Besök johannasjodin.se

Internet kritiseras med jämna mellanrum felaktigt av personer som inte förstår vad Internet är. Enligt min humla har en debattartikel i dagens ST om synen på Internet, en syn som bottnar i ren okunskap. Internet i sig är ingen bov, däremot ett kommunikationsmedel som kan brukas om än av oädla syften. Säg det positiva som inte för med sig någonting negativt.

Att kritisera Internet är att göra det otroligt lätt för sig och det är just det som är mångas problem, viljan att peka ut en företeelse som den stora boven. Är det inte Internet så är det sex, alkohol eller någonting annat. Kombinationen ska vi inte ens tala om.

Det fokuseras alldeles för mycket på allting negativt med Internet som egentligen borde vara en kritik riktad mot enstaka individer. Möjligheten till anonymitet är positiv. Friheter kommer missbrukas, men det är priset vi får betala för alternativet - att vi vore utan dessa - skulle vara mycket värre.

"Personangrepp, könsord och hot - kvinnor som bloggar möter varje dag ett massivt hat. Särskilt de mest självutlämnande" skrev Aftonbladet för några dagar sedan och jag har blivit utsatt för ovan nämnda exempel ett x antal gånger. Jag har fått minst hundra "horkommentarer". Trots detta har jag aldrig funderat på att stänga ner kommentarsfunktionen eller kritisera bloggen som företeelse för jag vet bättre.

Jag är en varm vän av yttrandefriheten och brukar kalla mig yttrandefrihetsfundamentalist. Detta misstolkas av personer som vill fylla min blogg med sin dynga. Det här är min blogg och jag har all rätt att radera de kommentarer jag av olika skäl inte vill veta av. Yttrandefriheten ger dig inte rätt till en viss scen eller en viss publik. Du kan inte tvinga ett bokförlag att släppa din bok i yttrandefrihetens namn.

Glöm inte att läsa debattartikeln. Roligt att se en text på debattsidan i ST som inte behandlar vård, skola och omsorg.

---

Vill passa på att tacka för alla välmenande kommentarer och mail jag fått de senaste dagarna. Tack!

Svenska bloggar om Internet, yttrandefrihet

Argumentet ovan är lite som "Vad skulle du göra om din dotter [valfri tabubelagd företeelse]?". Jag brukar få frågan (rubriken) ibland med anledning av det jag skriver och de (få) bilder jag dekorerar bloggen med. Kritik som utgår från att jag inte blir tagen på allvar när jag skriver om hur det är att suga kuk eller mitt val av bilder hamnar direkt i lådan med saker jag inte kunde bry mig mindre om, likaså alla kommentarer om hur synd det är om mig. Kritik har inget värde om personen som kritiserar inte förstår vad h*n kritiserar. För det första känner ni inte mig. För det andra är det politik i allra högsta grad att lägga upp nakenbilder. Sex är politik. Både att skriva om och utöva. Förstår du inte det har du inte läst min blogg.

Jag har ingen önskan om att förminska mina föräldrar och därför skulle jag känna mig ytterst obekväm med att "föra deras talan". I sig ser jag ingen anledning att besvara frågan då jag inte skulle bry mig om mina föräldrar vore negativa till min blogg. Det skulle på sin höjd vara tråkigt, men jag skulle inte lägga ned min "verksamhet" för det.

Om du lägger dig för kritik kommer du ingen vart. Det är först när folk är kritiska du vet att du spelar roll och att du lyckats starta debatt. Som jag skrev i ett tidigare inlägg kommer det alltid finnas några som inte vill förändra sin sexualfientliga attityd och det får vi alla stå ut med. Tack och lov är dessa personer så bra på att framställa sig själva i dålig dager, för om det stämmer att Ur allt elände kommer någonting gott förkortar dessa intoleranta processen med att avdramatisera sex och nakna kroppar i och med att det inte är en grupp man inte riktigt vill förknippas med om man inte är i akut behov av en lobotomi.

Svenska bloggar om sexualfientlighet, sex, naket, nakenbilder, intolerans, sexualpolitik,

Alla diskussioner om mitt utseende, om det är OK att tala om för en person att den är ful får mig att tänka på högstadiet. En kvinna som gick i min klass berättade att mina kvinnliga klasskamrater hade ägnat en hel lektion åt diskutera mitt hår - som längre inte fanns. Det var otroligt provocerande då och verkar vara det fortfarande för vissa. (Samma kvinna fick frågan "brukar Johanna sova hos äldre män?")

Ärlighet är INTE att uttrycka varenda tanke. Att man kan räkna med att bli smutskastad är INTE detsamma som att man förtjänar det eller att det är rätt.

Jag trodde det var uppenbart att jag med min framtoning vill signalera någonting. Tydligen hade jag fel? Just nu försöker jag bara hitta ett svepskäl för att lägga upp nakenbilder på mig själv. För att jag kan och för att jag vill:

Inte när män bedömer dig utifrån hur du ser ut och inte vad du presterar. Kan ni tänka er en situation där en diskussion huruvida en mans blogg är bra eller dålig i slutändan blir en diskussion om han är ful eller snygg? Det kan inte jag. Den här bloggen är politisk. Hur jag ser ut är ointressant i sammanhanget.

Det här inlägget är kort och jag känner inte något behov av att säga vad jag tycker om en viss persons tvivelaktiga beteende.

Jag vet i alla fall att Mymlan aldrig hade för avsikt att dissa mig.

Svenska bloggar om Mymlan, Johanna Sjödin, idioter

Det kommer inga stenkastare till ESF i Malmö skrev Svensson för en månad sedan. Eftersom att jag inte var där tänker inte jag uttala mig om hur många stenkastare som var på plats, jag tänker heller inte lita på media som vinklar och utelämnar information för att skapa en intressant historia.

Johanna Nylander som deltog vid ESF förra helgen skriver så här "Det är lätt att från vänsterhåll kräva kollektivt ansvar när det gäller miljöförstörelse eller social rättvisa, men när enskildas egendom förstörs är det underligt hur snabbt ansvaret läggs över på individnivå"

Nylander anser att "Den solidariska vänstern borde genast ta sitt kollektiva ansvar och ersätta dem som råkat ut för skadegörelse". Vad jag anser om stenkastning och övrig skadegörelse tänker jag hålla för mig själv, varför kommer du förhoppningsvis förstå om du läser längre ned. Nylanders resonemang haltar, för oavsett om det var tjugo eller hundra personer som stod för skadegörelsen i Malmö, är det inte i närheten av hur många människors handlande som ligger till grund för dagens klimatdebatt.

Att värna om klimatet innebär att göra ett aktivt val. I takt med att fler engagerar sig i klimatfrågan ställs hela tiden nya krav på vad som måste förändras om vi önskar se en hållbar utveckling. Det som stod på att-göra-listan 2005 står kvar på dagens att-göra-lista tillsammans med många andra klimatvänliga gärningar. Klimatdebatten tvingar oss att ta ställning. Att inte slå sönder ett skyltfönster för en småföretagare är inget aktivt val - det är ingenting vi gör en fredagkväll för att vi är uttråkade.

