Besök johannasjodin.se

Olika studier om otrohet ger föga förvånande olika resultat. Enligt en del studier är män mer otrogna än kvinnor, men de senaste åren har allt fler studier pekat på att könsfördelningen är jämn alternativt att kvinnor är mer otrogna än män.

Historiskt har män rest mer i tjänsten och jag inbillar mig att det fortfarande är så. De senaste månaderna har det varit fokus på otrogna ”mäktiga” män som reser mycket i tjänsten. Om personer vars partner reser i tjänsten är mer svartsjuka och har ett större kontrollbehov kan jag inte svara för, men det är helt klart svårare att kontrollera vad någon som är i en annan del av landet eller världen har för sig.

Det har så länge jag kan minnas sagts att det är fördelaktigt för män som reser i tjänsten att vara otrogna, vilket är korrekt i sak. Om du är i en miljö där du ständigt träffar nya personer är chansen att du träffar personer som vill ha sex med dig betydligt större. Nästan samtliga jag har pratat med uppger att de skulle vara otrogna i den hypotetiska situationen att deras partner inte skulle få reda på det. Är man i en annan stad är det ganska troligt att ens partner inte kommer att få reda på otroheten om man klarar av att hålla en hemlighet och inte har någon önskan om att plåga sin partner genom att berätta om sina otrohetsaffärer.

Jag har ett relationsideologiskt förhållande till otrohet, men inget känslomässigt förhållande till företeelsen. Jag blir inte upprörd av otrohet som sker i hemlighet, men jag ger ingenting för personer som är otrogna för att såra. Det är en sak att ligga med någon och hålla det för sig själv och en annan att plåga sin partner genom att berätta om sin otrohet,

Bara för att en del personer vill veta om deras partner varit otrogen betyder det inte att alla monogama vill det. Lika gärna som det kan vara otrohet att ha sex med en utomstående kan det ses som otrohet att berätta om sex med andra om man vet att ens partner kommer att ta illa vid sig. Jag har de senare åren träffat flera som är monogama, men som inte skulle ha några problem med om deras partner hade sex med andra någon gång ibland om de gjorde det i hemlighet.

Det finns också en hederskulturaspekt. För en del är det inte otroheten, det vill säga sexet i sig, som upplevs förnedrande utan det faktum att ens omgivning får veta att man blivit bedragen. Om ens omgivning är övertygade om att trohet är en förutsättning för äkta kärlek är det rimligen ganska förnedrande att vistas bland personer som är övertygad om att man inte är älskad av din partner för att hans eller hennes kön vidrörde någon annans. Kunde vi komma i från föreställningen att kärlek kräver trohet (sexuell exklusivitet) vore mycket vunnet.

Om jag vore monogam skulle jag kanske bli upprörd av otrohetsstatistiken. Om jag vore monogam skulle den på sätt och vis angå mig. Otrohetsstatisken visar inte hur stor risk jag löper att bedra eller att bli bedragen. Jag kan nämligen inte bedra eller bli bedragen i den meningen. När en del tycker att otrohet är bland det värsta man kan utsätta någon för ser jag otroheten som ett tecken på att monogamin saknar någonting. Om monogamin vore så förträfflig skulle inte personer vara otrogna och det tål att diskuteras, men dessvärre vill somliga fortfarande tro att otrohet går att förhindra genom kontroll. Det går säkert att minimera riskerna för otrohet, men frågan är om inte de flesta är mer intresserade av att upptäcka otrohet (för att inte ”stå med skammen”) alternativt hitta personen som är ”trogen till sin natur” snarare än aktivt försöka minimera risken för otrohet?

Det har sagts att män som reser i tjänsten är mer otrogna än andra män eftersom att de ges tillfälle att vara otrogna. Det som tilltalar mig med den analysen är att den sätter fingret på att alla inte har möjlighet att vara otrogna. Det är klart att det existerar ofrivillig trohet. Att vara trogen är inte nödvändigtvis ett val för det kan vara nog så svårt för en del att få (medvetet ordval) sex av sin partner. Alla ges inte chansen att vara otrogna och en del kommer aldrig att vara det för att de har moraliska problem med företeelsen och/eller för att de inte vill att deras relation ska ta slut.

