Besök johannasjodin.se

Under valrörelsen kunde vi läsa om Mona och Reinfeldt, Gudrun och Ohly. Mona användes framförallt i artiklar som ville lyfta personen Mona snarare än partiledaren Sahlin. När jag poängterat att män många gånger varit sina efternamn när kvinnor varit sina förnamn har flera personer dykt upp till de förnamnssjukas försvar: Att media skriver Mona beror på att alla vet vem Mona är. Mona räcker!

 

Feminister borde veta bättre än att kalla Schyman Gudrun. Feminister som annars pratar om Borg. Kanske vill en och en annan feminist markera att de minsann har träffat Schyman genom att skriva Gudrun, vad vet jag. Kanske vill de skylta med att de känner henne, men frågan är om de känner den Schyman som jag beundrar då de kallar henne Gudrun? Jag förmodar att Schyman inte vill stå som Gudrun bredvid Borg.

 

"Göran Perssons vrede mot Reinfeldt om Mona"

 

Inom familjen och bland vänner används vanligen förnamn (jag skriver vanligen för att en del, främst män, går under sina efternamn bland vänner), men inom politiska sammanhang används förnamn inte sällan för att förminska en politiker och/eller debattör. Om man känner till detta och ändå kallar politiker man respekterar vid deras förnamn - hur tänker man då?

 

Det finns många ursäker. Borg är kortare än Anders, det är därför media inte skriver Anders. Tror ni på det? Någon annan påstår att media skriver Borg för att alla vet vem han är, men med den logiken borde media och övriga skriva Schyman och Sahlin lika gärna. Nog för att Anders Borg är populär, men vilka vet inte vilka Schyman och Sahlin är? Det finns helt klart personer i detta land som inte har någon aning om vilka dessa tu är eller vad statsministern heter, men de blir inte hjälpta av Anders, Gudrun eller Mona och de är knappast målgruppen heller.

 

Ursäkterna faller när man påpekar dubbelstandarden. Du kan ibland läsa om Reinfeldt och Mona i samma artikel. Persson fick faktiskt heta Persson, ett av Sveriges vanligaste efternamn.

 

Det är inte värdigt ett land som gör anspråk på att vara jämställt att prata om Maud, Mona, Maria och Reinfeldt, Björklund, Ohly. Jag är trött på alla långsökta bortförklaringar. Inte minst alla om den djupa respekt som folk känner för Mona Sahlin och som gör sig påmind när media skriver om ”Mona”. Den där respekten som lyste med sin frånvaro under valrörelsen. Det står er fritt att ogilla Socialdemokraternas politik, men argumentera för varför den är så förkastlig i stället för att dissa ”Mona” och ta ner det på en personlig nivå.

En av fördelarna med att vara en ung osminkad kvinna med kort hår är att andra kvinnor inte försöker att tävla med dig utseendemässigt. Kvinnor förstår att du inte försöker att konkurrera med dem och betraktar dig inte som något hot.

På den tiden då jag såg mer ut som en kvinna förväntas göra antogs jag tävla med andra kvinnor i snygghet och då fick jag räkna med att kvinnor jämförde sitt utseende med mitt. Under början av högstadiet umgicks jag nästan dagligen med en kvinna som rätt var det var kunde kasta ur sig att hennes bakdel var trevligare än min eller att mina läppar också var stora, men att de saknade någonting som hennes läppar hade. Jag skakade av mig hennes kommentarer gång på gång och mina uteblivna reaktioner provocerande henne. Hon tävlade med någon som inte tävlade med henne.

När jag slutade sminka mig och gjorde mig av med mitt långa hår tog de flesta kvinnor i klassen avstånd från mig. En hel syslöjdslektion (endast kvinnor närvarande) ägnades åt att prata om frånvaron av mitt långa hår fick jag veta efteråt. Det blev uppenbart för dem att jag inte ville tävla. De blev inte glada över att ha förlorat en person de kunde tävla med, de tog det personligt. Jag hade gjort mig av med det som gör kvinnan och jag hade inte ångest. Jag var stolt över mig själv.

Å ena sidan vill en del kvinnor tävla med dig, å andra sidan är det inte säkert att nämnda kvinnor kan hantera om du lämnar walk over. Du ska vara den snygga kvinnan, men du ska inte vara för snygg. Det är en svår balansgång.

Jag har skrivit att jag möts med mer respekt i dag av kvinnor och män än när jag sminkade mig och hade långt hår. Det kan framstå som motsägelsefullt med tanke på att kvinnorna i min klass vände mig ryggen (vilket inte är respektfullt alls). Kvinnorna i min klass tog mitt nya utseende personligt, men personer av båda könen som aldrig träffat Johanna Sjödin med långt hår och smink bemöter mig som regel med respekt. Det gjorde inte de som bara hade träffat Johanna Sjödin med smink och långt hår. De såg uppenbarligen inte varför de skulle respektera någon som, i deras tycke, var sitt hår.

När en del är emot normer punkt föredrar jag att kategorisera dem som bra, mindre bra eller dåliga, för det finns faktiskt bra normer och det tycker nog även de som säger sig vara emot normer punkt innerst inne. Det är väl som med generaliseringar, de bra generaliseringarna kallas inte generaliseringar, och de bra normerna kallas inte normer. Personer som vill vara emot generaliseringar och normer i allmänhet vill inte erkänna poängen med vare sig bra normer eller korrekta generaliseringar, men det var inte det jag skulle skriva om.

 

I min idealvärld tar kvinnor och män till vara på de bra normer som rymmer den kvinnliga respektive manliga könsrollen och mixar ihop dem till en salig blandning. Jag är ingen varm vän av den kvinnliga svaghetsdyrkande kulturen, men jag gillar heller inte den manliga aversionen mot att tala om personliga problem.

 

Att män i större utsträckning än kvinnor begår självmord har gissningsvis delvis att göra med att det är mer komplicerat för män att tala ut om sina svårigheter med närstående. Det negativa med det kvinnliga svaghetsdyrkandet är att svagheten riskerar att bli en självuppfyllande profetia. Har du inte just några problem som du vill ha hjälp med att få bekräftade som problem kan du komma att exkluderas för att du anses onormal. En balansgång vore att föredra och det är mycket enklare att uppbåda en sådan om man tillåter sig själv att mixa kvinnligt och manligt.