När är det rimligt att kräva kollektivt ansvar? "Feministrörelsen" förväntas alltjämt ta ansvar för enskilda individers åsikter. När Irene von Wachenfeldt sa att män är djur fick feminister frågan "anser du att män är djur?". Kan ni tänka er en liknande situation när en moderat politiker säger att män är djur och hela partiet får äta upp det? När jag och många andra feminister påpekade att det inte var några feminister som hade slängt ur sig att män är djur utan Irene von Wachenfeldt fick jag bland annat svaret "Så kanske det var, men feministerna har inte tagit avstånd från hennes uttalande?". Om någon större organisation tog avstånd från uttalandet kan jag inte svara på men jag vet att flera feminister gjorde det. Det hör inte riktigt dit utan frågan är om det är rimligt att lasta en hel grupp för en handling som någon eller några enstaka står bakom.

I efterhand kan jag konstatera att det var otaktiskt att inte ta avstånd från "män är djur"-uttalandet då feminister sedan tidigare haft ryktet om sig att vara manshatare, men frågan är om det inte är mer otaktiskt att som feminist ursäkta sig själv innan du öppnar munnen? För i och med att du upprepar "hej, jag är feminist men inte manshatare" innan du uttalar dig i feministiska frågor ger du personerna som är kritiska till feminister rätt. Det mest taktiska av feminister vore att sluta ta avstånd från en position som inte finns och istället driva sina frågor för just nu hör jag mer ursäkter än vad jag hör politiska strävanden. Vad det gäller vänsteraktivisterna är jag fel kvinna att avgöra om de aktivt borde kritisera våld och skadegörelse. Vill man inte snacka fungerar det utmärkt att ta avstånd från våld och skadegörelse rent fysiskt men de orden riktar jag till alla oavsett politisk tillhörighet.

Svenska bloggar om ESF, politiskt våld, våld, skadegörelse, vänsterpolitik, feminism, kollektivism, klimatdebatten

Efter den senaste skolmassakern i Kauhajoki är det nära tillhands för en hårdare tag-debatt i form utav utökad övervakning, men mannen som brukar prata om hårdare tag visar prov på sin klarsynta sida:

"Att förebygga dessa händelser handlar inte om bevakning. Inga kameror eller detektorer i världen stoppar en beväpnad våldsverkare"

Ulf Åsgård hoppas "att den svenska polisen söker igenom nätet för att hitta dem som meddelat att de tänker begå en massaker". Den meningen får mig att tänka på en kvinna som jag umgicks med för några år sedan. K gick hos kurator och vid en diskussion med sin kurator ska hon ha sagt "ibland känner jag bara för att spränga skolan". Kuratorn tog hennes ord på högsta allvar och K var längre inte välkommen. "Spränga" var naturligtvis ett uttryck för att påvisa att hon inte tyckte om att gå i skolan. Jag sa detsamma igår över telefon till en god vän. Så om någon avlyssnade mig igår - jag var inte seriös, bara skoltrött :-)

Svenska bloggar om skolmassaker, Kauhajoki, övervakning, Jan Björklund

Personen bakom bloggen Beneath a Steel Sky har publicerat akten om sin fars liv i siffror. Inlägget är klart läsvärt.

"De här sterila datautskrifterna listar statistiska värden, sida upp och sida ner. Vattenklosett i hemmet? Ja. Frånvarotimmar vårterminen årskurs 9? 21. Hur lång tid ser du på TV per dag? Cirka 1,5 timmar. För mig är det verkligt fasansfulla hur brutalt det går att koka ned en persons liv till sifferreduktion. Särskilt i det här fallet. Det är min farsa, liksom" [...] "Jag tycker det finns en enormt djup ovärdighet i att ta bort allt det kärleksfulla och varma men ändå behålla personnumret på framsidan som en etikett över vad siffrorna står för. Det är ett liv vi pratar om, inte en årsinkomst 1976"

Med detta inlägg vill bara föda tanken att ålder också är siffror. Betydelselösa siffror som inte säger någonting om vilka vi är utan kort och gott talar om hur många år vi levt.

Svenska bloggar om individualism, kollektivism, åldergränser, siffror, statistik

När kanslisvenskan och diskurssnacket är obegripligt och segregerande bör man ta diskussionen på en nivå där envar förstår.

I byn Namnlös är gruppen A systematiskt underordnade gruppen B. Grupp A kräver därför förändring för att råda bot på alla orättvisor. Några personer tillhörande gruppen B känner sig obekväma med alla oförtjänta privilegier och anser att även grupp A ska få sin del av kakan. Berörda personer ur grupp B ansluter sig därför till grupp A och kräver också förändring.

Då grupp A har det sämre ställt än grupp B är det givet vilken grupp som måste få det bättre ställt. Om barnen i Afrika är behov av mat skickar vi inte maten till Bolivia eller herr Magsäck. Vi skickar naturligtvis maten till Afrika.

Grupp A består av lika många personer som grupp B, tillsammans består de båda grupperna av tvåhundra personer. Grupp A som inte kan baka har inga kakor, grupp B däremot har tvåhundra kakor, för att grupp A och grupp B ska bli jämställda måste varje person ur grupp B ge bort en kaka till en kaklös person i grupp A (200/100=2) > (200/200=1).

Hänger ni med? Inte?

Den feministiska analysen utgår från att kvinnor och män inte är jämställda. Feminister vill göra samhället jämställt och deras analys säger att kvinnor är underordnade männen. Några ljushuvuden har "kommit på" att feminister ägnar sig åt kvinnokamp och vill göra kvinnors situation bättre. Ska vi ta allting på dagisnivå igen? A har det sämre ställt än B och A måste därför få det bättre ställt. Hur svårt ska det vara att förstå?

Ni får tycka vad ni vill om feminism och anse att den feministiska analysen inte är värd papperet den är skriven på men ni har likväl inte kommit på någonting. Det som sägs har redan sagts fast med andra ord.

Några frågor på det?


Svenska bloggar om feminism, feminist, jämställdhet, jämlikhet, kvinnokamp, antifeminism,

I Sundsvall ser jag aldrig att någon sitter på café och skriver, det kan bero på att jag inte vet något café som har (fri) internetuppkoppling för vad ska med en dator utan Internet? Det går helt säkert att hitta okrypterat nät någonstans, men på de mysiga caféerna med källarvåning är det nog rätt kört.

Det går att sitta på Pressbyrån, men det kostar. Biblioteket funderar på att fixa trådlöst men kommunen vill heller spendera pengar på någonting annat. Konstigt med tanke på att det finns en önskan om att förvandla Sundsvall till en studentstad.

Gick runt idag och frågade, hittade tillslut det kristna mysiga caféet Piccolo med texter på väggarna som "Herren är min Herde" och "Jesus är vägen till Gud". Folk gnäller på kristna och jag förstår inte riktigt varför, jo ibland, men de flesta kristna jag träffar är supersköna personer som inte alls har en idé om att hjärntvätta varenda människa de möter.


Besök Piccolo, kaffet kostar 15 kronor och påtår ingår, då kaffet inte står bakom disken är det lätt hänt att det blir tre koppar, schyyyyyy.

