Besök johannasjodin.se

Jag är en person som knullar på första dejten. Jag har aldrig begripit hur det kommer sig att vissa inte klarar av att ha sex med någon ny utan att vänta i flera månader först. Men. Jag hade en flera år lång period då jag aldrig sög kuk första gången jag hade sex med någon i fall att personen skulle ignorera mig efteråt. Det pratas ibland om att umgänget mellan män och kvinnor är en ständig maktkamp och min tanke om att jag skulle förlora om jag hade sugit kuk tycker jag illustrerar att det åtminstone är så ibland.

Att bli totalignorerad var alltid en förlust, men det hade varit en större förlust om jag hade varit tillgänglig och gjort saker som man inte tänker sig att kvinnor gör första gången de har sex med någon. Ungefär så resonerade jag då. Jag tyckte aldrig att mitt resonemang höll intellektuellt om jag ska vara ärlig. Jag gjorde mig medvetet tråkig mot personer som inte hade gjort mig någonting ont i ”förebyggande syfte”.

Jag har inte medvetet tråkigare sex längre. Jag är väl medveten om att det finns män som ignorerar kvinnorna de haft sex med som om de förlorade sitt människovärde i samma sekund de visade sig villiga att ha sex, men jag låter inte vetskapen om att de finns begränsa mitt sexliv på samma sätt längre. Mitt sexliv är begränsat i den mening att jag inte skulle kunna tänka mig att ha sex med vem som helst, men jag har längre ingen blockering i huvudet som talar om för mig att det finns vissa saker som jag inte kan göra med nya personer. Ett av skälen till att jag slutade tänka i sådana banor var att jag frågade mig själv hur jag skulle känna om de jag hade sex med behandlade mig likadant och jag kom fram till att det inte skulle vara trevligt alls om män inte ville göra vissa saker första gången.

Den senaste tiden har jag undrat om det är min erfarenhet av dåliga män som ignorerat mig efter sex som bidragit till att jag inte längre bryr mig om att ”spara mig” för att minimera skadan om jag blir avvisad. Erfarenhet som jag gott kunde ha varit utan men som åtminstone lärt mig att det inte är mig, utan snarare deras attityd till mig och en vilja att straffa kvinnor de haft sex med, som framkallat ignoransen.

Jag vann ingenting på min tidigare inställning.

Min syster och hennes kompisar fick sin första mobiltelefon kring byxmyndighetsåldern. Jag och mina kompisar fick våra som nyblivna tonåringar eller året innan och idag kan du äga en mobiltelefon innan du fyllt tio år. Jag följde diskussionen om när det var lämpligt att ge sitt barn en mobiltelefon med ett ganska stort intresse och den lämnade mig inte helt oberörd.

Föräldrarna som var positiva betraktade telefonen som deras förlängda arm, någonting de gav till sina barn för att det skulle förenkla deras vardag. Föräldrarna som var negativa till att ge sina barn en telefon i unga år menade att barnen inte hade något behov av en mobiltelefon.

Debatten om mobiltelefoner sammanfattar ganska väl de flesta debatter om vad barn borde ha rätt till. Det är sällan som barnet är i fokus och om barnet är i fokus är det någon annan som definierar om barnet har ett behov.

Mobiltelefonen ses som ett vuxenattribut trots att det är min generation som växt upp med den sorten som går att visa sig med utan att det blir direkt pinsamt. Hanne Kjöller skriver om andra vuxenattribut och jag undrar om barndomen sitter i våra kläder. Kjöller menar att unga kvinnor vill ta farväl av barndomen fortast möjligt och och använder sig av ”vuxenattribut”.

Vuxenattribut är någonting som ska användas av vuxna för att vuxna har ett behov, men det är också de vuxna som avgör vem som har ett behov. Jag undrar hur längre den terminologin kan överleva när det knappast är någon nyhet att unga kvinnor som ännu inte ”fått tillstymmelse till bröst” använder BH. Med det vill Kjöller säga att de unga kvinnorna inte har något behov, men hon är inte den enda som upprörs över produkter som får säljas trots att målgruppen inte anses ha något behov. Varje år är det någon butik som tar bort olämpliga underkläder för barn ur sitt sortiment för att någon upprörd förälder varit där och klagat och fått mediauppmärksamhet.