 

För några år sedan läste jag med jämna mellanrum bloggen Ansats till en feministiskt frivolt. Jag slutade att läsa bloggen efter ett inlägg som gjorde narr av "bloggerskan" (ja, de skriver så) Isabella Löwengrip för att hon använde träningshandskar.

 

”Självklart har hon på sig räddningen för oss tjejer: ett par träningshandskar. För vi tjejer vill ju inte ha såna dära fula valkar på händerna som killar har. Den bästa övningen, återigen för oss tjejer, är den där man kan kolla sig själv i spegeln samtidigt. För det gillar ju vi tjejer.”

 

Jag var på jakt efter ett par träningshandskar för några månader sedan, men den relativt välsorterade sportbutiken jag vände mig till sålde enbart handskar som var anpassade för manshänder. Till min stora sorg hittade jag inga handskar som passade mina händer den dagen.

 

Jag har ingen aning om det är främst kvinnor som använder träningshandskar, men det är verkligen en bra produkt. Tränar du regelbundet utan handskar får du hårda händer, en annan fördel med handskar är att du kan ta i mer om du använder sådana.

 

Mäns och kvinnors träningsvanor skiljer sig åt, men jag ser både kvinnor och män på mitt gym som använder träningshandskar. Jag undrar om författararen av det hånfulla inlägget om Löwengrip besökt något gym, det är nämligen främst män som speglar sig när de lyfter, vilket i och för sig kan ha att göra med att det är främst män som ägnar sig åt fria vikter. Några som gymmar gillar helt säkert att spegla sig själva för att de gillar vad de ser, men framförallt är speglar tacksamma när man vill veta att man lyfter rätt. Därtill finner jag det det mer motiverande att lyfta om jag kan se mig själv när jag står och pumpar, vilket jag knappast är ensam om. Med tanke på hur många kvinnor som undviker speglar för att de inte är bekväma med sina kroppar blir jag på gott humör när kvinnor uppskattar att spegla sig själva och att dokumentera sina kroppar.

 

Personer som har sex och brukar använda händerna borde verkligen överväga träningshandskar. Hårda händer prydda med valkar är inte en fröjd för fittan. Detsamma gäller hårda, långa och vassa naglar.

 

 

Äntligen har jag hittat ett par som passar mina händer, strl S.

 

Inlägget om Blondinbella synliggör normkritik när den är som sämst. Isabella Löwengrip uppmanas undvika någonting som Ansatsbloggaren har fått för sig är kvinnligt för att hon är kvinna. De funderar inte ens över om träningshandskar fyller en funktion utöver att vara stereotypt kvinnliga eller manliga, vilket är illa nog.

 

Jag ser inte ut som jag gör för att jag ogärna vill se kvinnlig ut (det tycker jag i och för sig att jag göra med bröst, mens, tydligt markerad midja, kort kropp, stora ögon, stora läppar, kinder och en tilltagen bakdel) utan för att jag ser problem med de kvinnliga inslag som jag har valt bort. Att lyfta fram det destruktiva med en viss norm borde vara grunden för normkritik. Det räcker inte att konstatera att kvinnor förväntas göra någonting specifikt (som mycket väl kan vara positivt) och avfärda det för att det anses kvinnligt.

 

 

Läs även andra bloggares åsikter om kvinnligt, manligt, könsroller, kvinnor, män, Isabella Löwengrip, Blondinbella, normkritik, feminism, alla normer är inte dåliga, sex, träning, gym

Åtminstone en person förstod mitt blogginlägg om smink, konstlad kvinnlighet och respekt. Majoriteten av de som kommenterade det gjorde det inte.

 

Vad som grämer mig är att jag får känslan av att de som kommenterade inte ville förstå vad min poäng var. Om jag trodde att jag läste någon som var av uppfattningen att kvinnor som ser kvinnliga ut är korkade och ointressanta skulle jag stanna upp och fråga mig själv om det rimligen kan vara det personen menar.

 

Det verkar inte bättre än att folk vill ha det till att jag nog tycker att kvinnliga kvinnor är korkade och ointressant, men då kan man fråga sig varför någon skulle vilja tolka min text så felaktigt. Kanske är det roligare sminka sig om det känns revolt? Om man kan intala sig att någon rakad feminist som inte sminkar sig föraktar en? Jag har ingen aning, men det finns ett element av det inom femmeaktivismen. De sminkar sig överdrivet för att utmana normen. De som sminkar sig ungefär som jag gjorde utmanar ingen norm och som feminist är man ofta obekväm med att vara normativ.

 

Det sköna med femmeaktivismen är att den erkänner att man inte får mer respekt genom att se traditionellt kvinnlig ut, men detta vill de ändra på. Det är skönt då många kvinnor hävdat att ett kvinnligt utseende är respekt ingivande.

 

”Jag var den tråkigt feminina kvinnan som sminkade mig på ett sådant sätt att det knappt syntes. Det kostade mig tid och pengar, men det gav mig ingenting i utebyte /.../ Samtidigt har jag fått höra av personer i nyktert tillstånd att de ser traditionellt kvinnliga ut för att de tjänar på det. De får respekt säger de, men jag undrar vad de jämför med.”

”Jag får mycket mer respekt utan långt hår och smink jämfört med när jag såg ut som kvinnor ska göra. ”

Hur svårt kan det vara?!

När de olika förväntningarna på kvinnor respektive män kartläggs uppstår alltid en diskussion om ordet hora. Kvinnor som knullar runt riskerar att drabbas av horrykte brukar man konstatera. Att bli kallad hora någon gång är inte att ha ett horrykte. Om kvinnorna själva har bilden av att de knullar runt är inte det viktiga. Det räcker att någon tycker att en kvinna tar sig för stora friheter sexuellt.

Vad har kvinnor som har en hel del sex med olika personer gemensamt med prostituerade har flera debattörer undrat. Jag markerade att jag var tydligt upprörd för att en man hade kallat mig hora en gång och fick jag svaret att jag skulle ta det som en komplimang. Det innebär att du är tillräckligt snygg för att kunna ta betalt för sex, sa personen, men det var uppenbart att personen inte var ute efter att förbättra mitt självförtroende den kvällen.

Användandet av ordet hora som skällsord problematiseras inte sällan, men fortfarande tar många förgivet att användningen av ordet hora som skällsord har med sex och prostitution att göra. Jag är inte alls någon hora kan någon säga syftande på att hen inte alls tar betalt för sex.