Man kan tro att jag är sponsrad men jag blev bara så himla glad. De senaste åren har jag drömt om att sitta på ett café och blogga. Ni stockholmare tänker lantis nu, men fan ta er bara för att ni har massor av möjligheter som inte jag har. Sluta gnäll på oss norrlänningar annars kanske jag stryper er tillgång till elektricitet :-)

Svenska bloggar om Piccolo, internetcafé, kristna, kaffe

När musik- och kulturföreningen Pipeline var nedläggningshotad i våras hörde jag flera röster som ifrågasatte politikernas beslut att inte ge föreningen mer bidrag. Att säga "jag vill att Pipeline ska finnas kvar" leder ingen vart. Därför kom någon på den smarta idéen att argumentationen kunde utgå från politikernas syn på alkoholdrickande ungdomar vilket i sin tur ledde till frågan - "vill ni att ungdomarna ska supa?". Några andra hakade på och undrade "vill ni att vi ska hänga på Navet [sundsvalls busshållplats]?". Att hänga på Navet är i dagligt tal synonymt med att livet gått i helt fel riktning. Hänger på Navet gör endast nerpundade alkoholister och polisen, komiskt nog.

Frågeställningen var inte helt ärlig. Ungdomar dricker vare sig politikerna beslutar att pumpa in pengar i olika projekt eller inte. Det vet ungdomarna men frågan är om utopiska politiker förstår det. Nolltolerans mot alkohol bland unga är nog den i särklass viktigaste politiska frågan i Sundsvall och det finns naturligtvis ungdomar som har sådana drömmar - allt finns, men faktum är att en nyanserad debatt aldrig kommer äga rum så länge politikerna och polisen tror på det helnyktra samhället - jo, det finns några tomtar i Sundsvall som vill stoppa tillgången av alkohol helt.

Kortsiktigt går det helt säkert att påverka lokala politiker genom att visa sympati med deras vision om nolltolerans, men långsiktigt bidrar det till ett ofriare samhälle som få vill vara en del av. Nolltolerans kräver nämligen att utomstående är framme med sina moralpekpinnar. Nolltolerans kräver förbud, överförmynderi och total världsfrånvändning.

Kulturlivet kommer ta stryk när alkoholtillgången minskar genom att Systembolaget förändrar sina öppettider under stora evenemang och höjer åldern för inköp av alkohol. Sundsvall har vid flera tillfällen blivit klassad som en dålig arrangörsstad på grund av detta. Samtidigt som den yngre generationen lämnar stan pågår en kampanj att utöka befolkningen.


Jag brukar inbilla mig att vuxna förstår att ungdomar dricker men jag är inte säker längre. Det skulle behövas en kampanj som förklarade det, för tydligen har framtagna undersökningar spelat ut sin roll? Mitt i all mrisär kan jag inte låta bli att känna lite skadeglädje. Jag kan inte klandra ungdomar för att de håller käften om sitt alkoholdrickande. Jag klandrar alla föräldrar och vuxna. Ni får faktiskt skylla er själva för att ni saknar insyn i era barns liv. Det är svårt att inte småle åt fenomenet föräldrar som förespåkar insyn och öppenhet av anledningen att de så sällan gör det möjligt för sina barn att dryfta ett ord om att filmkvällarna egentligen är renodlade ölkvällar.


I klartext: En förälder som tror på förbjud kommer bli bemött med lögner. Det går inte att förespråka hundraprocentig öppenhet (i vems intresse?) och förbjuda alla beteenden man är obekväm med.


Nef är bra.

Henric Grubbström som också är sundsvallsbo har skrivit mer om hur sundsvallspolisen och klåfingriga politiker dödade stan. Läs!

Svenska bloggar om alkohol, ungdomar, nolltolerans, sundsvallspolisen, Sundsvall, Pipeline, föräldrar, förbud

Var och fikade på mitt favoritcafé Pallas igår (kaffe och gårdagens tårta för 25 kronor). Hade inte gjort det på flera månader och såg verkligen fram emot att få sätta mig ner i några timmar och diskutera sex och politik. För drygt ett år sedan började en jobbig man hänga på Pallas och tillslut var han där nästan varje gång jag var där. Någon gång hände det att jag gick därifrån av den anledningen.

Han har ett förflutet i partipolitiken, är sällsynt obegåvad och brukar av någon outgrundlig anledning alltid prata med min manliga vän när vi är på Pallas. Han tittar knappt på mig och säger inte en ord när jag svarar hur mycket jag än höjer rösten. Han avbryter mig konstant men håller käften när min manliga vän pratar. Han beter sig verkligen som en stereotyp man som jag brukar göra skämtteckningar om i min ensamhet när jag har tråkigt.

 Det är lätt att ursäkta en idiot men det är fan ännu svårare att ursäkta en idiot som ignorerar dig, förstör varenda fikatillfälle, har ett självförtroende i stratosfären som inte är förankrat men någon självinsikt och har ett kroppsspråk som gör att du tror att han ska gå varenda minut men hela tiden dröjer kvar. Plötsligt inser du att han snackat på i femtio minuter, du börjar sucka ljudligt. Ingenting hjälper. Frustration.

Dagens Nyheter skrev häromdagen att den polska regeringen vill införa kemisk kastrering av dömda pedofila sexualbrottslingar. Hur pedofila dessa sexualbrottslingar är i verkligheten låter jag vara osagt. Jag litar inte ett dugg på media som ömsom vill göra gällande att en sexuell erfarenhet förvandlar förgriparen till pedofil. Den debatten hör inte riktigt dit.

Moderaten Mats G Nilsson (m) motionerade om kemisk kastrering förra året:

Det finns inget som tyder på att återfallsfrekvensen är särskilt hög vad gäller sexualbrottslingar men varje återfall som hade kunnat undvikas är att betrakta som oacceptabelt. Samhället har ett särskilt ansvar att inte låta den förövare som vid upprepade tillfällen våldtagit eller någon gång sexuellt våldfört sig på barn åter få begå samma brott.

"men varje brott som hade kunnat undvikas är att betrakta som oacceptabelt", hela den meningen andas destruktivt tänkande - att vi ska ta det säkra före det osäkra. Den sortens resonemang brukar nästan alltid sluta med obehagligheter. Vurmandet för övervakning och säkerhet är bara ett exempel på hur det kan gå när politiker vill ta det säkra före det osäkra och missar att de dribblar bort sig själva och i slutändan gått miste om både säkerheten och den personliga integriteten.

Motionen innehåller en sund tanke som lyser med sin frånvaro i våldtäktsdebatten - synen på förövaren som skyldig. I den gråa trista vardagen urskuldas förövare och det är nedslående när din omgivning räknar kallt med att du som kvinna ska vidta preventiva åtgärder för att inte fara illa. Motionären flyttar fokus och som företeelse är det rätt intressant även om jag inte delar hans åsikt.

Nilssons slutkläm "Det är ett straff för den lagförde våldtäktsmannen som ej kan betraktas som värre än det öde som drabbar ett våldtäktsoffer" sänker inte motionens underhållningsvärde.

Våldtäktsdebatten är nog den debatt som gör mig mest uppgiven. Av den anledningen är det inte moraliskt rätt att vidta vilka åtgärder som helst och hoppas på det bästa, att ge upp tron på att det går att rehabilitera och helt förlita sig på att kemikalier löser alla problem. En person som motiverar ett straff med att det inte är lika brutalt som gärningen som föranledde straffet bör verkligen fråga sig själv "vad vill jag åstadkomma?".

Kriminalvården svarar att enbart kemisk kastrering inte fungerar och poängterar att kemisk kastrering endast behandlar symptomen och inte går till botten med problemet. Med någon trovärdighet i behåll borde man rimligen bemöta Kriminalvårdens konstaterande?

