Besök johannasjodin.se

Det är befriande att läsa personer som bryter mot normer utan att någon djup analys ligger till grund för normbrotten. Senast läste jag Tomas Hemstad i senaste numret av Bang som är gift, men lever i ett öppet förhållande för att han inte såg poängen med att vara monogam. Hemstad berättar att han inte hade pluggat teorier om ”icke-hierarkiska relationer, sexuell äganderätt och förtryckande heteronormer”. Efter att ha levt som monogam insåg han att det inte var för honom. Det kan jag tycka att personer som vill leva annorlunda borde kunna förstå. Att en del personer inte kommer att se poängen med att leva inkluderande socialt, men exkluderande sexuellt, förefaller helt logiskt.

 

"Det är svårt att bryta mot normer och det har ett pris, men det priset blir lägre för varje gång" skriver Hemstad och det stämmer väl överens med mina erfarenheter. Första gånger du gör någonting avvikande är det uppseendeväckande för att det är avvikande men också för att du inte är en person som gjort dig ”skyldig” till något allvarligt normbrott tidigare. Det är en ganska kortvarig men engagerande smekmånad och det är inte alls säkert att du kommer att uppleva den igen i andra miljöer eftersom att personerna som lär känna dig efter normbrottet omöjligen kommer att kunna relatera till den du ”var” innan.

 

Kvinnorna på skolan tog avstånd från mig när jag rakade av mig håret. Kvinnor och män som aldrig hade träffat eller hört talas om mig som långhårig kände ingen aversion mot mig för att jag inte längre hade långt hår. Det hängde inte enbart på håret. Många av kvinnorna överöste mig med beröm för mitt hår. När vi skulle skriva positiva saker om varandra på små lappar i mellanstadiet var det många som antecknade att jag hade vackert hår och att jag var duktig på att teckna (jag var relativt duktig för en miljon år sedan). Jag kände mig reducerad till mitt hår. När jag gjorde mig av med det gjorde jag mig av med det som var jag, det som personer tidigare hade uppgett att de gillade hos mig och gett mig komplimanger för i korridoren. Komplimanger som jag knappt svarade på. Där stod jag rätt upp och ner och fick förklarat för mig att mitt hår var vackert, jag kände mig dum. Jag reduceras mycket hellre till någon som har erfarenhet av hur det är att vara kvinna än en person med vackert hår.

 

Det faktum att jag flera gånger påtalat det jag skrivit ovan har knappast gjort att personerna tycker bättre om mig i dag även om en del har kommit fram till mig och bett mig så hemskt mycket om ursäkt. Det var också provocerande att jag inte var intresserad av att vara ”vacker” och tävla med andra kvinnor utseendemässigt. Jag hade inte gett upp, jag deltog inte ens.

 

Samtidigt finns det personer som har begått normbrott utan att de varit medvetna om det själva. Antagligen hinner verkligheten ikapp dem förr eller senare, men de insåg inte när det hände att de gjorde någonting avvikande som skulle bli föremål för diskussion när de ej närvarade. Sådana människoskildringar tycker jag är ganska befriande att läsa eftersom att mycket av det jag är och ägnar mig åt har ideologiska förtecken.

 

Jag aldrig har gillat mantrat ”jag vill inte placera mig själv i ett fack”. Det skulle vara omöjligt för mig att inte fästa etiketter på mig själv. Ju tydligare etiketterna är desto bättre. Placerar man sig inte själv i ett ”fack” kommer andra att välja vilket fack man tillhör. Av två möjliga alternativ är det sistnämnda det sämsta. Man kan tycka vad man vill om det, men om man vill knulla runt i perioder, till exempel, får man antingen ta på sig rollen som personer som ligger runt och gillar det eller vara personen som inte står upp för sig själv och riskerar horrykte.

 

Givetvis kommer inte alla att respektera ens etiketter. Nyliberaler kommer att kalla dig kommunist och kommunister kommer att kalla dig nyliberal, men det är inte seriösa etiketter, utan skällsord som används i brist på argument.

 

Personligen gillar jag som sagt etiketter, men jag inser att alla inte gör det och att en del väljer snarare än tar ställning mot olika saker, därför är det befriande att kunna läsa om personer som avviker av praktiska och känslomässiga skäl. För mig har insikten om det praktiska många gånger kommit långt senare och det har inte varit helt fel det heller.

 

Läs även andra bloggares åsikter om normer, normbrott, könsroller, monogami, relationer, poly, Bang, politiska etiketter, nyliberal, kommunist

Den som offentligt yppar tanken att kvinnor och män anammar den kvinnliga respektive manliga könsrollen för att de upplever att de inte har något val eller inte känner till någonting annat på grund av könsindoktrinering kommer att möta en hord upprörda personer. Kvinnor kommer att vara överrepresenterade bland denna hord, vilket är ganska förståeligt. Det är främst den kvinnliga könsrollen som hamnat under luppen, dissekerats och problematiserats. Den kvinnliga könsrollen har varit hårdare ansatt än den manliga. Även det är förståeligt då den av män förväntade könsrollen antagits innehålla ett mindre mått av uppoffringar och ett större mått av frivillighet. Grovt kan man säga att kvinnor förväntas vara på ett särskilt sätt punkt, medan män förväntas vara på ett särskilt sätt utifrån sina förutsättningar.

 

Det fyller ingen funktion att förringa den press personer ger uttryck för att de upplever, men man bör heller inte förringa vikten av frågor om hur pressen kan illustreras rent konkret. Om en person känner sig pressad att vara på ett visst sätt och det skulle visa sig att pressen enbart sitter i personens eget huvud, kan det vara ganska värdefullt för personen i fråga att upptäcka det. Det är värt att konstatera att all press människor upplever inte är någon egentlig press. Lika många personer som är en del av samma sociala sammanhang kan ha lika många föreställningar om hur de förväntas vara och alla kan inte stämma.

