Det behöver människan
Nylander är inte ensam om att resonera på detta vis. Inte heller är hon ensam om att utgå från sina egna tankar om saker och ting när hon avfärdar lagstiftad kvotering: ”[...] Vem vill egentligen vara ett ovälkommet jämställdhetsalibi för att politiker ska få lite bättre statistik?”
Det vore intressant att fråga kvinnor och män som blivit inkvoterade om hur de upplever det är att vara inkvoterade. Nylander kanske har rätt, även om jag har mycket svårt att tro det, och om det är så borde det var lätt att visa på att så är fallet. Låt oss fråga våra norska grannar.
Nylander skriver vidare att ”Det är bedrövligt att inte fler kvinnor når toppen i landets styrelser, inte för att kvinnor på något sätt är bättre, utan för att det tydligt visar hur män i bolagens valberedningar prioriterar andra män.” och jag håller verkligen med och med anledning av det hon skriver vore det också intressant att fråga inkvoterade personer vad de anser vara mest kränkande, att bli invald eller bortvald på grund av sitt kön:
”Lika illa och diskriminerande som det är att inte bli invald på en post för att man råkar tillhöra ett visst kön, borde det vara att bli vald till en post för att man är ett visst kön”. Kanske borde vi även ta hänsyn till de konsekvenserna det ger, att bli anställd eller inte, för det kan tänkas bidra till hur diskriminerad man känner sig eller åtminstone kan det första ge en känsla av att det var värt att bli diskriminerad. Gissningsvis.
Nylander tipsar också smarta företag att välja sina anställda efter kompetens och inte efter kön och att om så sker är det oproblematiskt med mansfyllda valberedningarna som enbart utser män.
För att återknyta till förnedringen, eller vad man nu ska kalla det, av att bli inkvoterad (ett argument som alltid nämns av personer som enbart bryr sig om det principiella av någon anledning). Vet den inkvoterade om att han eller hon blir inkvoterad? Det är rätt relevant om vi nu ska prata om att känna sig som gårdagens sopor.
Är det så att den inkvoterade får hem ett brev med posten i vilket det står ”Hej bästa anställd, vi på företaget vill göra dig uppmärksam på att just du har blivit inkvoterad. Du arbetar inte hos oss för att vi anser att du är kompetent nog att klara av det här jobbet utan för att vi helt enkelt är tvungna att anställa minst en kvinna för att inte bryta mot lagen. Mvh”.
En annan sak jag undrar är varifrån uppfattningen att lagstiftad kvotering gör att en arbetsgivare ”tvingas lyfta in kvinnor [...] utan att ta hänsyn till kompetensen” kommer. Måste man ha en otroligt låg tro på att kompetenta kvinnor finns för att kunna resonera så eller har jag missat något direktiv som gör gällande att det är fritt fram att anställa inkompetenta personer som inte klarar av att genomföra sina arbetsuppgifter enbart för att politiker på så sätt ska kunna statistiktrolla fram jämställdheten?
Vad gäller beslutande församlingar som kongressdelegater, föreningsstyrelser, riksdagsmän etc så tror jag starkt på kvoteringar. Inte bara kön, etnisitet och klass är minst lika viktigt och även ålder bör vägas in. Helt enkelt för att folk har olika erfarenheter.
Vad gäller utbildningar är jag starkt emot. Vi vinner inget på att ha pojkar som vill läsa nått mekaniskt i vårdutbildning och tjejer som vill läsa vård i någon mekanisk utbildning. Det blir bara mer förtryck av både pojkarna och tjejerna, sämre studiemotivering, sämre studieresultat. När de sedan kommer ut i arbetslivet kommer de bara att bekräfta fördomar om att folk med 'fel' kön verkligen är sämre.
Vad gäller chefer och företagsstyrelser så skiter jag blankt i hur bracksyskonen tjivas. Det intressanta problemet där är hur vi kommer åt dom och minskar deras makt. Faktum är att folk från diskriminerade grupper, även klassresare, ofta är sämre chefer. Inte för att de är ondare utan för att de har mer att förlora och därför ofta är lojalare mot husse.
Men aaaargh! Tanken med kvotering är ju att man när meriterna är likvärdiga använder kön (/annan tillhörighet till grupp man vill ha mer av) som utslagsgivande variabel istället för typ slump eller att Nisse råkar påminna chefen om hur chefen var när hen var yngre. För sånt är typ rätt vanligt, och skulle inte Nisse känna sig förnedrad om han visse att han valdes in för att nån feg typ trodde han skulle passa in på kafferasterna?
Tanja: Den varianten av kvotering är lite mindre problematisk. Det är dock inte den enda som förekommer. I beslutande församlingar kan jag tycka det är OK, t ex varannan av vardera kön på valsedlarna.
Att däremot säga hälften av vardera kön på utbildningar oavsätt sökpoäng blir tokfel.
Bolagsstyrelser för börsnoterade företag är ett typexempel på där det så gott som alltid finns gott om kvalificerade kvinnor, men där de istället alltid "kvoteras bort". Jag kan inte se att det skulle finnas ett enda argument för att inte snarast lagstifta på det området. Vänsterns stående "argument" för att ignorera frågan har liksom alltid varit att dessa funktioner inte kommer att finnas i något socialistiskt framtida drömsamhälle och därför behöver man inte vara delaktiga i at göra dem jämställda. Låt det vara hur det vill med det, men idag är de dock en existerande realitet och tusentals unga kvinnor växer därför upp helt utan möjligheten att få se folk av sitt eget kön på höga positioner, vilket i mycket torde vara en förutsättning för att som ung kunna tro att man en gång själv skulle kunna komma att befinna sig där. När jag var barn idoliserade jag Hans Werthén och drömde om en karriär inom näringslivet, själva drömmen var möjlig för att det för mig gick att relatera till personen Werthen. Han kunde vara en äldre mer framgångsrik version av mig. Sedan blev det ju varken pengar eller entreprenörskap på den nivån ändå, men att kunna känna mig som en något sånär hel människa krävde lite att jag åtminstone kunde få låta mig tro att möjligheten inte bara fanns lite lätt teoretiskt, utan faktiskt var relativt inom räckhåll och att det fanns gripbara indikationer på detta...
'Vänstern' har väl inget emot kvoterade bolagsstyrelser... det är bara en total ickefråga. Räcker det inte att arbetarkvinnor tvättar deras kläder, städar deras hem, passar deras barn och pysslar om dom på sjukhus. Ska arbetarkvinnor nödvändigt föra deras kamp också? Nånting kan dom väll göra själv? Det vore bara missriktad solidaritet som bara går åt ett håll. Brackkärringarna kommer aldrig att lyfta ett finger mot kvinnolöner i låglöneyrken eller någon annan fråga som berör vanligt folk - Dom som inte redan har det bättre än de förtjänar. Gör dom nått så är det kränkande, moraliserande och självförhärligande 'välgörenhet'.
Jag vill bokstavligen flika in det faktumet att män kvoteras in i dagsläget, att det är en norm och att det därför ses som en "ickekvotering".
Jag tror att en stor anledning till att vi här i väst gärna inte vill befatta oss med jämställdhetsåtgärder är att sådana skadar vår självbild.
Vi är ju rättvisa, solidariska och duktiga. Det kallas "civiliserade". Vi utnyttjar inte alls tredje världen. Vi våldtar inte våra kvinnor och barn. Klasserna är utraderade och demokratin frodas.
Eller hur.