Nu väntar jag bara på en motion om att kastrera groomare i förebyggande syfte. Vill inte du att våldtäkterna ska minska? Jo, just det, jag tänkte väl det.

Svenska bloggar om kemisk kastrering, pedofili, sexuella övergrepp, våldtäkt, straff

Att barn har rätt till ett privatliv är ingen självklarhet för gemene man. Den senaste tidens debatt om vuxnas sexchattande med barn (grooming) och internetmobbning illustrerar detta när oroade röster larmar om föräldrar som inte bekantat sig med sina barns internetvanor. Debatten har hittills inte bidragit med några konkreta förslag på vad en förälder som saknar koll kan göra utan att inskränka sina barns rätt till ett privatliv. Personerna som efterlyser föräldrars närvaro på nätet är noga med att påpeka vikten av att värna om den personliga integriteten. Jag skulle ta dem på större allvar om det inte vore för det eviga MEN-ordet som åsidosätter andemeningen och komiskt nog blivit ett alibi för att montera ned den personliga integriteten (gärna yttrandefrihet MEN....).

Att kritisera frågespaltsrådgivare ger ingenting. Rådgivarna framställs ofta som experter när de i själva verket är amatörer. Deras uppgift är att stryka frågeställaren medhårs, att överanvända ordet normal, att förse tidningar med innehåll och att inte tillföra världen någonting. Ett tag drömde jag om att bli sexupplysare, men det skulle inte fungera då jag är oförmögen att stryka idioter medhårs.

Till saken. En förvirrad mor har läst sin dotters dagbok utan tillåtelse och vill få bekräftat att hon är helt normal. Hon uppger sig vara äcklad av sin dotters livstil. Dottern röker, super och hånglar. En ganska typisk tonåring vill jag påstå. Var är samhället på väg när ungdomar hånglar kan man i konservatismens namn undra. Ingen värdighet den stackars dottern har och inget gott rykte hon får.

En någorlunda vettig person förstår det problematiska i att läsa en annan persons dagbok. Någonstans förstår modern att hon gjort fel, men hon verkar inte förstå vidden av det hon utsatt sin dotter för. Om dottern vore jag skulle jag packa mina saker och ställa mig på perrongen. (Dottern är snart sexton år vilket innebär att hon om två år får köpa sina cigaretter och man kan verkligen undrar om det är värt att riskera förlora sin trovärdighet och goda relation till sin dotter för två år)

Snokande föräldrar är ingen ny företeelse. En god vän till mig berättade att hennes mor rotade bland hennes privata saker med jämna mellanrum för några år sedan. Min vän var uppgiven och hade förlikat sig med moderns beteende. Hon hade kommit på att hon kunde gömma de saker* som gjorde hennes mor upprörd och menade att min reaktion var överdriven.

Min samhällslärare kritiserade FRA-lagen under dagens lektion och frågade oss elever vad som är värst, att staten eller Olga Svensson läser dina privata mail. Staten såklart för staten kan du inte värja dig emot. Olga Svensson saknar befogenheter. Om frågan istället lyder - staten eller din mamma. Svaret blir fortfarande utan tvekan staten. Den stora skillnaden är att jag inte kan bli besviken på staten, det går nämligen inte att bli besviken på något du knappt känner någon tilltro inför. I ett idealsamhälle kan barn känna sig trygga i sina föräldrars närvaro och dessutom anta att det ligger i föräldrarnas intresse att få relationen att fungera. Verkligheten är inte alltid lika tilltalande när föräldrar hänvisar till sin ständiga oro och faktum är att det är minst lika svårt att försvara sig mot staten som mot sina föräldrar när du saknar rättigheter.

*Det är alltid lika roande när kritiken mot FRA-lagen avfärdas med att det är så lätt att komma undan lagen. Jag vill inte dricka kaffe med den som inte ser motsägelsen i den argumentationen.

Tidigare inlägg: Internet på gott och ont

Svenska bloggar om privatliv, integritet, FRA, grooming, internetmobbning, barn, föräldrar

För några timmar sedan stod jag vid Mynttorget och skanderade "stoppa FRA" tillsammans med andra bloggare och medborgarrättskämpar. Därefter marscherade vi i samlad trupp mot Sergels Torg för att möta upp de andra demonstranterna. (Personerna som stod ovanför "Plattan" och skrek var sundsvallsbor).

Sammanfattningsvis har dagen varit över förväntan och jag tror att det är precis sådana här tillställningar som är nödvändiga för att folk ska finna inspiration och känna att det finns andra som bryr sig, inte bara bloggare, utan även vanliga svenssons.

För den som bor i en nästintill opolitisk småstad där aktivismen består av pappershögar och protokoll kan jag tänka mig att arrangemang likt dagens inte är mindre viktiga. Personligen försöker jag så gott det går att ventilera min ilska i bloggen, de dagar jag vill be hela världen dra åt helvete. Nu ska jag ta till vara på tiden. I morgon bär det av mot min hemstad Sundsvall.

Se Daniel Nyströms bilder från demonstrationen.

Svenska bloggar om FRA, 16 september, bloggare, medborgarrättsaktivister,

Det senaste dygnet har jag haft smärtor i ryggslutet (mensvärk) och inte varit lika kåt som jag brukar vara under mensen. Värken gick över för någon timma sedan när en hantverkare var på besök för att glasa in balkongen. Hantverkaren skulle gå vid den tiden var det sagt och därför tyckte någon att det var olämpligt att ha sex just då. Lämpligt just därför tyckte jag. Jag fick min vilja i genom.

Det kommer alltid att finnas sexnegativa personer och då jag är totalt ointresserad av att leva enligt andras önskemål brukar jag vända deras negativa syn till någonting positivt. Jag tänker inte förneka att jag blir upphetsad av tanken att bli påkommen och hellre det än att jag räds att någon skulle råka få syn på mig när jag har sex. Skulle någon känna sig "kränkt" är det deras problem, inte mitt.

Funderade ett tag på att skriva "Det är klamydiadagen i Stockholm. Jag är i Stockholm. Jag har inte klamydia" men jag låter bli, det låter lite för slampigt för min smak :-)

Skälet till att jag är i Stockholm är morgondagens demonstration mot FRA-lagen. Vi ses i morgon vid Mynttorget.

Svenska bloggar om mens, menssex, knulla, sex,

"Helkväll med porr i SVT" lyder en rubrik i DN och det låter kanske för bra för att vara sant och det är det också. Helkväll med porr, då tänker du kanske liksom jag "porrmaraton", men SVT har ett principbeslut om att inte visa pornografiskt material så någon helkväll med porr som DN utlovar är det inte frågan om. Lördag den 4 oktober sänds istället "tre dokumentärer om porrbranschen, bland andra filmerna 'Pophoran' som följer en mamma som har en porrsajt, och en dokumentär om tidernas mest lönsamma porrfilm 'Långt ner i halsen'".

Vissa går händelserna i förväg. När DN utlyser en helkväll med porr utlyser en förvirrad bloggare en helkväll med antiporrpropaganda - "Eller rättare sagt så skall de ha en “opartisk” temakväll om porrbranschen, där endast dokumentärer som visar branschen i ett negativt ljus visas". Det finns gratis papperspåsar på en buss nära dig - ANDAS!

Kanske det blir antiporrpropaganda, eller inte. Att spekulera om något sådant utan facit i hand är helt meningslöst. Det finns massor av saker som bör kritiseras och hittills har åtminstone inte jag märkt något behov av att googla fram saker att uppröra mig över.