 

Till Magdaglena Ribbings stora sorg förväntas jag med jämna mellanrum redogöra för varför jag valt bort animalisk kost. I och med att jag är vegetarian av etiska/politiska skäl har jag inte bara överseende med att personer ställer frågor om min koststatus, jag väljer att se frågorna som en ingångspunkt för att prata om den vegetarianism som jag gärna ser att fler kopierar. Som fjortonåring fick jag motsvarande fråga, men av en vegetarian. Att jag åt animalisk kost var ingenting jag tänkte på. Det hade jag alltid gjort. Därför var det nyttigt att få frågan Varför äter du kött? Jag minns inte i detalj vad jag svarade, men jag vet att jag inte hamnade i försvarsposition, vilket jag är stolt över. Jag drog heller inga dåliga skämt om vegetarianer eller deras kost vilket jag är mig själv otroligt tacksam för då köttätarhumor är den mest pinsamma alla kategorier.

 

Jag hade inte tagit ställning för kött så jag hade ingenting att försvara. Jag var köttätare av kulturella och sociala skäl som det så vackert heter. Det var klart att jag kände till att det fanns personer som inte åt kött, lika väl som jag kände till glutenallergi, men jag hade aldrig tänkt tanken att jag faktiskt inte måste äta kött innan jag fick frågan om min kosthållning, och jag med ens insåg att det inte var självklart att äta djurdelar. När jag läser det jag just skrivit drabbas tänker jag att det är någonting primitivt över det – att aldrig ha funderat i andra banor – men så är nog det för de flesta som aldrig konfronterats med sina göranden och det är därför man inte får förringa vikten av personer som ställer frågor om dem.

 

Är det korrekt att kalla mitt tidigare förhållande till köttätandet press eller är det att förminska press? Om man vill kan man dela upp saker i kategorierna saker vi gör och saker vi gör för att vi tror att det förväntas av oss, men det blir samtidigt platt då vi gör en hel del saker medvetet, men som vi inte vill kännas vid. Alternativt saker vi är medvetna om men som vi lyckas rationalisera bort.

 

Om individer säger att de inte kan bryta med den förväntade könsrollen får man finna sig vid det. Den press som kan och bör diskuteras är den press som personer påstår att andra känner av. Pressen att vara en sexig mormor eller pressen att ha sex i unga år för att ta några exempel. Att personer på individnivå känner att de måste vara sexuella mormödrar betyder inte att de flesta mormödrar känner av sådan press.

 

Läs även andra bloggares åsikter om press, könsroller, sexig mormor, sex, normer, tvång, fria val, vegetarianism, Ribbing

En kategori personer som återfinns på min föraktlista är de som envisas med att tonåringar av kvinnligt kön är flickor. När jag skriver om tonåringar som unga kvinnor (eller män) är det flera som påpekar för mig att jag borde skriva flickor eller barn. Fjortonåringar är inte kvinnor, skriver de upprört.

EP frågade ”Varför behandlas barn och tonåringar inte som människor?” HG svarade ”Därför att vi andra är psykologiskt beroende av att behandla dem som andra klassens människor för att klara av vårt åldrande kanske?”.

Unga beskylls för att kopiera en vuxen livsstil, men frågan är hur länge en livsstil kan vara vuxen om den har kopierats av unga i många, många år. Varje generations unga börjar dricka innan de vuxna tycker att det är okej, men ändå sägs det att alkoholkonsumtion är en vuxensyssla. Nyvuxna säger inte sällan att unga försöker att vara någonting de inte är, nämligen vuxna, och mot den bakgrunden är det sällsynt obehagligt när vuxna använder förminskande termer om unga personer.

Det skulle aldrig falla mig in att kalla unga kvinnor ”fjortisar”, men om jag hade gjort det hade ingen hört av sig och upplyst mig om att jag kränker unga kvinnor när jag kallar dem fjortisar. Det går alldeles utmärkt att kränka unga oemotsagd om man känner för det.

Jag vill behandla unga och vuxna som jämlikar. En viktig del av det är vilket språk jag använder. Smidigast vore att skriva flicka, då hade jag inte fått några arga kommentarer, men jag vill markera att unga är lika mycket värda som vuxna och bör bli tagna på allvar. Dessutom är kvinnor vad vi bestämmer att kvinnor är.

Min farmor började arbeta heltid när hon var fjorton år. Det var ingen som daltade med henne som ung och hon daltade heller aldrig med mig. Hon tog förgivet att jag kunde saker och det kunde jag också. Det sägs att dagens generation daltar med unga och jag har inte så mycket att jämföra med, men jag kan inte låta bli att undra om daltandet är ett sätt för vuxna att markera sitt övertag. Det blir onekligen mindre komplicerat att hävda att personer som inte kan ta hand om sig själva är mer eller mindre omogna, men de som uppfostrar unga borde kanske rannsaka sig själva. När personer häver ur sig att unga är omogna får jag alltid lust att fråga vad de gör för att unga ska utvecklas. Ingenting, förmodligen. Det finns ingen omtanke bakom orden om ungas mognadsgrad som tydligen alla anonyma vuxna på nätforum kan bedöma. De vill inte att de unga ska utvecklas. På samma sätt vill inte rasister integrera invandrare och vara delaktiga i att invandringen bidrar med positiva saker och därigenom stärka invandringens legitimitet. De har ett intresse av att invandrare skildras som lata, omotiverade och allmänt dåliga människor och reproducerar därför den bilden av utrikesfödda.

