Besök johannasjodin.se

Jag sörjer verkligen att jag inte kan läsa Metro längre på bussen påväg till skolan. Metro beslutade att sluta förse Sundsvall med deras gratistidningar.

En rubrik som denna hade gjort min dag. Metro har profilen och du förväntar dig ett tvåsidigt uppslag, men du misstar dig. Metro har några meningar text.

Kvinnan som super mest i Stockholm bor i ett bra bostadsområde, har vänner som dricker alkohol och hennes föräldrar saknar koll. En vanlig ung kvinna med andra ord.

Det är just vanligheten som gör rubriken absurd. Normativismen påbuder att de normala, verklighetens folk, ska definieras genom de avvikande. Enklare sammanfattat ska vi enbart prata om de avvikande. Hon är normal, hon har inte bröst i sin bloggbanner. Jag är onormal, jag har bröst i min bloggbanner och det är min banner ni pratar om. Genom dess existens, att vi pratar om den och refererar till mig som "hon med brösten" (eller ännu bättre "hon med bloggen" - otroligt smickrande att ha bloggarnas blogg i bestämd form) vet vi att normala kvinnor inte fläker ut sig på nätet.

De ungdomar som dricker har fråntagits de privilegier som de i egenskap av normpersoner borde kunna förvänta sig. Problemet är att vi skiljer på normperson och normal person när normen eller det normala inte överensstämmer med de vuxnas idealbild av den typiska unga kvinnan.

Den unga kvinnan som dricker är utsatt. Hon är bara ett offer för grupptrycket. Hon hyllas inte för att hon är normal. Det är inte alltid fint att vara normal, inte om man dricker alkohol i allt för unga år och knullar runt. Du är bara normal om du lever som vuxna vill att du ska leva och grupptryck kommer endast på tal om en ung person gör någonting vuxenvärlden anser var destruktivt. Den långhåriga kvinnan är inte ett offer för grupptrycket eftersom att de flesta föräldrar någonstans vill att deras dotter ska vara en "riktig kvinna" och leva upp till alla föreställningar om hur en sådan ser ut.

Jag skulle vilja göra en liknande artikel om de riktiga unga avvikarna. Nykteristerna. Här bor nykteristerna eller så vet du att din dotter inte dricker. Det hade varit i enlighet med normativismens regler om vilka vi ska prata om.

Läs även andra bloggares åsikter om verklighetens folk, verklighetens unga, vuxenvärlden, alkohol, normativitet, normer, grupptryck, sex

Nu ska det gå att kommentera utan att jag måste förhandsgranska alla kommentarer innan de publiceras.

Hej,

Om någon kommenterar min blogg måste jag godkänna kommentarerna innan de syns. Jag har inte valt att jag vill göra det. Ungefär en kommentar av trettio släpps igenom utan förhandsgranskning. Konstigt!

johannasjodin.blogg.se

Hälsningar
Johanna Sjödin

Hej.

Det är pga du har kommentarmoderering på. Du blockerar alla kommentarer från 83.183.134.11, 83.254.214.117 IP-adresser och alla kommentarer som har "hora", "HORA", "H O R A" i sig.

Mvh ****, blogg.se

Hej igen,

hur hänger det ihop? Alla kommentarer jag får innehåller inte orden Hora och de är inte postade från de IP-nummer du nämner. Förr gick det att spärra enstaka ord och IP-nummer, men om man gör det nu måste alla kommentarer förhandsgranskas?

Hälsningar
Johanna Sjödin

Olle Waller var och pratade på skolan för några månader sedan. Han berättade bland annat att en person som inte fyllt femton år inte får ha sex. ”Lagen säger att barn inte är mogna att ingå sexuella relationer före 15 års ålder” skriver Roland Poirier Martinsson vilket för det första inte är sant och för det andra kan tolkas som att lagen reglerar personer ej fyllda 15 års rätt att ha sex. Det gör den inte.

Fråga:

Kan man bli straffad om man har haft sex innan man fyllt 15?

Svar:

Nej, man kan inte bli straffad om man har sex och är under 15 år. Det beror på att man inte är straffmyndig när man är under 15 år. Om man däremot är över 15 år och har sex med någon som är under 15 år, så är det en straffbar handling. Det är alltså den person som utför den sexuella handlingen med en person som är under 15 år som begår brottet.

Fråga:

Förra helgen så hade jag sex med min kille som är 16 år. Jag är bara 13 år och vet att man inte får ha sex under 15 men det blev så ändå. Räknas det som om att han våldtog mig då? Om någon skulle få reda på det, vad skulle hända med oss då?

Svar:

Nej, om ni båda var med på det hela så kan det aldrig vara fråga om våldtäkt. Vad det kan bli fråga om är brottet ”sexuellt utnyttjande av underårig” eftersom du är under 15 år. Det är inte du som kan drabbas utan din pojkvän. Om någon får reda på vad som hänt kan det bli fråga om en polisanmälan eller en anmälan till socialtjänsten. Oavsett vem som tar emot en sådan anmälan blir det förmodligen fråga om ett samtal med er och era föräldrar. samt information om de regler som gäller.

Frågorna finns publicerade på BRIS hemsida under ”Frågor till juristen”. På forumet Ungdomar undrade en 13-åring för två år sedan om hon fick ha sex. Några svarade felaktigt att nej, det fick hon inte, andra levererade fakta.

