Jag blir hellre vald på grund av mitt kön än bortvald på grund av detsamma i tystnad
Det finns tillfällen då fittan kommer till sin rätt. Män som vill avkriminalisera sexköp, förhindra könskvotering och bagatellisera våldtäkt lyfter gärna fram kvinnor som kommit till samma slutsats gällande prostitution, kvotering och våldtäkt. Dels för att den föreställning om vad kvinnor ska tycka i dessa frågor inte alltid stämmer överens med verkligheten och dels för att kvinnor inte brukar anklagas för att gå sina egna ärenden i samma utsträckning som män. Innan någon bekräftar att jag generaliserar vill jag för de personer som aldrig lärde sig regeln ingen regel utan undantag understryka att det givetvis existerar män som uppriktigt vill lyfta fram ett kvinnligt perspektiv på någon av nämnda frågor.
Det existerar också kvinnor som framhåller att de aldrig skulle acceptera att utföra en tjänst om de visste att de blivit tillfrågade att utföra den på grund av sitt kön. Kvinnliga kvoteringsmotståndare vill bli tillfrågade på egna meriter. Det är ingen unik position, men är du verkligen så naiv att du tror att en samling män alltid är ett resultat av kompetens?
Männen som är emot kvotering skulle kunna anklagas för att inte vilja ge plats åt kvinnor om de uttalade sig och ser möjligheterna med att låta kvinnor föra deras talan. Är inte det kvotering och ett sätt att göra kvinnor till alibin så säg.
Jag har lyfts fram av män av enbart taktiska skäl. Hur känner jag inför detta? Känner jag mig som ett jämställdhetsalibi? Ett kvoterat offer? Faktiskt inte. Om sanningen ska fram är jag inget större offer än de män som kvoteras dagligen i tystnad (och de tycks inte lida alls).
Läs även andra bloggares åsikter om kvotering, stackars kvoterade män
Kvotering inte ett självändamål
Inte ens de som försvarar kvotering tycker att det är en lyckad lösning, men kvotering framställs ibland som om att det vore ett ändamål i sig själv. För mig är det uppenbart att förespråkarna ser det som ett misslyckande.
Kvotering ska snarare ses som ett resultat av många års uppgivenhet över att det aldrig händer någonting. Det handlar inte om kvinnor som inte klarar sig utan hjälp av staten, de handlar om kvinnor som inte ens får chansen att visa upp sin kompetens.
Låt mig citera Kalle Olsson: ”Till kvoteringsdebattens mer komiska inslag hör argumentet att kvinnor måste visa sin kompetens innan de kan bli aktuella för de mest inflytelserika uppdragen”.
Det får mig att tänka på skolgymnastiken. När läraren delade upp oss i två lag eller fler lottade han för att det inte skulle bli orättvisa lag, ibland blev det orättvisa lag i alla fall, beroende på hur man definierar rättvisa, men det ursäktades med att det aldrig fanns ett syfte att det skulle vara så. Slumpen fick avgöra.
Någon gång fick lika många personer som det skulle finnas lag välja vilka de ville ha i sitt lag. De fick välja varannan gång vilket resulterade i att alla valde den de trodde var allra bäst först. För den som blev vald sist, eller rättare sagt, inte blev vald alls var det inte särskilt roligt, men det fick den personen leva med, sådana var spelets regler.
En del blir inte valda under skolgymnastiken, andra hamnar inte ens i urvalsgruppen. Det är de andra som aldrig får någon chans att visa upp sin kompetens.
När kvoteringsförespråkarna prata om att förbättra kvinnors möjligheter kontrar kvoteringsmotståndarna med att de förstnämnda har en dålig kvinnosyn, att de bidrar till att kvinnor blir misstänkliggjorda för att inte vara tillräckligt kompetenta . Är det några som misstänkliggjort kvinnor är det väl just kvoteringsmotståndarna? Debatten om kompetens har tyvärr resulterat i en masspsykos, av någon anledning finns en föreställning om att staten skulle tvinga företagare att anställa inkompetent personal (det vill säga kvinnor).
Det yttersta beviset för att vi intalat oss själva att kvinnor är inkompetenta är vår övertygelse om att när en man sitter på en post så är det rätt man på rätt plats. Varför misstänkliggörs aldrig män? Varför tar vi för givet att män aldrig blivit inkvoterade?