Det "Män som reser i tjänsten"-analysen saknar är mannens partner. Det förekommer givetvis att män (och kvinnor) som reser i tjänsten är otrogna, men en bortrest man eller kvinna underlättar onekligen för sin partner att vara otrogen, men det pratar vi mycket sällan om. För den som vill vara otrogen är det ett guldläge om dennes partner är bortrest i dygns långa perioder. En vinn-vinn-situation?!

Mina föräldrar förbjuder mig att göra vissa saker eftersom att de tycker om mig, kunde jag höra jämnåriga säga när jag var barn. Om de verkligen såg förbuden som en bekräftelse på deras föräldrars kärlek till dem eller om de ville släta över det faktum att de inte hade tillåtelse att göra vissa saker kan jag inte svara på. Oavsett anledning förundrades jag alltid över att de inte tycktes ha några moraliska betänkligheter med att underförstått säga att föräldrar som fungerade annorlunda än deras inte älskade sina barn.

På samma sätt ser en del monogama personer på monogamins regelverk. Min partner tillåter mig inte att sova över hos andra utan henoms godkännande eftersom att hen tycker om mig, kan det låta. Med snarlika argument har ”måttlig” svartsjuka och handlingar i svartsjukans namn försvarats: Om min partner inte hade blivit svartsjuk av att jag umgicks nära med personer som jag legat med skulle jag misstänka att hen inte älskade mig.

Det är inte konstigt att troheten är det som karaktäriserar monogama relationer då det är en stor uppoffring för många att gå från att ha sex med olika personer (åtminstone i teorin) till att ha sex med en och samma person, men trohetskravet är bara en del av monogamin. Jag vet inte hur många monopersoner jag känner som inte får (eller antar att de inte får) umgås med eller sova över hos sina före detta pojk- eller flickvänner, bara för att ta ett exempel. Med trohetskravet följer som regel krav på att kunna kontrollera att löftet efterlevs på olika sätt.

Personer som öppet propagerar för friare relationsformer får inte sällan frågor om hur de hanterar svartsjuka. På ett övergripande plan tycker jag att det är värdefullt att prata om hur man hanterar svartsjuka och, inte minst, hur man kommer över den. Vad som är märkligt är att frågan främst ställs till personer som tror på friare relationsformer. Det torde vara uppenbart att monogami inte är en garanti för frånvaro av svartsjuka och att en monogam person kan drabbas av svartsjuka lika gärna som någon annan. Jag håller dock för sannolikt att risken att utveckla svartsjuka är större inom relationer där svartsjuka sopas under mattan, vilket är vanligt förekommande bland personer som på fullaste allvar tror att trohetskrav och kontroll gör samtalet om svartsjuka överflödigt. Av den anledningen tror jag att personer som förespråkar friare relationsformer har gynnats av att ständigt få frågor om hur de hanterar och besegrar svartsjuka. Personer som har en moralisk övertygelse om att friare relationer är att föredra måste rimligen söka andra lösningar än förbud när problem uppstår. En konsekvens av det är att rannsaka sig själv snarare än att begränsa personer i sin omgivning i kärlekens namn.

Vad som räknas som otrohet tycker jag personligen är en ganska ointressant fråga. Att jag inte har kroppsligt monopol på någon och att ingen kan vara otrogen mot mig bidrar nog. Vad jag finner desto mer intressant är hur långt människor har tillåtelse att gå för att kontrollera (ja, ni läste rätt) att ens partner inte är otrogen.

Det talas ibland om rätten att kunna ta reda på att ens partner inte är otrogen. Att kunna bevisa att så inte är fallet. Det räcker inte längre att staka ut vad som är okej och vad som inte är det och sedan lita på att ens partner håller sig inom ramen för vad som är tillåtet. Det är alldeles som om folk har slutat att lita på varandra.