Det finns gott om sexpositiva feminister. Den som inte går händelserna i förväg och omtolkar en persons sagda ord till en hel förenings lär nog träffa på dessa förr eller senare. Tyvärr har vissa personer bestämt sig redan innan vad som är sanning och inte. Med den inställningen hinner du aldrig i kapp verkligheten.

Svenska bloggar om SVT, pornografi, porr, sexpositivism, feminism

Mordet på Anna Lindh, de två skyskrapor som en gång fanns och alla amerikaner som fick sina liv förstörda är inte det enda jag tänker på idag. 11 september 2005 vaknade jag av att en för mig okänd man hade två fingrar i min fitta. När jag tänker tillbaka på händelsen inser jag att jag hanterat den relativt bra, jag har aldrig skuldbelagt mig själv för det som inträffade och det viktigaste av allt är att jag har gått vidare.

Med denna erfarenhet i bagaget gör det ont varje gång jag hör personer, framförallt män, bagatellisera sexuella övergrepp. Det gör ont att se att det blivit nästan politiskt korrekt att misstro kvinnor och det förvånar mig inte att kvinnor avstår från att anmäla. Hur stort mörkertalet är vet ingen helt säkert men det finns olika spekulationer som jag inte tänker gå in närmare på. Det finns flera skäl att låta bli att anmäla. Den som avstår har kanske en social relation till förövaren eller hans nära och kära och det kan skapa problem om det kommer ut. Ett annat skäl är misstro inför rättsväsendet. Statistiken talar för att få sexualbrott leder till fällande dom och processen innan beskedet kommer, positivt eller negativ, kan vara ofantligt lång vilket jag tänker mig inte är särskilt önskvärt för den person som helst av allt vill glömma och gå vidare.

Bloggaren El Rubio missförstod mitt inlägg och med risk för att fler personer gjorde det vill jag påpeka att min rubrik inte var ett dugg ironisk. Håller inte alls med El rubio om att det råder en "våldtäktshysteri" och om någon sådan finns är det knappast offren (i juridisk mening) som skapat denna utan de personer som har ett behov att av deklarera sin misstro och vidriga kvinnosyn. Inte alls så att jag hade varit negativ om El Rubio hade haft rätt beroende på vad man nu bakar in i begreppet "hysteri" för det är känt sedan tidigare att kvinnor som opponerar sig mot typiska "kvinnoproblem" beskylls för att vara allt för kacklande höns till bitterfittor som fått för lite kuk.

En sak som jag aldrig kommer att begripa är hur personer som gjort sig det till sin paradfråga att individen ska ha total kontroll över sin kropp kan avfärda sexuella övergrepp som bagatellbrott. Om man med någon trovärdighet i behåll vill att varje individ ska ha kroppsligt monopol över sin egen kropp är det sista man bör göra att uttrycka att sexualbrott spelar en allt för stor roll i samhällsdebatten. Hur någonting som angår ett fåtal kvinnor kan bli en principiellt viktig fråga att driva i jämförelse med någonting som drabbar åtskilliga är ett återkommande fenomen som kan få personers trovärdighet att dala drastiskt. Fenomenet är kanske allra tydligast i bloggosfären och företräds av personer som istället för att diskutera med sig själv borde andas i en papperspåse några gånger.

På en rak fråga är ingen för våldtäkt, men som med alla andra begrepp finns det en miljon definitioner som rör till den ordentligt. Med dagens definition som utgår från att kvinnor visst får skylla sig själva existerar knappt våldtäkt. När jag berättat om övergreppet för tre år sedan har jag vid flera tillfällen fått frågan om jag var berusad när det ägde rum. Helt säkert kan jag inte veta vad syftet med frågan varit men senast jag fick den upplevde jag att personen som undrade ville urskulda personen som på en privatfest med nära hundra personer får för sig att trycka in sina fingrar i mitt underliv när jag ligger och sover.

Är du galen kvinna kanske du tänker nu. Jag är ingen teoretiker, jag är en praktiker. Den dagen jag anpassar mitt liv efter andras sjuka fantasier hoppas jag att någon idiotförklarar mig. Det är lätt att vara frihetlig i tankarna men fria blir vi inte på riktigt förrän vi kräver vår rätt. Och nej, jag tänker inte hoppas och vänta på att någon annan gör det åt mig. Fan ta er!

Svenska bloggar om våldtäkt, sexuella övergrepp, 11 september,

Alla veta att gymnasieutbildningen inte är obligatorisk men många elever tror att närvaron heller inte är det av den anledningen - fel! När du sökt till en skola har du gjort det för att studera och när du väl blivit antagen är det din skyldighet att närvara om inte särskilda skäl föreligger. Du har idag rätt att ta ut några dagar ledigt per termin, men det pågår en diskussion om att inte tillåta längre ledighet. Skälet är bland annat att elever tar ut lång ledighet mitt under terminen. Risken är att även ledighet av politiska skäl kommer underkännas om diskussionen leder till ett förslag som i sin tur går i genom.

Den 16 september kommer jag åka till Stockholm och delta i demonstrationen mot FRA-lagen. Jag har tagit ledig med anledning av detta. I mitt fall är det lite speciellt då jag studerar samhällskunskap. Skulle en samhällslärare verkligen kunna neka mig att åka på en demonstration som troligen stimulerar mig mer intellektuellt än vad fyra samhällslektioner gör?

Närvaron var det. Jan Björklund vill att skolk ska synas i terminsbetygen, om detta blir verklighet kommer det införas vårterminen 2010. För mig personligen känns det bra att jag inte kommer märka av Björklunds hårdare tag, när hårdare tag blir verklighet har jag avslutat min gymnasieutbildning. Jag vill dock ge honom en poäng, att jag skolkat mer än vad någon borde berodde delvis på att det gick att komma undan enkelt med hög frånvaro.

Svenska bloggar om Jan björklund, hårdare tag, skolk, frånvaro, FRA, 16 september

Viktoria Klint och Jonas Himmelstrand kritiserar Moderaternas förslag om en "jämställdhetsmärkning av förskolor och skolor". Förslaget går hårddraget ut på att så väl skolpersonal som förskolepersonal ska behandla barn och ungdomar lika. Detta för att komma åt det könavgörande bemötandet.

"Förskollärare och lärare i Sverige är välutbildade och har ofta stor lyhördhet för de barn och ungdomar de dagligen möter. I de dagliga mötena fokuserar de helt riktigt på varje individs särskilda intressen, förmågor och förutsättningar. Varje möte är unikt och utgångspunkten är respekten för individen. Detta är av oskattbart värde för alla svenska barn och ungdomar" skriver Klint och Himmelstrand och jag kan inte låta bli att undra när de senaste satte foten på en förskola eller skola.

Klints och Himmelstrands resonemang blir obegripligt när de blandar ihop kollektivt och individuellt tänkande och drar slutsatsen att de kollektiva tjejerna och killarna egentligen är personer med "individuella variationer".

Kan någon peka på det individuella bemötandet som påstås äga rum i svenska skolor? Feminister brukar ständigt beskyllas för kollektivism. Vad de som kritiserar feminister inte förstår är att det är lika jävla mycket kollektivism att behandla två grupper olika vare sig du kallar det individualism eller någonting annat.

