Besök johannasjodin.se

Jag tror att de som skrev manuset för gårdagens samtal hade förhoppning om debatt, men någonstans tänkte de fel för det liknade inte en debatt. Alla höll i stort sett med varandra efter att Svenska Dagbladets Maria Abrahamsson, som var där för att företräda ”den andra sidan”, lämnade lokalen.

Hennes roll var att irritera publiken, som tyckte barnets integritet var viktigare än alla internetanvändares (jag menar alla individers) sammanlagt, kändes det som, om inte annat var det precis det hon lyckades åstadkomma. Det som diskuterades var huruvida barnpornografi är polisens sak eller allas och alla höll med om att det är allas sak och att allmänheten har ett ansvar.

Abrahamsson lyfte fram rättssäkerheten och menade att alltid när sexuella övergrepp på barn diskuteras blir det en tävling om vem som tycker övergreppen är mest problematiska trots att alla håller med varandra i sak. Det märks inte minst i hur personer som tar avstånd från dessa övergrepp (som om inte alla gör det?) uttrycker sig. Det är överdrifter hela tiden som om övergreppen inte vore hemska nog.

Det går alldeles utmärkt att vara för den personliga integriteten och emot barnpornografi. Valet står inte mellan noll integritet och bekämpande av barnporr. En del tycks ha hakat upp sig vid att man alltid måste välja antingen eller, att det inte går att välja en mellanväg som tillgodoser alla intressen utan att bortse från demokratiska fri- och rättigheter.

*

Hinner inte skriva så mycket nu annat än att Feministiskt Initiativs Gudrun Schyman var bäst igår när sex- och samlevnad som ämne i skolan diskuterades. Sanna Rayman, SvD, och Maria Ferm, Grön Ungdom, deltog och kommenterar. Debatten arrangerades av Sveriges bästa sexualpolitiska förening RFSU som också kommenterar. Du kan följa RFSU-bloggen om du vill, men jag gissar att den inte är så spännande för dem som inte är på Gotland i skrivande stund? Jag följde Almedalsbloggen med ganska stort intresse förra året, men inser att jag tillhör en minoritet. Det här året är jag på plats som privatperson. Jag tältar och har knappt tillgång till uppkoppling.

En annan sak. Det var roligt när Jan Björklund nämnde Miljöpartiet i sitt tal. Han sa att de när de startade förde en melonpolitik (grön utan på och röd inuti) men nu hade övergått till tomatpolitik. Kanske ligger det något i det när man med jämna mellanrum hör frasen 'borgarna' som skällsord från miljöpartister?

Från och med 1 juli införs ett nytt brott - kontakt med barn i sexuellt syfte. Här kan du läsa mer om det.  Det kursiva är citerat ur texten.

Överenskommelsen om att träffas kan vara helt formlös och informell. Det räcker att barnet och gär- ningsmannen är överens om att mötas på viss tid och plats. Det saknar också betydelse om det är gärnings- mannen eller barnet som tagit initiativet.

Det anmärkningsvärda är inte det nya brottet utan att det sedan tidigare finns lagstiftning som gör detta tillägg möjligt. Ovanstående stycke beskriver problemet med nuvarande sexualbrottslagstiftning. Den struntar i vem som tar initiativ. Den fjortonåring som tar initiativ till sex med en person fyllda femton är enligt lagen ett offer för ett sexuellt övergrepp. Alla har vi åsikter om våldtäkt, men det vi är eniga om är att våldtäkt alltid innebär ofrivilligt sex. Lagen i dess nuvarande form går helt emot den allmänna uppfattningen och jag kan inte se att denna lag gör någon skillnad – det är redan förbjudet att våldta.

För straffansvar krävs att gärningsmannen efter överenskommelsen om att träffas vidtar någon åtgärd för att främja att ett sammanträffande kommer till stånd. Med det menas konkreta handlingar som be- kräftar att gärningsmannen står fast vid att gå vidare och träffa barnet i syfte att möjliggöra ett sexuellt övergrepp.

Känner man inte till sexualbrottslagstiftningen kanske man vid första anblick tycker det verkar rimligt med extra satsningar för att förhindra sexuella övergrepp, men alla vi som tagit initiativ till sex vet att det är skillnad på att knulla och att bli våldtagen. För dem som blivit utsatta för verkliga övergrepp är skillnaden ännu lättare att ta i och den nuvarande lagstiftningen ett hån. Ja, jag känner mig hånad.

Till vissa av sexualbrottsbestämmelserna finns kopplat en bestämmelse om ansvarsfrihet när det är uppenbart att gärningen inte har inneburit något övergrepp mot barnet med hänsyn till den ringa skillnaden i ålder mellan den som begått gärningen och barnet samt omständigheterna i övrigt.

På vilket sätt är det uppenbart ”gärningen inte har inneburit något övergrepp” om åldersskillnaden är liten? När jag var fjorton år hade jag uteslutande sex med män i tjugoårsåldern, vilket rimligen borde falla under med hänsyn till omständigheterna i övrigt.

Formuleringen förstärker bara min misstro för att de som författat förklaringen förstår vad sexuella övergrepp innebär. En personens ålder, hudfärg eller kukstorlek är inte avgörande för om sex är frivilligt eller ej, men samtycke (eller frånvaron av samtycke) är det.

Ett exempel på när ansvarsfrihet kan bli aktuellt är när två tonåringar, varav den ena är strax under 15 år och den andra strax över 15 år, får kontakt med varandra på Internet och kommer överens om att träffas för att ha ömsesidig och frivillig sex tillsammans.

Kan vi hålla oss till ämnet? En persons ålder säger ingenting om människan bakom sifforna är en ond förövare eller den schyssta killen som bara vill knulla lite. Om den ena som är strax under 15 år får kontakt med en äldre person och de kommer överens om att träffas för att ha ömsesidig och frivillig sex tillsammans ska det vara grönt för dem att träffas.

Våldtäkt är ett utbrett samhällsproblem som drabbar många kvinnor varje år. Vi behöver inte en lag som förvandlar frivilligt sex till våldtäkt för att kunna måla upp en värre bild av verkligheten, det är illa nog som det är i dagsläget och uppklarningsfrekvensen är under all kritik.

En annan sak som jag tänkt på. Hur tror ni fjortonåring som blir våldtagen känner inför att anmäla? Lagen säger att hon är ett offer på grund av hennes ålder och inte på grund av omständigheterna. Lagen visar inte henne den förståelse hon förtjänar. Den fokuserar enbart på siffror och inte vad debatten borde handla om – samtycke kontra frånvaron av samtycke. Tänk på henne nästa gång kära lagstiftare.