Jag tilltalas av termen åldersrasism för att den trycker på att det i grund och botten handlar om fördomar och maktförhållanden. Ålder är ingen ras, menar personer som inte gillar begreppet. Kött är heller inte mord, men metaforer är användbara när man vill att ens poäng ska gå fram.

De som skriver att fjortonåringar är flickor får mig att tänka på personer som envisas med att kalla svarta personer ”negrer”. De är ju negrer, säger de. Som att säga till en person att den är fet med motiveringen ”Du är ju fet”. Det är inte okej och det är allvarligt talat förvånande även för mig att så många dyker upp till de kränkande människornas försvar utan att de ens anstränger sig för att kamouflera sina syften.

Det går inte att se på en person om den är begåvad, men om du skriver till mig att jag ska sluta benämna fjortonåringar som kvinnor därför att de i själva verket är flickor kan du räkna med att jag kommer att frånse din eventuella begåvning. Du får vara hur begåvad du vill, men personer som har någonting emot att jag vill se att unga behandlas med respekt har jag ingenting till övers för.

Läs även andra bloggares åsikter om flicka, fjortis, kvinna, barn, vuxna, fördomar, ålder, åldersrasism, mognad, vuxna som hävdar sig på andras bekostnad

Under rubriken 18-åringar oroar krögare skriver Dagens Nyheter: ”Snart kan 18-årsgräns på krogen vara det enda som gäller. Åtminstone i praktiken. De krögare som i framtiden vill stänga vissa åldersgrupper ute riskerar att anmälas till Diskrimineringsombudsmannen, DO.”

 

Det är inte längre tillåtet att ha separata åldergränser för kvinnor och män, men i praktiken brukar krogpersonal och vakter ha överseende med 18-åriga kvinnor på ställen med en högre åldersgräns. Det finns nämligen skäl att tro att män köper alkohol till unga kvinnor kombinerat med föreställningen att unga kvinnor är mer skötsamma än unga män. Det är heller inte lagligt att ha olika priser för dam- respektive herrklippning, men många frisörsalonger har det ändå och gör inga ansatser för att dölja det, tvärtom.

 

Carl M Sundevall som driver två krogar i Stockholm tror att en 18-årsgräns på samtliga krogar riskerar att skrämma bort äldre från krogen: ”Samhället i stort tenderar att premiera ungdom, i såväl krog- som arbetslivet. Därför blir de gränser som finns i dag ett slags positiv särbehandling för de äldre. Det vore synd om den togs bort”.

 

På vilket sätt skrämmer 18-årsgränser bort äldre personer om inte 23-årsgränser gör det? Vore inte en 40-årsgräns att föredra i sådana fall? Vad Sundevall lägger in i begreppet äldre kan jag inte svara för, men jag gissar att han menar personer som fyllt femtio. Jag inbillar mig att nämnda grupp inte ser skillnad på 18-åringar och 23-åringar. Det är åtminstone min erfarenhet. Jag har knappt någon kontakt med personer som fyllt femtio år, men jag ser ingenting som tyder på att de väljer krogar med 23-årsgräns till förmån för ställen som också välkomnar yngre. Om jag tillåts spekulera fritt tror jag inte att personer som passerat krogvakten utan legitimation i trettio år ens reflekterar över åldergränserna (med undantag för organiserade nykterister). Ibland är gällande åldergräns uppenbar, men många barer skyltar inte med det.

 

Om några bryr sig om åldergränser så är det de nyvuxna, men det har Sundevall antingen inte förstått eller så vill han av något skäl inte vara öppen med att så är fallet. I Dagens Nyheters pappersupplaga har man gett utrymme åt fem personer mellan 18 och 23 år som svarar vad de tycker om 18-årsgräns på alla krogar. Tre av dem är negativa. En är osäker. Den enda som är positiv är 18-åringen, men han är å andra sidan tydlig med att han nog inte kommer att uppskatta 18-åringar på krogen när han själv är 23 år.

 

Om man vill ha en äldre eller mognare publik kanske man kan åstadkomma det på andra sätt som högre entréavgifter, klädkrav och val av musik, menar Petra Lundh. Det är säkert korrekt i sak, men det verkar som sagt inte handla om att locka till sig äldre.

Antingen ogillar krögarna personligen 18-åringar (det finns garanterat sådana som inte välkomnar 18-åriga kvinnor) eller så är de väl medvetna om att personer i tjugoårsåldern inte gör det och anpassar sig efter dem. De senare gör ingen hemlighet av vad de tycker om unga, på samma sätt döljer sällan 18-åringar att de ogillar 14-åringar.

 

Medlem i Facebookgruppen Ändra INTE systembolagets åldersgräns till 18!!!

 

Att nyvuxna inte gillar personer som ej uppnått myndighet är ingenting de plötsligt en dag kommer på. Jämför med debatten om åldergränsen på Systembolaget. Många 18-åringar vill se en 20-årsgräns, men samma personer är övertygade om att de kommer att ha en annan åsikt när de väl fyllt tjugo. Det är ingenting som bara händer, det är överlagt.

En person jag umgicks med förr sa när hon var femton år att hon uppskattade att umgås med äldre personer, det vill säga personer i tjugoårsåldern, men samtidigt tyckte hon att de var omogna. Hon menade att hon aldrig skulle kunna tänka sig att umgås med personer i sin egen ålder när hon hade fyllt tjugo.

 

En annan person jag känner hade ett gäng svarta män på besök. Han själva som är vit har aldrig några problem att komma in på krogen, men när var ute med sina svarta vänner blev de nekade inträde av fyra krogvakter innan de äntligen blev insläppta på en krog. Detta var i Stockholm. På stället de välkomnades var det nästan uteslutande ickevita personer, framförallt svarta.