Någonting är under all kritik när personer ej fyllda femton tror att de inte får ha sex, att de kan bli hämtade av polisen om de har det. Att någon på ett forum tror på detta är lättare att förstå än att en känd sexualupplysare som Olle Waller åker runt i skolor och talar om för fjortonåringar att de inte får knulla.

För några år sedan florerade det en myt om olika byxmyndighetsålder för män och kvinnor, men uppenbarligen var man ganska snabb med att dementera det ryktet eftersom att jag knappt hör det alls längre.

Problemet med vuxna som predikar för personer ej fyllda femton att de inte får ha sex är att de tillåts fortsätta att fara med osanning. En anledning är att delar av vuxenvärlden är rädda att det de säger kan tolkas som en uppmuntran om att ha sex, en annan är att det finns ganska många vuxna som hellre ser att deras fjortonåring är ett lite oskyldigt barn, barn ska vara barn, men den enklaste förklaringen är nog att det tror på den som predikar.

 

Med det sagt: Det finns ingen lag som reglerar personer ej fyllda femton års rätt att knulla, men däremot kan man säga att den lag som finns försvårar den för personer ej fyllda femton års möjlighet att ha sex med personer som är äldre än dem själva.

 

Läs även andra bloggares åsikter om sexualbrottslagstiftning, lovlighetsålder, byxmyndighetsålder, Roland Poirier Martinsson, Olle Waller, sexualupplysning, straffmyndighetsålder, sex,

Under de tre år jag bloggat har jag velat lyfta problem som inte nödvändigtvis brukar redovisas i siffror. Det har varit personliga erfarenheter, men jag har också hänvisat till vad personer jag träffat har berättat för mig av den enkla anledningen att jag anser att den egna upplevelsen är värd att beakta.

 

Jag publicerade ett blogginlägg vars huvudsakliga poäng var att det vore bra sak om män lät bli att ejakulera i personer som inte samtyckt till att bli ejakulerade i. Uppenbarligen var det en ganska laddad position.

 

Jag postade ett annat inlägg om hur vi förhåller oss till individen och alla som kommenterade tyckte det var en god sak att försöka se till individen och tillgodose hennes behov, men uppenbarligen gäller inte det sex.

 

Kanske är upplevelsen av att den andre vill enbart intressant för oss som har en förhoppning om att personen vi går hem med faktiskt vill ha sex med oss. Finns inte den förhoppningen är det väl bara ”köra på ändå”, efter Hillegrens uttalande och den debatt det framkallade kan vi misstänka att den som gör det kommer ganska lindrigt undan (läs inte kommentarerna om du inte vill bli på dåligt humör).

Är det omoraliskt att ejakulera i någon utan medgivande, svara ja eller nej hos Klumpesnusk.

 

Läs även andra bloggares åsikter om ejakulation, ejakulera, sperma, sex, riskbeteende, normer, moral, individen, Rolf Hillegren

Vi har sex när vi har tid. När det gäller andra saker tar vi oss tid. Det finns ett gammalt talessätt som säger att tid inte är någonting man har utan någonting man tar sig, men sex är inte en syssla vilken som helst, på gott och ont. Sex är inte ett intresse. Sex har inte samma höga status som andra saker vi tycker om att ägna oss åt. Det märks inte minst när personer i parförhållande åker bort tillsammans och hälsar på någon.

 

Att åka bort är för vissa synonymt med dagar då sex uteblir. Ungefär som det är för en del kvinnor att ha mens eller för en del män som lever med kvinnor som inte vill ha sex när de menstruerar. Om de åkte bort och det inte fanns någon att ha sex med skulle jag lättare kunna smälta att personer som har sex dagligen gör några dagars uppehåll, men när det problemet inte finns kan jag inte undgå att undra varför sex prioriteras bort och i förmån för vad?

 

Känner vi oss pinsamma? Den som inte kan hantera några dagar utan sex är trots allt lite sexfixerad. Hur mycket tror ni egentligen att det knullas när släkten tar med sig sina respektive till den övriga släkten för att fira jul? Jag har ingen aning, men jag befarar att julen inte är något undantag från hur det brukar kunna vara när par åker bort. ”Jag kan leva med en klassisk jul om jag får knulla” för att citera en god vän.

 

Hos en del personer går det alldeles utmärkt att ha sex, men det finns också de som inte under några omständigheter vill se att det äger rum under deras tak. Vad skulle jag göra i den situationen? Jag skulle stanna hemma för att hålla ihop relationen och beklaga att det finns personer som inte ens kan försöka sätta sig in i någon annans situation. Är det kanske något mer jag värderar jag måste göra avkall på?

 

Att man borde göra det enkelt för folk att ha sex tänkte jag inte på för några år sedan. Jag förstod inte att det fanns personer som hade sex dagligen vilket gör att jag känner ett ännu större behov av att tala om att det faktiskt gör det. Det är faran med att sex är tabubelagt, vår möjlighet att förstå andra personers prioriteringar försvåras av att vi inte kan prata om hur saker och ting förhåller sig.

 

Om det fanns sådana personer varför sa de ingenting, kunde jag tänka ibland. Det fanns massor av personer som pratade om att sex inte var viktigt för att få en relation att fungera så varför sa ingen raka motsatsen?

 

Det är inte så att vi lever i en kultur där vi själva måste tala om vilka behov vi har när vi åker bort för att få dem tillgodosedda. Folk är så noga med att tala om var det finns handdukar, men när det gäller sex hänger allt ansvar på oss själva att se till att det blir av. Att det inte är lika trevligt att vänta till efter klockan tjugotre när alla andra somnat och det är både tyst och mörkt i hela huset tänkte jag inte heller på. Kunde inte relatera till det.