Strukturer finns det gott om, det är tydligt när du ska avgöra vilket kön ett spädbarn har. Omedvetet tror vi att en tjej är rosa och att en pojke är blå. Dessa skillnader i hur föräldrar klär sina barn beroende av kön är så pass vedertagna att du inte ens behöver ställa frågan om det är en han eller hon. Kalla det individuellt bemötande om det passar din världsbild bättre men hur fina ord du än klämmer ur dig förändrar det inte helheten alls.

Föräldrar ska ha rätten att bestämma över sina barn heter det. Jag tror att både samhället och föräldrars relation till sina barn skulle bli bättre om föräldrar hade mindre att säga till om från den dagen barnen kan förstå konsekvenserna av sitt eget handlande. Med den rätten följer även rätten att bestämma hur barnen skall uppfostras. När du väl lämnat ditt barn på förskolan är det bara en fin tanke. Vidare undrar jag varför Klint och Himmelstrand pekar på viktigen av individualism när det finns andra saker föräldrar är måna om vad det gäller sina barns uppfostran men som inte tillgodoses i förskolan.

Svenska bloggar om individualism, kollektivism, könsroller, normer, bemötande, Viktoria Klint, Jonas Himmelstrand, jämställdhet

Bekräftelsebehov är någonting de flesta har i någon mån. Sex som bekräftelse brukar med jämna mellanrum kritiseras och jag har svårt att ta kritiken på allvar när allt det andra med snarlik funktion inte kritiseras. Den återstående frågan är varför någonting sjunker i värde om det har en lös eller direkt koppling till sex. Bekräftelsebehov kan likt vilket behov som helst gå överstyr, men ett behov är inte behov, det finns gradskillnader.

Emellanåt känner jag ett smått förakt inför personer som överdriver sitt dåliga självförtroende för att bli bekräftade. Om gott självförtroende vore en garanti för att inte behöva utstå ytliga, löjliga kommentarer skulle jag vara först ut med gott självförtroende. I verkligheten fungerar det inte riktigt så. Det provocerar män när de inte tillåts säga hur vacker du är utan att bli kritiserade. Tro mig jag har försökt och börjat luta mot att det bästa är att le stort och säga "tack" om du inte vill ha din kväll förstörd med teorier om varför just du borde uppskatta en ytlig komplimang.

För vissa person räcker inte bekräftelsen i sig, bekräftelsen med stort B inträder först när du upplyst andra om att just du blivit bekräftad. Att spela på dåligt självförtroende och informera sina vänner om killen som tittade ner i din urringning är inte en hållbar ekvation. Med trovärdigheten i behåll kan du inte berätta för någon med ett leende på läpparna om mannen som gav dig en kåtblick, den som gör det riskerar att avfärdas som en skrytmåns. Alla problem har en lösning: istället för att fnittra förtjust bör du berätta om mannen med äckel i rösten - "vilken äcklig gubbe jag såg på stan idag, han tittade länge på mina bröst och kunde inte slita sin blick från dem, alldeles som att han ville att jag skulle följa med honom hem, öh jävla peddo". Du har lyckats förmedla att någon har tittat och kommit undan med det utan att framstå som en självupptagen nolla. Varför vet jag allt detta? Jag spenderade några år i högstadiet och det var under den perioden jag insåg att jag knappt klarade av att umgås med människor med lågt eller obefintligt självförtroende.

Svenska bloggar om självförtroende, bekräftelsebehov

"Vi måste prata om våldtäkt" sa Katrine Kielos i våras när hennes bok Våldtäkt och romantik (som jag fortfarande inte läst) uppmärksammades i media.

Peter Eriksson vill prata. Eriksson vill skärpa våldtäktslagstiftningen och införa samtyckeskrav. Jag är av åsikten att det är helt oacceptabelt att ha sex med en person som inte uppvisat något intresse av att ha sex. Jag håller alltså med Eriksson i sak, men samtycke är inte värt namnet när det finns sexuellt aktiva personer som saknar rätten att samtycka och per automatik betraktas som offer.

Jag samtyckte och tog initiativ till sex flera gånger som fjortonåring. Som fjortonåring hade jag främst sex med män i tjugofemårsåldern. I en rättengång hade mitt samtycke inte varit mycket värt då åldersskillnaden mellan mig och de jag hade sex med var "för stor" enligt lagtexten. Samma lagtext pekade ut mig som ett våldtäktsoffer.

Utgångspunkten för Miljöpartiets förslag är utopisk. Eriksson beklagar att inte fler anmälningar leder till åtal och fällande domar. Samtyckeskrav förändrar ingenting när ord står mot ord.

Våldtäkt är ingen enkel fråga skriver Rebecka Bohlin i senaste numret av Arbetaren: "Vi matas med informationen om att det inte finns några "enkla" lösningar. Men låt oss diskutera de svåra då!" Helt rätt inställning, jag är också uppgiven men det är lätt hänt att uppgivenheten blir ett svepskäl för att inte behöva ta debatten, "att göra 'ingenting' innebär ju, statiskt säkerställt, att antalet våldtäkter ökar".

Isobel Hadley-Kamptz vill prata om sociogrammen.

Svenska bloggar om samtycke, samtyckeskrav, sexuella övergrepp, våldtäkt, Katrine Kielos, Peter Eriksson, Rebecka Bohlin, sociogram

Obduktionsbilderna upprör men jag tänker inte skriva mer om det. Blogge Bloggelito har gjort det så bra och till och med blivid omnämnd i en rubrik "Bloggelito" flyr ansvaret. Vad författaren missade var det nya, bättre samlingsnamnet "feodalmedia".

Bara en notis, "Man kan dock inte låta bli att undra över hur cyniska viss media är. Genom att smälla upp detta som en stor nyhet har torrenten som tidigare endast laddats ner av ca 100 användare, nu efter publiceringen laddats ner av 20 000 användare" - TPB

Samma mediala uppmärksamhet uppstod kring Åke Green-fallet. Green predikade för en liten församling, några timmar senare var han på löpet. För att en handling ska kunna fällas enligt hets mot folkgrupp måste det finnas en önskan om att sprida ett budskap. I bägge fall är det uppenbart att det är media som står för spridningen. Man kan verkligen fråga sig vem det är som flyr ansvaret och vem som avgör vad som ska vara offentlig information, inte är det Pirate Bay.

Rick Falkvinge, Opassande, Christian Engström, SSBD

Svenska bloggar om Internetidioter, The Piratebay, arbogamorden, Åke Green, Feodalmedia, spridning

Min sista lektion slutade klockan 16 idag, efter skolan besökte jag en vän. Vi hamnade oväntat nog nakna i hans säng. Det kändes befriande då jag inte hade haft sex på flera dygn. Han slickade mig medan jag låg under honom och sög i nästan trettio minuter (jag kände mig så nöjd med min insats att jag inte kunde låta bli att snegla på klockan). Jag har inte alltid varit bra på att ge oralsex.

Jag hade precis fyllt fjorton år när jag förlorade oskulden (hatar ordet). Till en början hade jag endast penetrerande sex. Det gick flera månader innan jag sög kuk för första gången. Jag minns hur nervös jag var denna första gång för att jag inte skulle få ner den stora kuken i halsen, att jag bara skulle få in ollonet och (i värsta fall) kräkas. Jag kräktes aldrig, men jag kände av mina kräkreflexer så fort jag försökte mig på att suga djupt. Jag gav upp och slickade mest på ollonet. Jag testade några gånger till vid senare tillfällen och märkte inte av någon förändring, mina kräkreflexer ville inte avta hur mycket jag än försökte. Överallt läste jag "öva, öva, öva" och det hela kändes som ett hopplöst projekt som var dömt att misslyckas. Jag hatade mina gigantiska halsmandlar.