Argumentet är att ”Det finns en poäng med att låta barn vara barn” eftersom att de tids nog kommer att ”tvingas in i begränsande könsroller och att det inte finns någon anledning att tidigarelägga den själsliga förkrympningen”. Tids nog, snälla vakna! De flesta barn tvingas in i en könsroll från den dag föräldrarna beslutar om dopbandet ska vara rosa eller blått, men aldrig är det någon som undrar om det finns något behov.

Vilka är det som tycker att barn ska vara barn? Framförallt personer i min egen ålder som är så glada över att få vara en del av vuxenvärlden att de gång på gång vänder de unga ryggen. Deras lojalitet är inte hos de unga trots att de mycket väl känner till hur det är att vara fjorton bland nyvuxna. Det är beklämmande detta mobbningskretslopp som aldrig tycks ta slut och att vi hämnas på de oskyldiga. Det är anledningen till att jag aldrig ens skulle sätta mig ner och fråga mig själv om det är helt fruktansvärt att en tioåring vill ha stringtrosor. Min lojalitet är inte hos dem som lyckats rekrytera personer som verkligen hatar unga.

Mina äldre släktingar sa alltid ”vad stor du hade blivit” och tittade uppskattande på mig. Uppenbarligen hade inte farmor några problem med att jag lämnade barndomen. Det var några krönikörer som vill upphetsa småbarnsföräldrar som grät när jag slutade vara ett barn.

En kompis sa igår "jag hatar män" apropå några kommentarer hos Opassande (här och här). En del män är det verkligen svårt att tycka om, män som försvarar våldtäkt till exempel.

Antifeministerna i bloggosfären har den senaste tiden velat göra gällande att de brinner för sann och riktig jämställdhet, medan feministerna brinner för någonting helt annat som inte alls påminner om det. Företrädarna för den sanna och riktiga jämställdheten brukar vara noga med att påpeka hur olika män och kvinnor är varandra och uppmuntra dessa olikheter tillskillnad från feministerna. Dessa olikheter ska vi ta hänsyn till vare sig de är biologiska eller socialt konstruerade, men de är biologiska för om de inte vore det skulle förutsättningarna kunna förändras och det skulle kräva att kartan ritades om och att den ”naturliga ojämställdheten” mellan män och kvinnor utmanades.

Antifeministerna påminner oss ständigt om hur olika varandra män och kvinnor är varandra och jag misstänker att flera av de som skrivit hos Opassande är just sådana. För en gångs skull när mycket tyder på att män och kvinnor är olika är det ingen som tjatar om det. Mäns bidrag till våldtäktsdebatten avslöjar att de definierar våldtäkt annorlunda än vad kvinnor gör och flera män drar slutsatsen att kvinnor är för känsliga och överdriver genom att hänvisa till hur de själva hade upplevt samma ”behandling”.

Av alla de som brukar gilla våra olikheter är det ingen som pratar om individen (för vi ska ju inte prata om kvinnor och män) och att vi måste se till dennes behov. Det är tydligt att männen med klart antifeministiska (och/eller allmänt kvinnofientliga) drag inte tycker att vi ska utgå från kvinnor när vi pratar om någonting som flest kvinnor kan relatera till och har erfarenhet av. Så mycket var våra olikheter värda att försvar.

Våldtäktsdebatten visar att vi inte kan prata om individer. Det är inte individer som försvarar våldtäkt och anser att kvinnor borde ha lite mer omdöme. Det är män som gör det (naturligtvis finns det kvinnor som är av denna uppfattning men de tillhör en minoritet).

Våra olikheter försvaras inte när de är till kvinnors och mäns fördel, de försvaras när de är till mäns fördel.

