jag hänger med och har sex med brukar vara åtminstone fem, tio år äldre. Hon räknar väl kallt med att jag bara hänger med jämnåriga och aldrig skulle fundera i termer av att ha sex med en trettioåring.
Ännu mer obehagligt blev det när hon berättade att 32-åringen raggade på henne och att hon hade utnyttjat hans generositet. En kväll när hon skulle på fest ville han vara snäll så han frågade om hon ville ha med några cider till festen hon skulle på. Gratis är gott tänkte hon och gick hem till honom för att hämta en systemkasse med tio cider, ”det är jättemycket pengar” sa hon och tittade glatt på mig. Mmmm, nickade jag och tänkte är det inte värre att utnyttja en persons generositet än att attraheras av yngre personer. Jag började fråga mig själv vad som är äckligt och vi sa ingenting mer till varandra.
Relationer med stor åldersskillnad brukar ibland försvaras med att bägge kan dra nytta av varandra på ett ojuste vis. Det är ingen åldersfråga, titta bara på barns relation till sina föräldrar. Barn tjatar (om ens det) och får sin vilja igenom på någon annans bekostnad. Det är inget bra försvar - den här relationen är jämställd för att båda kan utnyttja varandra. Jag brukar fråga mig vad jag har att försvara när ingen försvarar sina jämnåriga relationer.
Har skrivit tidigare att vi kräver mer av en relation där åldersskillnaden är stor. Den trettioåring som hänger med mig kan inte ursäkta sig med att jag är snygg och i rätt ålder. Det är någonting som inte står rätt till om han tänder på mig och vill umgås med mig. En artonåring skulle däremot komma undan med det, kanske är han lite ytligare än vad som anses rimligt men det sätter inte hinder för honom.
En dag hoppas jag att vi kan tänka bortom begränsande normer och fråga oss själva vad som får oss att må bra. Ingen annan än jag själv kan tala om för mig hur jag ska leva mitt liv. Lever jag efter någon annans ideal kommer det endast leda till att jag blir olycklig. Tyvärr kommer det nog alltid finnas personer som tror sig veta bättre och personer som olyckligt nog tar åt sig av kritiken och formar sitt liv utifrån vad som är bäst för någon annan, men jag är helt övertygad om att de kommer vara färre om vi ifrågasätter normer, inte minst de som anses självklara - de farligaste av dem alla. När någonting är så självklart att de inte behöver diskuteras finns det verkligen skäl att problematisera. Det är åtminstone min erfarenhet.
Fortfarande förstår jag inte vad problemet med att en 32-åring vill umgås med en 14-åring är. Mitt stora problem är väl att jag ser dem som individer och inte representanter för en viss åldersgrupp.
Svenska bloggar om ålderskillnad, normer, hysteri, sex
Kvinnan började fråga mig om jag var kär. Jag tyckte situationen var obehaglig för indirekt hade hon sagt att jag är äcklig. Hon vet inte att de jag hänger med och har sex med brukar vara åtminstone fem, tio år äldre. Hon räknar väl kallt med att jag bara hänger med jämnåriga och aldrig skulle fundera i termer av att ha sex med en trettioåring.
Ännu mer obehagligt blev det när hon berättade att 32-åringen raggade på henne och att hon hade utnyttjat hans generositet. En kväll när hon skulle på fest ville han vara snäll så han frågade om hon ville ha med några cider till festen hon skulle på. Gratis är gott tänkte hon och gick hem till honom för att hämta en systemkasse med tio cider, ”det är jättemycket pengar” sa hon och tittade glatt på mig. Mmmm, nickade jag och tänkte är det inte värre att utnyttja en persons generositet än att attraheras av yngre personer. Jag började fråga mig själv vad som är äckligt och vi sa ingenting mer till varandra.
Relationer med stor åldersskillnad brukar ibland försvaras med att bägge kan dra nytta av varandra på ett ojuste vis. Det är ingen åldersfråga, titta bara på barns relation till sina föräldrar. Barn tjatar (om ens det) och får sin vilja igenom på någon annans bekostnad. Det är inget bra försvar - den här relationen är jämställd för att båda kan utnyttja varandra. Jag brukar fråga mig vad jag har att försvara när ingen försvarar sina jämnåriga relationer.
Har skrivit tidigare att vi kräver mer av en relation där åldersskillnaden är stor. Den trettioåring som hänger med mig kan inte ursäkta sig med att jag är snygg och i rätt ålder. Det är någonting som inte står rätt till om han tänder på mig och vill umgås med mig. En artonåring skulle däremot komma undan med det, kanske är han lite ytligare än vad som anses rimligt men det sätter inte hinder för honom.
En dag hoppas jag att vi kan tänka bortom begränsande normer och fråga oss själva vad som får oss att må bra. Ingen annan än jag själv kan tala om för mig hur jag ska leva mitt liv. Lever jag efter någon annans ideal kommer det endast leda till att jag blir olycklig. Tyvärr kommer det nog alltid finnas personer som tror sig veta bättre och personer som olyckligt nog tar åt sig av kritiken och formar sitt liv utifrån vad som är bäst för någon annan, men jag är helt övertygad om att de kommer vara färre om vi ifrågasätter normer, inte minst de som anses självklara - de farligaste av dem alla. När någonting är så självklart att de inte behöver diskuteras finns det verkligen skäl att problematisera. Det är åtminstone min erfarenhet.
Fortfarande förstår jag inte vad problemet med att en 32-åring vill umgås med en 14-åring är. Mitt stora problem är väl att jag ser dem som individer och inte representanter för en viss åldersgrupp.
Svenska bloggar om ålderskillnad, normer, hysteri, sex
För husfridens och enkelhetens skull
Tänk er att två personer bor tillsammans och har ett mer eller mindre öppet förhållande. Tänk dig att du är i den situationen. Skulle du i den situationen tillåta din partner att ha sex med andra inom husets väggar? Jag svarar tveklöst ja på den frågan även om jag nog skulle föredra att ha sex med andra hos någon annan. Av flera skäl, det främsta att jag är beroende av en privat sfär. Det spelar ingen roll om det jag ägnar mig åt inte kan komma att användas emot mig. Oavsett om mitt mjöl är rent eller smutsigt är det likt förbannat min ensak vad jag gör under min vakna tid.
Detta faktum förändrar inte min syn på saken. Jag vill jag ha den möjligheten för hur öppen är en relation om jag saknar den? Det är inte alltid det går att ha sex hos någon annan, inte när du får besök från en person som inte bor i samma stad. Att vara utelämnad till en cafétoalett är inget som lockar mig.
Det viktigaste för mig inom en öppen relation är att du gör det enkelt för din partner. Enkelt att träffa andra. Detta gör du inte genom att boka upp honom eller henne i flera veckor framöver eller genom att ringa varje minut. Om dina syften är goda hör inte nödvändigtvis dit, det är hur dina handlingar upplevs som spelar roll.
Att polygama har olika regler är nog ingen nyhet och det kan man tycka lite olika om. Hur öppen är en relation som har vissa begränsningar (Röd Libertarian skriver mer om obegränsade förhållanden) kan man fråga sig, svaret är mer öppen än den relation som bygger på begränsningar som försvaras med att ingen har mer frihet än den andra.
Jag köper inte argumentet att det blir enklare om man inte tillåter sex med andra inom husets väggar. Varför ska gränsen dras vid just sex och blir det verkligen enklare? Enklare för den som är svartsjuk och inte kan hantera sina känslor men knappast enklare för den som inte bara vill teoretisera utan även praktisera.
Även om det skulle vara enklare är det fortfarande ett ohållbart argument. Jag tvivlar inte alls på att det är enklare att ha sex med andra i de andras hem, framförallt om du har barn som vant sig vid att du under hela deras uppväxt levt monogamt . Att det skulle vara jobbigt att förklara för sina barn varför en okänd man käkar frukost hemma hos er i en lånad morgonrock tänker jag inte ifrågasätta. Men varför gå den enkla vägen? Den inställningen är som gjord för att du ska bli olycklig. Jag kan inte se att du blir någonting annat om du aldrig vågar ifrågasätta normer genom ditt sätt att agera.
Min mor hade relationen i fokus (du måste läsa kommentarerna till detta inlägg för att förstå), för husfridens skull och då menade hon för relationens skull. En person som aldrig levt annat än monogamt har svårt att se att svartsjuka inte skulle vara en given konsekvens av att "folk kommer och går".
Att det i de flesta fall är lättare att ställa krav på andra än att konfrontera de egna värderingarna blir extra tydligt när jag säger att jag inte vill leva monogamt och någon svarar att hon eller han själv inte skulle klara av att leva i en öppen relation på grund av sin obotliga svartsjuka. Den inställningen i sig är ett misslyckande. Polygama är inte perfekta och att påstå att polygama aldrig är svartsjuka har nog skadat "rörelsen" mer än något annat. Den person som fått lära sig att det är så och försöker göra upp med sina värderingar ger troligen upp när personen inser att han eller hon fortfarande blir svartsjuk.
Allting sker inte över en natt. Min inställning är att jag måste lära mig att handskas med mina känslor, jag kan inte lägga det ansvaret hos någon annan. Det är nog den största skillnaden mellan att vara polygam och monogam - var du lägger ansvaret. Som monogam är risken större att du vet vilka områden du behärskar och stannar där av ren egoism. För enkelhetens skull. Det är dumt att ta sig vatten över huvudet men att ha inställningen att det inte går att förändras är garantin för att det inte går. I samma sekund du säger det har du bestämt dig för att inte försöka.
Det är nog hundra gånger enklare att säga upp sin frihet för att någon ska göra samma sak, men det säger ingenting om det är positivt eller negativt. Att skjuta undan problemen är bara en kortsiktig lösning. För att citera en vän som brukar dra det arabiska talesättet Om en granne kommer till dig och säger att berget har flyttat på sig under natten så kan du tro honom, men om han säger att han har förändrats ska du inte tro honom. Det ligger mycket i det tråkigt nog.
Svenska bloggar om poly, polygami, monogami, mononormen, förhållande, sex, kärlek, relationer, öppenhet
Detta faktum förändrar inte min syn på saken. Jag vill jag ha den möjligheten för hur öppen är en relation om jag saknar den? Det är inte alltid det går att ha sex hos någon annan, inte när du får besök från en person som inte bor i samma stad. Att vara utelämnad till en cafétoalett är inget som lockar mig.
