Besök johannasjodin.se

Mannen som riktat misstankar mot dem som inte vill att staten ska ha insyn i medborgarnas privatliv vägrar att drogtesta sig (se klippet!). Givetvis kommer stora delar av befolkning som indoktrinerats av dagens makthavare att tänka att det är någonting tvivelaktigt med personer som inte tilltalas av övervakningskameror överallt och som gärna inte ser att FRA har rätt att avlyssna vår kommunikation misstänka att förre justitieministern har någonting att dölja.

Det är en smula underhållande när Thomas Bodström påstår att anledningen till att han ångrar sig beror på testmetoden. För gemene man framstår det snarare som att han tackar nej när han inser vilka substanser sjuksköterskan vill testa honom för.

Justitieminister Beatrice Ask som vill att skolelever slumpvis ska drogtestas hade däremot inga problem med att urinera i en mugg. Det förvånar mig inte, vad som förvånar är att inte Bodström tackade ja till erbjudandet. Personer som ber om integritetskränkande åtgärder har i regel inga betänkligheter med att (åtminstone på teoriplanet) utsätta sig själva för de åtgärder de föreslår.

Övervakningsivrarna är nästan alltid välbekanta med vad likabehandling innebär och kan sällan förmå några mer intellektuella tankegångar än att det ska vara konsekvent och rättvist (varför tror ni att Socialdemokratin blåser upp ordet rättvisa på sina valaffischer?). Olika standarder upprör, men att alla behandlas dåligt är inget alternativ.

En del personer kan svänga av att få motfrågor om var deras personliga gräns för övervakning går, men risken är diskussionen blir en fråga om hur många som kan tänka sig att bli övervakade. Den som menar att demokratiska rättigheter är oberoende av hur många som kan tänka sig att offra några av sina friheter torde vara ointresserade av opinionen.

De flesta människor, även de som faktiskt har saker att dölja, kan som jag redan nämnt tänka sig att offra några rättigheter för att andra inte ska få åtnjuta dem. Jämför med en monogam relation där man avtalar bort fri- och rättigheter för att den andre ska göra detsamma.

Först gjorde de oss otrygga och nu går de till val på vår otrygghet:

Det måste vara villafolket som attraheras av all trygghetspolitik. Min erfarenhet är att de som är mest rädda är de som aldrig varit utsatta för någonting. Personerna som någon gång ibland bevittnar hemska situationer genom TV-rutan, har ett fadderbarn i Afrika som de skickar pengar till månadsvis och som håller sig inomhus tillräckligt mycket för att kunna upprättahålla sina verklighetsfrånvända fantasier om hur farligt samhället har blivit.