Jag kan tycka att folk som inte kan lita på den de är tillsammans med borde överväga att inte vara delaktig i den relationen. Det är naivt att tro att folk skulle lämna års långa förhållanden bakom sig av den anledning. Samtidigt får jag känslan av att huruvida man kan lita på varandra är underordnat att det finns tillvägagångssätt att kontrollera att ens partner är trogen med hjälp av. En person som har en historia av att aldrig lita på personer förväntar sig nog inte att han eller hon ska kunna lita på en ny partner.

En del ger varandra lösenord, några svarar i varandras telefoner och andra får inte sova över hos personer som inte är deras föräldrar eller nära släktingar. Genom att låta ens partner läsa alla ens mejl (som folk skickar i förtroende till en) bidrar man till en kultur där alla har rätt att veta allting om den de lever med. Man riskerar att normalisera beteendet så till den grad att folk i slutändan kommer att se det som en absolut rättighet att läsa varandras mejl och allt vad det heter.

Det är redan ett stort problem att folk läser sina käras SMS utan lov. Som om de hade rätten att göra det. En del frågar (jag kan inte föreställa mig hur det går till) om de får ha tillgång till lösenord och dylikt. Vad svarar man på en sådan fråga? (Läser de varandras dagböcker också?)

Svarar du ja öppnar du en dörr som kan leda till du känner dig tvungen att öppna ännu fler i framtiden. ”Varför får jag inte ha tillgång till dina lösenord när jag får läsa dina SMS?” Du kanske tänker att du riskerar att bli misstänkliggjord om du svarar nej, men det menar jag att du redan är i och med att personen frågar om att få tillgång till dina privata angelägenheter.

En person som ber mig om mina lösenord har i mina ögon knappt några spärrar. Att personen av moraliska skäl skulle avstå från att läsa mina SMS och mejl om den bara fick chansen – det händer inte! Om någon frågade mig något sådant skulle jag se till att göra den relationen kortvarig. Jag är högst ointresserad av att öppna några sådana dörrar och därigenom måla in mig själv i ett hörn.

När tänkte du senast på vilka som anses vara öppna med sitt privatliv? Det är ganska intressant det faktum att personer som öppet berättar att de inte vill leva inom en monogam förhållandekonstellation brukar omnämnas som öppna med sitt privatliv. Tillskillnad från Reinfeldt som är öppen med att han är gift, heterosexuell, har två barn och gärna går hand-i-hand på stan med frun med samma efternamn som i sig signalerar att de är ett par?

Nog för att det tvivelsutan är mer utvecklande och intressant att läsa om kändisar som inte gör någon hemlighet av att de inte är monogama och anledningarna till detta, men de är inte mer öppna än vad de monogama är för att de inte håller tyst om saken.

För mig är öppenhet någonting annat än att bekänna sin sexuella läggning och uppge sitt civilstånd (avskaffa ordet!). När media skriver att någon är öppen med sitt privatliv bifogas mycket sällan någon analys om att personen oberoende av samhälleliga normer vågar tala ut, jag tolkar snarare formuleringen som ett försök att göra berättelsen mer läsvärd då den insinuerar att vi kanske får reda på någonting riktigt saftigt om vi bara tar oss tid, sätter oss ned och läser till sista punkt.

Kraven på vad du ska säga för att betraktas som öppen är som regel ganska låga.

Många gånger räcker det att du bara nämner sex för att passera som någonting utöver det vanliga. En del menar att det per definition är att vara öppen om du pratar om sex, men jag håller inte alls med. Att vara “öppen” med att man gillar sex är farligt nära att vara öppen med att man andas och gillar att äta mat. Att sex är någonting de flesta vill ägna sig åt, om inte dagligen, åtminstone flera gånger i veckan tycks inte förändra någonting på den fronten. Som exempel: Jag var ute och fikade med en person från radio och pratade om sex som jag brukar göra och orden knulla och fitta fick henne att tycka att jag hade passerat någon sorts “anständighetsgräns”.