Det viktigaste för mig inom en öppen relation är att du gör det enkelt för din partner. Enkelt att träffa andra. Detta gör du inte genom att boka upp honom eller henne i flera veckor framöver eller genom att ringa varje minut. Om dina syften är goda hör inte nödvändigtvis dit, det är hur dina handlingar upplevs som spelar roll.
Att polygama har olika regler är nog ingen nyhet och det kan man tycka lite olika om. Hur öppen är en relation som har vissa begränsningar (Röd Libertarian skriver mer om obegränsade förhållanden) kan man fråga sig, svaret är mer öppen än den relation som bygger på begränsningar som försvaras med att ingen har mer frihet än den andra.
Jag köper inte argumentet att det blir enklare om man inte tillåter sex med andra inom husets väggar. Varför ska gränsen dras vid just sex och blir det verkligen enklare? Enklare för den som är svartsjuk och inte kan hantera sina känslor men knappast enklare för den som inte bara vill teoretisera utan även praktisera.
Även om det skulle vara enklare är det fortfarande ett ohållbart argument. Jag tvivlar inte alls på att det är enklare att ha sex med andra i de andras hem, framförallt om du har barn som vant sig vid att du under hela deras uppväxt levt monogamt . Att det skulle vara jobbigt att förklara för sina barn varför en okänd man käkar frukost hemma hos er i en lånad morgonrock tänker jag inte ifrågasätta. Men varför gå den enkla vägen? Den inställningen är som gjord för att du ska bli olycklig. Jag kan inte se att du blir någonting annat om du aldrig vågar ifrågasätta normer genom ditt sätt att agera.
Min mor hade relationen i fokus (du måste läsa kommentarerna till detta inlägg för att förstå), för husfridens skull och då menade hon för relationens skull. En person som aldrig levt annat än monogamt har svårt att se att svartsjuka inte skulle vara en given konsekvens av att "folk kommer och går".
Att det i de flesta fall är lättare att ställa krav på andra än att konfrontera de egna värderingarna blir extra tydligt när jag säger att jag inte vill leva monogamt och någon svarar att hon eller han själv inte skulle klara av att leva i en öppen relation på grund av sin obotliga svartsjuka. Den inställningen i sig är ett misslyckande. Polygama är inte perfekta och att påstå att polygama aldrig är svartsjuka har nog skadat "rörelsen" mer än något annat. Den person som fått lära sig att det är så och försöker göra upp med sina värderingar ger troligen upp när personen inser att han eller hon fortfarande blir svartsjuk.
Allting sker inte över en natt. Min inställning är att jag måste lära mig att handskas med mina känslor, jag kan inte lägga det ansvaret hos någon annan. Det är nog den största skillnaden mellan att vara polygam och monogam - var du lägger ansvaret. Som monogam är risken större att du vet vilka områden du behärskar och stannar där av ren egoism. För enkelhetens skull. Det är dumt att ta sig vatten över huvudet men att ha inställningen att det inte går att förändras är garantin för att det inte går. I samma sekund du säger det har du bestämt dig för att inte försöka.
Det är nog hundra gånger enklare att säga upp sin frihet för att någon ska göra samma sak, men det säger ingenting om det är positivt eller negativt. Att skjuta undan problemen är bara en kortsiktig lösning. För att citera en vän som brukar dra det arabiska talesättet Om en granne kommer till dig och säger att berget har flyttat på sig under natten så kan du tro honom, men om han säger att han har förändrats ska du inte tro honom. Det ligger mycket i det tråkigt nog.
Svenska bloggar om poly, polygami, monogami, mononormen, förhållande, sex, kärlek, relationer, öppenhet
Vänner som du inte vill ha sex med
Finns det någon man du är vän med som du inte vill ha sex med? Den frågan fick jag tidigare idag av en släkting som jag inte tänker hänga ut. Jag funderade en kort stund och fick ur mig att jag har några manliga vänner jag inte vill eller aldrig funderat i termer av att ha sex med.
Den ena personen var jag ett kort tag attraherad av, men attraktionen dog när han sa de där orden som han alltid säger till kvinnor han vill kramas med för första, andra eller tredje gången. Att han tycker det är viktigt att sin flickvän inte har sex med någon annan hindrar inte honom från att ragga på andra så fort han är på besök i en annan stad utan henne. Jag har stora problem med sådana människor och vill inte ge dem några "fördelar".
En annan manlig vän som jag aldrig haft sex med bor långt härifrån, enligt en person jag är vagt bekant med är han helt fantastisk i sängen. Det har funnits tillfällen då vi skulle ha kunnat haft sex. Vi har sovit ihop, men jag har aldrig haft något sexuellt intresse av honom. Lite tråkigt om jag ska vara ärlig.
Jag har en annan vän som inte heller bor i Sundsvall som jag sjukt gärna skulle ha sex med. Han är poly, han gillar naket och är enligt sig själv duktig på att säga ja till sex. Det har aldrig funnits något bra tillfälle att ha sex och de få gånger vi träffas är jag blyg och socialt segstartad.
Om jag funderar längre kan jag nog komma på några fler manliga vänner och bekanta som jag skulle vilja ha sex med. Jag har några som är bra kramkompisar, men som jag aldrig funderat på att gå längre med.
Har man sex i början av umgänget brukar det flyta på, väntar du i flera månader blir det en det-är-vi-som-är-vänner-men-aldrig-haft-sex-relation. Himla tråkigt för jag förstår verkligen inte varför jag ska spendera timmar med en person vid middagsbordet, i biosalongen, på ett café, på en fest, men dra gränsen vid sex. Tänk vilka bra och snälla personer jag går miste på grund av min tråkiga, ologiska uppdelning som sker i mitt huvud.
Svenska bloggar om sex, poly, sex med vänner, knulla runt
Den ena personen var jag ett kort tag attraherad av, men attraktionen dog när han sa de där orden som han alltid säger till kvinnor han vill kramas med för första, andra eller tredje gången. Att han tycker det är viktigt att sin flickvän inte har sex med någon annan hindrar inte honom från att ragga på andra så fort han är på besök i en annan stad utan henne. Jag har stora problem med sådana människor och vill inte ge dem några "fördelar".
En annan manlig vän som jag aldrig haft sex med bor långt härifrån, enligt en person jag är vagt bekant med är han helt fantastisk i sängen. Det har funnits tillfällen då vi skulle ha kunnat haft sex. Vi har sovit ihop, men jag har aldrig haft något sexuellt intresse av honom. Lite tråkigt om jag ska vara ärlig.
Jag har en annan vän som inte heller bor i Sundsvall som jag sjukt gärna skulle ha sex med. Han är poly, han gillar naket och är enligt sig själv duktig på att säga ja till sex. Det har aldrig funnits något bra tillfälle att ha sex och de få gånger vi träffas är jag blyg och socialt segstartad.
Om jag funderar längre kan jag nog komma på några fler manliga vänner och bekanta som jag skulle vilja ha sex med. Jag har några som är bra kramkompisar, men som jag aldrig funderat på att gå längre med.
Har man sex i början av umgänget brukar det flyta på, väntar du i flera månader blir det en det-är-vi-som-är-vänner-men-aldrig-haft-sex-relation. Himla tråkigt för jag förstår verkligen inte varför jag ska spendera timmar med en person vid middagsbordet, i biosalongen, på ett café, på en fest, men dra gränsen vid sex. Tänk vilka bra och snälla personer jag går miste på grund av min tråkiga, ologiska uppdelning som sker i mitt huvud.
Svenska bloggar om sex, poly, sex med vänner, knulla runt
Sugvecka utan sex
Min dammsamlande dildo kom till användning idag. Sedan jag köpte den i Riga när jag var fjorton har jag som mest brukat den ett trettiotal gånger. Den här veckan har jag lekt med den tre gånger, lika många gånger som den brukar bli använd under ett kvartal.
När mitt sexliv flyter på bra, när jag har sex dagligen är det lättare att förstå varför den bara ligger i skrivbordslådan till ingen nytta. I somras blev det mycket mindre sex än vanligt och varje gång jag tog fram den kändes det som ett misslyckande. För hur jobbigt det än är och hur ofokuserad jag än blir av att vara sexuellt frustrerad är kukar trevligare än en hård 21 cm lång vibrator.
När jag saknar sex saknar jag inte att bli uppfylld av någonting stort och slutligen få orgasm. Jag saknar närheten och känslan av en annan människas nakna varma kropp bredvid min. Den tomheten kan aldrig en dildo fylla upp men den dämpar den sexuella frustrationen för stunden.
Idag var det inget misslyckande att onanera, jag tänkte inte på hur det hade varit med en riktig kuk. Jag har inte tänkt så de senaste dagarna för jag har varit väl medveten om att det inte blir något sex den här veckan. Inte sedan en vän (som är saknad) åkte bort. Imorgon ska det bli ändring på detta.
Läs Civilkurare mot porr! Anti-porr-Niklas har fått ett pris för att han har utvidgat begreppet arbetsmiljö.
Ni som har vägarna förbi Stockholm 20-23/10, sexdagarna
Svenska bloggar om onani, sex, porr, niklas svenlin
När mitt sexliv flyter på bra, när jag har sex dagligen är det lättare att förstå varför den bara ligger i skrivbordslådan till ingen nytta. I somras blev det mycket mindre sex än vanligt och varje gång jag tog fram den kändes det som ett misslyckande. För hur jobbigt det än är och hur ofokuserad jag än blir av att vara sexuellt frustrerad är kukar trevligare än en hård 21 cm lång vibrator.
När jag saknar sex saknar jag inte att bli uppfylld av någonting stort och slutligen få orgasm. Jag saknar närheten och känslan av en annan människas nakna varma kropp bredvid min. Den tomheten kan aldrig en dildo fylla upp men den dämpar den sexuella frustrationen för stunden.
Idag var det inget misslyckande att onanera, jag tänkte inte på hur det hade varit med en riktig kuk. Jag har inte tänkt så de senaste dagarna för jag har varit väl medveten om att det inte blir något sex den här veckan. Inte sedan en vän (som är saknad) åkte bort. Imorgon ska det bli ändring på detta.