Intressant så det förslår!

En del bara bröst-aktivister men även andra sympatisörer som ogillar den rådande könsdiskrimineringen på de flesta badhus runt om i landet argumenterar för lika regler för män och kvinnor med hänvisning till att bröst inte sexuella.

Jag tycker att den invändningen är mycket olycklig. Vi ska inte ha lika regler för att bröst inte har med sex att göra. Vi ska ha lika rättigheter om så bröst har en sexuell laddning för det stora flertalet. Lika rättigheter får inte kompromissas bort för att någon man skulle kunna bli kåt och få stånd. Kvinnor ska inte ta ansvar för mäns sexualitet.

Jag förstår att det är taktiskt att säga att bröst inte har med sex att göra. Folk får ju panik om det går att göra en sexkoppling. Som ni kanske vet gillar jag att bada naken utomhus. Nakenbadare använder snarlika argument för att lugna barnfamiljer, men också för att de inte tycker nakenbad har med sex att göra. Jag vill inte bara kunna bada naken utomhus, jag vill också komma i från traditionen av att vi hela tiden måste ta avstånd från sex för att få i genom förändringar. Min förhoppning är att Malmös beslut om att tillåta kvinnor välja om de vill bada i överdel kan avdramatisera synen på nakenhet.

Det är rimligt att låta människor välja, men det är inte rimligt att människors äckelkänslor inför vad andra personer gör, som inte skadar någon annan, får ligga till grund för beslut. Kan man begrava nakenskräcken kommer sådana här diskussioner inte vara nödvändiga i framtiden. Men, nu ska jag sluta innan jag blir allt för utopisk.

Fritt fram för bara bröst i Malmö skriver media. Strålande. Metro har en opassande rubrik om detta: Tjejerna som vill visa brösten på badhuset. Detta naturligtvis för att du som läsare ska bli nyfiken och ta med ett nummer. Det är dock viktigt att påpeka att det inte stämmer då det är en vanlig missuppfattning eller ett sätt att misstänkliggöra nätverket Bara Brösts syften.

För femtioelftegången: Nej, det handlar inte om att visa upp. Det handlar om jämställdhet och lika rättigheter. Nätverksmedlemmen Frida Hellroth förklarar skillnaden, ”Målet är inte att alla ska vara topless på badhuset, målet är att alla ska kunna vara det”. Jag har skrivit hur mycket som helst om detta tidigare om mina inlägg finns samlade under kategorin med det passande namnet ”Bara Bröst”.

Det som underhåller mig mest med denna debatt är fortfarande att vi i väst pratar om islam som tvingar kvinnor att täcka sin kropp och kallar det förtryck. I Sverige tvingar vi kvinnor att täcka sin bröst i badhusmilö, men vi kallar det inte förtryck. Citerar mig själv: Debatten präglades av ett sådant äckel inför kvinnors kroppar, och då framförallt äldre kvinnors, att motståndet mot badklädesplagget burkini (sammansättning av orden burka och bikini) som ska vara anpassad för muslimska kvinnor som av religiösa skäl vill täcka sin kropp framstår som än mer absurt. Att debatten handlar om att utestänga kvinnor som vill bada i burkini och inte om att förse var femtioårig kvinna med en av staten subventionerad sådan förvånar mig efter påhoppen som haglade mot Bara Bröst-medlemmarna och kvinnor i allmänhet.

Den som äcklas så mycket av kvinnokroppen att den vill motverka jämställdhetsarbetet borde söka upp en psykolog.
Jag vill allvarligt talar inte läsa Kicki Normans struntprat om att kvinnor inte borde amma offentligt, för att använda samma argumentation som Norman själv. Hon låter som ett barn som inte får som hon vill mamma, jag vill inte.

Norman tycker bröst är stötande men reflekterar inte ens över att de mammor som vill amma offentligt kanske tycker att det är kränkade när hon säger att de ägnar sig åt någonting som inte hör hemma i det offentliga rummet. Men svensken kan ju aldrig förstå att han eller hon kan kränka. Svensken kan ju bara själv bli kränkt. Det är den som badar naken som stör, men den som badar naken och blir ombedd att klä på sig har inte rätt att känna sig kränkt ty det är den som kränker.

Vad bra att ingen tvingar mig att läsa det Norman skriver och att ingen kommer trycka upp sin urringning i hennes ansikte (hoppas hon inte hittar hit, jag vill ju att hon ska få behålla sin mat i magen). Det finns en särskild plats i helvetet... End of story.

Men nu ska vi vara positiva och fortsätta kämpa för lika rättigheter på badhusen runt om i landet. Go grrrls! Bröst är sjukt intressanta.

---

UPPDATERING: Men gud vad pinsamt. Normans text är mer än ett år gammal. Jag skyller på Metro som länkade den som relevant under dagens artikel. Därför trodde jag att den vara färsk. Insåg att den skrevs i februari när jag hade tänkt läsa kommentarerna som längre inte är tillgängliga.

Har ni läst den feministiska tidskriften Bangs senaste humornummer? Om inte rekommenderar jag er att göra det. När jag först läste numret var jag negativ. Ett helt nummer bara om humor, suckade jag för mig själv, men jag har svängt. Det är helt briljant.

Jag har alltid efterfrågat en feminism som vågar se bortom föräldraförsäkringen och de ojämställda lönerna. Frågorna är viktiga, men det är inte de enda viktiga frågorna och det är dax att dessa långkörare ger plats åt andra viktiga frågor.


Diskussionerna måste vara anpassade för olika sorters människor. För oss som inte planerat att leva ett äkta svenssonliv med kärnfamilj och allt som hör till blir debatten som utgår från mononormen exkluderande. Ibland låter det på politiker och även feminister som om alla problem vore ur världen om vi bara lät bli att skaffa man och barn.

Det briljanta med Bangs nummer är att det tar upp någonting nytt som de flesta kan känna igen sig i men som man knappt pratat om tidigare. Flera av det jag pratar med numret om har regerat med ett ”oj, det hade jag inte ens tänkt på” apropå att vi inte finner kvinnor roliga och inte skrattar åt deras skämt (ens om de är skrivna av män). Den mediala uppmärksamheten numret fått är också positiv.

Elin Grelsson som medverkar i numret med en superbra text har en debattartikel i Aftonbladet idag om diskussionen efter Bangs humortema. Hennes svar till Jan-Olov, som menar att kvinnor måste våga ta plats, är att ge kvinnor plats.