Jag kan tänka mig en tid då det var någonting utöver det vanliga att berätta att man inte levde monogamt, men jag vill tro att vi har kommit längre än så. Du kommer inte ut som monogam idag, kanske för dina föräldrar som ser rött när de inser (eller rättare sagt tror) att de inte kommer få några barnbarn, men i större samhällen blir det allt mer accepterat och ospännande för varje dag som går.

Det är en sak att berätta det i ett land med en ständigt närvarande HIV-epedemi, men i Sverige där var och varannan orolig hysteriker är tämligen övertygad om att ungdomar knappt gör någonting annat än att knulla runt och samla på sig könssjukdomar utan att ens hymla om det, tycker inte jag att det är något märkvärdigt.

Vad de som skriver och pratar om ickemonogama i öppna termer skulle kunna mena, men i sådana fall inte riktigt lyckas uttrycka, är att personer som inte lever monogamt nog har större utrymme att prata om det sex de har och att vara öppna med sitt privatliv generellt då de genom att vara det inte nödvändigtvis hänger ut någon specifik person. Om det är poängen är det synd att den går förlorad då det vore högst relevant att diskutera de många friheter du förväntas att göra avkall på som monogam.

Jag brukar säga att det är poänglöst att spela sanning och konsekvens med monogama, inte minst om bägge parter är närvarande. Det är ett av få tillfällen folk inför en större grupp (gärna efter några öl) har någonting spännande på sexområdet att berätta eftersom att de är underförstått att det kommer att handla om sex och det som sägs där inte lämnar rummet. Öppet, knappast, men för en del finns inte så många andra ventiler att tillgå.

Det är att ge personer som avstår monogamin till förmån för någonting annat oförtjänt mycket kredd att påstå att de är så öppna och det gynnar heller inte de polyaktivister som vill tvätta bort sin onormalstämpel (som de har eller tror att de har) när media skriver om dem som mer öppna än vad Fredrik Reinfeldt är. Påstår vi att homosexuella är öppna med sitt privatliv? Nej! Behandla alla lika.

Jag läser att om den ena parten får starka känslor och ”vill gå längre” är den enda lösningen att bli tillsammans eller att göra ”slut” med sin KK, men tänk om jag tycker om personen och vill fortsätta att ligga med personen som gör mig på gott humör och inte alls har något behov av att personen i fråga känner likadant för mig? För att inte tala om alla som gör slut för att känslorna svalnar. Relationer är farliga, de kan ta slut. Eh.

Hur vanligt är det inte att den ena partner oavsett relationsform är mer ”känslomässigt engagerad”? Jag vet inte om jag någonsin träffat personer som varit lika benägna att visa tacksamhet och kärlek. Det undantag jag kan komma på är när parets omgivningen vill sabotera relationen. Det brukar i regel stärka relationen och skapa ett vi och dom-förhållande. Vem som är mest engagerad brukar variera beroende på vem som har mest status i relationen och kan känna att den har sitt på det torra.

Veckorevyn krånglar till det mer än nödvändigt. Barnmorskan och sex-och relationsrådgivaren Eva Bergmark förklarar att det inte finns någonting positivt med KK-relationer – ett sådant konstaterande borde väl räcka för att slå hål på myten om att någon skulle kunna må bra utanför monogaminormens snäva ramar?

Relationer är komplexa! Personen som författat artikeln tycks ha missat att sexuella relationer utan krav om trohet och exklusivtet inte behöver vara mer märkvärdigt än att gå på bio och fika med sina kompisar. Hur vore det att låta de som inte har behovet av ”att känna något” och som tycker att sex faktiskt har ett egenvärde komma till tals istället för personer som dömer en hel livsstil för att den inte passar dem själva?

Röd libertarian skriver också och förklarar varför parförhållandet är en katastrof.