Läs Civilkurare mot porr! Anti-porr-Niklas har fått ett pris för att han har utvidgat begreppet arbetsmiljö.
Ni som har vägarna förbi Stockholm 20-23/10, sexdagarna
Svenska bloggar om onani, sex, porr, niklas svenlin
Rosa band, blå band och bitterkukar
Marie kommenterar Kurrylins inlägg Killar, det finns ett blått band:
När rosa bandet var lite smånytt och blå bandet kanske inte fanns ännu, hörde jag män som frågade kvinnor som stödde rosa bandet varför det inte gjordes någonting för prostatacancern, den var ju "vaaanligare". Till slut svarade någon "gör det själv. Varför ska jag göra något åt cancer som drabbar dig, du vill ju inte göra något för cancer som drabbar mig?" På en mattelektion på högstadiet, runt 8 mars, blev jag och den andra tjejen i gruppen som kallade oss feminister rätt utfrågade av oförstående tonårskillar. "Varför finns det ingen internationella mansdagen va? Va? Det är ju orättvist!" (Som om det låg i våra händer att ändra eller instifta). Oavsett vad man tycker om internationella kvinnodagen så värmer ändå kommentaren matteläraren gav (man för övrigt): "Men räcker det inte med 364 dagar för män? Måste du ha den sista dagen också…?"
Känner igen det där, om män blir orättvist behandlade/far illa ska någon annan. Någon annan ska fixa band, någon annan ska belysa orättvisorna och någon annan ska helst komma på att de existerar så att någon annan inte behöver göra det. Kamma dig och gör någonting åt saken så gör jag någonting åt de problem som drabbar mig. Är vi överens? Bara ett tillägg: Om någon kommer på att de vill kämpa för min sak gnäll inte, fixa egna kompisar. Hallå?!
Svenska bloggar om Rosa bandet, blå bandet, bröstcancer, prostatacancer, jämställdhet, gnäll
När rosa bandet var lite smånytt och blå bandet kanske inte fanns ännu, hörde jag män som frågade kvinnor som stödde rosa bandet varför det inte gjordes någonting för prostatacancern, den var ju "vaaanligare". Till slut svarade någon "gör det själv. Varför ska jag göra något åt cancer som drabbar dig, du vill ju inte göra något för cancer som drabbar mig?" På en mattelektion på högstadiet, runt 8 mars, blev jag och den andra tjejen i gruppen som kallade oss feminister rätt utfrågade av oförstående tonårskillar. "Varför finns det ingen internationella mansdagen va? Va? Det är ju orättvist!" (Som om det låg i våra händer att ändra eller instifta). Oavsett vad man tycker om internationella kvinnodagen så värmer ändå kommentaren matteläraren gav (man för övrigt): "Men räcker det inte med 364 dagar för män? Måste du ha den sista dagen också…?"
Känner igen det där, om män blir orättvist behandlade/far illa ska någon annan. Någon annan ska fixa band, någon annan ska belysa orättvisorna och någon annan ska helst komma på att de existerar så att någon annan inte behöver göra det. Kamma dig och gör någonting åt saken så gör jag någonting åt de problem som drabbar mig. Är vi överens? Bara ett tillägg: Om någon kommer på att de vill kämpa för min sak gnäll inte, fixa egna kompisar. Hallå?!
Svenska bloggar om Rosa bandet, blå bandet, bröstcancer, prostatacancer, jämställdhet, gnäll
Skönare sex med kondom?
Personen som undrar (på ungdomar.se) har träffat flera kvinnor som anser att sex är skönare med kondom och undrar om det finns män som delar den uppfattningen. Ni har säkert hört klyschan att knulla med kondom är som att äta kola med papper på. En man uttrycker sig så här "Den centrala skillnaden tycker jag inte är friktionen så mycket som helhetskänslan. För er tjejer som undrar är det ungefär som att diska med gummihandskar på, man känner att det är något varmt och fuktigt utanför, men det är bara något man anar. Friktionen dras ju givetvis ned också och tja, bara det faktum att kuken är inpackad i gummi är ju helt enkelt inte världens bästa grej".
En annan man: "Finns gör det säkert, men jag tycker inte det. Tjejer ser det kanske mer som en säkerhet och kan därför vara mer avslappnad och att det på så sätt blir skönare? Många killar ser det nog inte på samma sätt. Sex handlar mycket om att känna sig trygg, och gör man det så blir det ju också skönare"
Det ligger verkligen någonting i det. Förutom att mitt intresse av att ha sex med någon som vill riskera min hälsa är lika med noll kan jag inte slappna av under sådana omständigheter. Ännu mindre kan jag slappna av med män som vill tjata till sig sex utan kondom. Det är få personer jag varit med som accepterat kondom utan att leverera några motfrågor/motargument. Det dödar verkligen sexlusten, men sorterar man bort alla som beter sig på detta vis blir det tyvärr väldigt få män kvar att ha sex med (Obs! Detta är inte statistik - Jag utgår från mina egna erfarenheter).
Några män menar att skillnaden är liten eller ingen skillnad alls, andra att ombyte förnöjer. Min personliga åsikt är att kondom är helt OK vid penetrerande sex men meningslöst vid oralsex - tänk dig inplastad fläskfilé, det ser omysigt ut och det smakar intekuk gott. Nu är jag nyfiken på vad du anser om saken.
Svenska bloggar om kondom, sex, sexuell njutning
En annan man: "Finns gör det säkert, men jag tycker inte det. Tjejer ser det kanske mer som en säkerhet och kan därför vara mer avslappnad och att det på så sätt blir skönare? Många killar ser det nog inte på samma sätt. Sex handlar mycket om att känna sig trygg, och gör man det så blir det ju också skönare"
Det ligger verkligen någonting i det. Förutom att mitt intresse av att ha sex med någon som vill riskera min hälsa är lika med noll kan jag inte slappna av under sådana omständigheter. Ännu mindre kan jag slappna av med män som vill tjata till sig sex utan kondom. Det är få personer jag varit med som accepterat kondom utan att leverera några motfrågor/motargument. Det dödar verkligen sexlusten, men sorterar man bort alla som beter sig på detta vis blir det tyvärr väldigt få män kvar att ha sex med (Obs! Detta är inte statistik - Jag utgår från mina egna erfarenheter).
Några män menar att skillnaden är liten eller ingen skillnad alls, andra att ombyte förnöjer. Min personliga åsikt är att kondom är helt OK vid penetrerande sex men meningslöst vid oralsex - tänk dig inplastad fläskfilé, det ser omysigt ut och det smakar inte
Svenska bloggar om kondom, sex, sexuell njutning
Lyckligt ovetande
Arbetarens Kristina Lindquist, även känd som syrran, citerar författaren Lotta Elstad "Vad är ett skitjobb?" och bemöter Helen Pettersson (s) som vill uppvärdera skitjobben klockrent "Ett skitjobb slutar inte vara ett skitjobb för att vi kallar det något annat eller höjer dess 'status'. Ett skitjobb slutar vara ett skitjobb när det slutar vara underbetalt, prekärt och slitsamt"
Ett skitjobb som är mer än underbetalt är det jobb du utför i hemmet. Det slitsamma gratisarbetet som måste göras vare sig du vill eller inte. Det finns biologistiska feminister som slagit fast att kvinnan är vårdande och därmed är bra (bäst?) på att sköta hushållsarbetet. En ganska fin omskrivning för att kvinnan platsar vid spisen. Istället för att problematisera det faktum att hushållsarbetet i de flesta fall utförs av kvinnan vill de höja arbetets status. Hur de hamnat i feministrörelsen kan man verkligen fråga sig när det nog är få kvinnor som vill sköta hushållsarbetet helt själva.
Den som är oförmögen att uppvärdera sitt skitjobb kan alltid försöka rationalisera bort det jobbiga och hitta goda ursäkter. Om vi är lyckligare omedvetna är någonting jag funderat på länge och jag lutar mot att vi inte är det även om mindre begåvade personer nog känner till fler skrattroliga TV-serier. Jag kan inte rationalisera bort den gråa verkligheten, kortsiktigt kanske, men långsiktigt får jag stå och skämmas i skamvrån olycklig över att jag aldrig försökte förändra min situation.
"Om detta ska vara vår samtids feministiska kritik, då vill jag gråta" skriver Cecilia Verdinelli om Maria Svelands bok Bitterfittan. Efter att jag hade läst boken undrade jag vilket värde din kritik har om du inte gör någonting av den. Var är alla äkta bitterfittor? Svelands kritik har ett värde, kanske inte för hennes själv då hon helt kompromissat bort sina ideal, men hon har åtminstone fått igång ett samtal om kärnfamiljen och begränsade könsroller. Räcker det? Hur inspirerande är en bok när feministen tillika huvudrollen visar att kritiskt tänkande inte är ett skit värd om du helt saknar mod att förändra din situation och konfrontera dem som sabbar? Att kompromissa är att hitta en lösning som alla kan känna sig bekväma med. Att kompromissa med sig själv utan att få kakan smaka är lika poänglöst som att skriva under ett kontrakt du vet att du förlorar på.
Svenska bloggar om Kristina Lindquist, Cecilia Verdinelli, Maria Sveland, Bitterfittan,
Ett skitjobb som är mer än underbetalt är det jobb du utför i hemmet. Det slitsamma gratisarbetet som måste göras vare sig du vill eller inte. Det finns biologistiska feminister som slagit fast att kvinnan är vårdande och därmed är bra (bäst?) på att sköta hushållsarbetet. En ganska fin omskrivning för att kvinnan platsar vid spisen. Istället för att problematisera det faktum att hushållsarbetet i de flesta fall utförs av kvinnan vill de höja arbetets status. Hur de hamnat i feministrörelsen kan man verkligen fråga sig när det nog är få kvinnor som vill sköta hushållsarbetet helt själva.
Den som är oförmögen att uppvärdera sitt skitjobb kan alltid försöka rationalisera bort det jobbiga och hitta goda ursäkter. Om vi är lyckligare omedvetna är någonting jag funderat på länge och jag lutar mot att vi inte är det även om mindre begåvade personer nog känner till fler skrattroliga TV-serier. Jag kan inte rationalisera bort den gråa verkligheten, kortsiktigt kanske, men långsiktigt får jag stå och skämmas i skamvrån olycklig över att jag aldrig försökte förändra min situation.