 

Den som är 18 år kan nog relatera till hur det känns att inte bli insläppt på ett ställe med 20-årsgräns, men den som aldrig blivit nekad inträde på grund av sin hudfärg kan nog inte relatera till de svartas ställning i krogvärlden. Om de rent teoretiskt hade kunnat relatera till de svartas situation hade de dock inte kunnat säga att de inser att svarta personer har svårt att bli insläppta på krogar men att de inte bryr sig om det eftersom att den ordningen inte drabbar dem själva. Den kommentaren hade varit oacceptabel i majoriteten av sammanhang. Att nedvärdera unga är däremot okej. Det är så okej att unga planerar att göra det själva när de blivit tillräckligt gamla för att inte räknas som unga längre eller när de själva tror att de passerat en magisk gräns som på ett naturligt sätt separerar människor intellektuellt och mognadsmässigt.

 

Några moderata riksdagsledamöter har motionerat om jantelagen. Igen. Du skall inte tro att du är något. Du skall inte tro att du är lika god som vi. Du skall inte tro att du är klokare än vi. Du skall inte inbilla dig att du är bättre än vi. Du skall inte tro att du vet mer än vi. Du skall inte tro att du är förmer än vi. Du skall inte tro att du duger till något. Du skall inte skratta åt oss. Du skall inte tro att någon bryr sig om dig. Du skall inte tro att du kan lära oss något.

 

Problemet med jantelagen är kanske inte jantelagen utan det faktum att folk inte förhåller sig till den innan de öppnar munnen. För vem tror du att du är om du som 19-åring uttalar dig om 18-åringar som om de vore en lägre stående ras? Samma kategori människor tenderar att recensera specifika monogama relationer med kommentarer av typen ”Han är för snygg för henne” eller ”Hon förtjänar inte honom”. När jag hör sådana uttalande undrar jag vad någon får ut av att umgås med personerna som står bakom dem. För allas trevnad är det väl just sådana personer som borde portas från sociala tillställningar av olika slag?

 

Läs även andra bloggares åsikter om alkohol, Systembolaget, åldersgränser, krog, uteliv, svarta, vita, rasism, åldersrasism, nyvuxna, jantelagen, myndighet

Flera har bilden av Holland som frihetens högborg för att holländarna inte har lika restriktiv lagstiftning mot narkotika och för att sexindustrin är friare där än i till exempel Sverige. Även personer som själva är ointresserad av att sälja eller köpa sex och att använda droger har den bilden. Det är ganska märkligt. Denna frihet berör endast ett fåtal och för dem som varken gynnas eller missgynnas av den borde den vara varken till eller från, men den har skapat en syn på Holland som jag menar är helt orealistisk. Inte blir den bättre av att personer gärna kastar ett öga på Amsterdam när de föreslår lindrigare tag mot personer som nyttjar droger och vill köpa eller sälja sex. Man pratar om att avskaffa eller reformera sexköpslagen beroende på sammanhang och grund för resonemanget. Reformera ligger bättre i munnen då folk kan läsa in vad de vill i begreppet.

De som använder Amsterdam som förebild för Sverige dribblar bort staden i samma sekund som de anför att förändrad lagstiftning på nämnda områden skulle leda till en allmän liberalisering, vilket inte stämmer om vi tittar på fallet Amsterdam. Folk har vaggats in i en tro att det nog är så, men skrapar man på ytan finner man prostituerade, sexsäljare och knark.

Jag tror inte att dessa personer vill att Sverige ska gå samma väg, de vill nog se en allmän liberalisering snarare, men ingenting tyder på att samhället blir mer liberalt i sin helhet för att viss lagstiftning förändras eller slopas helt.  Om någon politik är konsekvent är det väl repressiv (inte minst vid lågkonjunktur då folk blir mer konservativa och tillber personer som Jimmie Åkesson), men knappast liberal.

Frågan är om holländarna upplever att de lever i ett frihetligt land. Jag kan föreställa mig ett gäng som känner någonting helt annat med anledning av Geert Wilders och hans islamofobiska parti (det tredje största) Party for Freedom. Som svensk är det trevligt att besöka Riga av många skäl. Att kunna köpa sprit i vanliga butiker är ett av dem. Det inger onekligen en känsla av frihet att kunna konsumera alkohol i ett land där all krog- och butikspersonal inte är noga med att be om legitimation och där alkoholen är lika billig som tillgänglig. Att det finns en gata i Riga där prostitution är lagligt framkallar inte den känslan hos mig. Till skillnad från sexköp och droger är det ganska många som vill dricka en pava vin till maten.

Dutch News skriver ”Amsterdam city council is poised to ban students and young workers sharing flats unless they have a formal relationship” och ”to stop people sharing flats if they do not plan to form a ‘long-term, durable family relationship”. Personer som betraktas Holland som ett frihetligt land blir nog chockade och så även jag. Det är Europas mest tätbefolkade land och Amsterdams motsvarighet till kommunfullmäktige vill förbjuda personer som inte har ett formellt förhållande  (monogama sådana förmodar jag) och planerar ett långvarigt sådant. Så mycket för den friheten.

Läs även andra bloggares åsikter om sexköp, prostitution, droger, frihet, liberalism, lagstiftning, Holland, Nederländerna, Riga, singelhushåll, Amsterdam, alkohol, sex

 

Jag kan förstå att kvinnor och feminister gärna vill tro att kvinnor aldrig faller för dåliga män som signalerar att någonting inte är som det ska, men det är önsketänkande. Männen som anser att de representerar de bra männen har sällan fötterna på jorden. Dessa män som gärna klagar på kvinnor för att de väljer bort dem till förmån för de dåliga kan nog få vem som helst att tänka att det nog inte handlar om att kvinnor faller för svin. De hade gissningsvis blivit bortvalda även om de inte hade funnits "bad boys".