Frågan om utrymme angränsar till så många andra viktiga frågor. Om hur vi pratar till varandra och vad vi pratar om. Det går inte att konversera med någon som vägrar ge plats. Det är fullständigt omöjligt. Detta torde alla kunna enas om. Jag tänker på hur vissa män för sig i debatter, de behöver inte anstränga sig för att låta genom hela rummet, och kvinnor som ”skriker sig in” för att få en syl i vädret. Eller den välgörande männen som gör allting så rätt men ändå inte: ”Grabbar vi måste låta Johanna prata också, höhö”.

Läs också Linna Johansson som inte tänker utplåna sig själv för barnets skull. Det gillar vi. Lev och låt leva!

Amelia Adamo skrev för flera månader sedan att det vore på tiden att vi skrotade åldern och jag håller verkligen med om än av andra skäl. Att rättigheter infaller vid en viss ålder har bidragit till en dålig syn på de som saknar dessa (de unga) och avgränsningarna betraktas som logiska fastän åldersgränser främst finns av praktiska skäl. Åldersgränser är ett hopplöst problem för hur gör man en i grunden godtycklig uppdelning så lite godtycklig som möjligt?

Barnstadiet behöver inte nödvändigtvis vara kopplat till ålder däremot finns vissa beteenden som vi bemöter barn med och bakvänt blir det därför en åldersfråga. Tänk på alla barn med en svår uppväxt. Frånvarande föräldrar eller missbruk. Dessa barn lär sig ta ansvar för att de är tvungna. Motsatsen är att barn som daltas med aldrig tar ansvar, barn med så kallade curlingföräldrar.

Vi kan lära oss att ta ansvar. Vuxenvärlden tycks dock ha bestämt sig för att skjuta fram denna mognadsprocess och verkar vara bekväm med en sak i sänder och inte allt på en gång. Om vi skulle bli myndiga vid tjugofem istället, skulle vi bli mogna snabbare då? Förmodligen inte. Förmodligen skulle vi bara skjuta fram mognadsprocessen ännu mer.

Se på alla unga femtonåriga mödrar som tvingas ta ansvar och sköter det utomordentligt sin omgivning till trots (jag har aldrig förstått varför man hackar på unga mammor. När barnet väl finns måste man göra det bästa av situationen oavsett om barnet var planerat eller ej, för både mammans och barnets skull?) Dessa unga kvinnor agerar som vilken vuxen människa som helst.

En annan sak som heller ingen har något bra svar på: även om det finns skillnader mellan ungdomar och vuxna är inte det i sig inte ett hållbart argument för att ungdomar inte ska ha rättigheter de rättigheter vuxna åtnjuter . Att argumentera ”det är inte samma sak” håller inte i en logisk debatt, men den här debatten är inte logisk, den är färgad av känslor och missunnsamhet.

Det finns ingen vettig människa som skulle försvara att "negrer" hade färre rättigheter om det så skulle visa sig att vita objektivt sätt är att betrakta som övermänniskor. Detsamma gäller inte unga för vi är så bekväma med att unga saknar rättigheter. Det måste finnas någon ursäkt för att åldras och det gör det när rättigheterna kommer i och med åldrandet.

Aldrig mer vill jag svara på frågan ”vilket är det konstigaste stället du haft sex på?” eller ”vilken är din favoritställning”. Inte i en intellektuell diskussion, inte i ett ”vi måste våga prata om sex”-samtal, inte med dig precis efter att vi knullat skönt och absolut inte innan vi knullar. Sluta göra sex så tråkigt och enformigt. Sex är inte bara konstiga platser, tokroliga ställningar och tokroliga omskrivningar. Sex är livskvalité. Sex är skönt.

Sexualisera mera. Låt det synas hur stor roll sex spelar. Samhället är så sjukt undersexualiserat. Med tanke på hur viktigt sex är för många pratar vi knappt om det. Det som sägs har sagts förr. Vi har alla hört att vissa gillar hårda tag, att andra är så vaniljiga att missionären är höjdpunkten, att det finns olika sorters sex. Det är lika tröttande som feministiska texter om olika sorters feminism. Snälla, vi föddes inte igår.

Vi lever i ett översexualiserat samhälle säger alla i tron att de kommit på någonting nytt. Det är lika uttjatat som ”alla är vi olika” eller andra ointellektuella floskler. Vad är det media skriver om som är så hemskt? Jag tycker medias sexrapportering är fruktansvärt tråkig av de skäl jag redan nämnt.

Liberala kvinnoförbundet har väckt frågan om en tredelad föräldraledighet vilket skulle innebära att föräldrarna får en tredjedel var och den resterande tredjedelen får de själva fatta beslut om vem som ska ta ut eller om den ska delas upp sinsemellan. Frågan väcks med jämna mellanrum i någon form och argumenten emot är alltid lika naiva när de går från att vara principiella till att vara praktiska för att (hör och häpna) locka till sig människor till den egna positionen. Som vanligt märks det att man ålagt mer tid åt det principiella, för det praktiska liknar inte någonting jag sett tidigare.

För det första - inse att alla inte har erkänt er syn på hur samhället ska vara uppbyggt. För det andra - förstå orsakerna bakom kravet. Fäder tar ut 21% av dagarna idag. Alla som är emot förslaget är för att båda föräldrar tar gemensamt ansvar* för sina barn, men de vill inte lagstifta om det.

Mammorna efterfrågar att papporna också stannar hemma, men de tar bara ut 21% av dagarna (inkluderar det den påtvingade (?) pappamånaden?). Det finns en efterfrågan och den är inte statligt sanktionerad, men ändå händer inget på den fronten. Förstå utgångspunkten. Mamman bönar och ber om att pappan också ska vara hemma med lilla Ebba, men pappan säger att löneskillnaderna är så stora så det är bäst att han fortsätter jobba (och klättra i karriärstegen): ”För du vill väl inte att vi ska få in mindre pengar till fina Ebba varje månad. Du är väl inte så egoistisk?”.

Föräldrar är mogna nog att bestämma själva, men vem bestämmer? Pappa staten eller pappan som inte vill ta hand om sina barn? Alltid när frågan är på tapeten är det flera som undrar varför kvinnor är så korkade att de skaffar barn med personer som inte vill ta sitt föräldraansvar. Ställ samma fråga till den kvinna (eller man) som blir misshandlad i sin relation. Inte tror du innan att du kommer bli illa behandlad. En ganska bra regel är att de flesta människor är goda innan de blir onda. Ingen kan förutse huruvida någon tänker ta sitt ansvar för sina barn. Sluta vara så naiva.