Hora är ett av de mest kränkande orden man kan kalla en kvinna. Det fungerar alldeles utmärkt även om kvinnan i fråga inte har sex eller inte framkallar prostitutionsvibbar. En person som får veta att den är ful är inte nödvändigtvis ful, men ful är ett bra ord om man vill trycka ner någon. Personen som kallar dig mongo tror inte att du är mongolid.

Vad göra för att få män och kvinnor att sluta kalla kvinnor horor? Hora kan mycket väl bytas ut mot något annat ord som fyller samma funktion i framtiden, men folks behov av att kränka andra människor går inte trolla bort, däremot kan man säkert få fler personer att välja bort kränkande tillmälen.

Vanligtvis tar personer ställning för kvinnors rätt att knulla runt, och det är bra även om det skulle visa sig att det inte minskar användningen av ordet hora. Om vi har tur kommer det i framtiden inte att anses okej att häva ur sig att kvinnor som knullat med femtio personer är ”förbrukade” till skillnad från män som aldrig kan förbrukas.

Jag tror att en generell problematisering av begreppet och begrepp som fyller samma funktion är viktig. Det är minst lika tvivelaktigt att kalla kvinnor hora som det är att kalla unga kvinnor fjortis. De som blir kallade horor har åtminstone uppbackning av en stor grupp människor som tycker att det är högst tvivelaktigt att kalla kvinnor hora. De som blir kallade fjortisar har uppbackning av några få vid sidan av forum där personer slår fast att det är okej att kränka svarta unga personer för att de är svarta unga. Hora och fjortis används främst för att kränka människor, men de väcker inte nödvändigtvis samma associationer. Får vi bort användning av ordet hora, men inte ordet fjortis är inte mycket vunnet med andra ord.

Vad som är mest angeläget är praktiska tips till personer som kan komma att kallas hora. Jag menar att alla kvinnor är potentiella (potentiell är inte detsamma som sannolik, vilket du borde känna till vid det här laget) personer att kallas hora någon gång i livet.

Det är situationsberoende. Om jag går längs Bergsgatan i Sundsvall efter mörkrets inbrott får jag vara beredd på att någon kommer att dra ner fönsterrutan på bilen personer sitter i och skrika hora till mig. Det händer nästan alltid när jag går där och det har aldrig fått mig att överväga att inte gå längs den gatan när jag har vägarna förbi. Jag har aldrig kunnat ta någonting sådant personligt. Jag ser det snarare som moraliskt förkastligt gentemot alla kvinnor som vistas utomhus eftersom att det lika gärna hade kunnat varit någon annan kvinna som de hade passerat där och då.

Om någon som vet vem jag är kallar mig hora antar jag att personen säger det för att kränka mig. Jag svarar någonting syrligt tillbaka och berättar förmodligen för personer i den sociala miljö jag befinner mig i att personen i fråga inte är särskilt trevlig att ha och göra med.

Det viktigaste råd jag kan ge alla kategorier är att aldrig be om ursäkt för sig själv. Om du gör det blir du ett enkelt byte. Eftersom att många förknippar ordet hora med sex svarar de på kränkningen genom att börja ursäkta sina sexvanor alternativ förklara att de minsann inte gjort sig förtjänt av det då de inte är prostituerade. Som om det vore okej att kränka sexsäljande kvinnor eller män. Tror du på fullaste allvar att personen kallar dig hora för att hen tror att du säljer sex, har jag velat fråga många gånger. Eventuellt vill personen få dig att fundera över dina sexualvanor, men det är lite väl långsökt.

Räkna inte med att hora har med sex att göra. Utgå från att personen vill kränka dig generellt om det inte är uppenbart att personer syftar på ditt sexliv. Visar det sig att personen kallar dig hora för att hen tycker att du knullar runt för mycket ska du inte be om ursäkt. Det viktigaste du kan göra är att stå på dig och vara stolt över din sexuellt utåtagerande livsstil. Det kanske är svårt, men det är det enda jag har erfarenhet av som verkligen fungerar. Du måste visa att det inte har den önskade effekten på dig. Du kan inte kränka en slampa som är stolt över att vara slampa.

På nätet är det inte lika enkelt för då kan folk som gömmer sig bakom sin anonymitet posta horkommentarer enbart för att störa, men räkna inte med att sådana kommentarer är personliga. Jag ser på dem som jag ser på kommentarena jag får av okända män längs Bergsgatan.

Läs även andra bloggares åsikter om hora, fjortis, tillmälen, kränkningar, sex, knulla runt, slampa, slampor, kvinnor, prostitution, horkommentarer, sexliv, unga kvinnor

Jag har en mental lista över böcker som jag tänker mig att jag som feminist bör läsa. F-ordet återfanns på den listan framtill nyligen. I boken, som är en antologi, skriver bland annat Maria Niemi om femmeaktivism.

 

Femmeaktivismen sägs vilja uppvärdera det kvinnliga, i det här fallet feminina uttryck som är en del av den kvinnliga könsrollen. Jag brukar skriva kvinnlighet inom citationstecken just för att jag inte tycker att det nödvändigtvis är en del av att vara kvinna. Förväntan på oss kvinnor att vi ska vara kvinnliga på ett visst sätt är däremot en del av att vara kvinna, men kvinnlig är du enligt mitt synsätt även om du inte nappar på alla normkrokar som kastas ut till dig.

 

Jag tror att min ribba för när personer är ”svallande feminina” som Niemi uttrycker det är lägre än ”kvinnliga” kvinnors. I och med att jag ser ut som jag gör uppfattas nog saker snabbare som överdrivna för mig, men det kräver att det andas destruktivitet på något sätt för att jag ska reagera negativt.

 

Femmeaktivismen handlar också om kvinnors rätt att vara ”slampiga” eller kanske snarare om att ge skenet av att vara slampig? Det är klart att kvinnor bör kunna vara slampor utan bespottas av sin omgivning, men Niemi skriver mer om personerna vi ser som slampor snarare än de som är slampiga. En persons utseende säger faktiskt ingenting om hur slampig någon är i praktiken. Det finns kvinnor som ”knullar runt” och som vill kunna göra det utan vara överdrivet feminina, men det kanske finns täckning för sådana inom klassisk feminism?

 

Jag var mer feminin när jag var yngre och när jag tänker på hur jag såg ut då kan jag förstå varför somliga tilltalas av överdriven femininitet. Jag var den tråkigt feminina kvinnan som sminkade mig på ett sådant sätt att det knappt syntes. Det kostade mig tid och pengar, men det gav mig ingenting i utebyte.