För snart ett år sedan läste jag en artikel om ungdomar som misstänktes ha tagit eller försökt tagit sitt liv på grund av att smygtagna nakenbilder på dem hade spridits på nätet. Artikeln var för kortfattad för att kunna dra några slutsatser om det fanns något sådant samband, men den gav mig flera obesvarade frågor. Vad beror det på, om vi föreställer oss att det fanns en sådan koppling, och vad går att göra för att undvika att någonting liknande äger rum igen?

Den som försöker svara på dessa frågor bör inte låta sig begränsas till smygtagna bilder då det förekommer att personer frivilligt publicerar nakenbilder på sig själva. Det är lätt hänt att man underskattar hur många som får tillgång till bilderna och att de på så sätt kan hamna i fel händer. Även bilder och filmer av sexuell karaktär publiceras frivilligt, vilket bland annat all amatörporr som finns att tillgå skvallrar om.

Personer som vill göra det enkelt för sig skulle angripa infrastrukturen som möjliggör spridning av bilder. Personer som tror att de har kommit på någonting skulle prata om unga kvinnors ohälsa och dåliga självförtroende. Personer som har en fot i verkligheten skulle konstatera att unga kvinnor och män även fortsättningsvis kommer vara nyfikna och vilja dokumentera sina nakna kroppar.

Det är bra att ha verklighetsförankring, men det räcker inte. De personer som råkat ut för att bilder på dem spridits olovligen blir inte hjälpta av att vuxenvärlden diskuterar hur vi i framtiden kan undvika att bilder kommer i orätta händer. Om de vuxna verkligen vill hjälpa måste de utgå ifrån att unga kvinnor och män kommer ”hängas ut” nakna på nätet så att beredskapen finns om och när det inträffar.

Det allra viktigaste vi kan göra i förebyggande syfte är att utmana den nakenfientlighet som finns i vårt samhälle som gör oss livrädda inför bara tanken att någon skulle råka få syn på oss nakna. Om vi vill underlätta för de unga kvinnor som blir mobbade i skolan för att nakenbilder på dem florerar på nätet kan vi inte bevara det förhållningssätt vi har till den nakna kroppen idag som säger att den är en högst privat angelägenhet.

Vill vi ändra på den nuvarande ordningen som lärt oss kvinnor att klä på oss badtrosorna på ett sådant sätt att ingen kan råka få syn på våra underliv kräver det att vi ifrågasätter den. Den ordning som gett oss uppfinningsrikedomen i omklädningsrummen innan och efter skolgymnastiken (några av mina klasskamrater i grundskolan kom på att man kunde byta om under trappan). Den ordning som gör att vi överhuvudtaget har badkläder vars enda funktion är att dölja, som kräver att kvinnor täcker sina bröst och som efterfrågar könssegregerade omklädningsrum.

Det här är ganska bagatellartade saker kan man tycka och visst kan jag instämma i att det inte är hela världen om någon inte klarar av att vara naken inför andra, men det förändrar inte det faktum att det är olyckligt att vi är fostrade av en kultur som uppmuntrat oss att vara rädda för våra egna kroppar.

Vi måste för all del respektera de personer som inte känner sig bekväma med att vara nakna inför andra, men vi bör å andra sidan ifrågasätta de oskrivna regler som gör att vi känner så och som kan ha riktigt förödande konsekvenser om vi ska tro den artikel jag läste för ett år sedan. Om vi utmanar nakenfientligheten och vinner den striden kommer det inte längre vara ett öde värre än döden om en nakenbild hamnar på nätet och frågan är om det inte vore att föredra? Intressant.

I en debattartikel skriver Rick Falkvinge "Min egen blogg, där jag argumenterar politiskt, har varit censurerad i Sundsvall, så att till exempel besökare på kommunens bibliotek inte fått läsa den" och jag kan garantera att detta påstående är helt riktigt. Det gick inte att komma åt Falkvinges blogg från bibliotekets snabbinternetsdatorer på grund av att den innehöll "olämpliga ord". Min egen blogg gick inte heller att komma åt under de år jag besökte stadsbiblioteket så gott som dagligen vilket naturligtvis gjorde mig en smula frustrerad när jag inte kunde besvara bloggkommentarer.