Mycket har skrivits om turerna kring Tiger Woods otrohet. Det vore en överdrift att säga att det som sagts om otrohetsaffären har varit nyanserat och bidragit med nya infallsvinklar. Isabelle Ståhl är ett undantag som utmärker sig genom att inte fokusera särskilt mycket på själva otroheten som på den monogaminorm som skapat hysterin kring den.

Ståhl skriver på sin blogg ”Newsmill ringde och ville ha en random text (och tjatade i sista sekunden till sig en vinkel på Tiger Woods-affären)”. Det är intressant då Ståhl blivit kritiserad för att hon ser en koppling mellan Woods otrohet och debatten om friare relationsformer. Vilken normalbegåvad person som helst borde förstå att Newsmill vill ha en text om någonting aktuellt för att locka läsare, men det finns också andra skäl att nämna den framgångsrike golfspelaren.

Tiger Woods är intressant för att han är den han är. Om en okänd person hade varit otrogen mot sin partner hade det aldrig blivit en världsnyhet. Otroheten är intressant i och med att han är känd och det faktum att han rimligen måste ha känt till att han bara hade att förlora på att vara otrogen (förutsatt att det kom ut), men ändå valde att vara det.

Om en världskänd person som bara har att förlora på att vara otrogen ändå väljer att vara det, varför skulle inte din partner vara det? Ingen vill läsa om en framgångsrik man som väljer att vara otrogen trots att han kan riskerar att smutsa ned sitt varumärke. Vi vill gärna tro att otrohet är en engångsföreteelse som inte drabbar så många och framställer därför Tiger Woods som ett undantag som han de facto inte är. Långt över hälften av alla monogama har någon gång varit otrogna och antagligen är mörkertalet stort då få väljer att skylta med att de har varit otrogna. Det är nog heller inte särskilt många som vill läsa ”Hälften av alla monogama är otrogna, är det du eller din partner?”. Vi vill vara lyckligt ovetande, vilket paradoxalt nog inte alls rimmar väl med tugget om hur viktigt det är att vara ärlig och lägga alla korten på bordet.

Hur är det möjligt att den tvåsamhetsnorm som så många håller kär, men få klarar av att efterleva, fortfarande har en så stark ställning kan man fråga sig när media med jämna mellanrum presenterar färsk otrohetsstatistik som med all tydlighet påvisar att det inte finns något sammanband mellan löftet om trohet och verklig trohet. Björklunds hårdare tag är nog ingen bra lösning då vi människor tenderar att vilja göra det som är förbjudet.

Det finns ingenting som tyder på att otrohet kommer att upphöra att existera. Om vi menar allvar med att den som blir bedragen är ett offer är det vår skyldighet att se till att den personen inte far illa ytterligare av all uppståndelse kring otrohet. När folk upprepar vilket svek det är att vara otrogen vill Isabelle Ståhl ändra spelplanen. Det är nytänkande på riktigt och vad debatten borde handla om.

Om monogami. Jag postade ett blogginlägg med en rubrik som säger allt, nämligen Den som har monopol på någonting måste erbjuda ett fullgott alternativ.  Förhållandet är ett avtal. Ett bra avtal är en winwin. Mattias kommenterade inlägget: ”Det där är nog nyckeln till problemet med många monogama relationer; folk tar inte det med "sexuell exklusivitet" på tillräckligt stort allvar, för det är ju en jättestor sak!”

Det är så underbart att höra någon annan säga det.  Jag börjar bli trött på att höra min egen röst. Till kommentaren. Hur förhåller vi oss till sexuell exklusivitet? Jag tror att det är avgörande om vi själva valt det och om vi får någon utdelning.

Som jag uppfattat det så tänker vi oss att vi ska ha sex med en person när vi förhåller oss till sexuell exklusivitet. Den ibland bistra verkligheten med personer som inte vill ha sex lika ofta, som inte vill testa nya saker eller inte förstår att du har ett sexuellt behov (att sex bara är någonting som hör till förhållandet) vill vi inte föreställa oss. Det behöver naturligtvis inte se ut så, men det tycks vara vanligare än inte att den ena vill ha mer sex än den andre (vilket inte nödvändigtvis är ett problem). Även för en person med ett lågt sexintresse kan det vara jobbigt att inse att den andre inte vill.