 

En del kvinnor vet faktiskt vad de ger sig in på även om man gärna vill tro någonting annat. Det står inte mellan svinen och männen utan självinsikt som förvånansvärt ofta rymmer inom svinkategorin. Det finns andra män att välja, men det är kanske inte är lika spännande att leva med någon som kan beskyllas för att vara en mjuk fotbeklädnad?

 

Ingen kvinna skulle flytta ihop med en man som hon anande skulle kunna misshandla henne. Förutom att jag inte gillar att folk uttalar sig om vad nåon kvinna aldrig skulle kunna göra är det nog fel. Det får mig nämligen att tänka på kvinnan som vid flera gånger blev grovt misshandlad så till den grad att grannarna började ana oråd och tillkallade polisen. Mannen tog strypgrepp på henne minst en gång och till slut lämnade hon (äntligen) honom.

 

Hon drog alltid till sig dåliga män, men till min stora förvåning blev hon efter att det hade tagit slut med henne och mannen som slog henne tillsammans med en bra man som verkligen gillade henne. Ganska snart började hon tycka att det var ospännande att leva med någon som var så öppen med att han uppskattade hennes sällskap. Inga neggar där inte!

 

Alldeles nyligen fick jag veta att hon och han gjort slut och att hon flyttat till en annan stad för att bo med mannen som misshandlade henne. Jag har ingen aning om de är tillsammans, men jag får anta att de har någon form utav relation. I en värld där kvinnor inte dras till dåliga män skulle de inte hända. Man kan teoretisera och säga att hon nog inte tror att han kommer att misshandla henne igen, men handlar inte det om att man vill tro det?

 

Om det vore så som det ofta framställs - att kvinnor inte accepterar svinerier från män - skulle de väl inte fortsätta att vara tillsammans med dem? Det är enkelt att säga att man skulle lämna en man som misshandlade en, men i slutändan är det inte lika enkelt att ta sitt pick och pack...

 

Jag ser ingenting som tyder på att kvinnor aldrig dras till dåliga män och nej, jag tror inte att det har att göra med att de inte klarar av att se de negativa tendenserna. Det finns säkert en och en annan som är van att bli illa behandlad och därför inte ens noterar beteendet, men jag tror framförallt att människor är duktiga på att rationalisera bort personers negativa sidor i den mån det är nödvändigt.

 

Läs även andra bloggares åsikter om män, bra män, dåliga män, kvinnor som faller för svin, bad boys

Politiker borde avkrävas yrkesskicklighet, skriver Viktor Barth-Kron. Han använder Anton Abele som utgångspunkt för sitt resonemang men ”Det är naturligtvis inget personligt”. Abele är arton år och riksdagsledamot för Moderaterna. För första gången återfinns en artonåring bland riksdagens ledamöter.

 

Många har skrattat åt Anton Abeles kandidatur, till och med jag. Det finns någonting bakvänt med att en ung person går till val på att framstå som en konservativ person som vill se hårdare tag mot kriminella. Abele gjorde mig veterligen ingen stor sak av att han var en ung riksdagskandidat under valrörelsen.

 

Om jag blir allvarligt sjuk och behöver opereras så vill jag helst ha en erfaren, eller åtminstone dokumenterat kompetent kirurg. Det vill nog du också, skriver Barth-Kron. Ja, det vill jag också, men det finns ingen yrkesutbildning för personer som vill sitta i riksdagen och när det inte finns är det svårt att kräva någon ”yrkesskicklighet” av dem kan tänka sig att göra det.

 

Den som blir invald för första gången har ingen erfarenhet av att sitta i riksdagen. Erfarenhet är någonting man får med tiden. Varken erfarenhet eller yrkesskicklighet har dock något större värde om riksdagsledamoten vurmar för lagstiftning som kränker mänskliga fri- och rättigheter.

 

Om fyra år kommer Abele att vara duktig på att besvara frågor utan att svara ja eller nej. Kanske kommer han att vara en mästare på att pudla. Det får tiden utvisa. Hur som helst finns det mycket lite som talar för att han inte kommer att vara en riksdagsledamot vilken som helst han samlat på sig några års erfarenhet av att ha suttit i riksdagen.

 

Jag håller med Viktor Barth-Kron om att personvalssystemet har stora brister. Politiken skulle gynnas av fler individer snarare är representanter för olika partier som blivit tillsagda vilka knappar de ska trycka på. Lönerna kan med fördel sänkas, men vad som borde vara mer prioriterat är att minska antalet riksdagsledamöter.

 

Färre riksdagsledamöter innebär per definition att färre politiska idioter ryms i riksdagen. En oerfaren artonåring hit eller dit är ett "lyxproblem" i sammanhanget.

Läs även andra bloggares åsikter om Anton Abele, riksdagsledamöter, politiker, politikerförakt, riksdagen, demokrati

Då feminism av marginaliserade antifeminister brukar liknas vid nazism tänker inte jag vara sämre. Kanske har du liksom jag svårt att skilja på Sverigedemokraternas och antifeministernas påhopp, men det är faktiskt inte så konstigt som man kan tro.