Falkvinge skriver att bloggen har varit censurerad och får svaret att den inte alls är censurerad. Kommunalrådet Anita Bdioui är oärlig när hon framställer det som en ren självklarhet att Sundsvalls stadsbibliotek inte har censurerat politiska bloggar trots att det förekommit. Det enda som censureras är pornografiska sidor, menar hon.

Det är ganska ointressant om syftet aldrig var att neka åtkomsten till politiska bloggar. Att syftet var ett annat förändrar inte det faktum att det har varit en omöjlighet att läsa en del bloggar från några av bibliotekets datorer.

Vad är pornografi? I februari berättade jag att min blogg var spärrad från biblioteket och jag publicerade också en skärmdump. Min blogg innehöll ordet analsex och klassades av den anledningen som olämplig. Var den pornografisk? 
Ägnar sig RFSU åt pornografi när de skildrar nakna personer och skriver om hur oskyddat analsex kan överföra könssjukdomar?

Christina Lindqvist som arbetar som informatör för Sundsvalls kommun kommenterar debattartikeln så här "Johanna Sjödins blogg i februari kan ha varit svår att nå då, om man försökte nå den från nån av de tre gamla Internetuppkopplade datorer på biblioteket som hade porrfilter. Jag vet inte om din blogg skulle ha stoppats av samma filter. Dessa datorer är i alla fall utbytta nu".

Med detta vill jag säga att jag är glad att min blogg längre inte är spärrad. Det är ett omodernt tillvägagångssätt att neka åtkomsten till bloggar och websidor som innehåller ord av sexuell karaktär för att komma åt ett fåtal som tillhandahåller pornografi.

I skrivande stund sitter jag på biblioteket. Intressant.

Bloggen Skriet från kärnfamiljen tar upp ämnet hur man får kvinnor att göra det som kvinnor kan, men som vi tar för givet att män ska göra. Det gläder mig att någon faktiskt försöker gräva fram konkreta tips för att motverka uppdelningen kvinnogöra och mansgöra som slår emot bägge könen.

Om det inte har med biologin att göra eller könsindoktrineringen som barn utsätts för från dag ett brukar det alltid finnas någon som lägger fram teorin om kvinnans egen skuld. Jag har med åren blivit allergisk mot de som påstår att kvinnor för vidare de traditioner som slår mot dem själva och att kvinnor av den anledningen bara har sig själva att skylla. Men. Jag vet åtminstone ett fall där jag börjar tro på att det ligger något i det utifrån saker jag sett runt omkring mig. Det gäller mödrar som gett upp hoppet om att deras relationer ska bli jämställda och projicerar deras partners negativa egenskaper på sina söner. Allting blir ett enda ”män kan inte helt enkelt” och vips så kommer sonen vara som sin far i sina framtida relationer.

Jag har försökt påpeka detta för en person, att hennes daltande med sin son som grundar sig i tron att det finns saker som bara kvinnor kan, med största sannolikt kommer resultera i ännu en ojämställd relation. Det du klagar över idag kommer någon annan klaga över i morgon och du står bara och ser på, har jag tänkt upprört.

Kvinnorna som är övertygade om att det finns vissa saker som män inte kan göra kommer få rätt i längden. Deras män kommer inte kunna. På samma sätt kommer kvinnor aldrig kunna byta däck om kvinnor aldrig byter däck. Vi är så bekväma med alla dessa uppdelningar sinsemellan könen, men jag är inte bekväm när någon blänger på min manlige vän som om han vore en idiot för att han inte bär mina saker. Inte så mycket för att det är jobbigt för honom som att det är jobbigt för mig att någon tror att jag inte kan för att jag är kvinna.

Jag bloggade kort om den feministiska tidskriften Bangs humornummer. Numret blev både omdiskuterat och rosat. Behandlade någon skribent kvinnors bidrag till humorvärlden: ämnet kvinnor kanske inte går att skratta med men de går alldeles utmärkt att skratta åt?