På vissa områden har verkligheten hunnit ikapp oss. Det förekommer allt mer sällan att personer pratar om livslånga äktenskap. Vi känner till skilsmässostatistiken och det blir allt svårare att låtsas bort den. En del menar att vi inte tar äktenskapet på allvar, att vi ger upp för lättvindigt. Andra är gladare än någonsin över alla barn som inte behöver utstå att deras föräldrar bråkar konstant men ändå håller ihop för barnens skull.

Jag tycker att verkligheten vad gäller sex också borde ha hunnit ikapp oss vid det här laget. Pratar vi om hur mycket sex vi vill ha eller hoppas vi att det löser sig med tiden?  Eller om att vi faktiskt förväntar oss någonting i utbyte när vi uppoffrar oss (förutsatt att vi upplever att vi gör det)?

Under perioder har jag ”knullat runt”. Aldrig en chans att jag skulle kunna byta bort det mot en person som förvägrade mig sex.  Det vet jag nu. Jag har själv upplevt (sexuella) maktkamper inom relationer och jag är väl medveten om att det finns personer som går utan sex år efter år och känner en sådan bitterhet till sin partner att jag inte vet var jag ska börja. Det är inga fina historier…

En annan (?) Mattias skriver ”När jag var fjorton hade jag tyvärr inte förmånen att få ha sex med tjugofemåringar. Och nu har jag sex alldeles för sällan med någon som inte vill, fast det kallas visst äktenskap”.

Att bara vilja ha sex med en person anses av många vara kärleksbeviset. Om du skulle bli kär då?, undrar någon. Om jag blir kär skulle jag fortfarande vilja ha sex med andra. En del upplever dock inte att de uppoffrar sig när de avtalar bort rätten att ha sex med andra, men det finns en föreställning om att det är lite fint att uppoffra någonting av värde för det ännu högre värdet som är tvåsamheten.

Detta någonting som inte tas på tillräckligt stort allvar, enligt vissa, däribland jag. Vi förstår det med vänner. Vi skulle förmodligen skratta om någon deklarerade ”jag behöver bara en vän”. En sådan vän finns inte intalar vi oss själva, kanske är det sant eller inte, men vi gör det då vi kan föreställa oss att den enda vännen en dag kan vara ett minne blott. Å Gud så fruktansvärt.

Du är inte ond om du dumpar någon som inte har sex med dig. En del personer som själva inte vill ha sex tycks inte förmå kunna se att deras partner kanske blir sårad av att gå utan sex. Det visar att i den mån den finns någon sexuell trygghet inbakad i den monogama relationen är den helt beroende av en idé om att vi är sådana som har sex med varandra. Det gäller i och för sig alla relationer. Jag undrar varför detta inte diskuteras i större utsträckning.

Om vi kunde vara lika tydliga med hur vi vill att förhållandet ska vara som vi är om vad den andre inte får göra skulle det vara svårare att kritisera det avtal monogamin faktiskt är.

Jag skulle inte klara av att vara tillsammans med någon som inte ville ha sex med mig. Det brukar sägas att det monogama förhållandet är trygghet, men jag skulle nog säga att det är en sorts falsk trygghet, åtminstone i de fall där parterna gör sig helt beroende av varandra och förlorar allt, hela sin mening med livet, den dag förhållandet eventuellt tar slut.

Om förhållandet inte innefattar en sexuell trygghet också, att du vet att den du lever tillsammans med kommer ge dig sex, ser jag det som inte bara poänglöst utan helt fruktansvärt.

Förhållanden är en mängd olika överenskommelser. En sak de flesta brukar komma överens om är du skall inte ha andra älskare vid sidan av mig. Nu är inte jag monogam, men om jag någon gång skulle ändra mig och avtala bort min rätt att ha sex med andra kommer jag göra allt för att inte hamna i en relation med en person som helt sonika kommer på att han kan inte behöver tillfredställa mig. Att han inte tillfredställer mig sexuellt innebär att jag inte blir sexuellt tillfredställd alls om jag inte ordnar det på egen hand (det är inget alternativ för mig).

