Trovärdig och betydelsefull normkritik?
Författaren och feministen Nina Björk intervjuas i det senaste numret av Tidskriften Vi. Två av svaren hon ger på VI-läsarnas frågor försvarar hennes rätt att ha en åsikt alldeles som om att hon skulle sakna den. ”Jag som intellektuell måste ju ha rätt att kritisera strukturer som jag anser är förtryckande”, ”Om man ska ha en intellektuell röst måste det väl få svida lite ibland. Jag måste väl ha rätt att kritisera andras drömmar?”. Då Björk svarar som hon gör måste hon någonstans veta att det finns ett tvivel inför det hon har att säga. Att vissa ser henne som en hycklare är uppenbart. Björk försöker trots allt och svaren är mer intressanta om du försöker tänka dig att det är någon annan som ger svaren för även svar från någon som upplevs som en hycklare av vissa kan vara en ögonöppnare.
Det är inte svårt att hålla med en aning om kritiken mot Björk som avfärdar bröstoperationer men inte ser sin egen delaktighet i att upprätthålla synen på hur en ”riktig kvinna” ska se ut:
Det är inte svårt att hålla med en aning om kritiken mot Björk som avfärdar bröstoperationer men inte ser sin egen delaktighet i att upprätthålla synen på hur en ”riktig kvinna” ska se ut:
[...] Jag vill inte att alla ska gå på myten om att vi är fria. Jag vill inte att vi ska investera så mycket i vårt utseende. Visst: jag tror också att folk kan bli lyckliga av att operera brösten i ett samhälle där det anses fult att åldras. Men jag säger att den typen av samhälle inte leder till lycka.
Jag har opererat brösten.
VA? Har du? Får jag se?
Nej, men är jag fördömd nu?
Nej, jag fördömer inte det enskilda individen som gör en skönhetsoperation men jag skulle aldrig göra det själv.
Varför inte?
För att då förstärker jag de värderingar som säger att fasta bröst är finare än hängiga.
Men jag tycker det.
Ja, men ju fler som opererar brösten desto mer onormal känner sig den kvinna som inte gjort det.
Så jag är omoralisk eftersom jag sätter mitt personliga välbefinnande över ansvaret att bryta mot ett förtryckande system?
Ja, det tycker jag nog att du är. Du är med och formar en falsk bild av hur en äldre kvinna ser ut.
Björks svar öppnar för frågan hur långt kan man gå med trovärdigheten i behåll. Inte så långt att man låter en kirurg skära i brösten uppenbarligen, men de andra normerna då som inte kräver att du lägger dig under kniven men som är desto mer närvarande? Det skulle jag vilja att Björk svarade på.
Har Björk distanserat sig från rätten att tycka? När jag var femton skulle jag benhårt hävda att hon hade gjorde det och att hon bara hade sig själva att skylla just för att hon är en intellektuell och för att hon har en analys hon hela tiden utgår från tillskillnad från dem som aldrig ens funderat i dessa banor. Jag skulle vara bestämd med att man inte först kan kritisera normer och sedan befästa dem med sitt eget beteende och vara delaktig i att göra dem legitima. Jag hade nog sagt att varje individ (läs: jag hade menat individ men föredragit att säga person) måste utgå från sig själv. Att alla små insatser blir stora när de klumpas samman. Jag skulle ha erkänt strukturerna, men jag skulle också ha sagt att hon har ett eget ansvar och att det i slutändan är hon som måste ta ansvar för sina handlingar. Allt detta beror mycket på hur jag själv har förhållit mig och förhåller mig till normer.
Vad skulle jag säga idag? Att det är lite lustigt att de flesta som kritiserar normer så gärna verkar vilja vara normativa, att normkritiken kommer från den fria människan som inte ser sig själv, utan alla andra, som slavar under strukturerna. Jag skulle fortfarande erkänna strukturerna och jag skulle poängtera vikten av att börja hos sig själv, men med tillägget att du slösar din tid om du vill vara analytisk och rota fram strukturer men inte använda dem till någon konstruktivt.
Jag tar ogärna ordet förtryckt i munnen. Jag säger gärna att jag är jämställd för att jag vill att det ska vara så. Att jag inte är något offer (vem vill vara ett offer?). Men jämställd, med vem då? Jag har ingen monogam relation. Ingen pojkvän att hålla bakom ryggen. Ingen flickvän heller för den delen om vi nu ska vara politiskt korrekta. Jämställd med mannen? Knappast.
Har jag som lever upp till nidbilden av hur en feminist ska se ut en större rätt att yttra mina åsikter? Ingen kastar bananer på mig och ifrågasätter att jag använder handväska. För det gör jag inte, men jag har heller aldrig vunnit medial uppmärksamhet på någon väskdebatt. Jag har bara mumlat för mig själv att jag inte vill använda attribut som försvårar min rörelsefrihet, gör mitt liv mindre praktiskt, legitimerar begränsande könmönster och dessutom sliter sönder mina axlar på sikt om jag inte ber pojkvännen (som jag inte har) förstöra sina.
Trovärdigheten då? Är du trovärdig i din normkritik och du ger normer legitimitet genom ditt eget agerande? Borde du inte snarare hålla munnen stängd och låta de som vill förändra lägga sig i? Hur trovärdig är du när du påtalar alla strukturer men själv står fri från varenda en? Kan det ens vara på riktigt? Var inte ”symöte för att dölja”-feminister i sådana fall aningen mer trovärdiga för vi vet ju trots allt hur risig och ojämställd din relation är när den tagit slut? Många frågor, men inga svar.
Maria Sveland är en annan författare som är väl bekant med denna typ att kritik efter att hon debuterade med den kärnfamiljskritiska romanen Bitterfittan. Det var inte några få som undrade varför Sveland envisades med att hålla sig kvar i kärnfamiljen och aldrig bröt sig loss. Någon undrade om Sveland älskade sina barn och jag tänkte genast på b-vapnet (begrepp myntat av Pär Ström som i sak har rätt, men jag tycker Ström missar hur vanligt det är att b-vapnet används och i vilka sammanhang) och att vi nu nått en punkt där vi inte kan ifrågasätta kärnfamiljen och fortfarande vara en bra morsa.
Det som gör Bitterfittan intressant är Sveland är hennes öppenhet. Tillskillnad från feminister som lever i jämställda relationer var Sveland öppen med vilket helvete kärnfamiljen innebar för henne. Tyvärr tror jag att hon hade vunnit mer trovärdighet om hon hade marknadsfört sig som en kvinna i en jämställd relation men med erfarenheter av riktigt risiga familjekonstellationer.
Diskussionen kom i mindre utsträckning än vad jag hade väntat mig att handla om kärnfamiljens vara eller icke vara utan. Fokus låg istället på Svelands eget agerande. Hon förklarades otrovärdig eftersom hon inte packade sin saker och lämnade sin sambo. Att det är provocerande när en person från insidan lägger fram en analys och sedan inte gör någonting av den blev uppenbart. Och hur ska man tolka det? Att du kan vända ut och in på alla faktor som tillsammans bildar strukturen men du är likt förbannat är fast? Var den skriven för alla andra kvinnor, de som Sveland hade ett större hopp om än sig själv?
Jag tror att Björk borde oroa sig mer för sin rätt att som feminist yttra sig i den politiska debatten. Feminism är inte politiskt korrekt. Inte längre.
Jag har opererat brösten.
VA? Har du? Får jag se?
Nej, men är jag fördömd nu?
Nej, jag fördömer inte det enskilda individen som gör en skönhetsoperation men jag skulle aldrig göra det själv.
Varför inte?
För att då förstärker jag de värderingar som säger att fasta bröst är finare än hängiga.
Men jag tycker det.
Ja, men ju fler som opererar brösten desto mer onormal känner sig den kvinna som inte gjort det.
Så jag är omoralisk eftersom jag sätter mitt personliga välbefinnande över ansvaret att bryta mot ett förtryckande system?
Ja, det tycker jag nog att du är. Du är med och formar en falsk bild av hur en äldre kvinna ser ut.
Björks svar öppnar för frågan hur långt kan man gå med trovärdigheten i behåll. Inte så långt att man låter en kirurg skära i brösten uppenbarligen, men de andra normerna då som inte kräver att du lägger dig under kniven men som är desto mer närvarande? Det skulle jag vilja att Björk svarade på.
Har Björk distanserat sig från rätten att tycka? När jag var femton skulle jag benhårt hävda att hon hade gjorde det och att hon bara hade sig själva att skylla just för att hon är en intellektuell och för att hon har en analys hon hela tiden utgår från tillskillnad från dem som aldrig ens funderat i dessa banor. Jag skulle vara bestämd med att man inte först kan kritisera normer och sedan befästa dem med sitt eget beteende och vara delaktig i att göra dem legitima. Jag hade nog sagt att varje individ (läs: jag hade menat individ men föredragit att säga person) måste utgå från sig själv. Att alla små insatser blir stora när de klumpas samman. Jag skulle ha erkänt strukturerna, men jag skulle också ha sagt att hon har ett eget ansvar och att det i slutändan är hon som måste ta ansvar för sina handlingar. Allt detta beror mycket på hur jag själv har förhållit mig och förhåller mig till normer.