Det här blogginlägget gav mig den tanken. Och det handlar inte om huruvida det är roligt.

Eller Får fula feminister finnas? inspirerat av denna texts rubrik.

Få har nog lyckats undgå den diskussion som förts från olika håll om HBT-personer som lever upp till stereotypen om hur en sådan ska vara i samband med Pride. Alla är inte lika positiva till de som bekräftar de fördomar som finns då det framförallt är dessa personer som blir uppmärksammade i media. Detta är ingenting unikt för HBT-personer, det gäller även polyamorösa personer i media (och antagligen de flesta grupper i samhället som på något sätt avviker från normen). Det ska helst handla om sex och gärna vara lite tokigt. Sara som har en stor uppblåsbar madrass alldeles innanför dörren i vilken de boende kan kopulera dygnet runt om de så känner för vore den perfekta personen att skriva om. Representation är vad det handlar om.

Att vara avvikande och förvänta sig att media ska befästa likheterna – och inte olikheterna – är att vara naiv, men fortfarande tror en del av oss att allt (nåja) media skriver är sant. Efter alla mediala drev mot feministrörelsen borde feminister vid det här laget gett upp hoppet om att diskutera vem som gör sig bra i media. Gör sig någon feminist bra i media när det ligger i tidningarnas intresse att leverera en historia som helst får oss att sätta kaffet i halsen? (Det där kan tolkas på många sätt inser jag.)

Nidbilden av en riktig feminist, den media gärna förmedlar, är inte direkt smickrande varför många feminister känt sig manade att försöka bättre på den. En vanlig uppfattning är att feminister till sitt utseende inte ser ut som vanliga kvinnor vilket alla feminister inte känner sig riktigt bekväma med (de pratar om mediefeminister och vanliga feminister). Jag inbillar mig att det främst är de kvinnor som ser traditionellt kvinnliga ut som inte är bekväma med att representeras av folk som verkligen inte gör det.

Diskussionen om okvinnliga feminister ger öppning för en diskussion om hur vi ser på kvinnlighet och varför vår kultur talar om för oss kvinnor att vi måste göra oss till för att vara kvinnliga, men den kastas bort. Den kastas bort till förmån för feminister som målar naglarna och tycker det är viktigt att gnugga det i ansiktet på folk att de finns feminister som gör sådant. Allting är inte medias fel, en del saker skulle med fördel kunna ignoreras, alternativt öppna för en intressant diskussion. Men, inte då.

Jag ska inte säga att jag ser poängen, men jag kan förstå att en del feminister vill tala om för vanligt folk att alla feminister inte är osminkade och orakade på alla ställen utom huvudet. Jag kan dock inte motivera att det lindas in ett enda äckel för att du ska framstå som trovärdig. Hittills har ingen lyckats övertyga mig om att det är viktigt att prata om vad feminister inte är när jag istället vill prata om vad feminister är och vad feminister vill. Om vi pratar om vad vi inte är flyttar vi fokus från det som är viktigt (nej, det är inte hela världen om någon tror att du som feminist per automatik har hår under armarna – get over it!). Om det finns ett värde i att göra det står jag likväl fast vid att det därifrån till att försöka dementera alla fördomar på alla tänkbara sätt är ett långt steg att gå eftersom att några av dem är mer eller mindre korrekta. Eller åtminstone hade kunnat vara: ”Personligen tycker jag det är rätt uppenbart att feminismen är en rörelse där "kvinnorna är ovanligt fula", eftersom rörelsen som sådan går in för att utmana och ifrågasätta sätten vi behandlar kvinnligt och manligt på”.

Citatet ovan härör från en diskussionstråd på Flashback som vill ta reda på om det finns några snygga feminister. En annan person skriver om att vara ful som ett politiskt ställningstagande: ”Jag tror helt enkelt att det ofta kan vara ett politiskt ställningstagande att vara så "ful" som möjligt. Är man anti-feminist bekräftar man alltså sina politiska motståndares teorier när man säger att feminister är fulare än andra”.