 

Det är inte sällan som onyktra för mig okända kvinnor säger att de beundrar mig för att jag vågade göra mig av med mitt hår. De drar sin hand över min rakade skalle och uttrycker att de själva aldrig skulle våga. Samtidigt har jag fått höra av personer i nyktert tillstånd att de ser traditionellt kvinnliga ut för att de tjänar på det. De får respekt säger de, men jag undrar vad de jämför med.

 

Jag får mycket mer respekt utan långt hår och smink jämfört med när jag såg ut som kvinnor ska göra. Män exkluderar mig mycket mindre, de kan säga saker inför mig som andra kvinnor inte får höra. De drar skämt om kvinnliga stereotyper och undrar varför kvinnor utsätter sig själva för saker de aldrig skulle gå med på. De gillar inte nödvändigtvis att jag ser ut som jag gör, men de förstår mig. Inte minst förstår de mig när de vill åka någonstans och de måste vänta i timmar på en kvinna som bara ska fixa sig. De tycks uppskatta att kvinnor lägger ner tid på sitt utseende så länge de slipper vara delatiga.

 

Man kan argumentera att även kvinnliga kvinnor borde bemötas med den sortens respekt och jag håller med i sak, men samtidigt är jag själv färgad av tanken att personer som inte lägger ner mycket tid och pengar på sitt utseende nog är mer begåvade och intressanta som personer.

 

Läs även andra bloggares åsikter om femininitet, femme, femmeaktivism, feminism, slampa, slampighet, knulla runt, respekt, snygg, ful, kvinnligt, kvinnlighet, kvinnor, män, könsroller, vara kvinna

En person som brinner för att skära bort förhudar på barn är med stor sannolikhet ganska duktig på att utföra den sortens ingrepp, eller övergrepp, beroende på hur man ser på saken. Det kan finnas andra incitament, ekonomiska till exempel. Om de avlägsnade förhudar genererar stora pengar kommer du nog vara mån om att de små liven inte drabbas av komplikationer. Åtminstone om vi tror på den goda marknadsekonomin.

 

Det framgår av en artikel att barnministern Maria Larsson är kritisk mot Örebrolandstinget för att det inte ”erbjuder rituella omskärelser av småpojkar”:

 

"Det är inte försvarbart att vissa landsting inte erbjuder rituella omskärelser av pojkar. Olaglig köksbordskirurgi bör bekämpas med information, god tillgänglighet och rimliga priser, sa barnminister Maria Larsson när hon talade vid en EU-konferens om barns rättigheter i Örebro idag."

 

En barnminister borde finnas till för barnen, men på vilkas sida Larsson står är oklart. Åtminstone är det inte barnens. Det är det vanliga uttjatade argumentet som upprepas - För att förhindra den så kallade köksbordskirurgin måste staten utsätta barn för oåterkalleliga ingrepp som inte ligger i barnens intressen. Det påminner mig om abortdebatten. Inom RFSU är det vanligt att man skiljer på olagliga och osäkra aborter eftersom att flera olagliga aborter som sker är säkra. Jag menar att detsamma gäller omskärelse. Det finns garanterat folk hemma vid köksborden som vet vad de gör, men med det sagt är jag allt annat än positivt inställd till företeelsen.

 

Om vuxna män vill skära bort förhuden för att den är för trång tänker inte jag hindra dem, men barn ska inte utsättas för någonting dylikt för att en del vuxna inte kan hantera förekomsten av förhudar.

 

Det är helt fruktansvärt att vi har en barnminister som inte tycks ägna ett ord åt att kritisera omskärelse på barn. Om landstingen ställer upp på Larssons önskemål och erbjuder rituella omskärelser till ”rimliga priser” kommer det säkerligen att bidra till att legitimera verksamheten, men det verkar hon inte ha några som helst problem med. På den punkten får jag ge antifeministerna rätt, vi skulle aldrig resonera på det viset om tänkbara könsstympningar som unga tjejer kan utsättas för (och faktiskt också utsätts för i vissa kulturer) och det tål att funderas på varför det är så.

 

Läs även andra bloggares åsikter om könsstympning, omskärelse, köksbordskirurgi, tänk på barnen, barn, barnminister, Maria Larsson, antifeminister med ett case

Bögarnas värste vän är tillbaka, skriver Svenska Dagbladet. Artikeln handlar om tidningen Destroyer som lagt ner. Jag har ärligt talat aldrig bläddrat i den men jag känner till att den är känd för att ge utrymme åt unga sexuellt utmanande män på omslagen.

 

”När första numret gavs ut i maj 2006 var skandalen ett faktum. Bilder på omyndiga pojkar blandades med såväl porrbilder på myndiga personer som med sexualpolitiska artiklar i en tidskrift med homosexuella män som målgrupp /.../ Barnombudsmannen ansåg att den var barnpornografisk, och reaktionerna från gayvärlden var lika hårda. RFSL kallade den ”fruktansvärt osmaklig”, SR-programmet P3 Homo beskrev den som ”vidrig”, SVT-programmet Böglobbyn hävdade att den sprider bilden att bögar är pedofiler och Stockholms Pridefestival vägrade sälja den.”

 

 

Gayrörelsens reaktioner på Destroyer handlar om en rädsla för att smutsas ner, anser Karl Andersson som står bakom tidningen och som skrivit boken Bögarnas värste vän som handlar om just Destroyer.

 

Det var också den tanke som slog mig när jag läste ovan citerade stycke. Genom att ta avstånd från tidningen får man ett utmärkt tillfälle att berätta att homosexuella män som tänder på unga män är allt annat än välkomnade av gayrörelsen och indirekt en chans att tala om att man inte är något bögpeddo. Jag funderar på om det finns ett sådant behov. Lever föreställningen att homosexuella män tänder på barn? Är inte den sortens fördomar en kvarleva från tiden då jag inte ens var påtänkt?

 

Att individer tar avstånd från andra individer eller grupper för att de är måna om hur de själva framstår och inte vill förknippas med vissa politiska strömningar, till exempel, är ingen nymodighet. Jag vet till exempel feminister som tagit avstånd från den sortens feminister som de tänker sig uppfattas som extrema i vissa sammanhang. Detta antagligen för att signalera att de själva är på matten. En annan sak man som feminist kan göra är att avslöja sina sminkvanor. Genom att göra det avväpnar man anklagelserna om att man inte är en riktig kvinna, motbjudande, asexuell och så vidare.