 

1. De ogillar feminister

2. De är aktiva i kommentarsfält i anslutning till bloggar, Newsmill och nätartiklar

3. De använder feminist och kommunist som skällsord

4. De ogillar Mona Sahlin

5. De är manstillvända

6. De gillar att lägga ord i mun på folk som har en annan politiskt kompass

7. De är män i stor utsträckning

8. De beskyller feminister för att förneka biologiska skillnader

9. De ogillar genuspedagogik

10. De ogillar Lars Ohly

11. De är förvånansvärt ofta konservativa

12. De omfamnar traditionella könsroller

13. De anser som regel att föräldraförsäkringen är bra som den är i dag

14. De ogillar Gudrun Schyman

15. De menar att media har en dold eller uppenbar (det varierar) agenda som är raka motsatsen

16. De är övertygade om att media försöker att tysta dem

17. De säger sanningen som den är

18. De uttrycker gärna ”Män och kvinnor är faktiskt olika”

19. De kämpar mot etablissemanget som vill krossa dem

20. De använder politiskt korrekt/a som skällsord

21. De uttrycker gärna att de är kontroversiella

22. De ser saker från ett ”vi och de”-perspektiv

23. De gillar ”Om man lämnar en bil olåst...”-resonemanget

24. De uttrycker gärna att situationen hade varit en annan om personen hade varit svensk/man

25. De uttrycker gärna att om man byter ut invandrare/kvinna mot svensk/man så uppstår ramaskri

26. De uttrycker gärna att om man byter ut svensk/man mot invandrare/kvinna så uppstår ramaskri

27. De beskrivs som antifeministiska

28. De är förvånansvärt ofta öppna med att de är antifeminister

29. De är emot kvotering

30. De tycker att kompetens (vad nu det är) ska råda när någon anställs

31. De vill förbjuda omskärelse på barn

32. De uttrycker gärna att jämställdheten har gått för långt

33. De har sällan en egen blogg, de föredrar att blogga i kommentarsfält

34. De tenderar att svara på bloggkommentarer genom att bemöta mening för mening

35. De har en aggressiv debatteknik

36. De har starka åsikter om våldtäkt

37. De påstår inte sällan att personer som inte delar deras syn på våldtäkt är hjärntvättade

38. De tycks föredra att debattera våldtäkt med andra män

39. De tror förvånansvärt ofta att det är av biologiska skäl som tjejer uppskattar färgen rosa

40. De tror förvånansvärt ofta att det är av biologiska skäl som killar uppskattar färgen blå

41. De är negativa till Fru Gårman-skyltar

42. De associerar queer med någonting negativt

43. De säger att de vill ha sakliga debatter men tycks inte riktigt veta vad det innebär

44. De är negativa eller åtminstone inte positivt inställda till att tillåta kvinnor att bada topless

45. De förlöjligar inte sällan satsningar som sker i jämställdhetens namn

46. De åberopar sunt förnuft

47. De menar att personer som vågar träda fram med deras åsikter är modiga

48. De gillar generellt inte den politiska vänstern

49. De skriver under på att feminister inte vill ha äkta och sann jämställdhet

50. De är rättshaverister

51. De är snabba med att ropa censur om en kommentar inte publiceras på direkten

52. De är snabba med att ropa censur om ett blogginlägg inte pingas på direkten

53. De menar att ingen vill känna sig inkvoterad

54. De drar sig inte för att föda tanken att en kvinna/invandrare kan ha blivit inkvoterad

55. De gillar att lyfta fram (inkvotera?) kvinnor som ogillar kvotering

 

Läs även andra bloggares åsikter om Sverigedemokraterna, sverigedemokrater, antifeminister, jämställdhet, feminism, rättshaverister

Sanna Waxin och Elin Hammarberg bestämde sig för att avstå alkohol under sommaren. De åkte på festival, festade och umgicks med personer i vanlig ordning, men utan att alkohol fanns med i bilden.

 

Någonting många nykterister brottas med är bilden av dem som tråkiga. Nykterister hamnar ofta i försvarsposition. Dels berättar de varför de inte dricker, men mycket av deras energi äts upp av den tid de lägger på att berätta vad det finns för alternativa sysslor för personer som inte vill dricka alkohol.

 

När jag hör vad nykterister kan ägna sig åt inser jag att jag aldrig hade haft råd att vara en medelklassnykterist i fjortonårsåldern. Vad jag har förstått dricker de framförallt läsk och alkoholfria drinkar. Jag slutade att dricka läsk för fem år sedan. Det är föralldel trevligt att beställa kaffe på krogen. Som ett komplement till all alkohol som intagits under kvällen.

 

Jag gillar inte att kolla på film. Det är dyrt att gå på bio flera gånger i månaden. Det är dyrt att bowla, att gå på konserter, resa runt, gå på teater, shoppa och alla andra saker som nykterister kan ägna sig åt. Att fika är inte nödvändigtvis kostsamt, men det är en alldeles för passiv syssla för medienykteristen som framstår som en person som gör spännande saker hela tiden. Detta i kontrast till den tråkiga nykteristen som varken skrattar, ligger eller super.

 

När jag var fjorton gick flera personer ihop och köpte någonting vegetariskt som alla kunde äta. Utöver det bad jag någon vänlig person att langa fyra öl till mig för omkring femtiolappen (40 kronor om någon köpte ölet Kung). Vid flera tillfällen köpte jag tillsammans med andra en lådvin som vi delade. På så sätt kunde vi komma över billigt (och gott) rödvin.

 

Det är roligt för Waxin att hon hade en trevlig sommar utan alkohol, mindre roligt är att hon verkligen framstår som en tråkig nykterist utan att själv förstå att hon gör det:

 

”Sanna utsatte sig för en svår prövning: En vecka i Agia Napa på Cypern, där snorfulla 20-åringar drällde omkring på gatorna. Det var inte kul att se unga tjejer ragla runt i underkläder eller par som hånglade osofistikerat, inför alla.”.

 

Vilka fjortonåringar har råd att vara nykterister utan att det är på bekostnad av livskvalitet och allt vad det heter?

 

Läs även andra bloggares åsikter om nykterism, nykterister, fylla, tonåringar, alkohol, medelklassnykterister, snorfulla 20-åringar, sex, ligga, hångla, tråkiga nykterister

Med ett födelsetal på lite mer än två barn per kvinna blev Frankrike 2006, tillsammans med Irland, det fertilaste landet i Europa. Corinne Maire, författaren bakom boken No Kid – 40 skäl att inte skaffa barn, vittnar i sin bok om ett mammavurmande Frankrike som främst drabbat Frankrikes kvinnor.