En dag bestämde jag mig för att träna bort mina kräkreflexer. Det svåra var inte att hitta någon att öva på. Det hände någon gång att jag fick upp mat i halsen (ingenting personerna jag sög märkte av). Varje gång det inträffade kände jag mig ännu mer uppgiven och jag fortsatte läsa "övning ger färdighet" i varenda sexfrågespalt där ämnet togs upp. Jag testade att ligga i olika ställningar för att se om det var problemet och hittade till slut "rätt" position. En bra början, tänkte jag. I vanliga fall slutade jag suga när jag kände av mina kräkreflexer tills jag intalade mig själv att fortsätta när det hände.

Plötsligt en dag gick det utmärkt att "bli knullad" i halsen. Det gick utmärkt att ta 18 cm grov kuk hela vägen till roten och det gick utmärkt att svälja. Jag fick massor av positiv feedback av framförallt en person under tiden jag övade vilket nog ökade min motivation. Tidigare hade jag övat på en person som varken gillade att ge eller få oralsex särskilt mycket. När jag märkte att min mun, min hals och min tunga uppskattades bidrog det även till att jag mer och mer började uppskatta att använda min mun, min hals och min tunga.

Sexupplysarna hade rätt - övning ger färdighet, men övning räcker inte. Du måste motivera dig själv och vara lite envis.

(Jag skrev en gång till en vän att jag skulle skriva om min sugskola och han trodde jag syftade på oralsex. Nej, jag tänkte aldrig lära ut oralsex. Vad jag menade var att jag skulle skriva om den sugiga (som i dåliga) gymnasieskolan jag studerade vid förra året - Mikael Elias Teoretiska Gymnasieskola.)

Svenska bloggar om oralsex, munsex, kuksugning, fellatio, cunnilingus, 69:an, knulla, sex, sperma, övning ger färdighet, sugskola (kärt barn har många namn)

Dagens medicin skriver att "RFSU kräver att fetischism slopas i diagnosregistret". Att friskförklara personer som ägnar sig åt BDSM är en fråga som funnits med på RSFUs dagordningen i åtminstone två år. Alla kanske inte känner till att RFSU Stockholm har en BDSM-grupp.

Ett återkommande problem för alla rörelser är att man förr eller senare lyckas locka till sig personer som vill vara med och engagera sig utifrån premisser som skiljer sig helt från den övriga gruppens.

Jag har ingen anledning att misstro BDSM-utövare inom RFSU, de jag träffat har gett ett seriöst intryck och påpekat vikten av samtycke. En viktig förutsättning för all sorts sex om och inte mindre viktigt vad det gäller handlingarna som många gånger syftar att tillfoga smärta. Jag har egna sexuella erfarenheter av personer utanför RFSU som inte varit lika seriösa, personer som uppskattat sexuell över- och underordning men som slarvat med att försäkra sig om att alla deltagande är med på noterna.

Det blir ohållbart att "jaga en hel generation". Så uttryckte sig statsministern angående fildelning och syftade givetvis på ungdomarna. Var och varannan jag träffar är inne på någon form utav sexuell dominans. Det är mycket möjligt att de jag träffar inte är ett dugg representativa, men BDSM-utövarna är tillräckligt många för att sjukdomsstämpeln kan upplevas som ett försök att motverka oönskade sexuella läggningar genom att dela in människor i olika fack där det är tydligt vilka som anses mer värda (de friska) och mindre värda (de diagnostiserade).

Samtycke är otroligt viktigt i alla sexuella sammanhang och jag önskar att vi kunde enas om att lägga fördomarna på hyllan för en mer nyanserad debatt. Tillåt mig citera den politiska (!) modebloggaren Klara "Det är skillnad på vad man gör frivilligt och vad man tvingas till. Det är ungefär som att knulla. Om man gör det med någon man vill och för man har lust är det kul. Om någon gör det mot ens vilja är det inte särskilt roligt alls"

Liksom Christian Engström (pp) undrar jag om BDSM-utövarna kan gå till Försäkringskassan och begära sjukpenning. Jag tvivlar, men kanske borde någon försöka bara för att påskynda processen med att få bort sjukdomsstämpeln.

Svenska bloggar om RFSU, BDSM, sex, knulla, sexuell dominans, fetischism, sexuella läggningar, sexualitet, dominanslekar, samtycke, Christian Engström, Försäkringskassan

Frida: läste din blogg btw, och jag blev så full i skratt för jag har råkat ut för det där med att gå hem med en kille och sedan näst in till bli utkastad efteråt, så många gånger. jag är så pass naiv så jag tror på det mesta folk säger till mig.

Frida: jag skrattade för jag kan inte låta bli att skratta åt dom, de patetiska killarna som gör sådant.

Johanna Sjödin: Oj!

Johanna Sjödin: Jobbigt, "så många gånger" dessutom. Det dödar verkligen min sexlust när män beter sig så.

Frida: jo jag blir för det mesta helt förstörd efteråt eftersom jag tror på alla människors godhet, och slagen blir lite hårdare när man är helt säker på att allt är sanning. Men ialla fall så har man väl lärt sig vid det här läget hoppas jag, och jag fick ju sex så. nu håller jag mig till de jag vet är reko. det jobbiga är att jag hade fixat några "kompisar" i sundsvall, och fick mitt varannandagsex,

Frida: men nu har jag ingen.

Johanna Sjödin: Jag har också blivit mer defensiv och håller mig till "säkra kort" numer.

Johanna Sjödin: Det suger, vad frustrerad man blir när man haft sex med någon nästan dagligen och sedan går personen och blir monogam. Jaja, det är väl så livet fungerar, folk kommer och går.

Frida: man får ut lite mer av det. fast jag kan tycka att det är jätteroligt med engångsligg också. för då kan man vara lite vild and crasy och se hur långt folk kan gå

Frida: precis. så man borde ha några b-planer. Jag ska ut på jakt på fredag ialla fall

Johanna Sjödin: Låter bra!

Johanna Sjödin: Jag känner folk i Stockholm och andra städer att ha sex med men knappt några vettiga i Sundsvall

Frida: hualigen, sant, jag hittade dock några på slutet av min vistelse i sundsvall som faktiskt var otroliga. sådana som man aldrig hade tänkt sig förut. och allting det här påminnner mig om vilken skillnad det är på uppsala (och resten av södrasverige) och sundsvall

Johanna Sjödin: Vad roligt. Hur kom du i kontakt med dem?

Frida: några gamla bekanta, en som jag hade haft sex (ganska misslyckat den gången) förut och en som var en bekants bekant som jag har tyckt är lite halvsnygg men faller bort bland de flesta ändå.

Frida: och så hade jag en som har hängt med dom senaste 4 åren

Frida: haha någon gång har det hänt att man gått från dörr till dörr ^^

Johanna Sjödin: Det är inte dumt

Johanna Sjödin: Var mer så förut

Johanna Sjödin: Det fanns några jag hade sex med dagligen, ** t ex, som helt fallit bort ur min bekantskapskrets.