Vad skulle jag säga idag? Att det är lite lustigt att de flesta som kritiserar normer så gärna verkar vilja vara normativa, att normkritiken kommer från den fria människan som inte ser sig själv, utan alla andra, som slavar under strukturerna. Jag skulle fortfarande erkänna strukturerna och jag skulle poängtera vikten av att börja hos sig själv, men med tillägget att du slösar din tid om du vill vara analytisk och rota fram strukturer men inte använda dem till någon konstruktivt.
Jag tar ogärna ordet förtryckt i munnen. Jag säger gärna att jag är jämställd för att jag vill att det ska vara så. Att jag inte är något offer (vem vill vara ett offer?). Men jämställd, med vem då? Jag har ingen monogam relation. Ingen pojkvän att hålla bakom ryggen. Ingen flickvän heller för den delen om vi nu ska vara politiskt korrekta. Jämställd med mannen? Knappast.
Har jag som lever upp till nidbilden av hur en feminist ska se ut en större rätt att yttra mina åsikter? Ingen kastar bananer på mig och ifrågasätter att jag använder handväska. För det gör jag inte, men jag har heller aldrig vunnit medial uppmärksamhet på någon väskdebatt. Jag har bara mumlat för mig själv att jag inte vill använda attribut som försvårar min rörelsefrihet, gör mitt liv mindre praktiskt, legitimerar begränsande könmönster och dessutom sliter sönder mina axlar på sikt om jag inte ber pojkvännen (som jag inte har) förstöra sina.
Trovärdigheten då? Är du trovärdig i din normkritik och du ger normer legitimitet genom ditt eget agerande? Borde du inte snarare hålla munnen stängd och låta de som vill förändra lägga sig i? Hur trovärdig är du när du påtalar alla strukturer men själv står fri från varenda en? Kan det ens vara på riktigt? Var inte ”symöte för att dölja”-feminister i sådana fall aningen mer trovärdiga för vi vet ju trots allt hur risig och ojämställd din relation är när den tagit slut? Många frågor, men inga svar.
Maria Sveland är en annan författare som är väl bekant med denna typ att kritik efter att hon debuterade med den kärnfamiljskritiska romanen Bitterfittan. Det var inte några få som undrade varför Sveland envisades med att hålla sig kvar i kärnfamiljen och aldrig bröt sig loss. Någon undrade om Sveland älskade sina barn och jag tänkte genast på b-vapnet (begrepp myntat av Pär Ström som i sak har rätt, men jag tycker Ström missar hur vanligt det är att b-vapnet används och i vilka sammanhang) och att vi nu nått en punkt där vi inte kan ifrågasätta kärnfamiljen och fortfarande vara en bra morsa.
Det som gör Bitterfittan intressant är Sveland är hennes öppenhet. Tillskillnad från feminister som lever i jämställda relationer var Sveland öppen med vilket helvete kärnfamiljen innebar för henne. Tyvärr tror jag att hon hade vunnit mer trovärdighet om hon hade marknadsfört sig som en kvinna i en jämställd relation men med erfarenheter av riktigt risiga familjekonstellationer.
Diskussionen kom i mindre utsträckning än vad jag hade väntat mig att handla om kärnfamiljens vara eller icke vara utan. Fokus låg istället på Svelands eget agerande. Hon förklarades otrovärdig eftersom hon inte packade sin saker och lämnade sin sambo. Att det är provocerande när en person från insidan lägger fram en analys och sedan inte gör någonting av den blev uppenbart. Och hur ska man tolka det? Att du kan vända ut och in på alla faktor som tillsammans bildar strukturen men du är likt förbannat är fast? Var den skriven för alla andra kvinnor, de som Sveland hade ett större hopp om än sig själv?
Jag tror att Björk borde oroa sig mer för sin rätt att som feminist yttra sig i den politiska debatten. Feminism är inte politiskt korrekt. Inte längre.
Smarta ungdomar är vi allihopa
En smart ungdom förstår att alkohol och droger är farligt och låter därför bli alkohol och droger, det anser Adam Westerholm som är ordförande i det nya ungdomsförbundet Smart ungdom. Personligen är jag så dum att om jag drivs av en övertygelse behöver jag inte skriva på något dumt kontrakt för att bevisa hur korkad jag är.
Samtidigt som vi unga inte ska vara kopior av vuxenvärlden och tänka självständigt försöker vuxna hitta nya sätt att få ungdomar att inte berusa sig. Kontrakt är ett sådant sätt. I USA finns det föräldrar som ”köper” sina döttrars oskulder med kontrakt.
I Sverige tycker vi att skolan har en viktig roll vad det gäller att ge ungdomar rätt åsikter. Vi stänger ute partier med fel åsikter och flera skolor har en hälsopolicy eller värdegrund som tydligt tar avstånd i från alkohol och droger. En del skolor har aktiviteter som enbart inkluderar de elever som skrivit på ett ”nyktershetskontrakt” och andra skolor går så långt att de låter drogtesta sina elever.
Det allra senaste är att ”Skolanställda ska hejda ungdomsfylla” genom att nå ut till elevernas föräldrar. Med olika mutor vill man få ungdomar att vara nyktra. Det kan handla om billigare biljetter till sportevenemang eller att en rolig lektion uteblir (och byts ut mot en tråkig) om du inte lovar dyrt och heligt att vara nykter. Men hur smarta är vi ungdomar då? Vi är otroligt smart. Först skriver vi på ett kontrakt där vi lovar att ställa upp på deras fina värdegrund vilken den nu må vara och till råga på det så ljuger vi. Så smarta är vi ungdomar. Vi säger att vi inte dricker alkohol, för att våra föräldrar ska sluta tjata och komma med jobbiga frågor. Det tycker jag är smart. Det är kreativt, påhittigt och frivilligt.
Samtidigt som vi unga inte ska vara kopior av vuxenvärlden och tänka självständigt försöker vuxna hitta nya sätt att få ungdomar att inte berusa sig. Kontrakt är ett sådant sätt. I USA finns det föräldrar som ”köper” sina döttrars oskulder med kontrakt.
I Sverige tycker vi att skolan har en viktig roll vad det gäller att ge ungdomar rätt åsikter. Vi stänger ute partier med fel åsikter och flera skolor har en hälsopolicy eller värdegrund som tydligt tar avstånd i från alkohol och droger. En del skolor har aktiviteter som enbart inkluderar de elever som skrivit på ett ”nyktershetskontrakt” och andra skolor går så långt att de låter drogtesta sina elever.
Det allra senaste är att ”Skolanställda ska hejda ungdomsfylla” genom att nå ut till elevernas föräldrar. Med olika mutor vill man få ungdomar att vara nyktra. Det kan handla om billigare biljetter till sportevenemang eller att en rolig lektion uteblir (och byts ut mot en tråkig) om du inte lovar dyrt och heligt att vara nykter. Men hur smarta är vi ungdomar då? Vi är otroligt smart. Först skriver vi på ett kontrakt där vi lovar att ställa upp på deras fina värdegrund vilken den nu må vara och till råga på det så ljuger vi. Så smarta är vi ungdomar. Vi säger att vi inte dricker alkohol, för att våra föräldrar ska sluta tjata och komma med jobbiga frågor. Det tycker jag är smart. Det är kreativt, påhittigt och frivilligt.
"De påverkar politiken genom att sortera bland partierna"
Sverigedemokraterna behöver inte längre anta någon påklistrad offerroll. De har blivit verkliga offer. Det fungerade förr, men inte längre, att stänga ute enbart Sverigedemokraterna. Det motiverades med att partiet inte var demokratiskt, men lika snabbt som Sverigedemokraterna förvandlades till ett offerparti, partiet som vågade ta i frågorna ingen annan ville diskutera, växte kritiken mot metoden som i sin tur avfärdades för att vara odemokratisk.
Sverigedemokraterna är inte det enda offerpartiet. Den nya ”demokratiska” lösningen för att komma undan Sverigedemokraterna är att vägra släppa in politiska partier som inte är representerade i riksdagen eller EU-parlamentet. Om detta skriver Feministiskt Initiativs talesperson Gudrun Schyman en bra debattartikel.
Den nya taktiken att undanröja Sverigedemokraterna märks av på skolor runt om i landet när samtliga partier som inte passerat fyraprocentsspärren inte får komma och prata till eleverna. (Detta gäller inte alla skolor.) Jag märkte av detta i högstadiet när vi skulle skriva ett arbete om valfritt svenskt politiskt parti. Valfritt som i alla partier utom Sverigedemokraterna.