 

Det är svårt att säga om budskapet i sig eller det faktum att Maier är mamma till två barn upplevs som mest provokativt. Hon medger inledningsvis att det är erfarenheten av att ha barn som fått henne att inse att hon skulle ha avstått barn om hon hade varit medveten om hur det är att ha barn. Utan erfarenheterna av att vara förälder hade boken aldrig skrivits.

 

 

Den många gånger hätska kritiken mot boken undergräver inte Maiers resonemang om hur heligt moderskapet anses och hur självklart det är att alla ska ha barn, utan tvärtom förstärker mothuggen den bild författaren vill förmedla.

 

Bokens styrka är att den inte bara tar upp 40 argument mot att skaffa barn, författaren passar också på att bemöta de vanliga argument som finns mot att välja att inte bli förälder. Humor blandas med allvar. Barn kostar en förmögenhet, reducerar människor till föräldrar och förstör ens sexliv (extremt tungt vägande argument för mig), är några av de skäl som anges för varför det kan vara en god idé att låta bli att skaffa barn.

 

Vid flera tillfällen under läsningens gång stannar jag upp och undrar om det jag läser är allvarligt eller skämtsamt menat, men det tar inte udden av den diskussion som Corinne Maire önskade och har lyckats provocera fram.

 

Boken lämnar nog de som är övertygade om att det nästan bara finns fördelar med att skaffa barn med ett och annat att tänka på, men frågan är om inte den främst lockar personer som redan har skaffat barn?

 

Jag brukar säga att jag inte är en person som ångrar det jag gjort utan snarare det jag inte gjort. Givetvis finns det saker jag ångrar med detsamma, men ångerdiskussionerna avhandlar nästan alltid saker som vi gjort, men efteråt insett att vi inte borde ha gjort.

 

Att vara förälder är irreversibelt, det finns inte några års ångerrätt. Att bestämma sig för att bli förälder är mycket mer långsiktigt än att ha gruppsex och ångra sig efteråt. Ångrar du gruppsex kan du försöka förtränga det och gå vidare. Ångrar du att du skaffat barn, eller rättare sagt, om du kommer till insikt att du nog skulle ha avstått föräldraskapet om du hade känt till innan vad du gav in på, får du stå ditt kast. De flesta som kommer till den insikten brukar glädjas åt att de inte visste, men kan ibland se poängen med att förmedla budskapet till personer som inte har förökat sig ännu.

 

Den som inte har barn vet inte mycket om hur det är att vara förälder. Dumma argument som ”du kommer att ångra dig om du inte gör det” kan enkelt bemötas med det minst lika dumma ”det säger du bara för att du är förälder”. Alla målas in i ett hörn.

 

Jag kan inte skriva en bok om hur det är att vara förälder med någon större trovärdighet. Jag kan för all del problematisera normen som gör gällande att alla borde skaffa barn, men jag kan inte beskriva hur det är att ha barn, bara föreställa mig hur det är. Jag kan umgås med barn i några timmar och förstå hur det kan vara, men jag kan inte relatera till hur det är att ha ett barn tjugofyra timmar om dygnet under ständig uppsikt (under åtminstone några år).

 

De som inte har barn har enligt vissa ingenting att tillföra debatten om hur det är att ha barn och för det andra borde de av någon missriktad tacksamhet mot sina föräldrar sätta några barn till världen. För att de manifestera att de är glad att de finns, ungefär.

 

Det är väl egentligen det enda argument som andas medborgerlig plikt bland alla egoistiska argument om hur trevligt det är för en personligen att ha barn. Det ska dock sägas att mina argument för att avstå barn inte är mindre egoistiska.

 

Jag hoppas att mina föräldrar kan tycka om mig och se poängen med att jag finns utan att jag ordnar några barnbarn åt dem. Surrogatmödraskap har kritiserats av personer som inte vill att kvinnor ska utnyttjas och reduceras till barnafödande ugnar. Retoriskt snack givetvis oavsett vad man tycker om frågan. Jag vill tro att mina föräldrar hade andra tankegångar än att bidra till medhjälp till surrogatmödraskap och reducering av min person till att agera barnavlerska å deras vägnar när de slog ihop sina gener och skapade mig. För några barn blir det inte. Nån ordning får det väl vara på torpet.

Läs även andra bloggares åsikter om föräldraskap, barn, föräldrar, Corinne Maier, 40 skäl att inte skaffa barn, Surrogatmödraskap, barnbarn, meningen med livet, det heliga föräldraskapet, normer, sexliv, ångest

Bilden nedan fann jag via bloggen Ung Frihet. Bilden illustrerar på ett utmärkt sätt hur frivilliga drogtesterna i skolmiljö är och hur skolorna definierar frivillighet. Den återfinns i en längre artikel i tidningen ARKO om Kantzowskagymnasiets drogpolicy och drogtester. Den kan läsas här.

 

 

Se understrykningen: ”Drogtesterna på industriprogrammet bygger på frivillighet, men vägrar en elev låta sig testas betraktas denne som positiv.”

 

Sex bygger på frivillighet, men säger någon av de deltagande nej betraktas det som ett ja.

 

Läs även andra bloggares åsikter om droger, drogtester, ARKO, skolelever, frivillighet, tvång, urinprov

Vem äger rätten att kalla sig liberal? Vilka är de riktiga liberalerna? Hur ska det liberala lackmustestet utformas för att inte råka inkludera personer med illiberala tankegångar? Dessa frågeställningar ligger till grund för många bloggar med en liberal avsändare.