"Om detta ska vara vår samtids feministiska kritik, då vill jag gråta" skriver Cecilia Verdinelli om Maria Svelands bok Bitterfittan. Efter att jag hade läst boken undrade jag vilket värde din kritik har om du inte gör någonting av den. Var är alla äkta bitterfittor? Svelands kritik har ett värde, kanske inte för hennes själv då hon helt kompromissat bort sina ideal, men hon har åtminstone fått igång ett samtal om kärnfamiljen och begränsade könsroller. Räcker det? Hur inspirerande är en bok när feministen tillika huvudrollen visar att kritiskt tänkande inte är ett skit värd om du helt saknar mod att förändra din situation och konfrontera dem som sabbar? Att kompromissa är att hitta en lösning som alla kan känna sig bekväma med. Att kompromissa med sig själv utan att få kakan smaka är lika poänglöst som att skriva under ett kontrakt du vet att du förlorar på.
Svenska bloggar om Kristina Lindquist, Cecilia Verdinelli, Maria Sveland, Bitterfittan,
Blogg hänger ut dömda brottslingar
För några dagar sedan skrev jag att det vore en dum idé att kartlägga och hänga ut sexualbrottslingar. Idag upptäckte jag ett privat initiativ. En svensk blogg publicerar domar och dömda brottslingars identiteter, några tillsammans med ansiktsbilder. Jag är kluven. Bloggaren skriver Varför skyddas dömda brottslingar av media? Varför publiceras inga domar där dessa brottslingar avslöjas? Har vi inte rätt att veta om vi har en dömd pedofil som granne? Så vitt jag kan se har de hittills endast hängt ut kändisar som Aftonbladet och Expressen haft veckolånga följetonger om - Anders Eklund, Tito Beltran, Alexandramannen (heter man något med -mannen eller -åringen har man "jobbat på" bra)
Detta för mina tankar till en man jag känner som våldtagit flera kvinnor då jag vet personer som funderat på att hänga ut honom. Om han fortfarande begår övergrepp låter jag vara osagt. Enligt en bekant har personer fyra anmälningar emot sig och jag har inte den blekaste om vad som hänt med dem. Det enda jag vet är att han flyttade för över ett år sedan och att han skulle bli pappa.
Det här är en person jag själv har tråkiga erfarenheter av. Vi har ingen kontakt längre av förklarliga skäl. När jag tänker på personen vill jag tveklöst hänga ut honom, inte för att straffa honom utan för att jag tror det vore sunt om kvinnor fick veta vad han går för.
På grund av egna erfarenheter kan jag aldrig tycka synd om honom eller tänka i banor som hur skulle hans liv påverkas om han hängdes ut?
Fina människor förlåter brukar jag säga. I hans fall finns det ingenting att förlåta, det finns inget värde i att förlåta personer som inte uppvisar uppriktig ånger. Det kan underlätta att lägga jobbiga minnen bakom sig om man förlåtit. I mitt fall är det inte "nödvändigt" då det är tre år sedan nu. Det är endast när jag tänker på det som mina minnen känns färska igen. Det är under sådana omständigheter jag tänker att jag vill hänga ut idioten.
Bara det att mannen som berättade för mig, att han har fyra anmälningar emot sig, är övertygad om att det är fyra kvinnor som vill sätta dit honom gör att jag blir ännu mer osäker på att om det vore bra att skriva ut personens namn. Hur tror du att det känns för mig? Om jag hade allting på film vore det enklare, men det har jag inte. Jag kan inte bevisa att det har hänt, jag kan bara hoppas på att människor tror mig. Det är en jobbig situation, jag kan själv vara skeptisk mot personer som lägger fram saker som inte går att kolla upp. Skillnaden är att jag aldrig tar ställning, vilket antifeminister brukar göra. Redan innan har de bestämt sig att kvinnor ljuger.
Jag vill inte ha en diskussion om att kvinnor ljuger. Min utgångspunkt är att alltid lita på människor som jag inte har något skäl att misstro. Jag tror enbart att det motsatta föder hat och inte leder till någonting konstruktivt. Det är uppenbart att män som tror att alla kvinnor ljuger inte vill skydda några män och att deras skräddarsydda kritik bottna i dålig kvinnosyn.
Jag är fortfarande kluven. Det är modiga kvinnor som vågar berätta om våldtäkt och förövare, men det är inte värt allt förakt du möts av om du gör det. Du blir bara dubbelt bestraffad. Min ovilja att berätta ger mig ständigt dåligt samvete. Jag mår inte dåligt längre av det som hänt, det som oroar mig är kvinnor som inte kan hantera ett övergrepp råkar illa ut. I slutändan är jag egoist i mängden som enbart vill skydda mig själv, för mig rör han aldrig igen.
Svenska bloggar om våldtäkt, sexuella övergrepp,
Detta för mina tankar till en man jag känner som våldtagit flera kvinnor då jag vet personer som funderat på att hänga ut honom. Om han fortfarande begår övergrepp låter jag vara osagt. Enligt en bekant har personer fyra anmälningar emot sig och jag har inte den blekaste om vad som hänt med dem. Det enda jag vet är att han flyttade för över ett år sedan och att han skulle bli pappa.
Det här är en person jag själv har tråkiga erfarenheter av. Vi har ingen kontakt längre av förklarliga skäl. När jag tänker på personen vill jag tveklöst hänga ut honom, inte för att straffa honom utan för att jag tror det vore sunt om kvinnor fick veta vad han går för.
På grund av egna erfarenheter kan jag aldrig tycka synd om honom eller tänka i banor som hur skulle hans liv påverkas om han hängdes ut?
Fina människor förlåter brukar jag säga. I hans fall finns det ingenting att förlåta, det finns inget värde i att förlåta personer som inte uppvisar uppriktig ånger. Det kan underlätta att lägga jobbiga minnen bakom sig om man förlåtit. I mitt fall är det inte "nödvändigt" då det är tre år sedan nu. Det är endast när jag tänker på det som mina minnen känns färska igen. Det är under sådana omständigheter jag tänker att jag vill hänga ut idioten.
Bara det att mannen som berättade för mig, att han har fyra anmälningar emot sig, är övertygad om att det är fyra kvinnor som vill sätta dit honom gör att jag blir ännu mer osäker på att om det vore bra att skriva ut personens namn. Hur tror du att det känns för mig? Om jag hade allting på film vore det enklare, men det har jag inte. Jag kan inte bevisa att det har hänt, jag kan bara hoppas på att människor tror mig. Det är en jobbig situation, jag kan själv vara skeptisk mot personer som lägger fram saker som inte går att kolla upp. Skillnaden är att jag aldrig tar ställning, vilket antifeminister brukar göra. Redan innan har de bestämt sig att kvinnor ljuger.
Jag vill inte ha en diskussion om att kvinnor ljuger. Min utgångspunkt är att alltid lita på människor som jag inte har något skäl att misstro. Jag tror enbart att det motsatta föder hat och inte leder till någonting konstruktivt. Det är uppenbart att män som tror att alla kvinnor ljuger inte vill skydda några män och att deras skräddarsydda kritik bottna i dålig kvinnosyn.
Jag är fortfarande kluven. Det är modiga kvinnor som vågar berätta om våldtäkt och förövare, men det är inte värt allt förakt du möts av om du gör det. Du blir bara dubbelt bestraffad. Min ovilja att berätta ger mig ständigt dåligt samvete. Jag mår inte dåligt längre av det som hänt, det som oroar mig är kvinnor som inte kan hantera ett övergrepp råkar illa ut. I slutändan är jag egoist i mängden som enbart vill skydda mig själv, för mig rör han aldrig igen.
Svenska bloggar om våldtäkt, sexuella övergrepp,
Ska Sveriga kartlägga sexualbrottslingar?
Aftonbladet har väckt frågan om Sverige bör kartlägga dömda sexualförbrytare. Bakgrunden är den artikel som publicerades i Aftonbladet för fyra dagar sedan där åtta dömda våldtäktsmän "hängdes ut". Helin skriver på sin blogg att flera upprörda läsare hörde av sig till honom efter det att artikeln hade publicerats och undrade varför ansiktena var censurerade. Helin undrar nu om det var moraliskt rätt att undanhålla våldtäktsmännens rätta ansikten för sina läsare.
Helin vill å ena sidan inte att barnen till de dömda sexualbrottslingar ska fara illa eller att personer som avtjänat sitt straff ska straffas ytterligare, å andra sidan skriver Helin att han känner sig obekväm med att sitta inne med information som skulle kunna vara till nytta för småbarnsföräldrar. Vad Helin vill är oklart.
Aftonbladet har, med hjälp av Brottsförebyggande rådet, gjort en unik granskning av återfallsförbrytarna. Den visar att det just nu finns minst 347 sexbrottslingar i Sverige som ständigt återfaller i brott. De är aktiva och har begått sitt senaste brott inom den gångna treårsperioden - Aftonbladet
Det finns flera invändningar mot att dömda sexualbrottslingar hängs ut. Det svenska rättsväsendet bygger på tanken att en person som avtjänat sitt straff har sonat för sitt brott och därefter ska behandlas som en medborgare vem som helst av samhället. Risken med en kartläggning är att den dömda blir förföljd under resten av sitt liv och inte får en andra chans, för oavsett om uppgifterna raderas efter en viss tid vet nätvana att digitala uppgifter blir sparade i många, många år, vilket kan ha förödande konsekvenser för den som blivit dömd.
Om en oskyldig person hängs ut - hur kompenserar man personen som blivit falskt anklagad och i värsta fall fått hela sitt liv förstört?
Vilka sexualbrottslingar omfattas av ett sådant register? I Sverige finns fall där myndiga pojkvänner haft frivilligt sex med sina minderåriga flickvänner och blivit dömda för våldtäkt. Vilken blir samhällsutvecklingen om dessa personer kartläggs? Personer vars enda brott är att det retat upp konservativa moralister.