Jag förstår att principen att staten håller sig borta är otroligt viktig för dem som kastat sig in i debatten på emotsidan, men jag förstår inte hur de kan undgå orsaken till att ett sånt här förslag läggs och helt blunda för det andra perspektivet (som inte har erkänt er liberala ordning). Det praktiska. Man väljer inte att bli misshandlad. Man väljer inte en partner som inte kommer ta hand om sina barn. Det kommer som en överraskning långt senare.

*Vi måste också reda ut några saker med en gång. För att citera mig själv: ”Folk stirrar sig blinda på vem som har vårdnaden om barnet på pappret och missar att många barn som på pappret har en vårdnadshavare ( i vanliga fall modern) lever med båda sina föräldrar. Jag är ett sådant barn. Att min mor är ensam vårdnadshavare gör inte att min far inte har någon kontakt med mig, vi bor för tusan i samma kåk, det är bara det att mina föräldrar inte kunde bry sig mindre om vad som står på ett futtigt papper. [...] Det verkar inte vara en principsak att båda ska stå på pappret. Folk är så korkade att de tror att barn som har enskild vårdnad också har en mor som "beslagtar" barnet och gör det till sitt eget”.

Så jävla intressant tydligen.

Hanna Lager skrev till Systembolaget med anledning av filmen 'flirten' (under 'se TV-filmerna') som Systembolaget publicerat på sin hemsida. Här är Lagers brev och här, här och här kan du följa konversationen mellan henne och Fredrik Thor.

Thor skriver bland annat ”Denna film handlar om att få tonårsföräldrar att tänka till om alkohol och ungdomar, innan de köper ut” och ”Syftet med filmen är inte att lägga värderingar på hur tonåringar kör moped, klättrar på stegar eller flirtar. Idén till reklamfilmerna bygger på att med humor visa en tonårsfest som föräldrar vill se den och att spetsa till händelser där tonåringarna i filmen verkligen tar sitt ansvar när det gäller alkohol, ett beteende som inte är särskilt realistiskt”.

Nej, det är inte humoristiskt att upplysa tonårsföräldrar om att deras dotter kanske blir kåt och vill hångla om de köper ut åt henne. Det är moralpanik. Liksom Lager undrar jag vem som tar ansvar i filmen? Att säga nej till hångel eller sex för att någon är lite alkoholpåverkad ser inte jag som särskilt ansvarstagande. Fredrik Thor svarar inte på frågorna, men poängterar att filmerna är tänkta att vara roliga.

Jag tar gärna initiativ till sex och hångel när jag är full och ser verkligen inga problem med det. Jag önskar att jag även i nyktert tillstånd hade mindre spärrar. Jag har ångrat en del sex jag har haft men det har inte haft med alkoholen att göra utan att de jag haft sex med som helt struntat i min njutning eller betett sig dåligt mot mig efteråt. Detta pratas det alldeles för lite om.

Jag vill ångra det jag gjorde, inte det jag inte gjorde. Att jag knullade i en tunnel och föreslog att vi skulle ställa oss under belysningen för att se bättre vad vi höll på med ångrar jag inte alls. Inte heller valborgsnatten då jag hade sex mot ett träd och blev påkommen av polisen som tog mig åt sidan och började prata om att jag skulle vara försiktig "för annars kunde det hända saker". Det är nog ett av mina bästa fyllesexminnen. Jag minns inte när jag skrattade så mycket senast.

Svensson och Grubbström har också skrivit om Systembolagets humorlösa film.

Andra om: Systembolaget, Hanna Lager, moralpanik, sexfientlighet, alkohol, tonåringar, sex,

Det är frustrerande när verkligheten överensstämmer med stereotypen om hur kvinnor är även om det är klart och givet att det alltid är någon som kommer leva upp till den för annars skulle den inte finnas.

Ett exempel på detta är när kvinnor uttalar sig offentligt om att det värsta man kan säga till en kvinna är att hon är ful eller fråga henne vad hon väger. Jag vet inte vad som bidragit till att det blivit så accepterat att i egenskap av kvinna uttala sig om hur kvinnor är och upplever saker och ting, men jag gillar det inte. Jag ska erkänna att jag själv halkar dit ibland och utgår från mina egna erfarenheter, men jag försöker åtminstone att inte göra det.

Det har blivit en sanning att alla kvinnor vill vara smala och att alla som påstår någonting annat ljuger. Jag tror inte alls att det stämmer, men om att så är fallet och även om det är så och att de flesta kvinnor verkligen har svårare att hantera frågan om sin vikt mer än någonting annat finns det en uppenbar risk med att falla in i ett beteende där vissa frågor inte får ställas till personer på grund av deras kön.

Nej, det är inte alls det värsta du kan säga. Inte till mig. För mig (och säkert många andra) finns det högre värden (att vara kåt och ha bra självförtroende t ex) än att vara smal och se bra ut, vilket är otroligt subjektivt. Att hävda någonting annat är att förminska sig själv till ett objekt, en sorts utsmyckning av det offentliga rummet, och nej, tanken på att vara sexobjektet som alla vill penetrera är inte alls värre än tanken på personer som vill ta dig hem och klämma dig i kinderna för att du är så himla gullig.


Om jag inte visste att kommentaren ”vad ful du är” en är av få som finns till buds när du vill kränka en kvinna maximalt (att hon är en hora eller att hon inte fått något på länge fungerar också) skulle jag känna mig ganska smickrad varje gång någon försökte hitta någonting riktigt tvivelaktigt hos mig och tog fram ful-geväret i brist på annat.

Varje gång jag haft sex med en man som saknat koll på kvinnlig anatomi har jag frågat mig vem som bär skulden till all denna okunskap. Kunskapen om hur våra kroppar och kön fungerar när vi har sex kan vara helt avgörande för om vi har bra sex så varför saknas den och varför hjälps vi inte åt att sprida det upplysande ordet? Jag vet inte vem som tjänar på inställningen att hellre låta saker vara osagda och jag begriper inte varför skolor låter personer som tycker det är pinsamt att prata om sex ansvara för sexualundervisningen.

Jag har flera sexminnen som jag önskar aldrig hade ägt rum och den främsta anledningen till att jag känner så är att några män har haft en dålig attityd mot mig för att jag haft sex med dem. Ett av mina värsta sexminnen som jag aldrig vill återuppleva berodde på okunskap och utspelade sig tråkigt nog med en person som jag hade haft sex med flera hundra gånger när det ägde rum. Jag fick en kraftig orgasm när han låg över mig. Jag sprutade bokstavligt talat. Det gick att höra ett swoooscch-ljud. Till min stora sorg varade inte lyckan länge när han utbrister att det inte är någon mening att fortsätta när jag har kissat på mig. Det är nu ni ska tänka på fontänorgasmen och har ni inte bekantat er med den är jag den första att beklaga.