Att endast riksdagspartierna blir inbjudna och får komma till tals är varken en given eller demokratisk lösning. Liksom många andra tror jag att det är direkt kontraproduktivt att inte ta debatten med Sverigedemokraterna, men för mig är resultatet tämligen ointressant. Att det finns en diskussion om hur man kan komma undan med att stänga ute ett parti helt ur den politiska debatten är odemokratiskt och det blir inte mindre odemokratiskt när också andra partier som inte utgör något ”problem” drabbas till följd av denna.
En annan invändning är hur vi tacklar detta i framtiden. Ponera att Sverigedemokraterna passerar fyraprocentsspärren. Vilken blir nästa gränsdragning - Endast partier som suttit i riksdagen i minst tio år? För att återknyta till Melodifestivalen, som Schyman nämner, antar jag att den stora massan skulle bli mer upprörda om vi lät inrätta en juryn proffstyckare som fick kora vinnaren. Alternativt att ett beslut som gjorde gällande att endast ”erkända” artister kan nomineras klubbades igenom. Jag ska i alla fall rösta den 7 juni.
Sverigedemokraterna är inte det enda offerpartiet. Den nya ”demokratiska” lösningen för att komma undan Sverigedemokraterna är att vägra släppa in politiska partier som inte är representerade i riksdagen eller EU-parlamentet. Om detta skriver Feministiskt Initiativs talesperson Gudrun Schyman en bra debattartikel.
Den nya taktiken att undanröja Sverigedemokraterna märks av på skolor runt om i landet när samtliga partier som inte passerat fyraprocentsspärren inte får komma och prata till eleverna. (Detta gäller inte alla skolor.) Jag märkte av detta i högstadiet när vi skulle skriva ett arbete om valfritt svenskt politiskt parti. Valfritt som i alla partier utom Sverigedemokraterna.
Att endast riksdagspartierna blir inbjudna och får komma till tals är varken en given eller demokratisk lösning. Liksom många andra tror jag att det är direkt kontraproduktivt att inte ta debatten med Sverigedemokraterna, men för mig är resultatet tämligen ointressant. Att det finns en diskussion om hur man kan komma undan med att stänga ute ett parti helt ur den politiska debatten är odemokratiskt och det blir inte mindre odemokratiskt när också andra partier som inte utgör något ”problem” drabbas till följd av denna.
En annan invändning är hur vi tacklar detta i framtiden. Ponera att Sverigedemokraterna passerar fyraprocentsspärren. Vilken blir nästa gränsdragning - Endast partier som suttit i riksdagen i minst tio år? För att återknyta till Melodifestivalen, som Schyman nämner, antar jag att den stora massan skulle bli mer upprörda om vi lät inrätta en juryn proffstyckare som fick kora vinnaren. Alternativt att ett beslut som gjorde gällande att endast ”erkända” artister kan nomineras klubbades igenom. Jag ska i alla fall rösta den 7 juni.
Sex- och samlevnadsdagar
Jag blev euforisk inombords när läraren Jannice Larsson berättade för oss idag att vi ska ha två sex- och samlevnadsdagar i april. Det kommer bli föreläsningar, workshops och tid för diskussion. Dagarna hade varit mer lämpliga för yngre elever i och med att tanken är att denna typ av samtal behövs i förebyggande syfte, men bättre sent än aldrig antar jag.
Jag har aldrig haft någon riktig sexualundervisning så det ska bli otroligt spännande. Blir det bara en dag som ägnas åt hur riskfyllt sex är och att man bör hålla sig till en person kommer jag kräkas på någon.
Det ska bli också bli spännande att se om jag som RFSU-medlem kan få ut någonting av detta. Jag hoppas det blir någon nivå på diskussionerna och att det inte blir som när vår lärare i datakunskap ställde sig och förklarade hur man skapade en mapp samt bytte namn på den med motiveringen att någon kunde ha missat det.
Sex är det roligaste ämnet i världen att diskutera så detta ser jag verkligen fram emot, min enda invändning är mot namnet. Samlevnad. Sex och relationer vore mycket mer passande när folk "knullar runt" och i allt större utsträckning ser bortom monogamins begränsningar. Good for you!
Jag har aldrig haft någon riktig sexualundervisning så det ska bli otroligt spännande. Blir det bara en dag som ägnas åt hur riskfyllt sex är och att man bör hålla sig till en person kommer jag kräkas på någon.
Det ska bli också bli spännande att se om jag som RFSU-medlem kan få ut någonting av detta. Jag hoppas det blir någon nivå på diskussionerna och att det inte blir som när vår lärare i datakunskap ställde sig och förklarade hur man skapade en mapp samt bytte namn på den med motiveringen att någon kunde ha missat det.
Sex är det roligaste ämnet i världen att diskutera så detta ser jag verkligen fram emot, min enda invändning är mot namnet. Samlevnad. Sex och relationer vore mycket mer passande när folk "knullar runt" och i allt större utsträckning ser bortom monogamins begränsningar. Good for you!
Allting som inte dödar är ofarligt
Det är så de som vill legalisera cannabis brukar resonera. Cannabis dödar inte vad vi vet och därför är det ofarligt. Jag håller med om att cannabis borde legaliseras men på helt andra grunder. Nog om det. Jag tänkte skriva om strålbehandling av prostatacancer. En svensk-norsk studie visar att strålbehandling av prostatan ger få biverkningar.
Per Fransson uttrycker sig så här ”Med tanke på den överlevnadsvinst man har så är de här besvären kan man tycka inte särskilt allvarliga”. Lite längre upp i artikeln avslöjas att 85% av männen som strålas får erektionsproblem jämfört med 72% av dem som inte strålas.
Inte särskilt allvarliga?! Det är alarmerande höga siffror. Jag är inte någon läkare så jag vet inte vad man kan göra åt erektionsproblemen, men jag vet att ingenting händer om vi inte gör någonting. Till att börja med måste vi erkänna att erektionsproblem inte är någonting man önskar ens sin värsta ovän. Gör vi inte det kommer vi få en ännu en generation som tycker att allting som inte dödar är ofarligt och oproblematiskt. I vems intresse frågar jag mig.
Sex är inte viktigare än livet för mig, men jag kan heller inte föreställa mig ett liv utan sex. Jag drar inte sådana saker till sin spets. Jag lever enligt det ena behöver inte utesluta det andra. Det är en av anledningarna till att jag inte tänker äta hormoner för att inte bli gravid. Sex ska inte utesluta sexlust. Jag tänker inte äta någonting som kan sänka min sexlust för att kunna ha sex. Det är helt orimligt.
Är det inte lite underligt att personer som anser sex vara nästintill oviktigt jobbar med att informera ungdomar om sex? Jag vet personal på ungdomsmottagningen som ser sänkt sexlust som ett nödvändigt ont och resonerar att sänkt sexlust är tråkigt men att det är viktigare att inte bli gravid. Jag vet barnmorskor och läkare, också vid ungdomsmottagningen, som misstänkliggör kondomen som fungerande preventivmedel och råder unga kvinnor att kombinera p-piller och kondom. (Ingen skulle dö om anti-sexmänniskorna på Ungdomsmottagningen fick sparken!!!)
Varför tar man inte detta på större allvar? När ska detta undersexualiserade samhälle spegla den roll sex spelar i människors liv?
Per Fransson uttrycker sig så här ”Med tanke på den överlevnadsvinst man har så är de här besvären kan man tycka inte särskilt allvarliga”. Lite längre upp i artikeln avslöjas att 85% av männen som strålas får erektionsproblem jämfört med 72% av dem som inte strålas.
Inte särskilt allvarliga?! Det är alarmerande höga siffror. Jag är inte någon läkare så jag vet inte vad man kan göra åt erektionsproblemen, men jag vet att ingenting händer om vi inte gör någonting. Till att börja med måste vi erkänna att erektionsproblem inte är någonting man önskar ens sin värsta ovän. Gör vi inte det kommer vi få en ännu en generation som tycker att allting som inte dödar är ofarligt och oproblematiskt. I vems intresse frågar jag mig.
Sex är inte viktigare än livet för mig, men jag kan heller inte föreställa mig ett liv utan sex. Jag drar inte sådana saker till sin spets. Jag lever enligt det ena behöver inte utesluta det andra. Det är en av anledningarna till att jag inte tänker äta hormoner för att inte bli gravid. Sex ska inte utesluta sexlust. Jag tänker inte äta någonting som kan sänka min sexlust för att kunna ha sex. Det är helt orimligt.
Är det inte lite underligt att personer som anser sex vara nästintill oviktigt jobbar med att informera ungdomar om sex? Jag vet personal på ungdomsmottagningen som ser sänkt sexlust som ett nödvändigt ont och resonerar att sänkt sexlust är tråkigt men att det är viktigare att inte bli gravid. Jag vet barnmorskor och läkare, också vid ungdomsmottagningen, som misstänkliggör kondomen som fungerande preventivmedel och råder unga kvinnor att kombinera p-piller och kondom. (Ingen skulle dö om anti-sexmänniskorna på Ungdomsmottagningen fick sparken!!!)
Varför tar man inte detta på större allvar? När ska detta undersexualiserade samhälle spegla den roll sex spelar i människors liv?
