Besök johannasjodin.se

Ingen som är vid sina sinnens fulla bruk tycker att det är rimligt att förbjuda skapande, innehav eller spridning av tecknad barnporr, så skulle man kunna sammanfatta kritiken mot den barnpornografilagstiftning som förbjuder just detta.

Jag kan inte föreställa mig att något parti vinner röster i någon valavgörande utsträckning när de tävlar om vilket som kan föreslå och stifta flest barnpornografilagar som inte lever upp till eller motverkar sitt syfte, att skydda barn mot sexuella övergrepp. Lagstiftningen finns likväl och ingenting tyder på att den inom en snar framtid kommer att vara en del av historien som inte går att försvara utan tillägget “det måste ses i ljuset av [valfri illa vald ursäkt]”.

Att jag skriver detta beror på att en man fälldes för barnpornografibrott i Uppsala tingsrätt den 30 juni i år på grund av innehav av ett antal bilder som tingsrätten bedömde var av barnpornografisk karaktär. Om bakgrunden kan du läsa på den dömde mannens blogg.

Som vanlig människa förväntas jag bli upprörd för att det minsann bara rör sig om tusch på ett papper och visst blir jag upprörd. Inte främst för att det är tusch, utan för att tuschbilder mer lättfattligt än någonting annat illustrerar bristen på omdöme och en uppriktig och resultatorienterad vilja att skydda barn hos våra folkvalda politiker.

Tuschet skapar en känsla av maktlöshet när man måste förklara vad som borde vara rena självklarheter. En allt för uppenbar självklarhet är att man inte skyddar barn mot sexuella övergrepp genom att förbjuda* framställande, innehav eller spridande av pornografiska teckningar som föreställer personer ej fyllda arton år. För mig är det lika självklart att man heller inte skyddar några barn ens om bilderna föreställde verkliga samtyckande personer. Du skyddar nämligen inga barn från att bli utsatta för sexuella övergrepp genom ett generellt förbud mot dokumentation, innehav och spridning av pornografiska (vem avgör vad som är pornografiskt?) bilder som föreställer personer ej fyllda arton år.

För somliga är rätten att teckna sex för annat än privatbruk och rätten att dokumentera sitt sexliv två separata frågor och det skulle jag eventuellt kunna skriva under på om det inte vore för att man ständigt jämför och kontrasterar det tecknade med det verkliga när man försvarar tuschet. Det är bara fiktion, personerna finns inte och ingen tar skada av att någon fantiserar om att våldta personer som inte finns, etc.

Barnpornografilagstiftningens fundament är att den syftar till att skydda barn och det är genom att visa på att den inte gör det och dess baksidor som vi på lång sikt förhoppningsvis kommer att få uppleva ett mer konstruktivt än känslostyrt sexualpolitiskt klimat. Visa gärna på de områden där lagstiftningen brister, men blanda inte bort korten för dig själv genom att dra onödiga paralleller till och diskvalificera det verkliga sexet som de verkliga tonåringarna har. Prata inte om vad seriebarnporren inte är i relation till verkligt sex om det inte är motiverat.

Nöj dig inte med förklaringen att syftet med artonårsgränsen är att sända en signal om att det inte är okej att förgripa sig på några månader gamla bebisar eller något annat snömos. Förklara att den nuvarande lagstiftningen inte skyddar några barn.

Även om raderna om “Digitaliserade tecknade och animerade bilder och filmer som skildrar barn i pornografiska sammanhang” passeras till historien så är fortfarande betydande delar av barnpornografilagstiftningen inte förenlig med det enkla faktum att ungdomar har sex som de ibland vill och borde äga rätten att dokumentera. Tänk på det innan du försäkrar att det bara rör sig om oförargligt tusch.

*“Förbuden mot skildring och innehav gäller inte den som tecknar eller målar en sådan bild om den inte görs tillgänglig för andra”.