Om personen i fråga hade fått en bra sexualundervisning som hade belyst kvinnlig njutning kan jag inte tänka mig att kommentaren någonsin hade fällts, men om undervisningen också fortsättningsvis tänker fokusera på den manliga orgasmens befruktande funktion får jag väl helt enkelt vänta i några år till innan jag får diagnosen fontänorgasmerande och inte kissa-på-sigare.

Jag överdriver inte när jag säger att det nog är ett av mina värsta sexminnen. Inte så mycket för att han trodde det och inte för att han gett sken av att vara så sexuellt kunnig utan för att han tog det för givet. För att han tog upplevelsen i från mig. Vad gick fel och vad vet vi om kvinnors underliv, undrade jag efteråt.I min biologibok från årskurs nio (!) nämns mödomshinnan som ett biologiskt faktum, men ingenstans nämns att det är oklart om mödomshinnan ens existerar. För trettio år sedan kunde du hitta biologiböcker med en uppsättning olika tecknade mödomshinnor.

Det är ett välkänt problem att många kvinnor har en otroligt skev syn på sina kroppar och inte minst sina underliv. Jag minns fortfarande när jag satt med en spegel framför min fitta första gången. Jag hade haft sex i flera månader, men tanken att jag borde ta reda på hur mitt underliv såg ut ur mannens synvinkel hade aldrig slagit mig. Det var fascinerade hur annorlunda det såg ut.

Den som vill förenkla kan säga att det hör till sakens natur att kvinnors underliv inte blottas mer än vad de gör på grund av hur fittan är placerad, men det är en mycket dålig ursäkt. Mannens könsorgan går inte att illustrera utan att hela organet inte syns (med undantag för att ollonet kan vara dolt under förhuden). Med kvinnans könsorgan är det annorlunda och det finns en dold diskussion om hur mycket som får visas utan att fittan sexualiseras ”mer än nödvändigt”. Den motsvarande diskussionen vad gäller kukar är om det är lämpligt att skildra dem i upphetsat tillstånd eller inte.

Den bild av fittor vi ser utanför pornografins värld innehåller blygdläppar, venusberg och eventuellt könshår. Fittan är så mycket mer och trots att vi, enligt vissa, lever i ett översexualiserat samhälle tror kvinnor fortfarande att just deras fitta avviker från hur en fitta ska se ut. Det är ett enormt misslyckande från samhällets sida.

Jag undrar när vi får se riktiga fittor. Linda Skugge fick sin önskan i genom när hon ville se riktiga magar efter en graviditet. Jag undrar när fittor kommer ges uppmärksamhet utifrån samma utgångspunkt – att informera och skildra verkligheten. Jag tror det vore sunt, inte bara för de kvinnor som känner sig annorlunda (utan att vara det) och otillräckliga utan också för alla kvinnor som vill kunna njuta mer. Vad kan jag som kvinna kan förvänta mig av dem jag har sex med när biologiböckerna far med osanning och vem ska jag rikta mina anklagelser emot när ingen vågar visa hur öppna, upphetsade fittor ser ut utanför pornografin?

Om förhållandet är det som gör livet värt att leva enligt normen i kombination med en önskan om att ens omgivning ska tro att man lyckats leva upp till normen är det lättare att förstå vad som driver personer att ihärdigt putsa fasaden utåt. Har ni aldrig tänkt på att förhållanden alltid är fantastiska tills de tar slut? Där vänder det plötsligt och vi får vet allt. Det som sägs ska naturligtvis tas med en nypa salt, men det är ganska intressant och det tragiska är att även våldsamma relationer kan se bra ut på papperet.

Vi kan naturligtvis inte utesluta att personen som sågar sitt förhållande som just tagit slut gör det för att ursäkta att det tog slut och kunna säga till sig själv att han eller hon inte slutade som förloraren. Det finns som bekant en idé om att vi måste glömma för att lyckas komma över någon. Att minnas en persons fina sidor, förlika sig med dem och gå vidare är inte en lika enkel uppgift. Veckorevyn hade en så kommer du över honom-guide i ett nummer som i stort sett gick ut på att du skulle måla upp honom som en vidrig person. Ett av tipsen var att du skulle tänka dig honom i en äcklig situation, när han gör sina toalettbesök till exempel och där någonstans kände jag att jag ville sluta läsa.

Att det finns en önskan om att framhålla sitt eget förhållande som enbart någonting fint märker jag inte minst när jag skriver om vilken tråkig relationsform monogamin är. Det är uppenbarligen en väl laddad åsikt då sådana inlägg alltid genererar personer som vill påtala hur lyckliga de är i sitt förhållande. Att det är min personliga åsikt har aldrig hindrat någon från att känna sig påhoppad. Jag tror att detta beteende finns hos alla människor mer eller mindre oavsett om det är monogama eller inte, men jag tror samtidigt att det är lättare att se nyktert på sin situation och våga vara kritisk om det inte är en ensam person som bär skulden för allting miserabelt du skulle kunna dela med dig av.

Att prata med monogama om deras relation är lite som att spela sanning och konsekvens med dem när båda är närvarande. Det finns personer som säger att de aldrig skulle vara tillsammans med någon som haft fler än tio sexpartners innan – ja, ni fattar poängen. Det ger mig ganska lite om jag ska vara ärlig om jag inte på förhand vet att de i rummet är toleranta och friska nog att inse att svartsjuka är någonting enbart destruktivt.

Att svartsjukan skulle vara ett tecken på kärlek och frånvaron av den ett tecken på ointresse är inte det en ren fantasikonstruktion för att rädda sig själv och sitt förhållandes anseende utåt? Eller ännu värre, ett sätt att såra någon - ”din pojkvän är inte svartsjuk när du fikar med andra män alltså måste det betyda att han inte tycker om dig”. Det kan finnas en sådan aspekt. Det är inte första, och troligen heller inte sista gången, som fina värden används för att försvara groteska beteenden. I grundskolan var det nästan lag på att om någon hade sagt någonting elakt om någon skulle det genast berättas för den som blivit baktalad. Att den som gjorde det var minst lika elak (om inte elakare?) fanns det aldrig någon diskussion om. Ärlighet varar längst, ni vet.