Att prata är att bry sig?
Katrine Kielos uttryckte att vi måste prata om våldtäkt när hennes bok Våldtäkt och romantik släpptes. Jag har fortfarande inte läst boken, men jag pratar gärna.
Jag vill prata om att vi ska sluta säga att allting är så himla självklart. Rubriceringen våldtäkt brukar av vissa försvaras med att det är nödvändigt med ett laddat ord för annars riskerar vi nämligen förminska sexuella övergrepp. Utan ordet våldtäkt skulle sexuella övergrepp kunna uppfattas som ett bagatellartat brott.
Jag vill att vi ska prata om vikten av att vara resultatorienterade och varför signalpolitik sällan fungerar. Det är otroligt lätt att hålla med om att det laddade ordet våldtäkt är bra om man inte ser till (de uteblivna) konsekvenserna av att använda det. Vad är utdelningen när vi lever i ett samhälle där alla skyr våldtäkt som pesten samtidigt som allt är undantaget? När folk får ge sin syn på vad våldtäkt är tänker de på överfallsvåldtäkter. Just överfallsvåldtäkter har vi kunnat enas om. Det är få som kommer dragandes med ”kort kjol” när överfallsvåldtäkter är på dagordningen. Det där ”andra” som var så viktigt att det inte förminskades räknas inte till sexuella övergrepp utan ses som ett resultat av kvinnors oförsiktighet. Varken mer eller mindre och skulden får kvinnorna själva ta hand om och göra vad de vill med inom ramen för att de inte försöker överlåta den till ”någon annan”.
Jag vill att vi ska prata om definitioner och om hur ord tolkas. Vad är det vi känner sådan avsky inför? Våldtäkt har blivit ett öde värre än döden som ingen vill kännas vid. Förstår folk innebörden eller har orden vi tar i mun blivit viktigare? Om snittmedborgaren inte förstår problemet med sexuella övergrepp att vi känner oss tvungna att använda negativt laddade ord har vi inte då ett stort problem?
Jag vill prata om hur vi undviker snygga formuleringar och istället skapar förståelse utanför den "intellektuella eliten". Hur beskriver man en i grunden fruktansvärd företeelse utan att allt ”det andra” normaliseras och utan att vi når ett läge där vi svänger oss med fina ord och formuleringar utan en blekaste aning om vad vi pratar om?
Jag vill prata om att språkvetaren Fredrik Lindström har helt rätt i att det är viktigare att göra sig förstådd (språk segregerar) än att använda "fina ord". Det finns de som hävdar att ord är överflödiga och att det huvudsakliga är att lyckas göra sig förstådd, men det har jag uppenbarligen inte lyckats med när de som håller med mig om min syn på våldtäkt i nästa andetag pratar om ansvarslösa kvinnor som det hade kunnat slutat bättre för om det bara hade vetat sitt eget bästa.
Slutligen vill jag säga att det är hög tid att ordet våldtäkt byts ut mot någonting begripligt och att vi innan så sker bör fundera på varför sexuella övergrepp mot kvinnor inte tas på allvar och ses som mer eller mindre oproblematiska. Där har vi nog hela problemet.
Jag vill prata om att vi ska sluta säga att allting är så himla självklart. Rubriceringen våldtäkt brukar av vissa försvaras med att det är nödvändigt med ett laddat ord för annars riskerar vi nämligen förminska sexuella övergrepp. Utan ordet våldtäkt skulle sexuella övergrepp kunna uppfattas som ett bagatellartat brott.
Jag vill att vi ska prata om vikten av att vara resultatorienterade och varför signalpolitik sällan fungerar. Det är otroligt lätt att hålla med om att det laddade ordet våldtäkt är bra om man inte ser till (de uteblivna) konsekvenserna av att använda det. Vad är utdelningen när vi lever i ett samhälle där alla skyr våldtäkt som pesten samtidigt som allt är undantaget? När folk får ge sin syn på vad våldtäkt är tänker de på överfallsvåldtäkter. Just överfallsvåldtäkter har vi kunnat enas om. Det är få som kommer dragandes med ”kort kjol” när överfallsvåldtäkter är på dagordningen. Det där ”andra” som var så viktigt att det inte förminskades räknas inte till sexuella övergrepp utan ses som ett resultat av kvinnors oförsiktighet. Varken mer eller mindre och skulden får kvinnorna själva ta hand om och göra vad de vill med inom ramen för att de inte försöker överlåta den till ”någon annan”.
Jag vill att vi ska prata om definitioner och om hur ord tolkas. Vad är det vi känner sådan avsky inför? Våldtäkt har blivit ett öde värre än döden som ingen vill kännas vid. Förstår folk innebörden eller har orden vi tar i mun blivit viktigare? Om snittmedborgaren inte förstår problemet med sexuella övergrepp att vi känner oss tvungna att använda negativt laddade ord har vi inte då ett stort problem?
Jag vill prata om hur vi undviker snygga formuleringar och istället skapar förståelse utanför den "intellektuella eliten". Hur beskriver man en i grunden fruktansvärd företeelse utan att allt ”det andra” normaliseras och utan att vi når ett läge där vi svänger oss med fina ord och formuleringar utan en blekaste aning om vad vi pratar om?
Jag vill prata om att språkvetaren Fredrik Lindström har helt rätt i att det är viktigare att göra sig förstådd (språk segregerar) än att använda "fina ord". Det finns de som hävdar att ord är överflödiga och att det huvudsakliga är att lyckas göra sig förstådd, men det har jag uppenbarligen inte lyckats med när de som håller med mig om min syn på våldtäkt i nästa andetag pratar om ansvarslösa kvinnor som det hade kunnat slutat bättre för om det bara hade vetat sitt eget bästa.
Slutligen vill jag säga att det är hög tid att ordet våldtäkt byts ut mot någonting begripligt och att vi innan så sker bör fundera på varför sexuella övergrepp mot kvinnor inte tas på allvar och ses som mer eller mindre oproblematiska. Där har vi nog hela problemet.
Ideologin ingen vill kännas vid, som alla ursäktar och tar avstånd ifrån
Nästa person som skriver om statsfeminismen slutar jag länka. Det finns ingen feministisk statsreligion. Öppna ögonen och du kommer inse att den tid då det var ett tecken på att man var politiskt korrekt att kalla sig feminist är över. Den tiden var över långt innan jag själv började kalla mig feminist i fjortonårsålder. "Göran Persson kom ut och sedan gick det utför" skriver Flammans Ann Charlott Altstadt.
Här skrev jag om 8 mars utan facit i hand. Nu frågar jag er om jag hade rätt innan jag berättar om vad jag såg. Jag såg några feministiska symboler 8 mars, men det var få jämfört med förra året. 9 mars såg jag några på mig själv. Ingen efterlyste mig som feministiskt alibi detta år och fick därför inga filmkvällserbjudanden. Jag hade rätt om att debatten skulle vara död 11 mars och 12 mars ska vi fortfarande inte tala om.
Lite gnäll blev det om att det saknas en internationell mansdag, men mindre jämfört med förra året. Rätta mig om jag har fel. Det blev mycket upprepade paroller från tidigare år och mer fokus på klasskamp detta.
Det finns någonting direkt antifeministiskt (eller anti-kvinnligt?) hos organisationer som vill ta över demonstrationer och synas mest på självaste kvinnodagen. Inte ens den 8 mars kan kvinnors situation i Sverige och runt om i världen få behandlas ostört när några personer bestämt vill göra Internationella kvinnodagen till ett socialistiskt konvent med paroller om klasskampen och om varför den går hand i hand med kvinnokampen. Det finns kvinnor som inte köper det resonemanget och därför inte känner att de kan delta. Var det meningen att stänga ute kvinnor som inte är socialistiskt lagda?
Arbetaren har jag alltid sett som något av en feministisk tidning även om de feministiska texter minskat i antal de senaste två (?) åren. Kanske är det dags att slå fast att så inte är fallet för Arbetarens webbfråga denna vecka lyder följande "Det viktigaste feministiska kravet är" och de pinsamma svarsalternativen: Sex timmars arbetsdag, Rätt till heltid, Stoppa mäns våld mot kvinnor, Stoppa klimatförändringarna. Tänk på det nästa gång du häver ur dig ordet stadsfeminism.
Här skrev jag om 8 mars utan facit i hand. Nu frågar jag er om jag hade rätt innan jag berättar om vad jag såg. Jag såg några feministiska symboler 8 mars, men det var få jämfört med förra året. 9 mars såg jag några på mig själv. Ingen efterlyste mig som feministiskt alibi detta år och fick därför inga filmkvällserbjudanden. Jag hade rätt om att debatten skulle vara död 11 mars och 12 mars ska vi fortfarande inte tala om.
Lite gnäll blev det om att det saknas en internationell mansdag, men mindre jämfört med förra året. Rätta mig om jag har fel. Det blev mycket upprepade paroller från tidigare år och mer fokus på klasskamp detta.