 

Jag är kanske inte jättebra på det nu heller, men jag har åtminstone en idé om att inte vara i vägen, att försöka göra det enkelt för andra. Jag har också en idé om att ha sex varje dag. Jag har en överenskommelse med några personer om att vi ska ha sex minst en gång de dagar vi ses. Det gör inte mig till än sämre människa än hon eller han som bara har sex när lusten tränger sig på. Jag hälsar faktiskt också när jag inte vill. Jag biter ihop och tänker att det nog blir bäst om vi alla anstränger oss lite och försöker göra det bästa av situationen, även när vi inte är särskilt motiverade.

 

Läs även andra bloggares åsikter om Sex, prioriteringar, normer, mens, monogami

Lisa Magnusson skriver om någonting jag skrivit om tidigare:

Om jag sparar tid på att gå genom parken så gör jag det, fastän klockan är mycket och det är mörkt. Min frihet har ett pris, och det priset är risken att bli rånad, misshandlad, våldtagen, mördad, träffad av blixten, uppäten av igelkottar. Man kan aldrig gardera sig mot livet. Men jag vägrar vara rädd.

Jag äger två överfallsalarm som har legat och samlat damm på mitt rum sedan jag jag fick dem av en moderatkvinna. Ett tag övervägde jag att ge bort dem, men min erfarenhet säger mig att kvinnor som är på sin vakt är mer rädda när de är ute och går än kvinnor som inte är det. Den rädslan vill jag inte ge min värsta ovän. Den begränsar kvinnors rörelsefrihet och den har blivit ett alibi för att uppmana kvinnor att ta hand om sig själva, det vill säga inte vistas ute sent bland män i utmanande kläder.

Om jag ska vara ärlig tycker jag ganska bra om män och jag är tämligen övertygad om att män är förmögna att ta ansvar för sina handlingar. Om du inte håller med om det sista kanske du borde vara försiktig med att såga Irene von Wachenfeldt med anledning av hennes kända "Män är djur"-uttalande.

Inte ens de som försvarar kvotering tycker att det är en lyckad lösning, men kvotering framställs ibland som om att det vore ett ändamål i sig själv. För mig är det uppenbart att förespråkarna ser det som ett misslyckande.

 

Kvotering ska snarare ses som ett resultat av många års uppgivenhet över att det aldrig händer någonting. Det handlar inte om kvinnor som inte klarar sig utan hjälp av staten, de handlar om kvinnor som inte ens får chansen att visa upp sin kompetens.

 

Låt mig citera Kalle Olsson: ”Till kvoteringsdebattens mer komiska inslag hör argumentet att kvinnor måste visa sin kompetens innan de kan bli aktuella för de mest inflytelserika uppdragen”.

 

Det får mig att tänka på skolgymnastiken. När läraren delade upp oss i två lag eller fler lottade han för att det inte skulle bli orättvisa lag, ibland blev det orättvisa lag i alla fall, beroende på hur man definierar rättvisa, men det ursäktades med att det aldrig fanns ett syfte att det skulle vara så. Slumpen fick avgöra.

 

Någon gång fick lika många personer som det skulle finnas lag välja vilka de ville ha i sitt lag. De fick välja varannan gång vilket resulterade i att alla valde den de trodde var allra bäst först. För den som blev vald sist, eller rättare sagt, inte blev vald alls var det inte särskilt roligt, men det fick den personen leva med, sådana var spelets regler.

 

En del blir inte valda under skolgymnastiken, andra hamnar inte ens i urvalsgruppen.  Det är de andra som aldrig får någon chans att visa upp sin kompetens.

 

När kvoteringsförespråkarna prata om att förbättra kvinnors möjligheter kontrar kvoteringsmotståndarna med att de förstnämnda har en dålig kvinnosyn, att de bidrar till att kvinnor blir misstänkliggjorda för att inte vara tillräckligt kompetenta .  Är det några som misstänkliggjort kvinnor är det väl just kvoteringsmotståndarna? Debatten om kompetens har tyvärr resulterat i en masspsykos, av någon anledning finns en föreställning om att staten skulle tvinga företagare att anställa inkompetent personal (det vill säga kvinnor).

 

Det yttersta beviset för att vi intalat oss själva att kvinnor är inkompetenta är vår övertygelse om att när en man sitter på en post så är det rätt man på rätt plats. Varför misstänkliggörs aldrig män? Varför tar vi för givet att män aldrig blivit inkvoterade?

 

Jag citerar Olsson igen: ”Hur kul är det för kvinnan att känna att hon blivit inkvoterad till styrelserummet? Ja, fråga mannen som sitter bredvid henne”.

 

Läs även andra bloggares åsikter om kvotering, mångfald, jämställdhet, Kalle Olsson, kvinnosyn

”Som minderårig har man inte förståelse för konsekvenser”. Kan det inte vara så enkelt att den unga kvinnan faktiskt trodde att hennes pojkvän var god och därför lät honom fotografera henne naken?  Varför skulle hon ens misstänka att pojkvännen troligen kommer hota sprida bilderna i samband med att hon gör slut? Det är väl bara Jenny Beltran som kan sia något sådant?