Eftersom reglerna är sådana att min sexuella tillfredsställelse uteblir om han inte tillfredställer mig är det rimligt att han gör det. Om han vill ha monopol på min kropp det vill säga. Skulle ha en dag komma på att han inte tänker mig sex i den utsträckning jag kan förvänta mig utifrån våra tidigare bestämmelser kommer jag att se om mitt hus.

För mig är det lika självklart att man har sex med varandra om man har en monogam relation som att man dricker morgonkaffe med varandra. Skulle min partner plötsligt en dag sluta dricka morgonkaffe med mig skulle jag naturligtvis undra vad det var frågan om.

Idag finns det inget elixir som du kan hälla i din partners drink för att få ett ärligt svar om han eller hon har varit otrogen, tänkt på någon som är snyggare än dig eller helt enkelt råkat se lite snuskporr. Fick du bara bestämma skulle det vara fixat redan imorgon.

Jag kom nyligen att tänka på det förslag lokala SSU lade fram för att minska otroheten, nämligen genom att låta tvångstesta människor för könssjukdomar. Nu när du läser det här tror du säkert att det är ett roligt Bodström-skämt, men icke. Ungsossarnas idé var att införa "ett obligatoriskt könssjukdomstest en gång per år för alla ungdomar upp till 20 år". I första hand ville de enligt egen utsago minska könssjukdomarna, men att otroheten skulle minska ansåg man vara ett plus. Ska staten alltså tala om hur människor ska leva och tvinga oss unga att gå med på trohet? Förslaget är halvgammalt men att ett ungdomsförbund ens har lagt ett sådant korkat förslag tycker jag är högst anmärkningsvärt.

Minns ni att Metro skrev om tjänsten där du kunde skicka in en del av ett lakan om du hade upptäckt en misstänkt fläck som kunde antas tillhöra någon annan? Kanske hittade du ett par okända trosor mellan madrasserna? Eller varför inte skicka in fimpar och tandborstar när vi ändå håller på? För "några tusenlappar" kunde företaget alltså göra ett DNA-test som avslöjade om din partner hade träffat någon annan i hemlighet.

Det finns även gratistips att få för den paranoida och besatta, galna sexupplysare a la Eva Rusz brukar då och då ge tips för när du bör ana oråd. "10 vanliga tecken på otrohet".

Bäst är väl ändå den oseriösa mobiltjänsten "liespy" som jag såg på reklamen för några veckor sedan:

"Is the information you receive true? Do you suspect a lie even if it's a white lie? How truthful is your partner in the conversation you have right now? On all of these questions as well as other ones regarding the truth LieSpy is the answer, providing you with the optimal possibility in detecting a lie"

Eller varför inte "förhållandedetektiverna" som Metro skrev om:

"Företaget har 300 anställda, som är specialister på att kontakta och övertala människor om att det var ett misstag att bryta upp ur deras gamla förhållande"

Jag betvivlar inte för en sekund att dessa företag drar in rejält med pengar, men är det verkligen moraliskt rätt att "hjälpa" dessa besatta och kontrollerande varelser? Jag tycker det är skrämmande att vanligt folk ursäktar kontrollbehov, besatthet och svartsjuka med att det är mänskligt. Kan staten så kan människan, I guess. Svartsjuka som fenomen har jag inga större problem med, däremot människor som tycker att de har rätt att vara det och ta ut sina negativa känslor över andra människor. Var gärna svartsjuk, men jag eller någon annan ska inte märka det. PUNKT

Läser just nu en väldigt förenklad bok om feminism. Nedan följer en del exempel (direkt citerade ur boken) hämtade ut omfångsundersökningen "Slagen dam".

* Sammanlagt uppger nära varannan kvinna att hennes tidigare make/sambo har uppvisat ett kontrollerande beteende mot henne.