Det finns någonting direkt antifeministiskt (eller anti-kvinnligt?) hos organisationer som vill ta över demonstrationer och synas mest på självaste kvinnodagen. Inte ens den 8 mars kan kvinnors situation i Sverige och runt om i världen få behandlas ostört när några personer bestämt vill göra Internationella kvinnodagen till ett socialistiskt konvent med paroller om klasskampen och om varför den går hand i hand med kvinnokampen. Det finns kvinnor som inte köper det resonemanget och därför inte känner att de kan delta. Var det meningen att stänga ute kvinnor som inte är socialistiskt lagda?
Arbetaren har jag alltid sett som något av en feministisk tidning även om de feministiska texter minskat i antal de senaste två (?) åren. Kanske är det dags att slå fast att så inte är fallet för Arbetarens webbfråga denna vecka lyder följande "Det viktigaste feministiska kravet är" och de pinsamma svarsalternativen: Sex timmars arbetsdag, Rätt till heltid, Stoppa mäns våld mot kvinnor, Stoppa klimatförändringarna. Tänk på det nästa gång du häver ur dig ordet stadsfeminism.
Sex är politik
Att skriva om sex i sin personliga blogg är för många helt uteslutet. Sex är för privat. Inte helt oväntat för den som läser min blogg delar jag inte den uppfattningen. Sex är privat för att vi gjort sex till någonting privat. I öppna och toleranta samhällen skulle sex inte anses märkvärdigt. Då menar jag inte ej märkvärdigt som i trist och ointressant utan någonting som inte betraktas som märkligt och absolut ingenting att skriva om på förstasidorna a la ”femtonåringar knullar, shit!”.
Vi får skylla oss själva lite för att vi är så överspända när det kommer till sex, men invänder någon: Johanna, ta på dig de realistiska glasögonen och anpassa dig efter verkligheten. Det är just det folk också gör, de anpassar sig efter en konstlad verklighet där sex är mindre naturligt än allt det andra vi gör. Vi spär vidare på att sex inte är ett samtalsämne vilket som helst, för varför skulle de vara det när sex inte är en handling vilken som helst utan någonting som sker i sovrummet bakom lykta dörrar. Alla vet att det händer, att folk knullar, men där drar vi också gränsen.
När jag tänker på det är det inte alls konstigt att en del räds gå till ungdomsmottagningen och prata om det mest privata och i vissa fall till och med fläka ut sig i en gynstol inför en helt okänd människa som upprepar ”här tvingar vi ingen till någonting”, ”du kan när som helst säga ifrån om det blir obehagligt”. Syftet är gott, men den förväntade effekten att jag ska känna mig tryggare märker jag inte av. Fel samtalsämne vid fel tidpunkt. Lite som när jag träffar en äldre man och diskuterar grooming med innan vi går hem till honom och knullar.
Jag kan bara tänka mig hur nervösa gynekologer är inför sina möten med nya människor vilkas underliv de ska titta rakt in i. Nervösa för att deras ”patienter” är nervösa. Jag försöker vara tydlig när jag sitter i gynstolen. Jag pratar fritt och väntar inte på några frågor för att inte framstå som osäker och rädd. Jag använder inte den fula omskrivningen ”där nere”. Jag gillar tydlighet och jag hatar att läsa baksidan på intimkrämer upprepade gånger utan att förstå vad som ska smörjas in. Jag hatar att känna mig dum. Jag är medlem i RFSU, men jag begriper inte om det är fittan eller utsidan som åsyftas. Jag frågar mig själv om det blir en katastrof om fittan kommer i kontakt med salvan och undrar varför man inte är tydligare i sådana fall med vad som avses med ”de yttre könsorganen”. Svaret uteblir och likaså det hållbara försvaret för allt hysch-hysch när det kommer till sex och nakenhet.
Vi får skylla oss själva lite för att vi är så överspända när det kommer till sex, men invänder någon: Johanna, ta på dig de realistiska glasögonen och anpassa dig efter verkligheten. Det är just det folk också gör, de anpassar sig efter en konstlad verklighet där sex är mindre naturligt än allt det andra vi gör. Vi spär vidare på att sex inte är ett samtalsämne vilket som helst, för varför skulle de vara det när sex inte är en handling vilken som helst utan någonting som sker i sovrummet bakom lykta dörrar. Alla vet att det händer, att folk knullar, men där drar vi också gränsen.
När jag tänker på det är det inte alls konstigt att en del räds gå till ungdomsmottagningen och prata om det mest privata och i vissa fall till och med fläka ut sig i en gynstol inför en helt okänd människa som upprepar ”här tvingar vi ingen till någonting”, ”du kan när som helst säga ifrån om det blir obehagligt”. Syftet är gott, men den förväntade effekten att jag ska känna mig tryggare märker jag inte av. Fel samtalsämne vid fel tidpunkt. Lite som när jag träffar en äldre man och diskuterar grooming med innan vi går hem till honom och knullar.
Jag kan bara tänka mig hur nervösa gynekologer är inför sina möten med nya människor vilkas underliv de ska titta rakt in i. Nervösa för att deras ”patienter” är nervösa. Jag försöker vara tydlig när jag sitter i gynstolen. Jag pratar fritt och väntar inte på några frågor för att inte framstå som osäker och rädd. Jag använder inte den fula omskrivningen ”där nere”. Jag gillar tydlighet och jag hatar att läsa baksidan på intimkrämer upprepade gånger utan att förstå vad som ska smörjas in. Jag hatar att känna mig dum. Jag är medlem i RFSU, men jag begriper inte om det är fittan eller utsidan som åsyftas. Jag frågar mig själv om det blir en katastrof om fittan kommer i kontakt med salvan och undrar varför man inte är tydligare i sådana fall med vad som avses med ”de yttre könsorganen”. Svaret uteblir och likaså det hållbara försvaret för allt hysch-hysch när det kommer till sex och nakenhet.
Alla dagar borde vara knulldagar
Det är den åttonde mars idag. Internationella kvinnodagen närmare bestämt. Dagen då kvinnor slipper knulla sina män skrev någon lite syrligt i en kommentar till detta inlägg. Jag delar verkligen inte den uppfattningen och jag undrar vad den grundar sig i.
När män skriver så undrar jag hur de tänker för det finns en så tråkig inställning inbakad i resonemanget. Nämligen att heteronormativt sex är dåligt för kvinnor per definition, att det förutsätts att män inte behöver göra sitt bästa utifrån sina individuella förutsättningar och en idé om att kvinnor aldrig nöjer sig. Vad kommer den idéen i från? Kanske hänger allt ihop? Jag skulle inte nöja mig med någon som intalat sig att sex inte kan bli bra och det har nog ingenting med mitt kön att göra. Det har att göra med att jag har upplevt grymt bra sex och vet att det inte behöver ske undantagsvis för att det var så länge sedan sist.
Sex är bra när det är bra, inte för att det uteblir. Det är en liberal grundidé att du ska veta vad du väljer. Det vore dumt att göra ett undantag för sex.
Dagen till ära måste jag därför skriva någonting pornografipositivt därför att porr är rätt bildande. En sak med porr som glädjer mig är att porrbolagen ordnat så att män och kvinnor svart på vitt kan se att det går alldeles utmärkt att hålla ut i trettio minuter. Det är jättebra för dem som inte upplevt det själva. Jag försöker att alltid jämföra det jag gör med det bästa och inte med det ”vanliga”. Jag vill att det jag gör ska vara så nära objektivt bra som möjligt och inte bra för att det varit sämre tidigare. Gör det mig kräsen?
Jag vill också passa på att påpeka att vissa män klarar av att hålla ut i flera timmar och att det inte är någon ”porrmyt” som vi ska slå hål på. Nej, det är inte synd om män som måste mäta sig med dessa ”sexatleter”. Ärligt talat tycker jag mer synd om de kvinnor som enbart haft tvåminuterssex, aldrig haft orgasm och tror att det är vad huset har att erbjuda. Det är inte någon överdrivet märkvärdig prestation att kunna hålla ut i trettio minuter och tycker du ställningarna är konstiga vill jag uppdra dig att själv spela in en film.
Med tanke på hur många timmar heterosexuella män kan lägga på att ragga upp någon (sju timmar i genomsnitt om vi ska tro någon raggningsguru som jag inte minns namnet på) för att slutligen få med personen hem är väl inte trettio minuter mycket begärt? För att inte tala om all tid jag ägnar åt att skriva detta blogginlägg? Den tiden skulle jag kunna lägga på någonting mycket trevligare. Jag skulle kunna ha massor av sex och dricka flera koppar kaffe.
Med detta vill jag säga att alla dagar borde vara kvinnodagar och alla dagar borde vara knulldagar. Jag hoppas alla kvinnor som vill får massor av bra sex dagen till ära, och alla andra dagar med för den delen. Vi får väl se i morgon om jag hade rätt.