 

Om det är någonting jag vill minnas när jag är äldre är det min unga nakna kropp, hur glad jag var när jag hade sex och hur bra jag var på att ta saker långt ner i halsen.  Jag menar allvar. Jag gillar inte alls att den unga som vill dokumentera sin unga nakna kropp utmålas som oansvarig. Det är väl ingen som skulle påstå att vi är oansvariga om vi vill dokumentera Spanienresan? Om bilderna från Spanien av någon anledning hamnar i fel händer skulle nog ingen bry sig, det är trots allt bara semesterbilder.

 

Det är vårt förhållande till nakenbilder som är problemet inte nakenbilderna i sig. Vi måste lära av semesterbilderna. Varför grips vi av panik av bara tanken på att nakenbilder på oss själva skulle råka spridas, eller ännu värre, varför bekräftar vi att det är ett öde värre än döden om det händer? På vilket sätt hjälper vi de unga kvinnor som blir drabbas med den retoriken? Jag vill påstå att de som hela tiden återskapar nakenhysterin är medskyldiga om någon tar sitt liv till följd av att nakenbilder hamnat i orätta händer.

 

Ja, visst är det ”en märklig värld vi lever i, där kuk och kameraobjektiv alltid väger tyngre än kroppen på bilden”. Jag hoppas på en trevligare värld med snälla personer, schyssta nakenbilder och frånvaron av självutlösare.

Läs även andra bloggares åsikter om nakenbilder, nakenhysteri, nakehet, barnporr, Ecpat, Helena Karlén, Jenny Beltran,

Det är väl just i den olagliga branschen som det finns pengar att tjäna. En del som är emot sexköpslagen brukar fråga sig varför inte fler prostituerade uttalar sig i debatten och dra slutsatsen att de naturligtvis skulle stå på barrikaderna om det inte vore för horstigmat.

 

Om jag vore prostituerad skulle jag absolut inte vilja ha bort sexköpslagen. Det skulle göra att jag måste betala skatt (vilket högern annars inte brukar vara så positiva till), min fantasihögalön skulle troligen vara historia liksom hållhaken på mina kunder.

 

 

Jag skrev faktiskt ett blogginlägg som berörde sexköpslagen och drog paralleller till att män jag har en ”hållhake” på – vi har en gemensam vän till exempel – alltid är trevligare än människor som uppstår ut något slags socialt vakuum.  Inlägget fick rubriken Snälla, rädda torskar?

 

Jag tycker inlägget är jättebra, men ingen* har väl orkat läsa det av kommentarerna av att döma. För att det är så långt? Jag känner mig kränkt! Kommentera inte detta inlägg om du INTE läst det tidigare.

 

*Kvalitetsbloggen läste det och kommenterade.

Om monogami. Jag postade ett blogginlägg med en rubrik som säger allt, nämligen Den som har monopol på någonting måste erbjuda ett fullgott alternativ.  Förhållandet är ett avtal. Ett bra avtal är en winwin. Mattias kommenterade inlägget: ”Det där är nog nyckeln till problemet med många monogama relationer; folk tar inte det med "sexuell exklusivitet" på tillräckligt stort allvar, för det är ju en jättestor sak!”

Det är så underbart att höra någon annan säga det.  Jag börjar bli trött på att höra min egen röst. Till kommentaren. Hur förhåller vi oss till sexuell exklusivitet? Jag tror att det är avgörande om vi själva valt det och om vi får någon utdelning.

 

Som jag uppfattat det så tänker vi oss att vi ska ha sex med en person när vi förhåller oss till sexuell exklusivitet. Den ibland bistra verkligheten med personer som inte vill ha sex lika ofta, som inte vill testa nya saker eller inte förstår att du har ett sexuellt behov (att sex bara är någonting som hör till förhållandet) vill vi inte föreställa oss. Det behöver naturligtvis inte se ut så, men det tycks vara vanligare än inte att den ena vill ha mer sex än den andre (vilket inte nödvändigtvis är ett problem). Även för en person med ett lågt sexintresse kan det vara jobbigt att inse att den andre inte vill.

 

På vissa områden har verkligheten hunnit ikapp oss. Det förekommer allt mer sällan att personer pratar om livslånga äktenskap. Vi känner till skilsmässostatistiken och det blir allt svårare att låtsas bort den. En del menar att vi inte tar äktenskapet på allvar, att vi ger upp för lättvindigt. Andra är gladare än någonsin över alla barn som inte behöver utstå att deras föräldrar bråkar konstant men ändå håller ihop för barnens skull.

 

Jag tycker att verkligheten vad gäller sex också borde ha hunnit ikapp oss vid det här laget. Pratar vi om hur mycket sex vi vill ha eller hoppas vi att det löser sig med tiden?  Eller om att vi faktiskt förväntar oss någonting i utbyte när vi uppoffrar oss (förutsatt att vi upplever att vi gör det)?

 

Under perioder har jag ”knullat runt”. Aldrig en chans att jag skulle kunna byta bort det mot en person som förvägrade mig sex.  Det vet jag nu. Jag har själv upplevt (sexuella) maktkamper inom relationer och jag är väl medveten om att det finns personer som går utan sex år efter år och känner en sådan bitterhet till sin partner att jag inte vet var jag ska börja. Det är inga fina historier…

 

En annan (?) Mattias skriver ”När jag var fjorton hade jag tyvärr inte förmånen att få ha sex med tjugofemåringar. Och nu har jag sex alldeles för sällan med någon som inte vill, fast det kallas visst äktenskap”.