Jag citerar Olsson igen: ”Hur kul är det för kvinnan att känna att hon blivit inkvoterad till styrelserummet? Ja, fråga mannen som sitter bredvid henne”.
Läs även andra bloggares åsikter om kvotering, mångfald, jämställdhet, Kalle Olsson, kvinnosyn
Hellre 40% kvinnor än 40% män
Blir någon förvånad över att jag inte känner något förtroende för moderaternas partisekreterares Per Schlingmanns ord ”Vi arbetar aktivt i de här frågorna” om kvinnors underrepresentation i partiet när han i nästa sekund talar om deras ”kvinnokvot på minst 40 procent”?
Det är en markering som visar på raka motsatsen om du frågar mig. Må hända att formuleringen ”minst 40% av vardera kön” inte skulle förändra det faktum att både kvinnor och män på en del områden är underrepresenterade, men förhoppningsvis skulle en sådan skrivelse få kvinnor att känna sig mer välkomna i Moderaterna.
Det behöver människan
Nylander är inte ensam om att resonera på detta vis. Inte heller är hon ensam om att utgå från sina egna tankar om saker och ting när hon avfärdar lagstiftad kvotering: ”[...] Vem vill egentligen vara ett ovälkommet jämställdhetsalibi för att politiker ska få lite bättre statistik?”
Det vore intressant att fråga kvinnor och män som blivit inkvoterade om hur de upplever det är att vara inkvoterade. Nylander kanske har rätt, även om jag har mycket svårt att tro det, och om det är så borde det var lätt att visa på att så är fallet. Låt oss fråga våra norska grannar.
Nylander skriver vidare att ”Det är bedrövligt att inte fler kvinnor når toppen i landets styrelser, inte för att kvinnor på något sätt är bättre, utan för att det tydligt visar hur män i bolagens valberedningar prioriterar andra män.” och jag håller verkligen med och med anledning av det hon skriver vore det också intressant att fråga inkvoterade personer vad de anser vara mest kränkande, att bli invald eller bortvald på grund av sitt kön:
”Lika illa och diskriminerande som det är att inte bli invald på en post för att man råkar tillhöra ett visst kön, borde det vara att bli vald till en post för att man är ett visst kön”. Kanske borde vi även ta hänsyn till de konsekvenserna det ger, att bli anställd eller inte, för det kan tänkas bidra till hur diskriminerad man känner sig eller åtminstone kan det första ge en känsla av att det var värt att bli diskriminerad. Gissningsvis.
Nylander tipsar också smarta företag att välja sina anställda efter kompetens och inte efter kön och att om så sker är det oproblematiskt med mansfyllda valberedningarna som enbart utser män.
För att återknyta till förnedringen, eller vad man nu ska kalla det, av att bli inkvoterad (ett argument som alltid nämns av personer som enbart bryr sig om det principiella av någon anledning). Vet den inkvoterade om att han eller hon blir inkvoterad? Det är rätt relevant om vi nu ska prata om att känna sig som gårdagens sopor.
Är det så att den inkvoterade får hem ett brev med posten i vilket det står ”Hej bästa anställd, vi på företaget vill göra dig uppmärksam på att just du har blivit inkvoterad. Du arbetar inte hos oss för att vi anser att du är kompetent nog att klara av det här jobbet utan för att vi helt enkelt är tvungna att anställa minst en kvinna för att inte bryta mot lagen. Mvh”.
En annan sak jag undrar är varifrån uppfattningen att lagstiftad kvotering gör att en arbetsgivare ”tvingas lyfta in kvinnor [...] utan att ta hänsyn till kompetensen” kommer. Måste man ha en otroligt låg tro på att kompetenta kvinnor finns för att kunna resonera så eller har jag missat något direktiv som gör gällande att det är fritt fram att anställa inkompetenta personer som inte klarar av att genomföra sina arbetsuppgifter enbart för att politiker på så sätt ska kunna statistiktrolla fram jämställdheten?
Om verkligheten vore en annan
Vissa kvoteringskritiska menar att marknaden fixar biffen och att staten därför inte behöver lägga sig i. Sabuni skriver att "Diskriminering mot kvinnor som gör karriär innebär att svenska företag går miste om värdefull kompetens. I en globaliserad värld har inget företag eller land råd att inte attrahera och ta vara på den bästa kompetensen".