När män skriver så undrar jag hur de tänker för det finns en så tråkig inställning inbakad i resonemanget. Nämligen att heteronormativt sex är dåligt för kvinnor per definition, att det förutsätts att män inte behöver göra sitt bästa utifrån sina individuella förutsättningar och en idé om att kvinnor aldrig nöjer sig. Vad kommer den idéen i från? Kanske hänger allt ihop? Jag skulle inte nöja mig med någon som intalat sig att sex inte kan bli bra och det har nog ingenting med mitt kön att göra. Det har att göra med att jag har upplevt grymt bra sex och vet att det inte behöver ske undantagsvis för att det var så länge sedan sist.
Sex är bra när det är bra, inte för att det uteblir. Det är en liberal grundidé att du ska veta vad du väljer. Det vore dumt att göra ett undantag för sex.
Dagen till ära måste jag därför skriva någonting pornografipositivt därför att porr är rätt bildande. En sak med porr som glädjer mig är att porrbolagen ordnat så att män och kvinnor svart på vitt kan se att det går alldeles utmärkt att hålla ut i trettio minuter. Det är jättebra för dem som inte upplevt det själva. Jag försöker att alltid jämföra det jag gör med det bästa och inte med det ”vanliga”. Jag vill att det jag gör ska vara så nära objektivt bra som möjligt och inte bra för att det varit sämre tidigare. Gör det mig kräsen?
Jag vill också passa på att påpeka att vissa män klarar av att hålla ut i flera timmar och att det inte är någon ”porrmyt” som vi ska slå hål på. Nej, det är inte synd om män som måste mäta sig med dessa ”sexatleter”. Ärligt talat tycker jag mer synd om de kvinnor som enbart haft tvåminuterssex, aldrig haft orgasm och tror att det är vad huset har att erbjuda. Det är inte någon överdrivet märkvärdig prestation att kunna hålla ut i trettio minuter och tycker du ställningarna är konstiga vill jag uppdra dig att själv spela in en film.
Med tanke på hur många timmar heterosexuella män kan lägga på att ragga upp någon (sju timmar i genomsnitt om vi ska tro någon raggningsguru som jag inte minns namnet på) för att slutligen få med personen hem är väl inte trettio minuter mycket begärt? För att inte tala om all tid jag ägnar åt att skriva detta blogginlägg? Den tiden skulle jag kunna lägga på någonting mycket trevligare. Jag skulle kunna ha massor av sex och dricka flera koppar kaffe.
Med detta vill jag säga att alla dagar borde vara kvinnodagar och alla dagar borde vara knulldagar. Jag hoppas alla kvinnor som vill får massor av bra sex dagen till ära, och alla andra dagar med för den delen. Vi får väl se i morgon om jag hade rätt.
Det finns två sorters människor*
Det tycks finnas två positioner. Att kvinnor alltid ställer upp för varandra enligt devisen det finns en särskild plats i helvetet för kvinnor som inte hjälper varandra och påståendet att det inte är mannen som är hotet mot jämställdheten, utan kvinnan som alltid har synpunkter på vad andra kvinnor gör och därför sabbar kvinnors möjligheter att åstadkomma något (i önskad riktning?).
Vårdnadstvister är ett område där kvinnor anklagas för att hjälpa varandra och vad jag vet finns det inget som stödjer att kvinnor hellre ger vårdnaden till andra mammor istället för pappor. ”Det är ingen slump att mammorna får vårdnaden i ett mammanormativt samhälle där nästan all personal på socialen är kvinnor” hävdar någon. Osakligt, om du frågar mig.
Skönhetsindustrin och modellbranschen är ett annat, men här hjälper kvinnor minsann inte varandra, utan här är kvinnor blekfeta och avundsjuka på de kvinnor som är tillräckligt snygga för att kunna tjäna pengar på sitt utseende. Det är kvinnorna som gör andra kvinnor till offer, hävdar vissa. Det får mig att tänka på kvinnan som försvarade sin kompis som kallade mig stans största hora med att en hora är en person som är tillräckligt snygg för att kunna ta betalt för att sälja sex. Hennes försvarstal får mig att tänka på alla män som är registrerade på BodyContact och skriver till kvinnor att de vill knulla utan att kvinnorna lagt upp någon bild på sig själva.
Jag tycker det inte är givet åt varken det ena eller andra hållet. Jag vet absolut fall där skitsnacket förenar och där kvinnor inte lyfter fram varandra, men jag vet också fall där kvinnor uppmuntrar kvinnor i egenskap av kvinnor.
Att hävda att kvinnor ger vårdnaden till kvinnor för att de är kvinnor är en ren gissning och jag blir lite paff när samma personer som hävdar detta vill se fler män på socialkontoren. Ni vet, männen som är emot kvotering. Det är samma män som vill se individen, sätta barnet i centrum och välja den mest lämpade föräldern. Är deras budskap underförstått att papporna är mest lämpade eftersom att de föreslår fler pappor eller vill de helt enkelt att ”lotteriet” ska få leva vidare med se en större mångfald bland dem som "lottar ut" vårdnaden till höger och vänster? Konsekvens, någon?
*Pappa brukar säga att det gör det och jag antar att han har rätt.
Vårdnadstvister är ett område där kvinnor anklagas för att hjälpa varandra och vad jag vet finns det inget som stödjer att kvinnor hellre ger vårdnaden till andra mammor istället för pappor. ”Det är ingen slump att mammorna får vårdnaden i ett mammanormativt samhälle där nästan all personal på socialen är kvinnor” hävdar någon. Osakligt, om du frågar mig.
Skönhetsindustrin och modellbranschen är ett annat, men här hjälper kvinnor minsann inte varandra, utan här är kvinnor blekfeta och avundsjuka på de kvinnor som är tillräckligt snygga för att kunna tjäna pengar på sitt utseende. Det är kvinnorna som gör andra kvinnor till offer, hävdar vissa. Det får mig att tänka på kvinnan som försvarade sin kompis som kallade mig stans största hora med att en hora är en person som är tillräckligt snygg för att kunna ta betalt för att sälja sex. Hennes försvarstal får mig att tänka på alla män som är registrerade på BodyContact och skriver till kvinnor att de vill knulla utan att kvinnorna lagt upp någon bild på sig själva.
Jag tycker det inte är givet åt varken det ena eller andra hållet. Jag vet absolut fall där skitsnacket förenar och där kvinnor inte lyfter fram varandra, men jag vet också fall där kvinnor uppmuntrar kvinnor i egenskap av kvinnor.
Att hävda att kvinnor ger vårdnaden till kvinnor för att de är kvinnor är en ren gissning och jag blir lite paff när samma personer som hävdar detta vill se fler män på socialkontoren. Ni vet, männen som är emot kvotering. Det är samma män som vill se individen, sätta barnet i centrum och välja den mest lämpade föräldern. Är deras budskap underförstått att papporna är mest lämpade eftersom att de föreslår fler pappor eller vill de helt enkelt att ”lotteriet” ska få leva vidare med se en större mångfald bland dem som "lottar ut" vårdnaden till höger och vänster? Konsekvens, någon?
*Pappa brukar säga att det gör det och jag antar att han har rätt.
Fjortonåringar är roligare än tjugofemåringar med trettioårskris
Kring valborg har det sedan några år tillbaka arrangerats en piratpicknick (ej politiskt) i Sundsvall som främst burits av minderåriga. Nytt för i år är en Facebook-grupp som vill uppmana fler personer att delta. Gruppen vore helt oförarglig om det inte vore för den sista meningen i inbjudan, som ändrats efter att jag (och kanske någon till?) ifrågasatte den. Det stod innan det ändrades (Om du är under arton är du INTE välkommen!), men nu står det (Om du är under arton är du INTE önskad!), vilket jag inte tyckte var någon förbättring.
Arrangörerna håller med om att det varit många minderåriga på plats och vill nu ändra på detta. En person kommenterade att hon tyvärr inte kunde komma för att hon var sjutton och fyllde 18 om först 4 månader. I teorin är hon inte välkommen men i praktiken kan hon gå dit om hon vill då festen hålls utomhus.
Det jag reagerade över var hur hon kommenterade detta. Var det ett taktiskt drag från hennes sida eller har personen omfamnat de vuxnas idé om att minderåriga utgör ett problem? Vet personen någonstans att hon själv kommer vara en del av samma filosofi så fort hon blivit myndig? Om det hade varit jag hade jag ifrågasatt deras förhållningssätt till unga, inte varför mina föräldrar inte tillverkade mig 4 månader tidigare.
Jag ser fram emot piratpicknicken om den lockar till sig minderåriga. Lite ålderskvotering vore på sin plats, och jag tror inte de unga bryr sig om vilket det bärande skälet till att de får komma är, utan att de får delta. Luften är fri och du behöver inte sitta i knäet på en tjugofemåring som kallar dig fjortis.
Jag har feber. Ursäkta mitt obloggande.
Arrangörerna håller med om att det varit många minderåriga på plats och vill nu ändra på detta. En person kommenterade att hon tyvärr inte kunde komma för att hon var sjutton och fyllde 18 om först 4 månader. I teorin är hon inte välkommen men i praktiken kan hon gå dit om hon vill då festen hålls utomhus.