Svartsjuka dödar i värsta fall skriver media. När någonting hemskt drabbat ett barn eller en ung person händer det att det inträffade blir ett alibi för att begränsa sina barns livsutrymme eller åtminstone en diskussion om att så bör ske. När Engla Höglund blev mördad skulle inga barn få vara ute och cykla längre. När en ung kvinna träffar en man på Internet och råkar illa ut svarar föräldrar med att inte låta sina barn surfa på nätet oövervakade. Den kvinna som blivit våldtagen blir symbolen för hur det går om man inte tar hand om sig själv. När någonting hemskt inträffar borde man istället fokusera på hur saker kan bli bättre. Utan att skuldbelägga.

Ett svartsjukemord borde öppna för en diskussion och ett kritiskt förhållningssätt till den norm som säger att vi ska hitta den rätta som bara finns i ett exemplar. Denna norm gör att varje separation förhandlar oss till vandrande misslyckanden. Låt oss baka in lite mer utrymme och förändringspotential i denna fruktansvärda norm som gör att människor inte vågar tala ut om sina problem. Ett svartsjukemord borde åtminstone döda uppfattningen om att svarsjuka är ett tecken på kärlek och omtanke. När jag tänker på försvaret av denna sjukdom minns jag min barndom. När jag fick gör lite som jag ville försvarade mina kompisar sin ofrihet med att de hade föräldrar som brydde sig om dem.

Hygienartiklar? Hmm...



Fel, här handlar du också graviditetstester och kondomer.

Läkaren Anders Milton föreslår gratis p-piller i skolan till elever fyllda 15 år för att minska det stora antalet tonårsaborter. Jag befarar att en sådan reform skulle kunna minska kondomanvändandet, men välkomnar ändå förslaget i sin helhet efter all hysteri kring att unga har ett sexliv.

Hur motiverar du för din sexpartner att du vill kombinera kondom och p-piller utan att vara en fundamentalist som tror att man blir gravid av att råka få en droppe försats i fittan? Många kvinnor tycker redan att det är tillräckligt jobbigt att be om kondom. Ett annat problem med Miltons kontroversiella förslag är åldersgränsen. Behovet av p-piller har ingen åldersgräns.

Personligen hatar jag p-piller men jag blir mer och mer positiv till eländet för varje gång någon skriver att det är fel när unga knullar runt.

När jag började kalla mig själv feminist för tre eller fyra år sedan hade inte diskussionen om att ge kvinnor plats i den politiska debatten utanför maktens korridorer hunnit ebba ut. Det fanns manliga feminister som ville ge kvinnor utrymme och möjligheten att prata till punkt utan att bli avbrutna. Det vore ett rimligare mål att låta alla människor oavsett kön prata till punkt, resonerade någon och försökte påtala bristerna med att prata om kvinnor och män och inte om individer. I sak tror jag att alla höll med om att det var målet, men absolut inte medlet. Genom att formulera sig på viset blundar man för den problematik som finns och den könsuppdelning som råder. Feminister kritiserade en ordning som missgynnade kvinnor på grund av deras kön och som svar fick de att de inte var mycket bättre själva när de ville påpeka detta och inte låtsas bort det faktumet.

Problemet var inte att människor inte fick prata till punkt. Problemet var att kvinnor inte blev lyssnade på, inte fick prata till punkt och konstant blev avbrutna. Till och med de gånger då kvinnor sa till att de blev avbrutna av män ville en del män inte lugna ner sig. Det var helt enkelt viktigare för dem att få höra sin egen röst.

Kvinnor får gärna prata om kvinnliga saker. Dessa saker innefattar inte politik för det är männens samtalsämne. Skvallerkärringarna, tjatmostrarna och pratkvarnarna får gärna käbbla, skvallra och gnata så länge de håller sig till sina kvinnliga ämnesområden. En snedvriden syn på manligt och kvinnligt som tyvärr lever kvar i någon omfattning. En del skulle säga att jag har fel, men om vi omsätter det i praktik och struntar i våra värderingar så är min erfarenhet att det finns en uppenbar skillnad i hur kvinnor och män som pratar blir behandlade.

Den välgörande mannen har läst genusvetenskap eller blivit skolad av sin mor som under hela hans uppväxt pratat om vikten av att behandla alla människor lika. Den mannen ser allting avvikande och eftersom att mannen är normen (en kvinna som inte klär sig typiskt kvinnligt är manlig osv.) och du är kvinna är du avvikande. Du blir för honom den avvikande personen som kräver en kraftansträngning.

Den välgörande mannen sitter med en man och en kvinna på ett café och efter ett bra tag slår det honom att kvinnan endast sagt några ord. Han påkallar kvinnans uppmärksamhet och säger vänligt och uppriktigt att kvinnan också får prata, att hon är välkommen att göra det och att ingen tänker hindra henne.

Om det finns någon kvotering, eller vad man nu ska kalla det, som känns förnedrande så är det väl just denna. Den som ser dig som handikappad och oförmögen att klara dig på egen hand. Den med goda förtecken, den som gör dig generad när du suttit där tyst en timma. Inte för att du inte fått prata, utan för att de andra varit helt ointresserad av vad du har att säga, eller åtminstone uppfört sig på ett sådant viss som inte kan tolkas som något annat än arrogans.

När kvinnan kan själv pratar hon, men det är inte säkert att någon lyssnar. När mannen påkallar allas uppmärksamhet och vill släppa in henne i samtalet lyssnar alla, men du kan inte själv. Du är beroende av att någon annan placerar dig i strålkastarljuset. Det känns inte bra, även om tanken är god.

Det är skolavslutningstider nu. Det är inte bara studierna som blir historia. En del personer flyttar och en del kommer av andra skäl aldrig mer att träffa varandra. Min högstadierektor talade om detta när min årskull stod i kyrkan för några år sedan. Då ville jag inte förstå att han menade vartenda ord.

Vi möts och vi skiljs mest under våra ungdomsår. Dina tidigare vänner flyttar för att studera på annan ort, någon flyttar in hos sin partner, någon annan bestämmer sig för att bli vuxen, ställa om sitt liv helt och skaffa barn. Personer du haft sex med försvinner.

Allting är otroligt kortsiktigt. I helgen träffade jag en person som jag tidigare betraktat som en vän. Jag visste att han skulle vara där och det var ganska trevligt att träffa honom. Sedan några veckor tillbaka har han ett förhållande. Det kändes som ett ganska stort svek när jag fick reda på det. Vi hade alltid sex när vi sågs och jag trodde på honom när han sa att han föredrog att vara singel. Uppenbarligen var det bara någonting han sa för att han var obekväm eller så kom han på andra tankar.