Att bara vilja ha sex med en person anses av många vara kärleksbeviset. Om du skulle bli kär då?, undrar någon. Om jag blir kär skulle jag fortfarande vilja ha sex med andra. En del upplever dock inte att de uppoffrar sig när de avtalar bort rätten att ha sex med andra, men det finns en föreställning om att det är lite fint att uppoffra någonting av värde för det ännu högre värdet som är tvåsamheten.

 

Detta någonting som inte tas på tillräckligt stort allvar, enligt vissa, däribland jag. Vi förstår det med vänner. Vi skulle förmodligen skratta om någon deklarerade ”jag behöver bara en vän”. En sådan vän finns inte intalar vi oss själva, kanske är det sant eller inte, men vi gör det då vi kan föreställa oss att den enda vännen en dag kan vara ett minne blott. Å Gud så fruktansvärt.

 

Du är inte ond om du dumpar någon som inte har sex med dig. En del personer som själva inte vill ha sex tycks inte förmå kunna se att deras partner kanske blir sårad av att gå utan sex. Det visar att i den mån den finns någon sexuell trygghet inbakad i den monogama relationen är den helt beroende av en idé om att vi är sådana som har sex med varandra. Det gäller i och för sig alla relationer. Jag undrar varför detta inte diskuteras i större utsträckning.

 

Om vi kunde vara lika tydliga med hur vi vill att förhållandet ska vara som vi är om vad den andre inte får göra skulle det vara svårare att kritisera det avtal monogamin faktiskt är.

Hur många gånger har jag inte hört någonting försvaras med ”Det finns en anledning?”. Det är förvisso sant, men påståendet har inget värde eftersom att vi redan vet att allting har en anledning. Det intressanta är om anledningen är bra eller dålig, men med Det finns faktiskt en anledning, vill man påvisa att den också är bra (utan att förklara varför den är bra). Det är inget fel i sig att uppmärksamma att den här lagen eller regeln är en konsekvens av att några personer med makt resonerade och hade olika skäl, eller anledningar, att resonera som de gjorde och slutligen kom fram till ett resultat.

 

Det är ganska intressant att titta närmare på de diskussioner som ligger till grund för olika lagförslag. Sexualbrottslagstiftningen förändrades ganska radikalt för fyra år sedan.

 

Den som har samlag med ett barn under femton år eller som med ett sådant barn genomför en annan sexuell handling som med hänsyn till kränkningens art och omständigheterna i övrigt är jämförlig med samlag, döms för våldtäkt mot barn till fängelse i lägst två och högst sex år.

 

Sedan dess är våldtäkt en åldersfråga. Jag kan inte uttala mig om hur de personer som resonerade fram den här lagstiftningen tänkte, men jag tror inte som en del högljudda sexliberaler att det enbart hade med moralism att göra. Det fanns nog en uppriktig oro med i bilden, men för den fjortonåring som inte har friheten att välja vem hon vill njuta med är förarbetet som genererade lagändringen mindre intressant.

 

Snittåldern på de personer jag hade sex med när jag var fjorton var tjugofem år. Det var några som inte vågade ha sex med mig. Jag förstår dem, men det var provocerande att behöva ta ett nej på grund av en lagstiftning vars bevekelsegrund var att skydda unga mot sexuella övergrepp.

 

Som tur var fanns det personer som inte tänkte så. Hade mina föräldrar varit av uppfattningen att fjortonåringar inte ska ha sex hade det kunnat sluta illa för dem.

 

Jag har skrivit mycket om denna lagändring och vilka konsekvenser den kan få. Med tiden insåg jag att flera personer som höll med mig var män som inte ville erkänna våldtäkt som koncept. Det framkom med tiden att våldtäkt knappt fanns eller var ett högst bagatellartat brott, vilket inte alls är i linje med mina åsikter.

 

För mig har inte dessa två saker med varandra att göra. När jag som fjortonåring hade sex med en tjugofemåring var det frivilligt. När en man har sex med en kvinna som inte ger någon respons, säger nej eller på annat sätt visar att hon inte vill är det någonting annat.

 

Jag förstår inte varför de som inte ser den skillnaden uttalar sig i debatten. Gång på gång visar de att de inte förstått vad debatten handlar om. De är emot all form utav repressiv sexualbrottslagstiftning, allt är en enda släng av moralism i deras föreställningsvärd, men de är inte begåvad nog att förstå att varje gång de skyltar med sin syn på sex tar de oss närmare en lagstiftning de säger sig vara emot.

 

Om inte Thomas Bodström, som var en av de drivande till att vi har den nuvarande sexualbrottslagstiftning, tänker Bra att de som är emot lagändringen jag drev igenom visar vad de går för skulle jag bli mycket förvånad. Det fanns en anledning. De som bagatelliserar våldtäkt gör vuxenvärlden allt mer övertygade om att det var ett klokt beslut att montera ned fjortonåringarnas bestämmanderätt över sina kroppar för varje gång de uttalar sig.

 

Det fanns många anledningar att skriva den här bloggposten. Om jag inte skriver så mycket om den här lagstiftningen som jag skulle vilja ibland beror det bland annat på de läskiga personer jag drar till mig genom att kritisera den. Jag står fortfarande på de ungas sida.

Det har sagts vid flera tillfällen, det sägs just nu och det kommer med all sannolikhet sägas igen: Vi kan vara privata på Facebook. Ligger det någonting i det påståendet eller är det en klyscha som upprepats så många gånger att vi tror att det är sant?