Ska inte vi i medierna ta ansvar för vilket samhälle vi får om vi - om än indirekt - underblåser hat och förakt, skriver Aftonbladets Kalle Jungkvist på sin blogg. Tänk på barnen ropar de som vill kunna spana på sexualbrottslingarna och kartläggningen försvaras för att vara en trygghetsåtgärd, men hur trygga känner vi oss när Aftonbladet pumpar ut information om det fruktansvärda mordet på Engla Höglund? Hur bra mår vi när föräldrar oroar sig och funderar i termer av att aldrig mer låta sin barn vistas själva ute i naturen? Hur bra mår vi av all denna sensationsjournalistik som försvaras med att den har ett högt nyhetsvärde?
Att en studie i höstas fann att varken registrering eller uthängning på internet har reducerat sexbrotten tycks inte bita på lagens förespråkare - Aftonbladet
Om utslaget stämmer, om det är så att registreringen inte har minskat sexualbrotten är det ett av de bästa argumenten mot en sådan kartläggning. Om vi inte lyckas skydda barnen när uppgifterna finns tillgängliga för allmänheten ett musklick bort finns det då något hopp om att registrering av dömda sexualbrottsförbrytare minskar kriminaliteten? Ser vi ännu en "säkerhetsåtgärd" som inte tar hänsyn till den personliga integriteten och heller inte lyckas tillgodose syftet - att skydda medborgarna?
Svenska bloggar om Jan Helin, Aftonbladet, Kalle Jungkvist, sexualbrottslingar, sexualbrottsregister, våldtäkt, pedofili, trygghet, säkerhet
Helin vill å ena sidan inte att barnen till de dömda sexualbrottslingar ska fara illa eller att personer som avtjänat sitt straff ska straffas ytterligare, å andra sidan skriver Helin att han känner sig obekväm med att sitta inne med information som skulle kunna vara till nytta för småbarnsföräldrar. Vad Helin vill är oklart.
Aftonbladet har, med hjälp av Brottsförebyggande rådet, gjort en unik granskning av återfallsförbrytarna. Den visar att det just nu finns minst 347 sexbrottslingar i Sverige som ständigt återfaller i brott. De är aktiva och har begått sitt senaste brott inom den gångna treårsperioden - Aftonbladet
Det finns flera invändningar mot att dömda sexualbrottslingar hängs ut. Det svenska rättsväsendet bygger på tanken att en person som avtjänat sitt straff har sonat för sitt brott och därefter ska behandlas som en medborgare vem som helst av samhället. Risken med en kartläggning är att den dömda blir förföljd under resten av sitt liv och inte får en andra chans, för oavsett om uppgifterna raderas efter en viss tid vet nätvana att digitala uppgifter blir sparade i många, många år, vilket kan ha förödande konsekvenser för den som blivit dömd.
Om en oskyldig person hängs ut - hur kompenserar man personen som blivit falskt anklagad och i värsta fall fått hela sitt liv förstört?
Vilka sexualbrottslingar omfattas av ett sådant register? I Sverige finns fall där myndiga pojkvänner haft frivilligt sex med sina minderåriga flickvänner och blivit dömda för våldtäkt. Vilken blir samhällsutvecklingen om dessa personer kartläggs? Personer vars enda brott är att det retat upp konservativa moralister.
Ska inte vi i medierna ta ansvar för vilket samhälle vi får om vi - om än indirekt - underblåser hat och förakt, skriver Aftonbladets Kalle Jungkvist på sin blogg. Tänk på barnen ropar de som vill kunna spana på sexualbrottslingarna och kartläggningen försvaras för att vara en trygghetsåtgärd, men hur trygga känner vi oss när Aftonbladet pumpar ut information om det fruktansvärda mordet på Engla Höglund? Hur bra mår vi när föräldrar oroar sig och funderar i termer av att aldrig mer låta sin barn vistas själva ute i naturen? Hur bra mår vi av all denna sensationsjournalistik som försvaras med att den har ett högt nyhetsvärde?
Att en studie i höstas fann att varken registrering eller uthängning på internet har reducerat sexbrotten tycks inte bita på lagens förespråkare - Aftonbladet
Om utslaget stämmer, om det är så att registreringen inte har minskat sexualbrotten är det ett av de bästa argumenten mot en sådan kartläggning. Om vi inte lyckas skydda barnen när uppgifterna finns tillgängliga för allmänheten ett musklick bort finns det då något hopp om att registrering av dömda sexualbrottsförbrytare minskar kriminaliteten? Ser vi ännu en "säkerhetsåtgärd" som inte tar hänsyn till den personliga integriteten och heller inte lyckas tillgodose syftet - att skydda medborgarna?
Svenska bloggar om Jan Helin, Aftonbladet, Kalle Jungkvist, sexualbrottslingar, sexualbrottsregister, våldtäkt, pedofili, trygghet, säkerhet
Ärlighet som sårar
I ett inlägg där jag berörde diskussionen om mitt utseende som började hos Mymlan skrev jag bland annat: Jag trodde det var uppenbart att jag med min framtoning vill signalera någonting. Tydligen hade jag fel och fick svaret:
Du signalerar ju uppenbarligen någonting...något som stimulerar till debatt till och med. Vilken diskussion det än nu blev/blir så har du ju i varje fall väckt en fråga hos folk - var det inte det du ville? Skicka signaler...Missförstå mig inte nu, jag menar inte att man bör kommentera andras utseende för kommenterandets eget skull, men samtidigt...DU är inte grå massa, du gör en skillnad...det är stort
I sak håller jag med, en sådan diskussion är högst nödvändig, dock kan jag önska att den fördes på en mindre primitiv nivå. Under en längre tid har jag kritiserat utseendemässiga kommenterar just för att de i det långa loppet leder till en kultur där kvinnors (jo, kvinnor) prestationer värderas utifrån någonting som inte har med prestationen i sig att göra. Självfallet är det så att en elak kommentar är värre än den kommenterar som har för syfte att glädja någon även om jag kan tycka att det sista heller inte är oproblematiskt.
Diskussionen är primitiv för att kritiken mot Wennborns kommentar delvis grundar sig i att han ljuger och enligt några gjort en felaktig bedömning av mitt utseende. Mitt problem med kommentarer är att Wennborn blandar in någonting totalt irrelevant med syfte att kränka mig när han bedömer huruvida min blogg är läsvärd eller ej.
Ärlighet som endast syftar att såra har inget egenvärde. Hur en person kan tro att Mymlans problem med att jag teoretiskt skulle kunna vara på samma filmkväll som hennes son beror på mitt utseende och att han "förtjänar bättre" är för mig helt obegripligt.
Problemet är heller inte att jag aldrig bett Wennborn bedöma mitt utseende. Det hade varit en viss skillnad om jag hade bett om en kommentar gällande mitt utseende, men jag kan lova er en sak - den person som frågar om jag tycker att h*n är snygg kommer få ett ja och detta även om jag är av en helt annan uppfattning (med reservation för att du råkar vara en idiot och jag har en dålig dag). Mitt intresse av att vilja göra någon ledsen på bekostnad av min ärlighet är noll.
Diskussionen om mitt utseende väcker inte bara minnen från högstadiet. På dagis var vi några som varje dag satt och tecknade. Vid flera tillfällen pratade vi om de reaktioner vi fick av våra föräldrar - Var det rätt att säga till sitt barn jag gillar inte din teckning? Någon hade föräldrar som alltid var ärliga (det är en tråkig insikt, men det är först när någon säger någonting negativt vi människor är säkra på att någon är ärlig) och med gott samvete kunde säga nej, jag gillar inte den här teckningen. De flesta fick beröm hemifrån. Vi var helt ointresserade av ärlighet och vi kom alltid fram till samma slutsats - Vi ville ha beröm om vi gav bort en teckning.
Diskussionerna är snarlika, de leder till samma fråga - Är sårande ärlighet bra?
Det skär i mig när jag hör om föräldrar som medvetet sårar sina barn och kränker deras talang att jag nästan undrar om man har några kromosomer för mycket om man inte gillar sina barns teckningar. Om jag någon ång får barn tänker jag tapetsera mitt hem med deras teckningar.
Svenska bloggar om ärlighet, kränkningar, barn, föräldrar
Du signalerar ju uppenbarligen någonting...något som stimulerar till debatt till och med. Vilken diskussion det än nu blev/blir så har du ju i varje fall väckt en fråga hos folk - var det inte det du ville? Skicka signaler...Missförstå mig inte nu, jag menar inte att man bör kommentera andras utseende för kommenterandets eget skull, men samtidigt...DU är inte grå massa, du gör en skillnad...det är stort
I sak håller jag med, en sådan diskussion är högst nödvändig, dock kan jag önska att den fördes på en mindre primitiv nivå. Under en längre tid har jag kritiserat utseendemässiga kommenterar just för att de i det långa loppet leder till en kultur där kvinnors (jo, kvinnor) prestationer värderas utifrån någonting som inte har med prestationen i sig att göra. Självfallet är det så att en elak kommentar är värre än den kommenterar som har för syfte att glädja någon även om jag kan tycka att det sista heller inte är oproblematiskt.
Diskussionen är primitiv för att kritiken mot Wennborns kommentar delvis grundar sig i att han ljuger och enligt några gjort en felaktig bedömning av mitt utseende. Mitt problem med kommentarer är att Wennborn blandar in någonting totalt irrelevant med syfte att kränka mig när han bedömer huruvida min blogg är läsvärd eller ej.
Ärlighet som endast syftar att såra har inget egenvärde. Hur en person kan tro att Mymlans problem med att jag teoretiskt skulle kunna vara på samma filmkväll som hennes son beror på mitt utseende och att han "förtjänar bättre" är för mig helt obegripligt.
Problemet är heller inte att jag aldrig bett Wennborn bedöma mitt utseende. Det hade varit en viss skillnad om jag hade bett om en kommentar gällande mitt utseende, men jag kan lova er en sak - den person som frågar om jag tycker att h*n är snygg kommer få ett ja och detta även om jag är av en helt annan uppfattning (med reservation för att du råkar vara en idiot och jag har en dålig dag). Mitt intresse av att vilja göra någon ledsen på bekostnad av min ärlighet är noll.