 

Jag vet att jag inte är den enda som gärna undviker detta antiintellektuella tugg (vänter och liberal, motsättning, ugg ugg) till sömnpiller, men det är onekligen fascinerande när några av de som varit mest högljudda om vilka som är de sanna liberalerna ignorerar och inte kunde bry sig mindre om kvinnors rätt till sina kroppar när det kommer till gratissex (de menar förvisso att något sådant inte existerar eftersom att alla kvinnor har sex mot annan betalning än rena pengar).

 

 

”Låtsasliberaler känns igen som till synes försvarare av individen. Skrapar man lite på ytan blir det dock väldigt tydligt vilket kön låtsasliberalen omfamnar. Främst i frågor om mäns rätt till sex i alla former. Det är vad jag skulle kalla reaktionärt mansgriseri i liberalförpackning” skriver Kurrylin.

 

Gustav Almestad (feminist och man) har funnit att varken horor eller feminister kan våldtas: ”Män kan det inte, horor kan det inte heller. Våldtas alltså. I mäns fall eftersom kuken är vapnet och inte offret. För horan för att hon väl ändå ställer upp på allt? Så går myten i alla fall. Smaka på en nytillkommen då - en inverterad horparadox om man så vill: Feminister kan inte våldtas”

 

Isobel Hadley-Kamptz skriver om "Radikalfeministiska bimbos borde lära sig att hålla käft". Några som inte borde hålla käften är liberalerna som anser att kvinnor ska vara sexuellt tillgängliga och gå med på saker de inte vill göra. Utan att gnälla efteråt förstås. (De liberaler som har gjort det svårare att argumentera för att ”ni vill bara ha rätt till kvinnors kroppar” är ohederligt argument i sexköpsdebatten) Öppenhet är bra.

 

Ponera att knappt någon, med undantag för den sorts liberaler jag nämnt ovan, kommer att bekänna sig till liberalismen i framtiden på grund av obehagliga uttalanden som sagts i liberalismens namn. Spontant kanske du tänker att de som agerar som om liberal vore patenterat äntligen kan andas ut då. Personligen undrar jag vad de ska blogga om när inget hotar deras liberal-definition. De kan för all del även under sådana omständigheter ventilera vad de känner inför kvinnor (deras manssyn kan också ifrågasättas), men den dag de inte ens kan intala sig att det finns ett behov av deras hemmasnickrade liberala lackmustest torde de sakna existensberättigande.

Jag nästan längtar, men bara nästan.

Läs även andra bloggares åsikter om liberal, liberalism, ideologiska lackmustest, sexköp, gratissex, alla kvinnor är innerst inne horor, sära på benen kvinna, kvinnosyn, manssyn, rätten till sin kropp, sexuella övergrepp, Gustav Almestad, Isobel Hadley-Kamptz, obehagliga män, feminister, våldtäkt

Mannen som riktat misstankar mot dem som inte vill att staten ska ha insyn i medborgarnas privatliv vägrar att drogtesta sig (se klippet!). Givetvis kommer stora delar av befolkning som indoktrinerats av dagens makthavare att tänka att det är någonting tvivelaktigt med personer som inte tilltalas av övervakningskameror överallt och som gärna inte ser att FRA har rätt att avlyssna vår kommunikation misstänka att förre justitieministern har någonting att dölja.

 

Det är en smula underhållande när Thomas Bodström påstår att anledningen till att han ångrar sig beror på testmetoden. För gemene man framstår det snarare som att han tackar nej när han inser vilka substanser sjuksköterskan vill testa honom för.

 

Justitieminister Beatrice Ask som vill att skolelever slumpvis ska drogtestas hade däremot inga problem med att urinera i en mugg. Det förvånar mig inte, vad som förvånar är att inte Bodström tackade ja till erbjudandet. Personer som ber om integritetskränkande åtgärder har i regel inga betänkligheter med att (åtminstone på teoriplanet) utsätta sig själva för de åtgärder de föreslår.

 

Övervakningsivrarna är nästan alltid välbekanta med vad likabehandling innebär och kan sällan förmå några mer intellektuella tankegångar än att det ska vara konsekvent och rättvist (varför tror ni att Socialdemokratin blåser upp ordet rättvisa på sina valaffischer?). Olika standarder upprör, men att alla behandlas dåligt är inget alternativ.

 

En del personer kan svänga av att få motfrågor om var deras personliga gräns för övervakning går, men risken är diskussionen blir en fråga om hur många som kan tänka sig att bli övervakade. Den som menar att demokratiska rättigheter är oberoende av hur många som kan tänka sig att offra några av sina friheter torde vara ointresserade av opinionen.

 

De flesta människor, även de som faktiskt har saker att dölja, kan som jag redan nämnt tänka sig att offra några rättigheter för att andra inte ska få åtnjuta dem. Jämför med en monogam relation där man avtalar bort fri- och rättigheter för att den andre ska göra detsamma.

 

Först gjorde de oss otrygga och nu går de till val på vår otrygghet:

 

 

Det måste vara villafolket som attraheras av all trygghetspolitik. Min erfarenhet är att de som är mest rädda är de som aldrig varit utsatta för någonting. Personerna som någon gång ibland bevittnar hemska situationer genom TV-rutan, har ett fadderbarn i Afrika som de skickar pengar till månadsvis och som håller sig inomhus tillräckligt mycket för att kunna upprättahålla sina verklighetsfrånvända fantasier om hur farligt samhället har blivit.

 

 

Läs även andra bloggares åsikter om Thomas Bodström, Beatrice Ask, övervakningssamhälle, övervakning, FRA, trygghet, moderaterna, otrygghet, drogtest, integritet, demokrati, likabehandling, rättvisa