En god vän till mig kan inte skriva om det han skulle vilja skriva om på Facebook då han vet att det kan utgöra hinder för saker han vill göra i framtiden. Sexrelaterade saker. Det är ingen unik situation, flera kan vittna om att de inte törs skriva vad som helst på nätet i fall att fel personer skulle komma över informationen. Potentiella framtid arbetsgivare till exempel. Det är en obehaglig utveckling att personer som rekryterar anställda söker i människors förflutna i fall att det skulle rymma någonting olämpligt, men vi måste förhålla oss till det. En del censurerar sig själva, andra låter bli.

Vad är det som gör att vi kan vara privata på Facebook, men inte någon annanstans? Att vi kan begränsa utomståendes möjligheter att se vad vi skriver?

En del menar att jag genom att publicera en nakenbild på mig själv hänger ut mitt privatliv, men jag har inte det förhållandet till min egen kropp. Min kropp måste inte skyddas från att bli tittad på. Det är din tolkning att min kropp skulle vara en privatsak, den är min i allra högsta grad och jag bestämmer vad jag vill göra med den, men den är inte privat i den mening att det gör någonting om någon betraktar den.

Det är en minoritet som inte har några problem med att berätta om sitt sexliv i offentliga sammanhang, det är också en minoritet som det kommer naturligt för att vara naken bland folk. Med det sagt skulle nog de flesta mena att det tillhör det privata.

Mot den bakgrunden undrar jag vad vi menar när vi påstår att vi kan vara privata på Facebook? Är det plötsligt laddat att skriva om vad vi åt till frukost? Har privatbegreppet avdramatiserats? Är vi så fastcementerade i ekorrhjulet att vi är privata om vi inte pratar jobb? Om privat är vad vi åt till frukost – spelar det då någon roll om vi är privata eller ej? Vad är det vi ska vara så tacksamma för?

Om jag tillåts ha visioner så hoppas jag att frågan om vad som är privat har spelat ut sin roll om femton år. En del av vårt behov av att kunna vara privata är nämligen en direkt konsekvens av att intoleranta människor har haft för mycket att säga till om.

Efterskalvet efter Rolf Hillegrens uttalande gjorde mig direkt illamående. Kvinnor som inte ville bli knullade mot sitt nekande utmålades som frigida manshatare och det blev tydligt att ett nej inte alltid betraktas som ett nej, att nejet går att omtolka till våldtäktsmannens fördel.

 

Eftersom att vi inte komma överens om att legitimt sex kräver samtycke (det här är en moralisk diskussion, inte juridisk) kan det tyckas naivt att jag har visioner om att män i framtiden inte ska ejakulera i den de har sex med om de inte har fått tillåtelse att göra det.

 

Vid flera tillfällen har jag velat föda tanken att män inte borde ta för givet att ett ja till sex också är ett ja till att ejakulera i någon. Jag är väl medveten om den nuvarande traditionen, den som säger att det allra mesta är tillåtet tills någon säger nej eller på annat sätt tydligt visar att den inte vill. Om jag väljer att se den traditionen som ett hinder för min vision säger jag också indirekt att all normkritik är meningslös.

 

Det är enklare att anpassa sig efter det ”allmänna medvetandet” invänder någon, det som säger att kvinnor som samtycker till sex nog också vill bli sprutade i fittan. Det ligger helt klart någonting i det, men min ingångspunkt har aldrig varit att saker ska vara enkla. Attitydförändringar är nog en av de trögaste processer som finns, inte minst när det rör så känsliga saker som vad vi gör mellan lakanen.

 

Vore det inte befriande med personer som kunde ta egna initiativ och samtycka? Jag vill tro att det inte bara är jag som inte vill ha frånvaron av ett nej när jag har sex med någon. Att det inte bara är jag som vill att det ska vara tydligt att personen vill.

 

Att det inte är en god idé att ejakulera i den man har sex var till en början ett sätt att försvara kondomen. Med jämna mellanrum är det någon som undrar ”Om den går sönder då?”. Då brukade jag svara att det inte är något problem om män inte ejakulerar i kondomen, men ju mer jag tänkte på det och diskuterade det blev det uppenbart att ejakulationen inte är ett undantag från traditionen som säger att allt innan ett nej är tillåtet.

 

Jag är av uppfattningen att ansvaret ligger hos den som vill utsätta någon annan för en risk. Vi måste förhålla oss till att det finns personer som inte vågar be om kondom, eftersom att det gör det är det inte helt orimligt att anta att det gäller även vid ejakulation.

 

Jag kan inte dra någon annan slutsats än att det är respektlöst och omoraliskt att ejakulera i någon utan samtycke. En person som ejakulerar i någon annan ska veta att den gör någonting som ligger i den personens intresse.

Det är HBTH-konferens i Stockholm i helgen.  Jag kommer att delta i paneldebatten Den farliga friheten på söndag mellan 15:30-17:00.

 

CTRL C+CTRL V:

 

15:30–17:00 | Den farliga friheten

Det går inte att sexualupplysa utan att reproducera osynliga normer, men det går fortfarande att spränga föreställningar om det vi tar för givet. När det går nya larm om ökade könssjukdomar, osäkerhet och övergrepp är det lätt att ta till snabba lösningar för att skydda och förmana. Men preventionspolitiken skulle kunna spela en viktig roll i kritiken av identiteter och maktordningar i samhället. Att koppla sexuella praktiker till identiteter och definiera riskgrupper kan däremot slå farligt i ett redan segregerat samhälle. När det handlar om sjukdom intar samhället en särskilt hård attityd och åsidosätter det som annars betraktas som mänskliga rättigheter. Lever människor med hiv och andra verkligen i skilda verkligheter? Vems ansvar är det att vi är trygga i sexet? Hur rimmar vår inställning till att skydda "svenskar" från hiv med vår delaktighet i resten av världen? Hur kan vi förändra attityder som delar in människor i sjuka och friska och föreställningar som kopplar överföring av virus till övergrepp? Journalisten Anna-Maria Sörberg leder ett samtal med Ola Ståhle, hivaktivist, Victoria Kawesa, doktorand i genusvetenskap, Johanna Sjödin, sexpositivist, Suzann Larsdotter, ksk-queen och Lena Lennerhed, professor i Idéhistoria och ordförande RFSU.