Frida: ja sådant är tråkigt, men jag känner ialla fall att ibland måste man ha variation för att upptäcka nya saker

Johanna Sjödin: Håller verkligen med.

Johanna Sjödin: Det löser sig nog när jag bor själv.

Frida: absolut, då kan man dra hem massa folk också. provköra lite och kanske skaffa sig något telefonnummer man kan ringa under ensamma kvällar (eller rättaresagt de flesta kvällar)

Fotnot: Frida är ett fingerat namn

Svenka bloggar om om sexuell frustration, sex, knulla, Johanna Sjödin, kåthet, MSN

Lyssnade på ett radioprogram för någon dag sedan som tog upp ämnet ungdomar och drogförsäljning över Internet. För ovanlighetensskull bör jag kanske tillägga.

"Det är inga kompisar som säljer droger via Internet, det är folk som vill tjäna pengar"

Kanske världens bästa argument mot droger. Eller inte, men det hade åtminstone ett underhållningsvärde. Om vi LÄMNAR drogfrågan - Vad är dåligt med att folk vill försörja sig själva? Varför har flera vänstermänniskor jag träffat som talar om utnyttjade arbetare en moral som säger att man ska arbeta mer eller mindre gratis?

Att inte kränga varor till "kompispriser" är moraliskt fel menar vissa trots att ingen tvingar dig att köpa en produkt. De personer jag känner som kritiserat privatpersoner som vill tjäna pengar betalar för att göra reklam för multinationella företag när de köper märkeskläder. Hur går det ihop?

Det fanns en frågelista på Helgon för några månader sedan, en av frågorna var om det är moraliskt OK att höja priset på snöskyfflar från 100 kr till 800 kronor en dag när snön vräker ner och det är svårt att ta sig fram. Frågan fick mig att tänka på de festivalbiljetter som säljs på Tradera och jag försvarade personerna som säljer vidare biljetterna inför några bekanta som ansåg att jag var ond som försvarade dessa överpriser. "Det är väl bra att det finns personer säljer vidare biljetter på Tradera när arrangörernas är slutsålda" kontrade jag med. Deras poäng var att biljetterna inte skulle ta slut om det inte fanns folk som levde på att sälja dem vidare. Jo, eller hur och himlen luktar jordgubbar.

Åter till anti-drogargumenten. Radiosnubben undrade "Vad kan vi föräldrar göra?" (för att undvika att barn och ungdomar börja droga alternativt få dem att sluta) Poliskvinnan svarade "Vi är faktiskt föräldrar, vi är inte kompisar med våra barn. Vi ska ha respekt för våra barns integritet, men vi ska komma ihåg att vi har ett ansvar"

Är det bara jag som tycker det hela låter otroligt hotfullt? Poliskvinnan har fortfarande inte besvarat frågan. Jag väntar med spänning på ett riktigt svar.

Svenska bloggar om Drogförsäljning, droger, Internet, ungdomar, profit, moral,

"När ungdomarna vill ha en ungdomsgård svarar de vuxna med "den är för dyr, det är inte lönsamt". När ungdomarna söker bidrag för att engagera sig svarar de vuxna "ni måste klara er själva". När ungdomar vill bestämma mer svarar de vuxna "ni är för små för att klara er själva". När de vuxna blivit gamla och behöver hjälp ropar de på sina barn" skriver signaturen Anton Klepke.

Att begränsa sina barn och dalta med dem är att bry sig sägs det. När du är femton uppskattar du kanske att din mor hjälper dig. Frågan är om det är lika roligt att vara tjugofem år och inte veta hur man hackar en lök.

Under senare delen av min uppväxt har jag lärt mig saker genom att testa mig fram. Min bror och jag fick inte en likvärdig uppfostran, eftersom att jag inte har en kuk mellan benen förväntade sig min mor att jag kunde klara mig utan hjälp i hemmet. Jag fick naturligtvis hjälp om jag frågade, men jag slutade be min mor om hjälp i åttaårsåldern och började ta reda på saker själv eller frågade någon annan för det slog mig att om hon daltade med två personer skulle hon inte ha tid över till sig själv.

Det är tragiskt att se hur många mammor uppfostrar sina söner. Hur tänker dessa mammor undrar jag. Är tanken att det ska komma en ny kvinna in i deras söners liv när de blivit vuxna för att ta över den vårdande mammarollen? Dessa mammor verkar faktiskt tro att män är helt oförmögna att sköta ett hushåll, det kanske deras söner är men det handlar mer om hur de blivit uppfostrade. En person som får allting serverat på fat BEHÖVER INTE anstränga sig.

Jag har faktiskt träffat en tjugofemåring som inte kunde hacka lök. En kvinna som var med när detta ägde rum (och som för övrigt "misshandlade" mina bröstvårtor en gång när jag och hon hade gruppsex med två män) minns det som att det var jag som var den oerfarna och inte kunde hacka lök. Att det var hennes före detta pojkvän hade hon förträngt.

Svenska bloggar om ansvar, barnuppfostran, mammarollen, metro

En sak slog mig för någon dag sedan. Massor av tid tillägnas diskussioner om när det är lämpligt att ha sex och med vilka det inte är det. Delar av vuxenvärlden oroar sig över att ungdomar är sexuellt utåtriktade, att ungdomar inte håller sig till en person och att ungdomar har sex med personer de inte är kära i.

Åldersskillnad är ett annat fenomen som oroar vuxenvärlden. All denna tid skulle kunna användas bättre. Vuxna som inte vill se sina döttrar med äldre män har inbillat sig att äldre män som umgås och har sex med unga personer är dåliga människor. På en rak fråga skulle nog de flesta förneka att denna sorts resonemang är baserade på fördomar. Det är inte politiskt korrekt att vara fördomsfull, men hur mycket man än vrider och vänder på orden är det likt förbannat fördomar. Du dömer en person på grund av hans eller hennes ålder utan facit i hand.

Om vuxenvärlden prioriterade annorlunda skulle jag ta deras välvilja på större allvar för just nu är det en fråga om vilka unga personer har sex med och inte hur. Det är en fråga om yta och inte innehåll och vem en person är tolkas inte utifrån personlighet och attityd utan det är andra (ytliga) faktorer som spelar in, ålder till exempel.

Den bakomliggande orsaken till diskussionen om åldersskillnader är vuxenvärldens oro för att äldre män är hänsynslösa och manipulativa i sällskap med yngre. De vuxna vill skydda och de vuxna vill väl, men goda motiv är ingen bra ursäkt. Politikerna hänvisar till säkerhet (vem vill inte vara säker?) när de lägger fram lagförslag och röstar i genom lagar som inskränker demokratiska fri- och rättigheter. Åter igen - goda motiv är ingen bra ursäkt!

Liksom de flesta har jag haft sex med personer som inte behandlat mig med respekt. Om jag vill förenkla kan jag bortförklara deras beteende med hänvisning till ålder, hudfärg eller någonting annat helt oväsentligt, men det vill jag inte. Varje individ har ett ansvar att behandla sina medmänniskor väl. Diskussionen om hur det går till har hamnat i skymundan i förmån för moralpanik och hysteri. Det är tragiskt och i takt med detta landar även de välvilligas trovärdighet i skymundan.

Svenska bloggar om Åldersskillnad, åldersrasism, fördomar, sex, knulla, respekt, välvilja, trovärdighet, moralpanik, sexualskräck