 

Om Destroyer då. En del undrar varför man aldrig får se sexualiserade bilder på män som inte framställer män som löjliga. Har man bara sett den sortens skildringar av ”sexualiserade” män har jag all förståelse för att man vill se någonting annat. Jag tyckte att man framställde kvinnor som löjliga i tidigare nummer av tidningen Moore. Kvinnorna anspelade inte på att vara sexiga eller fräcka, de anspelade på att vara obegåvade barn. Antingen har personerna som köper Moore eller de som gör tidningen blivit mätta på den sortens bilder av kvinnor då Moore droppat de blonda kvinnorna med en korkad uppsyn (läs inte in att blonda personer per definition ser korkade ut är du snäll).

 

Att kvinnors kroppar utstrålar sex till skillnad från mäns kroppar är inte en helt ovanlig uppfattning. Att det bara är reklam med barhudade kvinnor som anses stötande och sexistisk (av personer som tror att sexism har med sex att göra) säger en hel del. När kvinnors kroppar censureras visas mäns kroppar rätt upp och ner. Kvinnor är sexobjekt, män är kroppar. Det finns ingen spänning hos män som man försöker att bevara. Det finns ingen man som tror att folk kommer att uppröras av hans överkropp för att omgivningen kommer att associera den med sex. Ingen ropar ”tänk på barnen”. Det har givetvis att göra med att normen är män inte täcker sina överkroppar i sammanhang där kvinnor förväntas göra det. När det var naturligt även för kvinnor att bada utan överdel var det ingen som tänkte på de stackars barnen.

 

 

 

Sexistiskt budskap enligt SL

 

Män har all rätt i världen att vara sexiga och ”porriga” om de så vill utan folk skrattar åt dem. Jag förstår allvarlig talat inte problemet med att Destroyer har omslagspersoner med bara överkroppar i badbyxor. Så kallade tjejtidningars omslag har inte sällan kvinnor som anspelar på sex på sina omslag. Med tanke på hur ovanligt det är att män som anspelar på sex inte ser ut som männen i Gillette-reklam borde man ha överseende med ett tidning som vill sälja in en annan bild av sexiga män. I detta fall unga män.

 

Kloka Lollo kommenterade bland annat följande i går: ”En naken man tex kan inte objektifieras eftersom ingen kan tända på en naken man, och om han mot förmodan skulle objektifieras då är det homoerotiskt, för han kan ju iaf inte objektifieras av en kvinna.”

 

Det är symptomatiskt att Destroyers omslag skapar upprördhet för att tidningen vänder sig till homosexuella män. Det är först när bögar åtrår män (gärna heteromän) som mäns sexualitet inte tas förgiven, som den ses som ett problem och som unga män är skyddsvärda och faller offer för andras attraktion och sexualitet. Om det är okej att män tänder på unga kvinnor borde det vara minst lika okej att män tänder på unga män utan att det blir en peddodebatt.

 

Läs även andra bloggares åsikter om homosexuella, män, gayrörelsen, sexuellt utmanande män, unga män, Moore, sexism, Destroyer, Karl Andersson, bröst, sexobjekt, objektifiering, pedofilhysteri

Pär Ström medverkade i ett debattprogram för några veckor sedan (du kan se programmet här). Pressen på unga män och kvinnor (skolelever) och den manliga respektive kvinnliga könsrollen berördes. Ström upprepade gång på gång att de unga männen glöms bort i debatten och uttryckte att det finns en hel industri ("det genusindustriella komplexet") för att upprätthålla den nuvarande ordningen där män förtrycks av kvinnor och där mäns problem nonchaleras.

 

Camilla Lindberg, som andas ”ta ingen skit”, satt bredvid honom och upprördes över att man många gånger gör unga kvinnor till offer. Det förekommer givetvis, men vad som är minst lika upprörande och vanligt förekommande är att man beskyller kvinnor som problematiserar någonting (och därmed tar ansvar) för att göra sig själva och andra kvinnor till offer. Att vägra finna sig vid att bli felaktigt behandlad är inte min definition av offerroll.

 

Feminister sägs betrakta kvinnor som ett kollektiv av stackare när de väcker olika missförhållande som främst slår mot kvinnor. Pär Ström gör detsamma, men skillnaden är att han tar upp fall där män drabbas. En annan väsentlig skillnad är att han gör detta i mycket större utsträckning än de flesta feminister. Det tycks dock han själv och hans supportrar vara fullkomligt blinda för.

 

När en del feminister pratar om könsmaktsordningen är Pär Ström försiktig med att använda tillkrånglade begrepp för att illustrera vad det är män enligt honom utsätts för. Han föredrar långa omskrivningar och retoriska frågor: ”Vad hade hänt om man hade bytt ut man mot kvinna?”. (En fråga som kan vara befogad). Den senaste formuleringen om det genusindustriella komplexet får ses som ett undantag.

 

Flera av de män som uppskattar och kommenterar Ströms blogginlägg beskriver en könsmaktsordning som drabbar män. Ström själv använder endast ordet (rätta mig om jag har fel) när han vill göra narr av feministrörelsen, men vad han aldrig eller sällan skriver rätt ut är att hans resonemang står och faller med att det finns en maktordning, synliga och osynliga strukturer. Orden får stå tillbaka för omskrivningar som bättre går hem hos mansrättsmän som ser rött när de läser ordet strukturer.

 

”Det är väl bara att låta bli” svarade Pär Ström på frågan om den press unga kvinnor känner på sig att leva upp till den traditionella kvinnliga könsrollen. Samma man har gjort det till sitt kall att upprepa han hur synd det är om de unga männen som avslutar skolan med undermåliga betyg (och män överlag). Kan han inte åtminstone vara konsekvent och låta ”alla har ett fritt val”-retoriken omfatta även män eller är det för mycket begärt? ”Det är väl bara att plugga och ge järnet” kan han hälsa männen som ligger efter i skolan. Förr eller senare måste han erkänna könsrollerna och problematisera dem, annars målar han in sig själv i ett hörn. Biologiska skillnader i alla ära, men om allting kan sammanfattas med att alla har ett fritt val har väl Pär Ströms blogg inget existensberättigande alls?!