Diskussionen om mitt utseende väcker inte bara minnen från högstadiet. På dagis var vi några som varje dag satt och tecknade. Vid flera tillfällen pratade vi om de reaktioner vi fick av våra föräldrar - Var det rätt att säga till sitt barn jag gillar inte din teckning? Någon hade föräldrar som alltid var ärliga (det är en tråkig insikt, men det är först när någon säger någonting negativt vi människor är säkra på att någon är ärlig) och med gott samvete kunde säga nej, jag gillar inte den här teckningen. De flesta fick beröm hemifrån. Vi var helt ointresserade av ärlighet och vi kom alltid fram till samma slutsats - Vi ville ha beröm om vi gav bort en teckning.
Diskussionerna är snarlika, de leder till samma fråga - Är sårande ärlighet bra?
Det skär i mig när jag hör om föräldrar som medvetet sårar sina barn och kränker deras talang att jag nästan undrar om man har några kromosomer för mycket om man inte gillar sina barns teckningar. Om jag någon ång får barn tänker jag tapetsera mitt hem med deras teckningar.
Svenska bloggar om ärlighet, kränkningar, barn, föräldrar
Konversation
Sitter och väntar på bussen då en jämnårig man, som jag festat med några gånger samt haft en del hetsiga diskussioner med om varför det är helt ok att knulla runt, kommer fram och hälsar:
S: Hej Johanna, hur mår du idag?
J: Utmattad, annars är det bra
S: Har du legat inne och knullat hela dagen?
J: Nej, varför tror du det? Jag är sjuk så det blev bara trettio minuter idag
S: Ok, du sa utmattad så jag trodde du syftade på sex. Jag hade sex med min flickvän förra helgen
J: Jaså? Jag trodde inte du hade sex, sist vi pratade var du väl helt asexuell?
S: Nej, alltså, om jag är tillsammans med någon har jag sex, inte annars. Jag måste vara tillsammans med den person jag har sex med för om jag inte är det är hon som vill ha sex med mig en slampa och en slampa vill jag inte vara tillsammans med.
Vissa personer är bara för läskiga.
Svenska bloggar om knulla, sex, slampor
S: Hej Johanna, hur mår du idag?
J: Utmattad, annars är det bra
S: Har du legat inne och knullat hela dagen?
J: Nej, varför tror du det? Jag är sjuk så det blev bara trettio minuter idag
S: Ok, du sa utmattad så jag trodde du syftade på sex. Jag hade sex med min flickvän förra helgen
J: Jaså? Jag trodde inte du hade sex, sist vi pratade var du väl helt asexuell?
S: Nej, alltså, om jag är tillsammans med någon har jag sex, inte annars. Jag måste vara tillsammans med den person jag har sex med för om jag inte är det är hon som vill ha sex med mig en slampa och en slampa vill jag inte vara tillsammans med.
Vissa personer är bara för läskiga.
Svenska bloggar om knulla, sex, slampor
Hur kan vi gå framåt, framåt, framåt när vi står alldeles still
Att vara feminist är obekvämt. Som feminist måste du ständigt försvara dig och ta avstånd från feminister som anses extrema. Detta innan du hunnit yttra dig om vilka frågor du verkligen brinner för. Är du manshatare? Anser du att män är djur? Är du av uppfattningen att alla män är potentiella våldtäktsmän? Hatar du porr? Är du sexnegativ?
Söker du på feminism finner du flera blogginlägg där kvinnor "kommer ut" och bekänner sig till feminismen. Inte heller det är helt okomplicerat. Fördelen med att blogga är att du tillåts tänka fritt utan ständigt bli avbruten. Feminister som sitter bakom skärmen är väl medvetna om att de har all möjlighet i världen att dela med sig av sina hjärtefrågor utan att ta avstånd från manshat som om det vore en given feministisk position, men faller ofta för att gå den enkla vägen och ursäkta sig själva i första hand och driva sina frågor i andra. Det är inte ovanligt att texterna i slutändan handlar om att du minsann inte är en feminist i mängden. Du är ingen värstingfeminist. Du gillar att knulla, du anser att smink är underskattat och porr likaså.
Vad vill dessa feminister förutom det mest uppenbara - ursäkta sig själva och inte göra sig ovän med någon i onödan? Några av de ursäktande feministerna har tillägnat hela texter åt att påpeka att det är negativt att vara pojkaktig. Att det inte inger någon trovärdighet att vara pojkaktig när det är kvinnors rättigheter man vill placera på dagordningen. Det sätts likhetstecken mellan kvinna och kvinnlighet. Den sortens kvinnlighet som är socialt konstruerad.
Fick en kommentar för ett tag sedan av Hannah:
jag ska väl börja med att säga att jag respekterar dig, och att du får se ut och göra precis vad du vill, enligt mig. men jag får intrycket av att du mest bara vill ha en stund i rampljuset (detta baserar jag på dina utmanande bilder, och även vissa uppseendeväckande ämnen du pratar om). och det är väl okej, jag tycker att du ska köra på med vad du gör. men i mina ögon så ser ser det ut som att din mening med bloggen är att säga "titta på mig! jag ser ut precis som jag gör, och ni kan inte göra något åt det!". vilket är ett bra syfte med en blogg. men jag finner inte det feministiska med din blogg. jag gör verkligen inte det. i mina ögon ska man inte behöva raka av sig håret för att visa omvärlden att man tror på lika lön för lika arbete. tvärtom - man ska kunna vara en typisk kvinna, och ändå få den respekt man förtjänar. man ska inte behöva dra uppmärksamhet till sig i form av att ha ett uppseendeväckande utseende. det räcker med att tro på rätt sak. och jag ser inte i din blogg något som tyder på att du vill ha jämställdhet. ärligt talat så ser jag schymanismen. vilket är tråkigt.
Gärna jämställdhet, men det får inte gå för långt. En inte helt ovanlig position. Om man tittar närmare på de som ställer sig bakom den inser man snabbt att personerna i stort sätt tycker att saker och ting är helt i sin ordning med några få undantag.
Vi kommer aldrig i närheten av kvinnlig frigörelse om vi inte vågar ifrågasätta de normer som kvinnor upplever begränsande. Hannah tycks missa det faktum att många kvinnor inte alls känner sig bekväma med att det ställs krav på dem som (de tror) är helt avgörande för att de ska bli tagna på allvar och bli behandlade med respekt. När jag slutade se ut som den stereotypa kvinnan och började problematisera de saker vi kvinnor förväntas hålla på med märkte jag dock inte någon större skillnad i hur jag blev behandlad. På det hela taget blev jag nog mer respekterad. Jag kan längre inte räkna hur många gånger kvinnor kommit fram till mig och överöst mig med komplimanger om hur modig jag är som rakat av mig håret. För mig var det aldrig någon uppoffring, jag hade funderat på det några dagar innan jag rakade bort det. Sedan dess har jag aldrig ångrat mig. För några män var jag längre inte att betrakta som ett potentiellt ligg. Det bekom mig inte. Jag kände mig levande och de bemötande jag fick kändes mer äkta. En vän berättade att det bästa som hade hänt honom var när han blev fattig för plötsligt försvann personer ur hans bekantskapskrets och han insåg vilka som var hans riktiga vänner. För mig infann sig en likande känsla och det var otroligt befriande att bli betraktad som en människa som gjort ett medvetet val och inte bara ett objekt i mängden.
Med tiden har min politiska smak blivit min personliga. I smyg attraheras jag av rakade kvinnor och ideologiskt skulle jag aldrig kunna ha långt hår igen. För egen del skulle det kännas fel och tillrättalagt. Jag vill inte vara hon som kritiserar könsroller och samtidigt följer dem alla till punkt och pricka.
Att kämpa för kvinnors rätt att vara kvinnliga är som att kämpa för rätten att yttra politiskt korrekta åsikter. Feminism för mig är att låta kvinnor forma sina egna liv efter sina egna önskemål och den strävan åsidosätts om vi fortsätter älta kvinnors rätt att vara kvinnliga - en rätt som existerar och inte på något sätt är hotad. Vi kan gå framåt, framåt, framåt om vi verkligen vill. Visst fan kan vi framåt, framåt, framåt om vi verkligen vill.
Svenska bloggar om feminism, feminister, jämställdhet, normer, könsroller,
Söker du på feminism finner du flera blogginlägg där kvinnor "kommer ut" och bekänner sig till feminismen. Inte heller det är helt okomplicerat. Fördelen med att blogga är att du tillåts tänka fritt utan ständigt bli avbruten. Feminister som sitter bakom skärmen är väl medvetna om att de har all möjlighet i världen att dela med sig av sina hjärtefrågor utan att ta avstånd från manshat som om det vore en given feministisk position, men faller ofta för att gå den enkla vägen och ursäkta sig själva i första hand och driva sina frågor i andra. Det är inte ovanligt att texterna i slutändan handlar om att du minsann inte är en feminist i mängden. Du är ingen värstingfeminist. Du gillar att knulla, du anser att smink är underskattat och porr likaså.
Vad vill dessa feminister förutom det mest uppenbara - ursäkta sig själva och inte göra sig ovän med någon i onödan? Några av de ursäktande feministerna har tillägnat hela texter åt att påpeka att det är negativt att vara pojkaktig. Att det inte inger någon trovärdighet att vara pojkaktig när det är kvinnors rättigheter man vill placera på dagordningen. Det sätts likhetstecken mellan kvinna och kvinnlighet. Den sortens kvinnlighet som är socialt konstruerad.
Fick en kommentar för ett tag sedan av Hannah:
jag ska väl börja med att säga att jag respekterar dig, och att du får se ut och göra precis vad du vill, enligt mig. men jag får intrycket av att du mest bara vill ha en stund i rampljuset (detta baserar jag på dina utmanande bilder, och även vissa uppseendeväckande ämnen du pratar om). och det är väl okej, jag tycker att du ska köra på med vad du gör. men i mina ögon så ser ser det ut som att din mening med bloggen är att säga "titta på mig! jag ser ut precis som jag gör, och ni kan inte göra något åt det!". vilket är ett bra syfte med en blogg. men jag finner inte det feministiska med din blogg. jag gör verkligen inte det. i mina ögon ska man inte behöva raka av sig håret för att visa omvärlden att man tror på lika lön för lika arbete. tvärtom - man ska kunna vara en typisk kvinna, och ändå få den respekt man förtjänar. man ska inte behöva dra uppmärksamhet till sig i form av att ha ett uppseendeväckande utseende. det räcker med att tro på rätt sak. och jag ser inte i din blogg något som tyder på att du vill ha jämställdhet. ärligt talat så ser jag schymanismen. vilket är tråkigt.
