Besök johannasjodin.se

Olika dieter och hur gå ner i vikt på enklaste och mest hälsosamma (jo, du läste rätt, ibland finns ett hälsoperspektiv med i bilden) sättet är långt ifrån oomtvistade ämnen. Dels finns det en ryggmärgsmässig tvekan hos en del av oss inför saker som föreslås av företag som främst kan antas vara ute våra pengar, dels forskare vars forskning ibland varken kan eller vågar verifiera eller falsifiera några av de viktnedgångsmöjligheter som presenterats och sist, men inte minst, har vi representanterna för de olika alternativen som vill att just deras modell ska vara den allenarådande.

Utan någon betydande hänsyn till den sällan omotiverade skepsismen kring hälsa och vikt har måttet Body Mass Index, förkortat BMI, lyckats erövra en oproportionerlig stor respekt som jag menar inte står i relation till verkligheten. Det finns och har funnits invändningar emot måttet, men en del har inte tagit någon större notis om det. Jag vet att anställda vid ungdomsmottagningen, idrottslärare och skolsköterskor har gett ungdomar rådet att ta reda på sitt BMI för att komma till klarhet om sin ”viktsituation”.

Hur mycket jag är försöker att sätta mig in i dessa vuxnas roll kan jag inte föreställa mig att det är bekvämt att diskutera en enskild individs vikt och kropp. Att jag varken har någon aning om vad jag borde säga eller vilka konsekvenser det jag säger har är tillsammans med en oro om att försämra någons tillvaro och självförtroende tungt avgörande. Jag hoppas att de som arbetar med dessa frågor också bär på en sådan oro, om inte borde de byta jobb.

Jag kan förstå att det är en smidigt att hänvisa till BMI, men om du gör det utan att samtala med dem som berörs om måttets relevans och funktion är risken stor att du skapar förvirring hos personerna i fråga, förutsatt att de finner det de minsta engagerande. Det finns faktiskt en andel ungdomar som är nöjda eller likgiltiga inför sina kroppar och inte sätter någon stor vikt vid hur de ser ut och uppfattas av sin omgivning. Något som är intressant är vilken uppfostran och vilka attityder dessa personer tagit del av under sin uppväxt, men det hjälper knappast de som redan lider av kroppsnoja och bristande självförtroende.

Då det gäller något som det finns lika många uppfattningar om som metoder är det högst oansvarigt av ungdomsmottagningens personal, skolsköterskor och vuxenvärlden överlag, som annars brukar kunna enas om att unga är en utsatt grupp för skadlig utseendemässig påverkan, att utelämna nämnda grupp till någonting som man inte tror att de är lämpade att ta ställning till.

Man talar från vuxet håll om den ”mediala pressen” som pressar unga, framförallt kvinnor, att se ut på ett visst sätt, ha sex och att dricka alkohol. Om det ligger någon sanning i det kan diskuteras, men frågan är om man har någon trovärdighet om man väljer att göra det så enkelt för sig själv att man väljer att riskera de ungas hälsa och välmånende för att man inte är kompetent nog att tillgodose dem den information de skulle kunna vara hjälpta av.

Det var förmodligen samma lättja som genererade tallriksmodellen (som en del hemkunskapslärare samt andra lärare fortfarande använder sig av i sin undervisning om kost och näringslära). Den är för all del pedagogisk och någorlunda estetetisk i sin utformning, men personer som vill göra anspråk på att förbättra människors hälsa och välmånende måste ställa högre krav på sig själv än så och därtill förmedla att det inte är några enkla saker att ta ställning till då våra kroppar ibland tenderar att fungera olika. Med tanke på att forskningen en gång i tiden kom fram till att tobaksrökning inte var så farlig (det är åtminstone vad äldre personer sagt till mig) finns alla anledningar att dra både ögonen och öronen till sig.

Det bör nämnas att det finns lärare som försökt bedriva en normkritisk undervisning och som försökt tala om den kroppsliga mångfalden och att alla oavsett kroppstyp är lika mycket värda, men frågan är hur många som faktiskt fått en ahaupplevelse av lärare som minsann berättade att det inte är något fel på dig, att du duger som du är utan att tanken slagit dem att läraren kanske inte menade ett ord utan bara ville vara snäll.

Ett botemedel mot sådana tankegångar är att förhålla sig till verkligen. Berätta inte bara för kvinnor att fittor ser olika ut, visa dem att fittor ser olika ut så att de har någonting att relatera till. Annars riskerar du att bli ihågkommen som personen som bara ville vara snäll och det vore synd att låta ett så pass viktigt budskap gå förlorat.

Påvisa verkligheten och den kroppsliga mångfalden är vad Julia Skott vill göra med sitt briljanta projekt Kroppsbilder. Skott skriver att ”Kroppsbilder är en blogg med bilder på kroppar, med tillhörande siffror. Tanken är att illustrera hur olika kroppar kan se ut och hur olika vikter kan se ut, för att avdramatisera siffrorna och antyda att alla kanske är OK. Som en digital simhall där alla kroppar får dela plats i duschen”.

Jag var innan jag såg bilderna på de modiga personer som låtit bilder på sina kroppar publiceras på bloggen medveten om att BMI inte säger särskilt mycket alls om hur en persons kropp ser ut eller huruvida proportionerna är rimliga eller ej, men jag visste inte hur illa det faktiskt är. Det räcker att titta på tio bilder för att se att måttet följer ett mönster av oförutsägbarhet.

Det har sagts att BMI inte är lämpat för vältränade personer, men BMI verkar heller inte vara lämpat för halva befolkningen som har en större benägenhet att ha naturliga fettdepåer. När jag ser kvinnorna på bilderna slår det mig att måttet i den mån det säger någonting alls måste vara av någon sorts män för någon sorts män.

Viktdebattens kan sammanfattas med att du bör ha en ”normal kroppstyp” och med det menas inte att befolkningen genomsnittsvikt är eftersträvansvärd. Normalbegreppet vill ge en fingervisning om inom vilket spann du viktmässigt bör befinna dig inom för att passera som attraktiv, men du inser ganska snart att många av de personer som BMI-måttet definierar som överviktiga inte kunde vara mer ”rätt” enligt de normer som reglerar hur kvinnor ska se ut. BMI-måttet tar heller inte någon hänsyn till att många uppskattar en kroppslig mångfald. Med den insikten är det varken svårt eller önskvärt att intala sig att BMI är något bra mått.

Någon dag ska jag bidra med en bild till det projekt som åtminstone givit mig en ögondusch, det hoppas jag att du som läser detta också gör.