 

Läs även andra bloggares åsikter om normer, feminism, antifeminism, könsroller, Pär Ström, biologiska skillnader, offerroll, könsmaktsordningen

Kvinnor och män ska ha samma möjligheter säger antifeministerna, men när Socialdemokrater lägger ett förslag om att införa könsneutrala toaletter på offentliga platser är retoriken om lika möjligheter oavsett kön som bortblåst. Förslaget har ingenting med jämställdhet att göra, svarar de. Om ni hade menat allvar med att ingen ska begränsas på grund av sitt kön och insett att könet inte spelar roll när vi stänger toalettdörren om oss, hade ni nog också förstått att det har med jämställdhet att göra. Frågan kanske inte engagerar just dig, men det är sannerligen en jämställdhetsreform. I de fall då kön inte spelar någon roll ska inte staten påstå någonting annat.

 

Jag har argumenterat för könsneutrala omklädningsrum. En del bemöter det med att tala om för mig att kvinnor och män är olika och ser olika ut. Jag vill givetvis inte se könsneutrala omklädningsrum för att jag tror att män och kvinnor är likadana. Jag vill se sådana för att kön inte är relevant när vi byter om eller duschar efter ett träningspass.

 

Uppdelningen mellan könen har negativa effekter på samhället och på kvinnor och män. Om vi kunde sluta upp med att befästa könets betydelse i olika sammanhang där kön är irrelevant skulle det nog förenkla för individer att göra fria val. Könsneutralt (och bara bröst) har fungerat förr. Män är inte en homogen grupp, menar ni allvar med att endast de som är likadana ska byta om med varandra har vi alldeles för få omklädningsrum i detta avlånga land.

 

Om du är en man som vill fortsätta att vara en sådan kan jag lugna dig. Du blir inte könsneutral när du kliver in i ett omklädningsrum där alla är välkomna. Du får heller inte stor kuk om merparten av männen på stället råkar ha det. Kvinnor och män är olika i vissa avseenden och om ni tycker att det är ett viktigt budskap att sprida är det väl alldeles strålande om feministerna som inte förstått det får se att biologin gjort sitt svart på vitt i de inkluderande omklädningsrummen?

 

Antifeministerna glömde också den viktiga principen om lika möjligheter när det feministiska nätverket Bara Bröst propagerade för kvinnors rätt att bada utan överdel. Det hade ingenting med jämställdhet att göra, invände de. "Kvinnor och män är faktiskt olika!!!" kunde man läsa på en rad ställen, men kvinnor blir inte män av att deras olikheter blir mer tydliga. Feministerna är för, då är antifeministerna emot. Det börjar verkligen likna Socialdemokraterna och Moderaterna. Att en feminist är för någonting är bara ett argument emot för den som inte anser att lika rättigheter viktigt på riktigt.

 

Det är när mansrollen dissekeras och problematiseras som antifeministernas åsikter går isär. Ska män betala notan eller inte? Ska pappan vara hemma lika mycket med sitt barn? En del män gillar den klassiska bilden av hur en man ska vara, en sådan som betalar för sitt kvinnliga umgänge och som inte tar lika stort ansvar för sitt barn, andra tycker att det är djupt orättvist att män förväntas betala och strunta i sitt barn. En person som tycker att alla ska ha samma möjligheter och skyldigheter oavsett kön kan rimligen inte skriva under på att män ska betala eller förnekas rätten att vara hemma utan att bli hånad.

 

Om man hårdnackat stöder könsuppdelningen mellan kvinnor och män får man också glatt svälja könsorättvisorna.

 

Läs även andra bloggares åsikter om kön, könsneutral, könsneutralt, könsroller, könsnormer, jämställdhet, feminism, antifeminism, feminister, antifeminister, orättvisa, bara bröst, nakenhet

Karin Milles har skrivit om 426 könsord i sin bok ”Kung karl och kärleksgrottan”. Låt oss anta att cirka fyrahundra av dessa är ord jag inte skulle ta i mun om ingen pressade mig. Jag tänker inte rabbla några av dessa och ge dem ännu mer legitimitet.

 

Att jag använder orden fitta, kuk eller det könsneutrala ordet könsorgan kommer nog inte som en chock för någon. En del opponerar sig mot fitta och kuk och menar att det är fula ord. I grunden är det vackra ord, men tyvärr används framförallt ordet fitta i negativa sammanhang: ”Jävla fitta” eller ”Jävla fitthiss som aldrig kommer någon gång”.

 

Jag har inte läst Milles bok och känner heller inte någon stor lust att göra då jag enbart brukar bli på dåligt humör av alla som nödtvunget måste ventilera hur de känner för våra könsorgan och kroppsvätskorna därikring. Vadan detta behov av att skildra sex som orgier av vidrigheter och våra könsorgan som om de hörde hemma på en avfallsstation?

 

Jag hoppas att någon generation får växa upp med ett annat vokabulär. När det inte står mellan oskyldigt och motbjudande vill jag vara med. Väck mig då.

 

Läs även andra bloggares åsikter om fitta, kuk, könsorgan, Karin Milles, könsord, sex

Ibland tror jag att det finns en myt om fula feminister, men vanligtvis lutar jag emot att den framförallt finns i en del feministers föreställningsvärld. Jag är för all del medveten om att till exempel Gudrun Schyman har fått höra ett och annat om sitt utseende (och mer därtill), men om det har att göra med att hon är feminist eller än äldre kvinna kan jag inte svara på. Kanske en kombination?

 

Efter Schymans medverkan i Let's Dance (som till och med jag som aldrig tittar på TV tittade på innan Schyman åkte ur tävlingen) är sågningarna av Schymans utseende möjligen ett faktum bland Flashback-män med brist på både liv och ligg. Efter några vändor på dansgolvet är Schyman den äldre attraktiva kvinnan med snygga ben och det kan man förstås ha olika synpunkter om.

 

Det är nedslående att någons ben skapar rubriker, men samtidigt tar det avsteg från traditionen enligt vilken främst unga kvinnor och ibland medelålders kan leva genom sitt utseende och få passera som läckerbitar. Personligen kände jag ett smärre obehag av att läsa feminister som tuggade om Schymans ben, ungefär samma känsla som infinner sig när jag läser feminister som skriver om “Gudrun”.