Gärna jämställdhet, men det får inte gå för långt. En inte helt ovanlig position. Om man tittar närmare på de som ställer sig bakom den inser man snabbt att personerna i stort sätt tycker att saker och ting är helt i sin ordning med några få undantag.
Vi kommer aldrig i närheten av kvinnlig frigörelse om vi inte vågar ifrågasätta de normer som kvinnor upplever begränsande. Hannah tycks missa det faktum att många kvinnor inte alls känner sig bekväma med att det ställs krav på dem som (de tror) är helt avgörande för att de ska bli tagna på allvar och bli behandlade med respekt. När jag slutade se ut som den stereotypa kvinnan och började problematisera de saker vi kvinnor förväntas hålla på med märkte jag dock inte någon större skillnad i hur jag blev behandlad. På det hela taget blev jag nog mer respekterad. Jag kan längre inte räkna hur många gånger kvinnor kommit fram till mig och överöst mig med komplimanger om hur modig jag är som rakat av mig håret. För mig var det aldrig någon uppoffring, jag hade funderat på det några dagar innan jag rakade bort det. Sedan dess har jag aldrig ångrat mig. För några män var jag längre inte att betrakta som ett potentiellt ligg. Det bekom mig inte. Jag kände mig levande och de bemötande jag fick kändes mer äkta. En vän berättade att det bästa som hade hänt honom var när han blev fattig för plötsligt försvann personer ur hans bekantskapskrets och han insåg vilka som var hans riktiga vänner. För mig infann sig en likande känsla och det var otroligt befriande att bli betraktad som en människa som gjort ett medvetet val och inte bara ett objekt i mängden.
Med tiden har min politiska smak blivit min personliga. I smyg attraheras jag av rakade kvinnor och ideologiskt skulle jag aldrig kunna ha långt hår igen. För egen del skulle det kännas fel och tillrättalagt. Jag vill inte vara hon som kritiserar könsroller och samtidigt följer dem alla till punkt och pricka.
Att kämpa för kvinnors rätt att vara kvinnliga är som att kämpa för rätten att yttra politiskt korrekta åsikter. Feminism för mig är att låta kvinnor forma sina egna liv efter sina egna önskemål och den strävan åsidosätts om vi fortsätter älta kvinnors rätt att vara kvinnliga - en rätt som existerar och inte på något sätt är hotad. Vi kan gå framåt, framåt, framåt om vi verkligen vill. Visst fan kan vi framåt, framåt, framåt om vi verkligen vill.
Svenska bloggar om feminism, feminister, jämställdhet, normer, könsroller,
Jag borde bli läkare
Till nästa vecka ska vi vara klara med en uppsats i Historia. Den ska vara handskriven. Min lärare vill gardera sig mot personer som klipper och klistrar (ctrl+v, ctrl+c). Det är så svårt att skriva färdigt den på datorn och skriva av den senare? Det tänkte åtminstone jag göra för jag vägrar sitta och redigera min text för hand. Suddar har jag använt tillräckligt.
Mina kollegieblock är fulla av privata anteckningar och påbörjade blogginlägg. Jag måste börja använda laptopen, har fått nog av halvskakiga, oläsbara bussanteckningar.
51% Tror inte att sina föräldrar har sex
Om KP hade ställt mig frågan när jag var elva hade jag svarat att jag vet att min mor haft sex åtminstone tre gånger då jag har två syskon. Jag har aldrig hört eller sett mina föräldrar ha sex och under hela min uppväxt har jag tänkt att de nog inte har det. När min storasyster blev äldre trodde jag heller aldrig att hon hade sex, hon kändes alldeles för präktig på något sätt. Jag kände mig som en slampa när jag var fjorton bredvid henne då hon ofta pratade om hur länge man skulle vänta innan man hade sex med sin pojkvän. Själv har jag aldrig förstått det här med att knulla tredje gången man träffas, det gör man väl första? Ännu mindre förstår jag varför man ska bli tillsammans med någon innan man knullat för tänk om man efter sex månader inser att ens partner är helt usel och inte kan hålla ståndet i mer än två minuter?
Detta skrev jag en varm sommardag:
I skrivande stund är jag hos mina föräldrar i Söråker. Sexuellt frustrerad. Jag tänker på alla missförstådda söner och döttrar, men även föräldrar. Låt oss tala om sex som ett behov. Jag vet det klingar inte vackert, smaka bara på ordet - behov! Ett måste eller en förutsättning för en dräglig tillvaro?
Jag har haft sex så gott som dagligen sedan oktober 2005. Klart jag känner av de dagar det inte blir något knullande. Klart jag blir nedstämd. Varför vågar knappt någon prata om denna nedstämdhet? Om jag blir utan sex av en olycklig slump är det lättare att hantera än om jag redan innan är medveten om att så är fallet.
Det är finare att tala om sex som någonting naturligt, någonting som biologin har förutbestämt. Som regel känner jag mig obekväm med biologiska argument då de så ofta används för att försvara negativa företeelser.
Min kropp är för stunden som ett bultande klitoris och jag inbillar mig att alla vet precis vad jag känner, att min kropp verkligen skriker "knulla mig!". Jag tänker på alla som liksom jag blivit bortskämda med närhet under en längre tid och inte kan tänka sig en tillvaro utan den. Alla personer med grymma föräldrar som inte låter sina barn sova över hos potentiella knull eller inte låter potentiella knull sova över. Lika mycket äcklas jag av alla söner och döttrar som inte vill acceptera sina föräldrars sexuella behov.
Från vuxet håll talar man ständigt om varje ung människas rätt att säga nej till sex. Rätten att säga ja är inte lika omtalad. Den avvikande människan väljer inte medan den normativa alltid tar mogna, genomtänkta beslut. Den som kom på att dussinmänniskan är symbolen för det fria valet måste ha varit lite korttänkt.
Redan de gamla grekerna ville knulla dagligen och blev ledsna när det inte riktigt blev som planerat. Är jag ursäktad nu?
Svenska bloggar om sex, kamratposten, KP,
Detta skrev jag en varm sommardag:
I skrivande stund är jag hos mina föräldrar i Söråker. Sexuellt frustrerad. Jag tänker på alla missförstådda söner och döttrar, men även föräldrar. Låt oss tala om sex som ett behov. Jag vet det klingar inte vackert, smaka bara på ordet - behov! Ett måste eller en förutsättning för en dräglig tillvaro?
Jag har haft sex så gott som dagligen sedan oktober 2005. Klart jag känner av de dagar det inte blir något knullande. Klart jag blir nedstämd. Varför vågar knappt någon prata om denna nedstämdhet? Om jag blir utan sex av en olycklig slump är det lättare att hantera än om jag redan innan är medveten om att så är fallet.
Det är finare att tala om sex som någonting naturligt, någonting som biologin har förutbestämt. Som regel känner jag mig obekväm med biologiska argument då de så ofta används för att försvara negativa företeelser.
Min kropp är för stunden som ett bultande klitoris och jag inbillar mig att alla vet precis vad jag känner, att min kropp verkligen skriker "knulla mig!". Jag tänker på alla som liksom jag blivit bortskämda med närhet under en längre tid och inte kan tänka sig en tillvaro utan den. Alla personer med grymma föräldrar som inte låter sina barn sova över hos potentiella knull eller inte låter potentiella knull sova över. Lika mycket äcklas jag av alla söner och döttrar som inte vill acceptera sina föräldrars sexuella behov.
Från vuxet håll talar man ständigt om varje ung människas rätt att säga nej till sex. Rätten att säga ja är inte lika omtalad. Den avvikande människan väljer inte medan den normativa alltid tar mogna, genomtänkta beslut. Den som kom på att dussinmänniskan är symbolen för det fria valet måste ha varit lite korttänkt.
Redan de gamla grekerna ville knulla dagligen och blev ledsna när det inte riktigt blev som planerat. Är jag ursäktad nu?
Svenska bloggar om sex, kamratposten, KP,
Ny bok - Pittstim
Bokens författare Zanyar Adami och Inti Chavez Perez förklarar att boken inte är en motreaktion till den feministiska antologin Fittstim. Pittstim ska inte vara lika uppkäftig: "Fittstim hade en hel massa dörrar att sparka in. Pittstim vill istället få i gång ett samtal", som om syftet med Fittstim vore ett annat? Anna Svensson skriver att Pittstim är plågsam läsning.
Är det illa att vilja vara en god manlig förebild? – Delvis. Men kan man vara ärlig, är man samtidigt en förebild med alla sina skavanker och fel. Att säga att man är en god förebild utan att ha varit taskig mot en tjej eller en kille någon gång skulle bara vara en lögn. Män delas alltid upp i Haga-män, Stureplansprofiler eller de schyssta killarna. Men man måste inse att ingen är perfekt. Det goda och det dåliga finns i alla, och vi vill komma bort från skammen i att berätta, säger Inti Chavez Perez - SvD
Jag håller nog inte riktigt med om att det görs en sådan uppdelningen, min erfarenhet är att allting benämns som undantag, engångsföreteelser och misstag om det inte råkar vara en snaskig historia för media att bita i. Att jag knappt känt kvinnor som inte blivit utsatta för sexuella övergrepp av något slag har inte förändrat synen på övergrepp märkbart – det är fortfarande undantag som drabbar ett fåtal och visst är det möjligt att en majoritet aldrig behöver uppleva ett sexuellt övergrepp men det är allt för vanligt för att viftas bort som engångsföreteelser.
Stureplankillarnas problem var inte att de inte var helt perfekta och hade några skavanker. Du ska jobba rätt hårt innan du blir känd som hagamannen i media. Nej, Inti Chavez Perez, ingen förväntar sig att du är en övermänniska som aldrig begått ett enda misstag. Den insikten kommer med modersmjölken, typ.
