Besök johannasjodin.se

Efter Alexandramannen och en uppsjö av artiklar om "fula gubbar" som sökt sexuella kontakter med minderåriga finns det vuxna som helt uppriktigt tror att risken att unga som använder nätet far illa är överhängande. Dessa uppmanar föräldrar att läsa på om nätsäkerhet och hur skydda sina barn. Med det sagt kommer det inte som någon större överraskning att den utveckling som genererat personliga datorer i tonårsrummen stöter på patrull.

Budskapet till föräldrarna är hålla sig uppdaterade om vad barnen ägnar sig åt på nätet, att vara där barnen är. Hur du rekommenderas att gå tillväga varierar, men några alternativ till de förslag som innebär intrång i barnets privata sfär har mig veterligen inte presenterats från det hållet. När förälderns rätt att somna tryggt ställs mot barnets rätt till ett privatliv prioriteras förälderns trygghet.

Datorn bör vara placerad på en plats i hemmet där föräldrarna kan se vad barnet är inne på för sidor resonerar några. Andra menar att det inte är någon fara om barnet har en egen dator på sitt rum om föräldrarna kontinuerligt tar del av den information som visar vilka sidor barnet besökt och en del går så långt att de uppmanar föräldrarna att ha kännedom om sina barns lösenord till olika medlemskonton.

Dessa föräldrar försöker tillsammans skapa nya föräldranormer som är tänkta att avslöja en bra och ansvarstagande förälder. Hur en bra och ansvarstagande förälder är har länge diskuterats och alla har en åsikt, men när allting kommer omkring är det enkelt att falla för grupptrycket. Det förvånar mig inte alls om alla olika råd från olika håll skapar förvirring hos föräldrar som aldrig funderat på att läsa sina barns dagböcker, men plötsligt får veta att de inte bryr sig om sina barn om de inte tillerkänner sig själva rätten att lägga sig i sina ungdomar ägnar sig åt på nätet.

En förälder som inte vet hur hon ska gå tillväga är mamman som har en fjortonårig son med en egen dator på sitt rum. Hon skriver att hon en dag fick ett infall och kollade vilka sidor sonen hade varit inne på och utan att redogöra för vad hon anser om pornografi nämner hon att några av de sidor hon fann var av pornografisk karaktär.

Mamman som inte har någon ambition att skuldbelägga sin son eller hans nyfikenhet frågar Linda Ulvsdotter, som är nättidningen Allt om barns titulerade tonårsexpert, om och i sådana fall hur hon bör reagera på det faktum att hon upptäckt porrsidor bland historiken på sin sons dator. Mamman skriver ”Det är väl helt naturligt att en 14-åring är nyfiken på sex? Är det alltså bäst att låta det här vara och låta honom ha det här för sig själv? Eller bör jag prata med honom om det?”.

Ulvsdotters framhåller i sitt svar att det är naturligt att fantisera om sex och pornografi när man är fjorton år, men beklagar att så mycket av den pornografi som produceras ”kan upplevas som otäck och obehaglig” och att den blivit mer lättåtkomlig sedan porren äntrade nätet. Hon avfärdar bestämt alla mammans planer på att låtsas som att ingenting har hänt och råder henne att prata med sonen om innehållet på de sidor han besökt. Inte nog med det lyder den avslutande meningen i hennes svar ”Fortsätt sedan framöver att ha koll på vilka sidor han besöker på internet och fortsätt gärna också diskussionen vid andra tillfällen under tonåren”.

Undersökningar har visat att nästan samtliga män i den åldern har konsumerat porr vid något tillfälle så vad Ulfsdotter indirekt gör är att uppdra alla föräldrar att ha porrsamtal med sina söner och att snoka bland deras privata tillhörigheter.

Linda Ulfsdotter går mamman något till mötes när hon understryker hur viktigt det är att sonen förstår att det är normalt att vara intresserad av sex och att han inte har något att skämmas för. Det är dock önskvärt att han intresserar sig för ”normalt sex” och inte ”porrsex”, eller hur ska jag annars tolka hennes uppmaning till mamman om att ge sin son ”en balans till den bild av sex som porren ger” som enligt henne riskerar att färga sonens bild av normalt sex?

”Tonårsexperten” har ingen aning om mamman är kapabel att prata sex med sin son, vilken bild av sex hon kan tänkas förmedla till honom eller huruvida ”mammabilden” av sex vore att föredra, men är ändå övertygad om att mamman är rätt person att ge en lektion om porrens utbud och vad som efterfrågas.

Det är viktigt att kunna prata om pornografin i relation till det ”vanliga sexet” och porrens påverkan, men vore det inte rimligt att den som bjuder upp till en porrdiskussion har konsumerat en hel del och vet vad den pratar om alternativt att personen berättar att den inte har så stor erfarenhet av pornografi men att det är något som intresserar honom eller henne?

I och med att jag är ung och inte konsumerat så mycket pornografi är jag inte rätt person att dra slutsatser om hur porren har förändrats och om porren har haft en viktig roll i att skapa bilden av det riktiga eftersträvansvärda sexet. Jag vet hur som helst tillräckligt för att kunna säga att pornografins fantasier inte nödvändigtvis är mer problematiska än bilden av det vanliga sexet som en kortvarig akt utan klitorisberöring som knappt tillfredsställer kvinnan och som avslutas i och med att mannen ejakulerar i hennes underliv. Det är inte den bild jag vill förmedla till mina eventuella barn, men jag är å andra sidan inte alls främmande för att föräldrar är fel personer att prata sex och pornografi med sina barn.

Övertron på att föräldrar besitter sådana kunskaper att de kan bedriva en informerande och ickenormativ sexualundervisning samt är lämpade att samtala med sina barn om någonting så abstrakt som pornografi övergår allt förstånd.

Att föräldrar och barn ogärna vill ha insikt i varandras sexliv är det nog få som har lyckats undgå. För en del barn är bara tanken på att deras föräldrar har sex tillräckligt jobbig. Oförmågan att hantera att sina familjemedlemmar har och vill ha sex är givetvis inte positiv, men det blir samtidigt orimligt att bortse från att dessa två grupper med en ofta traumatiskt inställning till varandras sexliv nog inte är lämpade att prata sex med varandra. Åtminstone inte under de förhörsliknande förhållanden som Linda Ulfsdotter föreslår.

Du kan nog prata med din fjortonåring om vad som helst om han själv tar initiativet, men vad som är överordnat allt annat är att du inte nämner att du gått i genom hans dator och att du aldrig mer gör om det. Din son kommer med största sannolikhet att uppleva det som att du skuldbelägger honom om du pratar pornografi med honom med anledning av de sidor han varit inne på och jag skulle bli förvånad om han inte tolkar det som att du inte vill att hans intresse för sex ska indikeras av de sidor han besöker. Du uppger själv att du inte vill skuldbelägga honom, men vad som är ännu viktigare - Är det verkligen värt att undergräva allt ditt förtroende för en lång tid framöver och riskera att sabotera er relation av den anledning att din son liksom de flesta fjortonåriga män porrsurfar?