Jag är alldeles övertygad om att våga vara ”fula” (i bemärkelsen avvika från normen) är ett av de bästa sätten att ifrågasätta hur vi behandlar kvinnligt och manligt på. Men fulheten är helt bortkastad om den diskussion som den ger upphov till aldrig får äga rum.

Som tur är ger likalönfeministen oss hopp om en bättre värld när hon skriver: ”Eran bild av feminismen som en samling med fula butches i snaggat hår som vill krossa männen stämmer lixom inte riktigt med verkligheten. Jag är feminist och ser det som en självklarthet. Inte är jag speciellt ful heller, älskar smink och kläder o sån skit men feminism (för mig) handlar lixom inte om att vara ful i ren protest, det handlar om att skapa jämnlikhet, samma lön för samma jobb och andra självklarheter”.

Amen to that! Intressant halsflussinlägg.

Att gemene man inte betraktar pedofili som en sexuell läggning trodde jag de flesta kände till vid det här laget, därför förvånar det mig föga att Carina Lundberg sätter likhetstecken mellan pedofil och person som utsatt barn för sexuella övergrepp:

Är det möjligt att ni har anställt en pedofil? Det ska ju inte vara det, säger Carina Lundberg. Vi har kontroller och strikta regler när vi anställer våra medarbetare. Bland annat begär vi utdrag ur polisregistret.

Vad hade jag själv svarat om jag hade varit i hennes situation? Hade jag varit välkommen tillbaka om jag på frågan ”Är det möjligt att ni har anställt en pedofil?” svarat något i stil med ”Det är omöjligt att se på en person om han eller hon är pedofil. Det är som med heterosexualitet, det syns inte och det är heller ingen sexgaranti”?

Om artikeln, vilket man kan befara, gör massor av småbarnsföräldrar oroliga var det nog ”rätt” svar från Lundberg. Samtidigt har jag svårt att tänka mig vilken annan information frågeställaren var ute efter. De som vet att en pedofil inte nödvändigtvis lever ut sin sexualitet borde kunna ana att frågan aldrig var av typen ”Är det möjligt att ni anställt en heterosexuell person?”.

Läs gärna Alex Limonovics (som artikeln handlar om) välskrivna blogg!

I kvoteringsdebatten påstås det ofta direkt eller indirekt att det är svårare att finna en kompetent kvinna än ett manligt dito. Kvoteringsmotståndarnarna brukar ställa den kompetenta (mannen) mot den inkompetenta (kvinnan) och fastslå att den kompetenta (mannen) är att föredra som om inte alla höll med om den otroligt kontroversiella åsikten. De som uttrycker den för de flesta självklara åsikten missar att kvotering inte alls handlar om att blanda kompetenta och inkompetenta personer utan om att göra ett urval ur den förstnämnda gruppen som speglar samhället i övrigt. Det sättet att tänka på påminner om de personer som i storkuksdebatten brukar jämföra en ond storkukad man med en småkukad god man och klargöra att kvinnor föredrar en mindre storlek. Det säger ingenting alls bortsett från att personerna helt fått om bakfoten vad det handlar om.

Blir någon förvånad över att jag inte känner något förtroende för moderaternas partisekreterares Per Schlingmanns ord ”Vi arbetar aktivt i de här frågorna” om kvinnors underrepresentation i partiet när han i nästa sekund talar om deras ”kvinnokvot på minst 40 procent”?

Det är en markering som visar på raka motsatsen om du frågar mig. Må hända att formuleringen ”minst 40% av vardera kön” inte skulle förändra det faktum att både kvinnor och män på en del områden är underrepresenterade, men förhoppningsvis skulle en sådan skrivelse få kvinnor att känna sig mer välkomna i Moderaterna.