 

Att verklighetens folk som tittar på ett underhållningsprogram som ofrånkomligen befäster stereotypa könsroller har kommentarer om de kvinnliga deltagarnas ben och utstyrslar är inom ramen för vad jag förväntar mig och motvilligt kan ta, men när feminister tar varendra chans att få tala om att de minnsann inte är några fula feminister blir det helt enkelt för mycket för mig.

 

Det är inte sällan avfärdandet av myten om fula feminister blir en förevändning att få prata om sina egna hopplöst ointressanta sminkvanor. Att det heller inte sällan är på de “fula” feministernas bekostnad tycks inte röra dem inte i ryggen.

 

 

Det om fula feminister har någon som råkade träffa en orakad, osminkad, överviktig, korthårig, gärna äldre, feminist hittat på. I verkligheten verkar det inte bättre än att snittfeministen “kompenserar” för sin feminism genom att leva ut den kvinnliga könsrollen mer än vad någon hade förväntat sig av henne. För ful är trots allt det värsta en kvinna kan vara?

 

Citerar mig själv: "Nej, det är inte hela världen om någon tror att du som feminist per automatik har hår under armarna – get over it!".

 

Läs även andra bloggares åsikter om fula feminister, feminister, feminism, fulhet, snygghet, fula kvinnor, äldre kvinnor, Gudrun Schyman, könsroller, normer, stereotypa kvinnor, kvinnor som kompenserar för sin feminsm

Kvinnor kan skriva om en del saker som män inte kan skriva om utan att de beskylls för att gå sina egna ärenden. Som kvinna har jag kunnat argumentera för pedofilers självklara rätt till rättssäkerhet. Jag debatterade i Expressen för att riksdagen inte skulle anta det förslag till ny barnpornografilagstiftning som då låg på bordet och som bland annat klassar dokumentation av lagliga, önskade och frivilliga sexuella handlingar som barnpornografi. Den alltjämt begåvningsbefriade justitieministern Beatrice Ask svarade att hon ville skydda månader gamla bebisar mot sexuella övergrepp och en enig riksdag röstade nyligen ja till lagändringsförslaget vilket kommer att kräva en grundlagsändring och ännu en omröstning efter det kommande valet för att antas i sin helhet. Jag har kunnat propagera för en sänkt byxmyndighetsålder. Åtskilliga blogginlägg har jag ägnat åt att såga sexualbrottslagstiftningen från 2005 som kriminaliserar sex med personer ej fyllda femton år utan att ta någon hänsyn till sexets karaktär om åldersskillnaden mellan de inblandade är mer än ett par år. Den lagstiftning som klassar allt sex jag hade och ville ha när jag var fjorton år som våldtäkt. Anklagelserna om att jag är en pedofil som vill göra det enklare för mig att förgripa mig på barn har inte haglat. Jag har aldrig sett något behov av att tala om att jag inte vill ha sex med män ej fyllda femton år. Detta vet män om. Det upprör män.

 

Är det fel att undra vad som driver människor när även den som gör saker i egenintresse vill kunna se sig själv i spegeln? Jag tycker att det ska finnas fog innan man anklagar någon för att gå sina egna ärenden, men därmed inte sagt att det aldrig, eller sällan, finns fog att undra om inte egoismen är den främsta, om inte den enda, drivkraften bakom människors ageranden.

 

Det är ingen mänsklig rättighet att alla ens åsikter bedöms isolerade från varandra eller isolerade från andra personer som hyser desamma. När jag uttrycker att jag vill sänka byxmyndighetsåldern och utöka ungas sexuella handlingsutrymmen behöver jag inte i nästa andetag understryka att jag avskyr sexuella övergrepp och att jag under inga omständigheter kan se mellan fingrarna när de äger rum, men ändå gör jag det. Jag agerar som en strategisk man. Jag tar avstånd från sexuella övergrepp i nästa andetag. Jag kan inte låtsas bort alla de män som alltid ser mellan fingrarna och håller med mig om det ena och det andra på det sexualpolitiska området. Jag vill inte förknippas med dem. Jag vill verkligen inte bidra till att kvinnors sexuella frihet ställs emot våldtäkt för att det finns obehagliga män och kvinnor som gärna ser att lagarna luckras upp eftersom att de inte kan relatera till att kvinnor utsätts för ofrivilligt sex eller den oerhörda kränkning det innebär. Finns inte sexuella övergrepp finns heller inga skäl att behålla eller stifta nya lagar som syftar att skydda unga mot någonting som inte finns, ungefär så måste de resonera.

 

Jag skulle kunna gråta ut för att jag inte känner mig bekväm med att säga alla dessa saker utan att inte ta avstånd från dem som delar mina åsikter och samtidigt bagatelliserar våldtäkt, men för mig är det mycket viktigare att förklara varför två grupper som står på helt olika grunder kan komma fram till samma slutsats och varför det inte motiverar att man berövar unga kvinnor deras frihet till sin sexualitet.

 

Om du inte klarar av att argumentera emot förslaget till ny barnpornografilagstiftning utan att folk anklagar dig för att vilja konsumera övergrepp kan du fundera över vad du anser om sexuella övergrepp. Har du kanske uttryckt att kvinnor som följer med en män hem får räkna med lite ofrivilligt sex? Tar du alltid mäns parti? Tycker du att det är kvinnors ansvar att se till att inte bli våldtagna (hur nu det går till)?

 

Du ska inte räkna med att den som värnar om unga kvinnors rätt att inte bli utsatta för sexuella övergrepp under några omständigheter kommer att applådera eller ta dina insatser för kvinnors rätt till sina kroppar på något större allvar om du inte löper linan fullt ut och också omfamnar den rätten när den står i konflikt med mäns ”rätt” att tvinga sig på kvinnor sexuellt. När kvinnors rättigheter och fördelar hamnar i konflikt med mäns rättigheter och fördelar är de liberala principerna som bloggosfärens liberala män annars grundar sina resonemang på som bortblåsta. Poff!

 

Fundera över de frågor du driver hårdast. Gynnar de någonsin kvinnor om män missgynnas? När gynnar de kvinnor? Gynnar de enbart kvinnor när även män gynnas? Faller dina ståndpunkter om man inte väljer att betrakta problem som ickeproblem? När är kvinnors rätt till sina kroppar viktig? Gynnar det alltid män eller bekommer det inte dem? När är kvinnors rätt till sina kroppar oviktig? Är det ”viktigt” för att män att den rätten då betraktas som oviktig?

 

Mot kvotering för kvinnors skull.