Det jag reagerade över var hur hon kommenterade detta. Var det ett taktiskt drag från hennes sida eller har personen omfamnat de vuxnas idé om att minderåriga utgör ett problem? Vet personen någonstans att hon själv kommer vara en del av samma filosofi så fort hon blivit myndig? Om det hade varit jag hade jag ifrågasatt deras förhållningssätt till unga, inte varför mina föräldrar inte tillverkade mig 4 månader tidigare.
Jag ser fram emot piratpicknicken om den lockar till sig minderåriga. Lite ålderskvotering vore på sin plats, och jag tror inte de unga bryr sig om vilket det bärande skälet till att de får komma är, utan att de får delta. Luften är fri och du behöver inte sitta i knäet på en tjugofemåring som kallar dig fjortis.
Jag har feber. Ursäkta mitt obloggande.
Manlig dominans i den politiska debatten
Efter ett av många försök att misstänkliggöra FRA-debattens betydelse, bland annat genom att påstå att FRA-motståndarna var medelålders män, gick Dagens Nyheter ut och påstod att FRA-motståndarna var anställda av PR-byråer. Det är många som skrivit om detta och jag tänker inte bemöta DN:s påstående utöver att påpeka att det så vitt jag kan se inte finns någonting som tyder på att FRA-motståndarna var avlönade.
Tillskillnad från många andra bloggare måste jag hålla med de som skrivit att FRA-debatten varit präglad av män utan att nervärdera de duktiga kvinnliga debattörerna. Av det jag har hört och sett är det män som hörst mest. Jag tänker inte sätta punkt där. Metro försökte göra ett nyhetsscoop när de påpekade detta och jag undrar, kära journalist [Erik Scherlund] - på vilket sätt skiljer sig detta från övriga samhällsdebatter? En andra fundering, om det stämmer och inte bara är ett påstående tagit ut ur luften vilket jag vill mena att det inte är, undrar jag om det gör debatten mindre principellt viktig.
Att män hörs mest gäller också i bloggosfären om vi ser till de politiska bloggarna. Vad som gör bloggosfären unik är att vem som helst kan posta ett blogginlägg. Du behöver inte överrösta män, eller någon annan för den delen, du är mer eller mindre fri att skriva vad som helst. Det är detta som gör uppdelningen i bloggosfären än mer tragisk.
Min erfarenhet av män är att de tillsammans med kvinnor och män har ett mycket större behov att höra sin egen röst än vad kvinnor i könsblandade grupper har. Kvinnor har enligt mina erfarenheter en lika stor vilja att höra sin egen röst i grupper med enbart kvinnor, men av något skäl blir kvinnor tystare när män närvarar. Om det är för att männen överröstar eller för att kvinnor håller tyst är olika från fall till fall. En annan skillnad är att kvinnor i grupper om enbart män (och kanske även i könsblandade grupper?) ger upp när de inte får något gensvar. Det är både positivt och negativt, men framförallt förståeligt. Inte för att de är kvinnor utan för att alla välfungerande sociala umgängen fungerar för att man ger varandra plats. Man avbryter inte varandra. Man väntar tills det finns en lucka, vilket det gör, och då om man har någonting att tillföra yttrar man sig. Inte annars. Undantag finns naturligtvis.
Jag tycker man ska fundera på detta om man är man. Vad gör du för att släppa in kvinnor i debatten? Nyligen umgicks jag med en manlig vän och vi träffade en manlig bekant till honom som hela tiden pratade till honom. Jag kände honom inte förvisso, men det var som att jag inte fanns närvarande där jag stod strax intill honom. Jag sa några ord, men då jag inte fick någon respons struntade jag i att prata. Jag vill inte vara påträngande och jag tycker inte jag ska behöva påpeka att jag faktiskt också existerar. Det torde vara rätt uppenbart. Min vän viskade "känner du dig ignorerad?" och jag svarade "ja, lite" vilket var en underdrift. Han hånglade upp mig och situationen blev ännu mer pinsam. Det var inte elakt menat, men symboliken som dök upp i mitt huvud gjorde situationen än mer absurd. Jag var ett hångelobjekt och inte en människa.
Vägra hålla käften!
Tillskillnad från många andra bloggare måste jag hålla med de som skrivit att FRA-debatten varit präglad av män utan att nervärdera de duktiga kvinnliga debattörerna. Av det jag har hört och sett är det män som hörst mest. Jag tänker inte sätta punkt där. Metro försökte göra ett nyhetsscoop när de påpekade detta och jag undrar, kära journalist [Erik Scherlund] - på vilket sätt skiljer sig detta från övriga samhällsdebatter? En andra fundering, om det stämmer och inte bara är ett påstående tagit ut ur luften vilket jag vill mena att det inte är, undrar jag om det gör debatten mindre principellt viktig.
De är män, runt 30 år och hängivna den liberala frihetstanken. Bloggarna som fick FRA-frågan att brinna. Kanske är det en lite tillspetsat bild av aktörerna i bloggosfären. Men när det handlar om vilka som var mesta aktiva i FRA-debatten är det väldigt nära sanningen - Metro
Att män hörs mest gäller också i bloggosfären om vi ser till de politiska bloggarna. Vad som gör bloggosfären unik är att vem som helst kan posta ett blogginlägg. Du behöver inte överrösta män, eller någon annan för den delen, du är mer eller mindre fri att skriva vad som helst. Det är detta som gör uppdelningen i bloggosfären än mer tragisk.
Min erfarenhet av män är att de tillsammans med kvinnor och män har ett mycket större behov att höra sin egen röst än vad kvinnor i könsblandade grupper har. Kvinnor har enligt mina erfarenheter en lika stor vilja att höra sin egen röst i grupper med enbart kvinnor, men av något skäl blir kvinnor tystare när män närvarar. Om det är för att männen överröstar eller för att kvinnor håller tyst är olika från fall till fall. En annan skillnad är att kvinnor i grupper om enbart män (och kanske även i könsblandade grupper?) ger upp när de inte får något gensvar. Det är både positivt och negativt, men framförallt förståeligt. Inte för att de är kvinnor utan för att alla välfungerande sociala umgängen fungerar för att man ger varandra plats. Man avbryter inte varandra. Man väntar tills det finns en lucka, vilket det gör, och då om man har någonting att tillföra yttrar man sig. Inte annars. Undantag finns naturligtvis.
Jag tycker man ska fundera på detta om man är man. Vad gör du för att släppa in kvinnor i debatten? Nyligen umgicks jag med en manlig vän och vi träffade en manlig bekant till honom som hela tiden pratade till honom. Jag kände honom inte förvisso, men det var som att jag inte fanns närvarande där jag stod strax intill honom. Jag sa några ord, men då jag inte fick någon respons struntade jag i att prata. Jag vill inte vara påträngande och jag tycker inte jag ska behöva påpeka att jag faktiskt också existerar. Det torde vara rätt uppenbart. Min vän viskade "känner du dig ignorerad?" och jag svarade "ja, lite" vilket var en underdrift. Han hånglade upp mig och situationen blev ännu mer pinsam. Det var inte elakt menat, men symboliken som dök upp i mitt huvud gjorde situationen än mer absurd. Jag var ett hångelobjekt och inte en människa.
Vägra hålla käften!
Snarlika argument kan användas för burkini
Nätverket Bara Bröst kom och försvann. Nätverket som fick stor medial uppmärksamhet kring sina "bara bröst-aktioner" och sitt kontroversiella krav om badhus med jämställda klädesregler vilka skulle göra det möjligt för kvinnor att bada med bara överkroppar. En återgång till 80-talets standard helt enkelt.
Att nätverkets aktivitet upphörde kanske kan förklaras med den numer begravda myndigheten Jämo:s dom mot de två kvinnor som anmälde Fyrishovs simhall för könsdiskriminering. Detta skedde efter att Ragnhild Karlsson och Kristin Karlsson badat med bara överkroppar och blivit bemötta med ultimatumet klä på er eller försvinn. Försöket att luckra upp reglerna misslyckades och det var nog inte bara jag som drabbades av en smärre uppgivenhet. Den myndighet som skulle slå vakt om jämställdheten visade sig inte vilja leva upp till detta utan var mer intresserad om att bevara unkna könsroller och ojämlika traditioner.
Debatten präglades av ett sådant äckel inför kvinnor kroppar, och då framförallt äldre kvinnors, att motståndet mot badklädesplagget burkini (sammansättning av orden burka och bikini) som ska vara anpassad för muslimska kvinnor som av religiösa skäl vill täcka sin kropp framstår som än mer absurt. Att debatten handlar om att utestänga kvinnor som vill bada i burkini och inte om att förse var femtioårig kvinna med en av staten subventionerad sådan förvånar mig efter påhoppen som haglade mot Bara Bröst-medlemmarna och kvinnor i allmänhet.