 

Sexpositivt. Något sexpositivisten inte får glömma att nämna?

Hanna Wagenius skriver ”Herrar tenderar nämligen att dra sig mer åt den konservativa, klåfingriga ideologin ju äldre de blir” vilket är träffande och ganska roligt. De aktuella herrarna är hennes partikollegor Staffan Danielsson (C) och Lennart Pettersson (C) vilka har skrivit en motion om behovet av ”tydliga gränser för användningen av burka eller nikaber i Sverige”.

 

Motiveringen är bland annat att det känns ”märkligt om människor maskerar sig eller helt täcker sina ansikten och kroppar i möten med andra människor”. Niqab och burka är en maskerad med andra ord. Det känns inte bra, jag gillar det argumentet.

 

Vidare skriver Danielsson ”Människans ansikte – ögon, näsa, mun – är hennes kontaktyta mot omvärlden och mot andra människor, och att tänka sig ett öppet samhälle där alltfler människor döljer ansiktet för varandra i t ex offentliga miljöer samt på sina arbeten och i skolor känns inte som en framtidsväg”.

 

Att eleverna måste kunna möta lärarens blick är ett vanligt förekommande argument i skoldebatten om nämnda plagg. Varför måste eleverna kunna göra det? Den omvärld och offentliga miljö som jag kallar Internet har tvärtom illustrerat värdet av att kunna vara anonym och att det faktiskt går att kommunicera utan att möta den andres blick.

 

Grundtanken att ingen kvinna ska tvingas att dölja sin kropp (oavsett om det gäller burka eller bikiniöverdel) är god, men är det den hållningen vi lyckats förmedla till vår omvärld? En person jag känner träffade flera kvinnor på Västbanken som var övertygade om att kritiken mot Burka var en antireligiös hållning och ingenting annat. Att det fanns en feministisk kritik kände de inte till. Lyckat, eller hur?

 

”Tror någon, på fullaste allvar, att någon VILL gå klädd med ett tält på kroppen? Den som svarar ja på den frågan låter i mina ögon som en trotsig femåring” skriver Stefan Lundkvist (CUF) och jag har svårt att hålla mig för skratt.

 

När jag var tolv år och insåg att folk slickade och sög på varandras könsorgan (ja – jag var efter mig) reagerade jag ungefär likadant som Lundkvist ”Vem skulle vilja suga på någon annans könsorgan?”, ”Vad är poängen?”. Idag förstår jag att det finns personer som vill slicka och suga på varandras könorgan, men då kunde jag inte för mitt liv begripa att de fanns personer som var av en annan uppfattning – det kunde inte vara på riktigt.

 

Av det har jag lärt mig att en del saker är omöjliga för oss att förstå. Jag tror att det är fler som vill suga kuk än gå runt med ett tält på kroppen, men frågan är större än så. Vi i det ”äckligt politiskt korrekta land som kallas Sverige” är fria från hederskultur och påtvingade attribut. Sägs det.

 

Mina vänner fick inte klippa ”konstiga” frisyrer för sina föräldrar (tänk vad andra skulle tycka om mamman tillät hennes dotter att se ut hur som helst). Vi kallade inte det förtryck. Inte heller kallade vi det förtryck när E inte fick sminka sig annat än när hon skulle vara fin (smink=fin, utan smink=ful).

 

Vad vi gör av fri vilja ställer saker och ting på sin spets och måste också göra det, för det är väl inte rimligt att vi ska lägga oss i vad personer av en viss kultur gör, men helt bortse från oss själva?

Alla vi som inte är helt förtjusta i att staten ges möjlighet att kontrollera medborgarna har nog någon gång funderat om personer i vår närmiljö kontrollerar oss, om det är allvarligare, var gränsen går och om det är förlåtligt.

Jag har spenderat morgonen med att googla. Alla undersökningar media rapporterat om visar samma mönster. Andelen som uppger att de smygläser eller någon gång smygläst sin partners SMS är hög (omkring varannan person) och står inte alls i relation till andelen som anser att det är okej (omkring en till åtta på hundra).

Otrohetsstatistiken visar ett nästan identiskt mönster. Otrohet (klassisk otrohet) är mycket vanligt förekommande i förhållande till vår syn på otrohet. Om vi ignorerar det idealsamhälle som en del målar upp i vilken kraven om sexuell partnerexklusivitet i fasta förhållanden är onödiga och ser till verkligheten skulle den kunna beskrivas: Hälften av alla monogama är otrogna är det du eller din partner? Det var en god vän som fick syn på en affisch med det budskapet för många år sedan.

Jag ser inte allvarligt på klassisk otrohet. Det gör att jag inte fullt ut kan förstå hur de som opponerar sig mot otrohet och skriker allra högst tänker, men jag vill tro att jag skulle tänka i andra banor om jag så höll med dem om huvuddragen.