Hur kommer det sig då att företagen inte alls tar till vara på den värdefulla kompetensen? Menar Sabuni att där män dominerar till 100% beror det på att alla kvinnor är inkompetenta?
Liknande argument har framförts i debatten om att förbjuda rökning i café- och krogmiljöer. Samma personer sågar rökförbudet med samma motivering. Marknaden löser problemen, ett litet café har inte råd att tillåta rökning för vem (förutom rökarna) vill fika i en rökfylld lokal?
Riktigt så enkelt är det inte, om vi leker med tanken att du har ett café med låg omsättning så är det långt ifrån säkert att du har råd att förbjuda rökning. Ponera att de flesta av dina stammisar som i sin tur tar med sin rökande sällskap (det brukar lätt bli så att rökare umgås med varandra) röker. Om du i ett sådant läge inför rökförbud är det stor risk att du förlorar de personer som genererar mest stålar.
Hederlig, vad fan snackar du om? Jo, personerna som resonerar att marknaden fixar allt och som regel är emot förbud (som inte syftar till att slå vakt om de mänskliga rättigheterna) är emot dem oavsett hur verkligheten ser ut. Det handlar om principer som aldrig får kompromissas bort.
Det är ingen som tror att någon tar till sig argument som "jag struntar i om ditt lilla skitcafé går i graven, huvudsaken är att staten inte lägger sig i", då är det bättre att peka på de teoretiskt möjliga positiva förändringar som kan äga rum oberoende av att staten lägger näsan i blöt, vilket Sabuni, liksom många andra kvoteringskritiska, gör i sin argumentation:
"Historiskt sett har vi många bevis på att det inte behövs kvotering för att lösa problem och förändra strukturer. Jag tror inte att någon för 100 eller bara 50 år sedan kunde tänka sig att prästyrket eller juristlinjen på högskolorna snart skulle komma att bli kvinnodominerat. Inom den offentliga sektorn är en majoritet av cheferna kvinnor. Om strukturer inte gick att förändra utan kvotering skulle det aldrig skett. Det betyder alltså att det finns andra vägar än tvingande lagförslag för att nå förändring" fortsätter Sabuni och jag frågar mig hur hon skulle ställa sig till kvotering om verkligheten vore en annan. Jag tror inte att personerna som ställer sig positiva till kvotering tror att de strukturella förändringarna står och faller med kvoteringar, men jag tror heller inte de vill vänta 50 eller 100 år. Vad hände med det personliga är det politiska?
Svenska bloggar om Nyamko Sabuni, kvotering
Anneli Tillberg felciterad?
Inkonsekvens i kvoteringsdebatten
Högskolorna diskriminerar kvinnor skriver Metro idag. Centrum för rättvisa kritiserar de högskolor som kvoterar in män för uppnå jämnare könsfördelning: "Jämställdhet handlar om lika rättigheter oavsett kön. Den här systematiska diskrimineringen minskar jämställdheten och skapar stora orättvisor"
Centrum för rättvisa skriver i sin rapport (obs! pdf) att "Två tredjedelar av de granskade högskolorna ägnar sig åt könsdiskriminering" och att "I fler än nio fall av tio (94 procent) är det kvinnor som missgynnas".
På de flesta högskolor runt om i landet är 60% av de studerande kvinnor och det som förvånar mig är att högskolorna kvotterar in män med det utgångsläget. I vanliga fall räknas något som jämställt när fördelningen är 60-40 mellan män och kvinnor.
Jag vill förtydliga att kvoteringen sker mellan sökande med samma kompetens. Den som önskar bli inkvoterad på en post där det egna könet är underrepresenterat kommer bli utkvoterad i ett annat sammanhang där det andra könet är underrepresenterat. När vissa tar avstånd från all sorts kvotering, könskvotering som regionalkvotering gnäller andra kvoteringskritiska över separatistiska företeelser där endast kvinnor är välkomna. Antingen argumenterar man för kvotering och accepterar de möjliga konsekvenserna av sin egen argumentation eller så låter man bli.
I vilken utstäckning ska vi acceptera positiv särbehandling utan att frångå att det alltid kommer finnas individer som kommer känna sig orättvist behandlade? Hur ska jag förhålla mig till något som utmålas som både positiv särbehandling och diskriminering? Antifeministiska påhopp och unken kvinnosyn undanbedes.
Metro, Aftonbladet, DN,