Det går verkligen att se paralleller mellan dessa två debatter. När kvinnor och män argumenterar att bikinitvånget är i sin ordning och pekar på traditioner och vedertagna normer finns kvinnor som av olika skäl vill täcka sina kroppar och då inte bara brösten, utan hela kroppen förutom fötterna och ansiktet. Att vilja täcka brösten, som är bikiniöverdelens främsta funktion, är en önskan som inte ifrågasätts tillskillnad från önskan att täcka hela kroppen. Vad som gör debatterna slående lika är att bägge hållningarna kan försvaras med samma argument.
Det luktar rasism att ifrågasätta andra kulturers vanor och traditioner. Det tycks vara lättare att komma undan med att framföra tanken att ingen kvinna vill täcka kroppen frivilligt. Att det någonstans finns ett tvång. Jämför med burka-debatten. Jag tycker vi ska vara öppna för att det kan finnas tvångsaspekter inom alla kulturer och sociala grupperingar, men vi ska inte sitta och låtsas att alla svenska kvinnor täcker sina bröst av fri vilja. Bara Brösts existens talade för någonting annat och jag hoppas nätverket gör tvärtom Jämo och vaknar till liv snart igen. Det är verkligen på tiden att vi frågar oss varför det anses helt oproblematiskt av badhusen att kräva att kvinnor använder bikiniöverdel, men inte att vissa kulturer påbjuder att kvinnor inte ska visa sina kroppar. Vi är en del av samma kultur med undantag för att skälen skiljer sig en hel del och att vi kvinnor som är uppväxta med svenska normer inte förväntas täcka våra kroppar lika mycket.
Det är när kvinnor kommer fram och beundrar mig för att jag vågade (ja, det är den terminologin som används) raka av mig håret som jag inser att våra egna normer nog inte alls är så schyssta som svenskar vill göra gällande och att det är hög tid att dissekera normerna och kasta avfallet i papperskorgen med det övriga sunket.
Förhoppningsvis väcker någon frågan till liv igen 8 mars. Den är mycket viktigare för mig än lika lön och det handlar inte så mycket om saken i sig som att frågan är en del av någonting större - nämligen en grundläggande uppfattning om att vi inte behöver behandla personer som inte är av det manliga könet på ett repektabelt sätt. Kan vi komma ifrån den uppfattningen och det sättet att tänka ska nog de andra pusselbitarna också falla på plats.
Att nätverkets aktivitet upphörde kanske kan förklaras med den numer begravda myndigheten Jämo:s dom mot de två kvinnor som anmälde Fyrishovs simhall för könsdiskriminering. Detta skedde efter att Ragnhild Karlsson och Kristin Karlsson badat med bara överkroppar och blivit bemötta med ultimatumet klä på er eller försvinn. Försöket att luckra upp reglerna misslyckades och det var nog inte bara jag som drabbades av en smärre uppgivenhet. Den myndighet som skulle slå vakt om jämställdheten visade sig inte vilja leva upp till detta utan var mer intresserad om att bevara unkna könsroller och ojämlika traditioner.
Debatten präglades av ett sådant äckel inför kvinnor kroppar, och då framförallt äldre kvinnors, att motståndet mot badklädesplagget burkini (sammansättning av orden burka och bikini) som ska vara anpassad för muslimska kvinnor som av religiösa skäl vill täcka sin kropp framstår som än mer absurt. Att debatten handlar om att utestänga kvinnor som vill bada i burkini och inte om att förse var femtioårig kvinna med en av staten subventionerad sådan förvånar mig efter påhoppen som haglade mot Bara Bröst-medlemmarna och kvinnor i allmänhet.
Det går verkligen att se paralleller mellan dessa två debatter. När kvinnor och män argumenterar att bikinitvånget är i sin ordning och pekar på traditioner och vedertagna normer finns kvinnor som av olika skäl vill täcka sina kroppar och då inte bara brösten, utan hela kroppen förutom fötterna och ansiktet. Att vilja täcka brösten, som är bikiniöverdelens främsta funktion, är en önskan som inte ifrågasätts tillskillnad från önskan att täcka hela kroppen. Vad som gör debatterna slående lika är att bägge hållningarna kan försvaras med samma argument.
Det luktar rasism att ifrågasätta andra kulturers vanor och traditioner. Det tycks vara lättare att komma undan med att framföra tanken att ingen kvinna vill täcka kroppen frivilligt. Att det någonstans finns ett tvång. Jämför med burka-debatten. Jag tycker vi ska vara öppna för att det kan finnas tvångsaspekter inom alla kulturer och sociala grupperingar, men vi ska inte sitta och låtsas att alla svenska kvinnor täcker sina bröst av fri vilja. Bara Brösts existens talade för någonting annat och jag hoppas nätverket gör tvärtom Jämo och vaknar till liv snart igen. Det är verkligen på tiden att vi frågar oss varför det anses helt oproblematiskt av badhusen att kräva att kvinnor använder bikiniöverdel, men inte att vissa kulturer påbjuder att kvinnor inte ska visa sina kroppar. Vi är en del av samma kultur med undantag för att skälen skiljer sig en hel del och att vi kvinnor som är uppväxta med svenska normer inte förväntas täcka våra kroppar lika mycket.
Det är när kvinnor kommer fram och beundrar mig för att jag vågade (ja, det är den terminologin som används) raka av mig håret som jag inser att våra egna normer nog inte alls är så schyssta som svenskar vill göra gällande och att det är hög tid att dissekera normerna och kasta avfallet i papperskorgen med det övriga sunket.
Förhoppningsvis väcker någon frågan till liv igen 8 mars. Den är mycket viktigare för mig än lika lön och det handlar inte så mycket om saken i sig som att frågan är en del av någonting större - nämligen en grundläggande uppfattning om att vi inte behöver behandla personer som inte är av det manliga könet på ett repektabelt sätt. Kan vi komma ifrån den uppfattningen och det sättet att tänka ska nog de andra pusselbitarna också falla på plats.
8 Mars utan facit i hand
Det är första mars och internationella kvinnodagen närmar sig. Vi kan se fram emot feminister som upprepar att alla dagar borde vara kvinnodagar och antifeministiska män som upprepar vi vill också ha en egen dag. Feminister kommer ge svar på tal: räcker det inte att ni redan har 364 dagar och de antifeministiska männen kommer svara att de minsann inte får bära kjol.
8 mars kommer upptas av män som vill ha en egen dag och inte ens den tilltänkta kvinnodagen kommer ägnas helt åt kvinnor. Kvinnor kommer på självaste kvinnodagen förväntas kämpa för mäns rätt till en mansdag och jag kommer påpeka det absurda i att kvinnor alltid förväntas dra hela lasset.
8 mars kommer bli en upprepning av förra åttonde mars som var en upprepning av förra åttonde mars. Etc. Etc. Etc. Innehållet kommer kanske inte vara detsamma, det kommer vara nya talare, nya paroller, förhoppningsvis nya tankeväckande och inspirerade frågor, men inställningen till dagen kommer vara densamma som tidigare år.
Du kommer se feministsymboler överallt åttonde mars. Du kommer med lite tur se några feministsymboler den nionde. Tionde mars är det helt uteslutet. Elfte mars är åttonde mars-värmen ett minne blott och det är en dag vi längre inte behöver fundera kring. Tolfte mars ska vi inte prata om. Etc. Etc. Etc.
För att inte glömma alla fina feministmän som annars inte vill diskutera politik med mig som kommer ringa mig den åttonde mars och be mig komma på deras filmkväll/seminarie i hopp om att jag ser rätt ut, kan fylla upp ännu en stol och bidra till att de inte behöver känna sig lika värdelösa.
Ursäkta min cynism - Låt den inte påverka er.
8 mars kommer upptas av män som vill ha en egen dag och inte ens den tilltänkta kvinnodagen kommer ägnas helt åt kvinnor. Kvinnor kommer på självaste kvinnodagen förväntas kämpa för mäns rätt till en mansdag och jag kommer påpeka det absurda i att kvinnor alltid förväntas dra hela lasset.
8 mars kommer bli en upprepning av förra åttonde mars som var en upprepning av förra åttonde mars. Etc. Etc. Etc. Innehållet kommer kanske inte vara detsamma, det kommer vara nya talare, nya paroller, förhoppningsvis nya tankeväckande och inspirerade frågor, men inställningen till dagen kommer vara densamma som tidigare år.
Du kommer se feministsymboler överallt åttonde mars. Du kommer med lite tur se några feministsymboler den nionde. Tionde mars är det helt uteslutet. Elfte mars är åttonde mars-värmen ett minne blott och det är en dag vi längre inte behöver fundera kring. Tolfte mars ska vi inte prata om. Etc. Etc. Etc.
För att inte glömma alla fina feministmän som annars inte vill diskutera politik med mig som kommer ringa mig den åttonde mars och be mig komma på deras filmkväll/seminarie i hopp om att jag ser rätt ut, kan fylla upp ännu en stol och bidra till att de inte behöver känna sig lika värdelösa.
Ursäkta min cynism - Låt den inte påverka er.