Vi ser förövare (den som är otrogen) och offer (den som blir bedragen). Kan det vara så att vi båda är förövare och offer? Kan det vara så att vi ställer orimliga krav? Kan det vara så att vi ställer upp på ett regelverk som tycks omöjligt att leva upp till för att inte såra? Diskussionen om vad som driver oss att vara otrogna och vad som går att göra för att minska otroheten lyser med sin frånvaro.
Vi vill inte tänka att vi själva skulle kunna vara delaktiga i att framkalla otrohet – alla har ett fritt val!

Otrohet är laddat! Vi vill inte kännas vid otrohet. Att fråga ”Har du varit otrogen?” om du vill veta är uteslutet. ”Om man tror att ens partner är otrogen vill man ju inte helst ta upp detta utan bevis” som en person uttryckte det. Där kommer tjuvläsandet in. En minoritet tycker att det är okej att tjuvläsa.

Andra resonerar att det både är fel att tjuvläsa och att ha någonting att dölja: ”Som jag ser det bör man varken ha något att dölja eller hemligheter för varandra, därför tycker jag inte att man ska hindra ens partner från att läsa ens SMS. Däremot att göra det i smyg utan att fråga känns ju fel”. Ni har hört den förut!

Otrohetsbegreppet behöver utmanas.  Hur kommer det sig att vi tar förgivet att det som inte är uttalat otillåtet är tillåtet? Tar du för givet att du har rätt att öppna din partners brev för att det inte finns ett uttalat förbud? Hur länge dröjer det innan otrohet omfattar att läsa sin partners privata handlingar? När måste du vara otrogen för att upptäcka din partners otrohet (om ingen berättar om den)?

Vi blir med all rätt förbannade av bara tanken på att staten har rätt att kontrollera vår kommunikation, men om vi granskar oss själva – hur rena är vi egentligen? Hur ska vi kunna förmedla till våra folkvalda politiker att integritet är någonting eftersträvansvärt när vi inte klarar av garantera de vi älskar en privat sfär utan insyn?

Låt oss konstatera att personerna som tjuvläser sin partners SMS inte har gynnat integritetsdebatten. Alls!

Majoriteten av de jag har haft sex med har vidrört brösten lite hastigt. Alldeles som att det hör sex till. Det är som att det finns en mental checklista hos en del.  Tagit lite på brösten, check. Slickat fittan lite, check.

 

Jag kräver inte att män ska tycka om bröst. Många av de tankar som rymmer föregående inlägg finns också i detta inlägg där jag närmare går in på varför det inte är helt orimligt att jag har rätt att känna mig lite blåst på konfekten. Rubriken till inlägget jag skrev för snart två år sedan säger egentligen allt Män som älskar bröst men inte jobbar på sin trovärdighet.

 

Några som läser min blogg tycks ha bilden av att jag går hem med vem som helst. Jag har inga problem med personer som går hem med vem som helst, men jag tycker att jag varit lite väl tydlig med att jag inte gör det. Att jag skriver av mig i bloggen och att jag definierar sex på förhand ser jag som en del av det ansvar jag tar för att allting ska bli så bra som möjligt.

 

Det är inte så att jag har sex med personer som öppet inte tycker om bröst. Flertalet har uttalat sig positivt eller till och med älskat bröst. Det kanske är på sin plats att reda ut vad vi menar med att tycka om bröst. Gäller det bara på bild?

Hur många män har jag inte träffat som uttryckt "Om jag hade bröst skulle jag inte göra annat än att sitta hemma i timmar och ta på dem". Ganska många.  En annan intressant frågeställning är naturligtvis varför män inte tar på bröst (ja – det handlar om män som inte gör det).

 

Det är inte så att män är bröstfixerade i betydelsen att de får stånd av bröst och inte kan hejda sig när de ser ett par, men det är den bild av män som florerar.  Sperman kommer flyta om kvinnor tillåts bada utan överdel, uttryckte någon det .

 

Är det så att bilden av mäns bröstintresse lever vidare för att vi så sällan pratar om hur det är i praktiken? Att monogama personer inte vill prata om hur deras partner är kan jag förstå.  För mig är det lätt att berätta om mina erfarenheter eftersom att jag inte hänger ut någon särskild. Det som förvånar mig en smula är hur lättvindigt en del kan såga sin partner när det handlar om småsaker. Den ”sexuella hedern” är uppenbarligen viktigare. Inte mig emot. Jag föredrar personer som inte förnedrar varandra i offentliga sammanhang när jag tänker på personen som uttryckte ”Jag skulle ha sex med vem som helst men inte [namnet på hennes partner]” inför mig och några till.

 

Gillar kvinnor när män tar dem på brösten? Jag vill hångla med den jag har sex med, men jag vet att det finns kvinnor som inte vill det med personer de inte har en uttalad relation med. Personligen vill jag inte veta av saker jag gör med en person jag är kär i och saker jag gör med en person jag inte är kär i, men jag inser att den uppdelningen existerar och att hur andra kvinnor är med män sexuellt påverkar mig i någon mån. Om en mans erfarenhet är att kvinnor aldrig vill hångla är nog chansen mindre att han kommer försöka hångla med mig. Ingenting konstigt med det.

 

En annan förklaring kan vara den att mäns bröstintresse aldrig skildrats som någonting positivt. Av någon anledning är bröst kopplat till objektifiering mer än någon annan kroppsdel. Den enklaste förklaringen är att bröst har en koppling till sex. Konstigt nog.