(Personligen tycker jag det är sorgligt att Zanyar Adami övergav tidskriften Gringo. Jag tänker ge boken en chans även om jag har dåliga vibbar kring "femanstiska" skriverier)
Metro, Expressen,
Svenska bloggar om Fittstim, Pittstim, jämställdhet, Zanyar Adami, Inti Chavez Perez
Är det illa att vilja vara en god manlig förebild? – Delvis. Men kan man vara ärlig, är man samtidigt en förebild med alla sina skavanker och fel. Att säga att man är en god förebild utan att ha varit taskig mot en tjej eller en kille någon gång skulle bara vara en lögn. Män delas alltid upp i Haga-män, Stureplansprofiler eller de schyssta killarna. Men man måste inse att ingen är perfekt. Det goda och det dåliga finns i alla, och vi vill komma bort från skammen i att berätta, säger Inti Chavez Perez - SvD
Jag håller nog inte riktigt med om att det görs en sådan uppdelningen, min erfarenhet är att allting benämns som undantag, engångsföreteelser och misstag om det inte råkar vara en snaskig historia för media att bita i. Att jag knappt känt kvinnor som inte blivit utsatta för sexuella övergrepp av något slag har inte förändrat synen på övergrepp märkbart – det är fortfarande undantag som drabbar ett fåtal och visst är det möjligt att en majoritet aldrig behöver uppleva ett sexuellt övergrepp men det är allt för vanligt för att viftas bort som engångsföreteelser.
Stureplankillarnas problem var inte att de inte var helt perfekta och hade några skavanker. Du ska jobba rätt hårt innan du blir känd som hagamannen i media. Nej, Inti Chavez Perez, ingen förväntar sig att du är en övermänniska som aldrig begått ett enda misstag. Den insikten kommer med modersmjölken, typ.
(Personligen tycker jag det är sorgligt att Zanyar Adami övergav tidskriften Gringo. Jag tänker ge boken en chans även om jag har dåliga vibbar kring "femanstiska" skriverier)
Metro, Expressen,
Svenska bloggar om Fittstim, Pittstim, jämställdhet, Zanyar Adami, Inti Chavez Perez
Svarta kukar
Min fitthals är urfunktion hade jag som status på Facebook och två personer undrade varför jag inte tycker om min hals. Fel fel fel, jag älskar min hals, min fitthals. Min hals den är som en fitta sa en man med skön stor kuk vid upprepade tillfällen därför fitthals. Inte fitt som i dålig (fittig). Fittor är bra och det är milt uttryckt beklagligt att dåliga ting kopplas till kvinnor, deras kön och sexualitet. Min fitthals alltså, inte min fittiga hals. Blev ni klokare nu? Just nu är min hals fit - mina halsmandlar gigantisk - därav urfunktion. Till stora kukar kan man behöva en fungerande fitthals och apropå stora kukar fick jag en kommentar jag inte hade väntat mig: Alldeles för länge sedan du skrev om svart kuk i din fina blogg.
Av två skäl har jag inte skrivit om svart kuk, för det första har jag haft sex med få svarta män och för det andra blev jag besviken senast jag hade det då personen i fråga inte alls hade ett enormt könsorgan som jag hade hoppats på. Jag inbillade mig att alla svarta män låg långt över medel. Personer jag var med låg långt under medel (!). Antingen är det en myt eller så hade jag bara otur - jag hoppas på det sista. I just hans fall hade det inte hjälpt med tjugo centimeter då felet inte var kukens storlek utan hans fruktansvärda beteende som jag nämnde i en tidigare bloggpost.
Jag önskar att jag kunde delge er av en egen "fältundersökning" eller recension men det är lite ont om erfarenheter. Jag återkommer när mina drömmar går i uppfyllelse. Nu ska jag springa till bussen.
Svenska bloggar om svarta kukar, könsorgan, sex
Av två skäl har jag inte skrivit om svart kuk, för det första har jag haft sex med få svarta män och för det andra blev jag besviken senast jag hade det då personen i fråga inte alls hade ett enormt könsorgan som jag hade hoppats på. Jag inbillade mig att alla svarta män låg långt över medel. Personer jag var med låg långt under medel (!). Antingen är det en myt eller så hade jag bara otur - jag hoppas på det sista. I just hans fall hade det inte hjälpt med tjugo centimeter då felet inte var kukens storlek utan hans fruktansvärda beteende som jag nämnde i en tidigare bloggpost.
Jag önskar att jag kunde delge er av en egen "fältundersökning" eller recension men det är lite ont om erfarenheter. Jag återkommer när mina drömmar går i uppfyllelse. Nu ska jag springa till bussen.
Svenska bloggar om svarta kukar, könsorgan, sex
Vegetariska kanelbullar
I morgon är det kanelbullens och djurens dag. I morgon kommer tidelag uppmärksammas, något som djurrättsrörelsen (som jag inte är engagerad i även om jag varit vegetarian i snart tre år) kallar sexuella övergrepp. Att det finns en lag som förbjuder djurplågeri räcker inte enligt vissa som är aktiva inom djurrättsrörelsen, motiveringen är att man inte kan se på ett djur om det kommit till skada, men att man kan anta det då sex knappast kan antas ligga i ett djurs intresse. Det vore intressant att få reda på hur vanligt tidelag är när enstaka hävdar att "djur våldtas helt lagligt varje dag i Sverige" medan andra mer är inne på att tidelag borde kriminaliseras som en markering till alla som slås av tanken att tidelag vore schysst att pröva.
Istället för att slå vakt om de sexuella övergrepp som djur utsätts för tycker jag att morgondagen är en utmärkt dag för alla köttätare att byta ut sina blodiga biffar mot vegetariska kanelbullar. För det torde rimligen vara värre att dö än att bli våldtagen? Jag vet en kvinna som hävdat motsatsen dock.
I vanlig ordning är jag trött på allt hycklande och det är förvånande att det nästan blivit en sanning att sex med djur är en katastrof medan det är OK att döda djur bara du gullar med dem (ser till att de får leva sina sista dagar under relativt bra omständigheter) innan.
Läs En zoofils bekännelser.
Jag är övertygad om att jag skulle vara en utmärkt bullmamma och MILF på samma gång.
Svenska bloggar om tidelag, kanelbullens dag, djurens dag, zoofili, djurrätt, djurrättsrörelsen, sexuella övergrepp, köttätande, vegetarianism, kanelbullar
Istället för att slå vakt om de sexuella övergrepp som djur utsätts för tycker jag att morgondagen är en utmärkt dag för alla köttätare att byta ut sina blodiga biffar mot vegetariska kanelbullar. För det torde rimligen vara värre att dö än att bli våldtagen? Jag vet en kvinna som hävdat motsatsen dock.
I vanlig ordning är jag trött på allt hycklande och det är förvånande att det nästan blivit en sanning att sex med djur är en katastrof medan det är OK att döda djur bara du gullar med dem (ser till att de får leva sina sista dagar under relativt bra omständigheter) innan.
Läs En zoofils bekännelser.
Jag är övertygad om att jag skulle vara en utmärkt bullmamma och MILF på samma gång.
Svenska bloggar om tidelag, kanelbullens dag, djurens dag, zoofili, djurrätt, djurrättsrörelsen, sexuella övergrepp, köttätande, vegetarianism, kanelbullar
Vikten av att alltid hålla med varandra
Ett bra skäl att lämna landet är Sveriges motbjudande hålla med-kultur. Du förväntas alltid hålla med dina vänner och säger du någonting som går emot vad dina vänner tycker kommer dina vänner i värsta fall ta dina åsikter som riktade personangrepp och umgänget kommer vara omöjligt att upprätthålla. Mina vänner är annorlunda, det blir så när umgänget utgår från att alla har någonting intellektuellt att bidra med.
På en lektion igår blev vi indelade i grupper för att diskutera hederskultur och vi kom in på massor av andra ämnen (någonting folk som är ovana att diskutera ofta ser som ett problem, diskuterar vi a kan vi inte diskutera b) bland annat dödsstraff och min grupp tittade chockat på mig när jag berättade att jag verkligen inte höll med om att dödsstraff är någonting bra. Otroligt milt uttryckt men stämningen blev ändå dålig. (Kan tillägga att jag är den enda i min klass som inte vill förbjuda nazistiska symboler) Den som såg allting skulle kunna tro att jag hade sagt någonting jättekontroversiellt. Rasismen blev övertydlig igår och alla diskussioner utgick från ett vi och dom-perspektiv. Det slutade med att jag fick huvudvärk.
Det är allmänt känt att ungdomar som grupp har en relativt positiv inställning till dödsstraff och det förvånar mig att samma grupp pratar om att spärra in människor på livstid. Jag har levt i 17, snart 18 år och varje år känns som minst 5. Hur man i min ålder ens kan komma på tanken att bagatellisera 40 år som ingenting övergår mitt förstånd. Att 80-åringar som varje dag säger att tiden går så fort kan ha den linjen är mycket lättare att förstå.
Idag är jag sjuk och därför får ni så lov att ursäkta mitt korta, ointressanta inlägg.
Svenska bloggar om dödsstraff, rasism, hederskultur, diskussioner
På en lektion igår blev vi indelade i grupper för att diskutera hederskultur och vi kom in på massor av andra ämnen (någonting folk som är ovana att diskutera ofta ser som ett problem, diskuterar vi a kan vi inte diskutera b) bland annat dödsstraff och min grupp tittade chockat på mig när jag berättade att jag verkligen inte höll med om att dödsstraff är någonting bra. Otroligt milt uttryckt men stämningen blev ändå dålig. (Kan tillägga att jag är den enda i min klass som inte vill förbjuda nazistiska symboler) Den som såg allting skulle kunna tro att jag hade sagt någonting jättekontroversiellt. Rasismen blev övertydlig igår och alla diskussioner utgick från ett vi och dom-perspektiv. Det slutade med att jag fick huvudvärk.
Det är allmänt känt att ungdomar som grupp har en relativt positiv inställning till dödsstraff och det förvånar mig att samma grupp pratar om att spärra in människor på livstid. Jag har levt i 17, snart 18 år och varje år känns som minst 5. Hur man i min ålder ens kan komma på tanken att bagatellisera 40 år som ingenting övergår mitt förstånd. Att 80-åringar som varje dag säger att tiden går så fort kan ha den linjen är mycket lättare att förstå.
Idag är jag sjuk och därför får ni så lov att ursäkta mitt korta, ointressanta inlägg.
Svenska bloggar om dödsstraff, rasism, hederskultur, diskussioner