Hur som helst är det ansträngt när jag träffar honom idag över en kopp kaffe. Han var en person jag såg fram emot att träffa och ha sex med. Det var alltid avsikten att vi skulle ha sex när vi sågs så det känns lite konstigt nu att hela umgänget måste anpassas utifrån faktumet att vi inte ska ha sex med varandra.

Det är onekligen så att majoriteten av de jämnåriga jag känner ser det liv de lever nu som ett kortsiktigt projekt innan det riktiga svenssonslivet med monogami, barn och allt vad det heter. Så deprimerande.

Gråtfåniga Marcus Birro har en text i Expressen om den anonyma nätmobbningen. Birro gillar inte att anonymiteten på nätet nyttjas av personer med onda syftet, men han ger inga förslag på hur han vill att samhället ska bekämpa dessa mobbare, eller om samhället överhuvudtaget ska bekämpa ”den ultimata fegheten”. Birro skriver också att ”Det borde vara ett större demokratiskt problem att röster tystas” och därför kan jag inte tänka mig att han vill stoppa möjligheten att vara anonym, för vissa kan som bekant inte ”stå för det de skriver” med namn och bild.

Måste man ha svar på allting? Kan man inte bara få hata mobbare utan att någon kommer och slår en på käften och kräver en lösning på problemet?

Jo, det tycker jag absolut. Jag brukar prata med andra om de elaka kommentarer jag får och jag har accepterat att jag inte kan stoppa elaka kommentarer utan att stänga möjligheten att kommentera (vilket jag inte vill). Det jag kan göra är att låta bli att publicera dem, men oavsett om jag ger dem utrymme i min blogg eller ej har jag redan läst att jag borde dö, att jag är en hora eller att jag borde åka till Afrika för att knulla storkukade män, bli HIV-smittad, utveckla AIDS och dö på kuppen.

Jag vill att personer ska känna till allting detta, att folk skriver elaka saker för att de kan, men jag är också öppen med att jag inte vill stoppa möjligheten att vara anonym. Jag kan ta att någon skriver hora till mig om det ger någon annan möjlighet att vara anonym och jag gläds åt att Birro fortfarande orkar bli upprörd, personligen är jag så van att allting bara rinner av mig.

Fegheten är inget problem som enbart gäller Internet utan också den ”verkliga världen”. Om någon på skolan pratar om hur ful någon är bakom personens rygg kommer den som hör detta troligen inte påpeka det olämpliga. Vi människor är ryggradslösa fegisar om vi så är anonyma eller skyltar med våra namn.

Tänkte skriva något på temat alkohol med anledning av detta. När ämnet ”unga och alkohol” diskuteras ställer sig politiker i talarstolen och pratar om vikten av en representativ alkoholpolitik utan att argumentera för varför politiken ska vara restriktiv. Det har blivit en självklarhet bland vuxna att ungdomar inte ska dricka alkohol.

Vad de aldrig pratar om är att alkoholen är central i många ungas liv för att många unga uppskattar alkohol. Att politikerna vill montera ned ungdomars kultur pratas det heller inte om. Politikerna vill tala i barnens och ungdomarnas ställe säger de. Att de omyndiga bara är barn upprepas flitigt, inte bara av politiker och mediala personer, utan också av föräldrar som kommer hälla i sina barn alkohol så fort de blivit myndiga.

Ungdomarna som dricker har hamnat fel är budskapet från vuxenvärlden. Inbakat finns en kritik mot det ”sociala trycket” som pressar ungdomar att dricka alkohol av samma skäl som de vuxna, men som de vuxna aldrig vill erkänna existerar.

Skälen är aldrig att det är socialt, att det finns någonting att fira, att det är billigare än bio eller att det regnar ute. Skälen är omgivningens påverkan, tragiska hemförhållanden, missbrukande föräldrar och frånvaron av ”goda förebilder”.

Man skiljer på negativ och positiv påverkan. När kompisgänget frågar om du vill med på fest och dricka utsätts du för ett grupptryck. När någon kändis uttalar sig om hur coolt det är att vara nykter, någonting alla borde vara, är den personen en förebild.

Att vuxna själva dricker är ett återkommande konstaterande från unga. Historien upprepar sig och mantratt ”barn gör som vuxna gör inte som vuxna säger” är alltid lika aktuellt. De vuxna tycks inte ha lärt sig någonting och diskussionen om trovärdighet lyser ständigt med sin frånvaro.

Ni kan fortsätta upprepa att alkohol är skadligt hur länge ni vill, men alla som drack när de var unga vet att de inte blev lika bakfulla när de var fjorton och att det gick att somna i ostbågeställning utan att vakna med ryggont.

De som inte förträngt sin uppväxt vet hur vuxenvärldens fördömande av ungdomars livstil sågs som ren och skär missunsamhet – för de drack ju själva.

Det är många som säger att den som inte röstar inte har rätt att delta i den politiska debatten. Jag säger att den som talar om för unga att de inte ska dricka men gör det själv vid alla tillfällen det finns någonting att fira har noll trovärdighet. Med all rätt.

Schyman skickades inte till Bryssel. Förhoppningsvis går det bättre för Feministiskt Initiativ i riksdagsvalet nästa år. Det viktiga är inte att hålla med Feministiskt Initiativ i alla frågor de driver eller huruvida de frågorna är viktigare än vård, skola och omsorg. Det viktiga är det Sofia Karlsson skriver på Newsmill, att se till att jämställdhetsfrågorna inte glöms bort, vilket är mycket lättare för ett parti som finns representerat.

Har Feministiskt Initiativ lyckats med detta är då frågan. Om ja – har de dragit hela lasset själva? På en fråga om Socialdemokraterna pratat om jämställdhet under valrörelsen svarade toppkandidaten Marita Ulvskog att de hade gjort de inledningsvis. Någonting jag inte märkt något av, men å andra sidan har jag inte följt sossarnas valkampanjande med något större intresse då jag aldrig skulle få för mig att rösta på ett så stort parti.

Jag undrar om det kanske inte är så att jämställdhetsfrpågorna överlag har glömts bort under denna valrörelse. Jag har ingen aning om hur det ser ut runt om i Europa och jag vågar inte förlita mig på vad som skrivs i bloggosfären (där det tycks pågå en tävling om vem som kan dissa Schyman allra hårdast) när jag med jämna mellanrum träffar personer från höger till vänster som anser att Schyman är en otroligt kompetent politiker.