Mot individuell föräldraförsäkring för kvinnors skull.

Mot sexköpslagen för kvinnors skull.

Mot slöja för kvinnors skull.

För surrogatmödraskap för kvinnors skull.

För sänkt byxmyndighetsålder för kvinnors skull.

För p-piller för kvinnor skull.

 

(Man kan byta ut kvinnors mot mäns om man vill.)

 

 

Läs även andra bloggares åsikter om personer som går sina egna syften, sexuella övergrepp, liberala män, sex, sexualbrottslagstiftningen, barnpornografi, barnporr, män som agerar i egenintresse

Det finns en tendens hos antifeministiska män att ifrågasätta de fördelar kvinnor har gentemot män och att lyfta fram dessa för att falsifiera att män som grupp är överordnade kvinnor som grupp. Jag har verkligen inga problem med att de fördelar kvinnor har och som män saknar diskuteras, jag vill själv se en del förändringar på det området, men det faktum att kvinnor har några fördelar gentemot män falsifierar inte den överordnade mannen även om de vill göra gällande att så är fallet. För tvärtom vad antifeminister påstår är en vinnare aldrig en vinnare rakt igenom. Allting, eller åtminstone det mesta, har sina för- och nackdelar även om en del onda personer inte vill ta ordet överordnad i mun förrän de lyckats roffa åt sig allt.

 

Med tanke på att antifeminister inte sällan beskyller feminister för att gräva efter (och därigenom förstora upp och på pappret skapa) ojämställda villkor för att få sin världbild bekräftad är det ganska underhållande när antifeminister gör just det. Dels går det att ifrågasätta om det de betraktar som fördelar verkligen är fördelar, men också den antifeministiska logiken. Antifeministisk logik, om någonting är en fördel för kvinnan är det givetvis ett underläge för mannen, går alldeles utmärkt att relatera till abortdebatten och det faktum att en del antifeminister framställer det som en kvinnlig fördel att den som bär fostret har sista ordet.

 

Jag anser inte att det är en manlig fördel att män är fria att onanera hur mycket eller hur lite de vill, men om jag gjorde det och om jag kunde relatera till den överordnade kvinnan som får bestämma om hon vill föda eller abortera fostret, kan jag ändå inte köpa den av antifeminister ofta presenterade lösningen på problemet, nämligen att båda inblandade parter ska fatta beslutet gemensamt (läs: att mannen och kvinnan måste vara överens).

 

Pelle Filipssons bok Den vackraste gåvan om ofrivilligt föräldraskap med sin egen son som utgångspunkt (varför skrev du inte boken under pseudonym?) aktualiserade debatten om kvinnans fria val. Männen som beklagar att mannens ord inte har någon juridisk relevans vaknade plötsligt till liv. Männen vars syre är missuppfattningen att det går vara två om den typen av beslut.

 

Det är klart att kvinnan och mannen kan ha samma uppfattning om huruvida barnets ska födas eller ej, men när åsikterna inte delas av varandra, vilka är de fall debatten handlar om, går det inte att fatta något gemensamt beslut som båda kan ställa sig bakom. Antingen är det kvinnans val eller så erkänner man att männen har vetorätt och kan stoppa kvinnans önskan om att behålla eller göra sig av med barnet.

 

Vanligtvis är man två om att knulla, men endast en bär barnet och båda kan inte få sin vilja igenom i de fall där en tycker ja och en tycker nej. Gemensamma beslut skapas inte genom manlig vetorätt och tvångsaborter/tvångsfödslar - kan vi lägga det på minnet och gå vidare?

 

 

Läs även andra bloggares åsikter om abort, jämställdhet, feminism, antifeminism, antifeministisk logik, Pelle Filipsson

Många var vi som firade internationella kvinnodagen med den feministiska tidskriften Bang. Ni läste rätt, firade. Tiina Rosenberg var på plats och ägnade några ord åt låtsasfeminister som använder sig av feministiska argument som i själva verket motverkar feminismens egentliga syften. Rosenbergs anförande fick mig att tänka på feminister som använder feministiska argument för att driva sina särfrågor och partianslutna feminister som tar internationella kvinnodagen som en förevändning att prata partipolitik.

 

Den åttonde mars är alla (förutom några män som hyperventilerar efter internationell mansdag) feminister och givetvis kommer det att generera en del mindre genomtänkta uttalanden i feminismens namn. Först ut detta år var en moderat som twittrade: ”Till alla kvinnor: Grattis på internationella kvinnodagen”.

 

Reaktionerna lät sig inte vänta. ”Säger ni grattis till alla med HIV på internationella AIDS-dagen också?” undrade någon i en stund av klarhet dumhet och många hakade på. De som inte tagit nya moderaternas nya jämställdhetspolitik på allvar blev plötsligt förvånade när moderaterna visade sitt sitt sanna jag (som några uttryckte det). Det påminner om reaktionerna efter att radioprogrammet Kaliber hade ”avslöjat” Sverigedemokraternas verkliga agenda. Oj, oj, oj.

 

De feminister som skrattat åt moderaternas flörtande med feminister och unga kvinnor anser uppenbarligen att Moderaterna har ett tillräckligt stort förtroendekapital när det kommer till feministiska frågor att de låter en gratulation till kvinnor bli en förevändning för att twittra bort timmar av åttonde mars.

 

Det ska sägas att jag inte kan se mig själv gratulera kvinnor den åttonde mars, men jag tänker inte låtsas att de inte var i all välmening som en moderat grattade mig och andra kvinnor dagen till ära. Jag tänker heller inte låtsas att ett annat valresultat för snart fyra år sedan hade eliminerat behovet av åttonde mars, att det är på grund av moderaterna som vi påminner varandra om kvinnors situation runt om i världen den åttonde mars år efter år.

 

Åttonde mars är inte vad långfredag var för sextio år sedan även om de som försökte plocka billiga politiska på en moderats plumpa uttalande ville göra gällande att så är fallet. Det vet Bang (som ställde till med fest) och Sonja Schwarzenberger (som uppmanades oss att närvara).

 

Med en förhoppning om att ni kommer ägna lika många timmar åt att håna den feministiska tidskriften Bang och Sonja Schwarzenberger. Eller inte.

 

Läs även andra bloggares åsikter om Kvinnodagen, internationella kvinnodagen, åttonde mars, feminism, jämställdhet, partipolitik, moderaterna, Twitter, feminister som inte går någons ärenden