Min vän Henric Grubbström (som är den person anklagelserna bör riktas emot angående att mina bloggtexter är alldeles för långa för den genomsnittlige debila bloggläsaren att läsa) har sammanfattat väl varför mitt utåtriktade engagemang (om nu bloggande kan räknas som sådant) vad gäller ungas rätt till att välja vem eller vilka de vill ha sex med har svalnat. Det beror på dels på allt ”sexradikalt våldtäktsbagatelliserarslödder” för att citera Grubbström:

"Låt oss kasta ett öga på en handfull av de frågor ”sexradikalerna” driver vid sidan att man ska få knulla unga tonåringar (och i vissa fall även prepubertala människor). Kvinnor ljuger nästan alltid om våldtäkt, kvinnor har makten i samhället. Manlig otrohet är naturlig och inbyggd men inte kvinnlig. Män är gjorda för att sprida sin säd till skillnad från kvinnor. Det är biologiskt naturligt med sexköp på grund av någon påhittad förtjänsttransaktion som nån tokskalle tycker sig ha sett några kopulerande apjävlar hålla på med. Samhället styrs dessutom av den onda härskarideologin statsfeminsmen som av och till påstås ha tydliga band till nazismen. Alla kvinnor över 45 är nuckor och det är biologiskt onaturligt att tända på dem eftersom man bara tänder på dem som kan ge en bästa avkomman. Våldtäkt är en bagatell och i vissa fall naturlig eller något man själv dra på sig. På samma sätt som det är biologiskt realitet att åldrande män ska knulla tonåringar gäller detta av samma biologiska skäl inte för åldrande kvinnor"

Jag måste få citera mig själv också: "Det är oroväckande när personer som är inne på samma spår som mig länkar till personer som förnekar våldtäkt eller har en definition som är så snäv att endast överfallsvåldäkter omfattas av den. På grund av detta vill jag förtydliga att jag talar om ungas rätt till sina kroppar och INTE någon annans rätt till deras kroppar. Det är en EXTREMT stor skillnad".

Jämställdhet ökar separationerna menar relationsexperten Eva Rusz. Schyman svarar. Att i egenskap av relationsexpert försöka skönja ett mönster för att kunna dra slutsatser kring varför personer som lever tillsammans separerar går att motivera. Det har diskuterats om separationerna verkligen ökar och det är ingenting jag kan svara på, men jag har inte alls svårt att föreställa mig att att drömmen om jämställdhet kväver den ojämställda relationen.

Rusz skrapar bara på ytan och drar därefter slutsatsen att det är jämställdheten som är problemet. Det är klart att man kan dra den slutsatsen om man blundar för att det är ojämställdheten som ger jämställdhetsidealet syre, men man kan också tolka det som att Rusz egentligen menar att det inte finns några helt jämställda relationer och att det därför är helt logisk att förhållanden tar slut när bristen på jämställdhet dissekeras och ifrågasätts av någon av parterna. Det går ju emot naturen, män och kvinnor är ju olika, öh!

De senaste åren har politiker, relationsexperter och de som tänker på barnen flaggat för att kärnfamiljen och det monogama förhållandet räknar sina sista dagar om den utveckling vi ser tillåts fortsätta och som en del av detta har de försökt lista ut varför personer som varit tillsammans en längre tid plötsligt lämnar varandra och vad man kan göra för att stävja den trenden.

Av någon outgrundlig anledning ser dessa personer ett egenvärde i att Relationer överlever. Den enda godtagbara anledningen för par som har gemensamma barn ihop att göra slut tycks vara att det förekommer våld i relationen. Möjligen är otrohet också ett gott skäl att packa sina väskor, men allting annat går att lösa eller ha överseende med för barnens (som inte har blivit tillfrågade) skull.

Som jag ser det kan endast drömmen om jämställdhet döda de relationer som en person med självrespekt aldrig skulle befatta sig med. Jag förstår inte varför Rusz med sina tafatta försök att påpeka att män och kvinnor är olika vill försvara ojämställda relationer. Det är en fantastisk utveckling att kvinnor och män kan göra slut på sina destruktiva relationer.