Någonting som jag inte kunnat undgå är att det blivit allt fler feminister som ifrågasätter mononormen och kärnfamiljen. Detta uppvaknande eller vad vi nu ska kalla det gör att det blir svårt att ta Ulvskog på allvar när hon pratar om låga “kvinnolöner” och vikten av att ta gemensamt ansvar för sina barn. Det är viktiga frågor Ulvskog tar upp, men siffror och statistik är inte det enda. Jag skulle gärna, om jag hade något jobb, gå ner några kronor i lön, för att bli behandlad som en individ i första hand.

Feministiskt Initiativ pratar om något som Socialdemokraterna missat, nämligen strukturer. Ulskog får det att låta som att om vi kvinnor bara fixar ett högavlönat jobb och låter bli att skaffa man och barn så är allting frid och fröjd. Hon föreslår inte det, men det blir kontentan av det hon säger. En sak som irriterad mig allra mest sedan valresultatet presenterades och som både har med kön och Socialdemokraterna att göra är Sahlins nedvärderande av hur “unga killar” röstar. Sahlin deklarerade innan valet att hon ville se ett ökat valdeltagande och när hon fick som hon önskade blev hon inte helt nöjd. De “unga killarna” röstade nämligen fel. Om jag vore ung kille (eller unga kvinna som röstade så som de unga killarna påstods göra) skulle jag aldrig ens överväga att rösta på ett parti med en partiledare som viftar bort framgångarna hos de två partier som verkligen drivit EU-frågor OCH kämpat för den personliga integriteten med att de är någonting som “unga killar” gör. Om Sahlin har rätt är inte problemet att unga killar bryr sig utan snarare att hennes parti inte också gör det.

En person skrev i en kommentar att man borde försöka marknadsföra feminismen ”som något roligt där man kan få vara den man är oavsett kön och bryta uppfattningen om den som begränsande”. Det är inte helt otänkbart att det var denna tankegång som bidrog till att feminister, och andra som kämpat för jämställdhet, började sprida budskap att alla – så väl män som kvinnor – har att vinna på jämställdheten. I och med att detta har blivit en så pass vanlig kommentar som sällan förklaras undrade jag i en bloggpost om detta verkligen kunde betraktas som en objektiv sanning.

Jag undrade om synen på jämställdhet som någonting alla har att vinna på kräver den sortens värderingar – att jämställdhet är någonting positivt – och inlägget genererade några oresonerande kommentarer som levde upp till stereotypen av hur en person som företräder denna linje är och som jag också beskrev i min text. Jag tyckte att jag ställde en mycket intressant fråga, och tycker fortfarande det och vill tillägga att alla resonemang oavsett vad de gäller bör ifrågasättas för att se om de verkligen håller innan de framställs som sanna.

Ett av mina stora problem med resonemanget är att det förutsätter att alla är goda och har varandras bästa för ögonen, att det finns en överordnad men att den om den fick välja innerst inne skulle vilja vara på samma nivå som de övriga i samhället.

Det går inte att å ena sidan säga att män tjänar på sin överordning för att i nästa andetag påstå att alla män innerst inne är solidariska och gärna skulle kunna tänka sig en lägre standard för jämställdheten skull. Den man som kan se någon vinst med detta har en viss sorts värderingar (som alla inte har) och det går inte att komma i från.

Om jämställdhet ger ett bättre sexliv och ökad sexlust har diskuterats. En studie som gjorts om småbarnsföräldrars sexliv visar att männen vill ha sex oftare än kvinnorna. Tone Ahlborg, som genomfört studien, kommentarer den så här: ”Bland enkätsvaren syns också en viss könsskillnad. Männen ville i genomsnitt ha samlag en eller två gånger i veckan, men kvinnorna tyckte att en eller två gånger i månaden räckte. Kvinnorna i studien led mer av trötthet än männen och uppgav att de tog större ansvar för barnen och hemmet. Här ser jag stora möjligheter till förändring. Ökad jämställdhet kan faktiskt öka den sexuella lusten.”

Studien ger oss ingen bild av hur kåta kvinnor är i relationer där båda föräldrarna tar lika stort ansvar för barnen och hemmet, det hade varit intressant. Jag anser att Ahlborgs slutsats är felaktig då hon pratar om ökad sexlust hos kvinnan som får hjälp med hem och barn av sin partner. Den känns aningen politiserad och realistisk och det kanske har sin poäng, men jag tycker inte hjälp i hemmet är någonting att hurra över, det tillhör saker du ska kunna förvänta dig av din partner. Om sexlusten har dalat på grund av ojämställdheten innebär det att det finns en ”miniminivå” som innebär större sexlust om relationen är jämställd, och slutsatsen är då att jämställdhet inte sänker sexlusten. Aftonbladet är aldrig att lita på, men av det artikeln avslöjar går det inte att dra några som helst slutsatser om att jämställdhet ökar sexlusten. Men det kanske den gör?

Jag är väl medveten om att min slutsats också är politiserad. Den är mer positiv och hoppfull, menar jag, än den de personer som pratar om Sverige som världens mest jämställda länder och jämför med situationen i andra länder, skulle dra. Jag vill inte vara begåvad för att alla andra är obegåvade.

Det är ingen lätt sak att avgöra hur jämställdhet ska mätas, men jag är övertygad om att det inte har bidragit till en mer positiv utveckling att Sverige klassats som ett av världens mest jämställda länder och ibland till och med världens mest jämställda land.

Jag förstår också de som är kritiska mot det faktum att man utgår från ett drömscenario och att jag inte bidrar till att göra feminismen roligare när jag säger att världens mest jämställda land inte duger. Vad ska de andra tänka? De som ligger långt ner på listan och hör mig som lever i världens mest jämställda land säga att jag inte är nöjd med situationen i Sverige. Jag gör nog knappast feminismen roligare för dem heller, men om jag utgår från att det är frid och fröjd för att andra har det värre (på ett sätt som jag faktiskt inte kan relatera till) har jag också sagt att endast de som är på botten har rätt att vara bitterfittor. Jag kan inte se på vilket sätt den inställningen skulle gynna den globala jämställdheten. En annan fråga är var man drar gränsen när man resonerar så.

Får jag klaga på män som uppger att de gillar att slicka fitta i timmar men inte gör det? Ska jag låta bli för att det finns kvinnor som varje gång de har sex har de utan fri vilja? Nej, jag måste få utgå från mig själv och göra det personliga till det politiska om jag så önskar. Allt annat vore att göra feminismen oerhört begränsande, för då måste jag helt utplåna mig själv innan jag har rätt att vara en riktig bitterfitta, ”och det gör väl ingen människa glad”? Bra kan göras bättre!