* Var tredje kvinna uppger att hennes tidigare make/sambo var svartsjuk och krävde att få veta vem hon träffade och vad hon gjorde.

* Drygt var fjärde kvinna uppger att hennes tidigare make/sambo fått henne att känna sig underlägsen och dålig.

* Var fjärde kvinna har blivit kallade för nedsättande saker av sin tidigare make/sambo

* 12 procent av kvinnorna uppger att deras nuvarande make/sambo uppvisar ett kontrollerande beteende gentemot dem.

Människor i förhållande behöver inte nödvändigtvis påminna om normalt fungerande människor och att människor i förhållande tenderar att behandla varandra illa har ofta mer att göra med besatthet än något annat. Det översta exemplet är troligen lika åt båda hållen oavsett kön. Kontrollen tar sig möjligen i olika uttryck. Det andra exemplet lika så, förhållanden går ju ut på att vara svartsjuka och sätta gränser vad jag förstår, det är iallafall så i praktiken, tanken innan var (i bästa fall) aningen finare innan förhållandet blommade ut. Förnedring och nedsättande namn är inte heller någonting nytt, däremot tror jag att fler än 25% av kvinnor i förhållanden blivit kallade för nedsättande saker. Denna undersökningen är baserad "gamla" förhållanden. Förhållanden är först dåliga när de är över. Då kommer alltid sanningen fram. Det sista exemplet är därför inte relevant, positivt att 12% ändå vågar erkänna det. Anonyma undersökningar har en funktion helt klart.

Kontrollerat beteende uppfattas naturligtvis olika, för många är detta beteendet ett bevis på kärlek. Människor i förhållanden försöker göra varandra svartsjuka och när de väl lyckas känner de sig bekräftade. En viktig sak de inte nämner är att kvinnor är mer benägna att uppoffra sig för sin partner och människor överhuvudtaget. Få män skulle göra detsamma, och med detta har jag inte sagt att det skulle vara någonting negativt. Tvärtom tycker jag det är positivt att inte göra saker mot sig själv för att glädja andra. Kvinnor har en sak gemensamt, de är förtrycka och i och med det så accepterar många kvinnor dåliga sociala förhållanden, så länge det finns någonting värre. Kvinnor bär på en rätt tragisk uthållighet, när allt blir vardag så slutar vi reflektera över det. Vanligt i långa förhållanden, det sociala livet finns inte längre, den enda som finns kvar är pojkvänner och för att inte gå miste om honom med finns en lång lista över saker att göra. Jag är inte helt oförstående med att kvinnor väljer att vårda det sista som finns kvar däremot tycker jag alla borde ta sitt ansvar och försöka umgås med dessa människor. Dessa människor behöver komma i kontakt med allt som de har förträngt under årens gång - det sociala livet, friheten.

Enligt den statistik jag har hittat tagit det av så tittar män i större utsträckning på porr än vad kvinnor gör.

Att alla män ägnar sina timmar av fritid till att titta på porr är något av en myt. I stort sett allt kvinnor gör är mindre tillåtet, kanske är det så också i det här faller. Så länge det finns uppfattningar om vad som är okvinnligt så kommer kvinnor vara mindre fria och öppna med sina "okvinnliga" intressen. Oseriösa svar i anonyma enkäter är nog vanligare än vad vi tror (högstadiet är ett bra exempel). För bara något år sedan kunde kvinnor inte tala öppet om att de onanerade. Kvinnokroppen överhuvudtaget är ju inte alls särskilt tilltalade och att då öppet tala om att man gillar att onanera blir ju helt orimligt. Retuscherade fittor som har genomgått ett gäng kirurgiska ingrepp är okej. Fittor med stora s.k. buskar eller blygläppar som hänger ner till knäskålarna är mindre okej. Varifrån kommer dessa fantasier? Idag kan kvinnor tack och lov prata om att de njuter av att onanera och att de faktiskt gör det. Vi har ju fina svenska män som knappt kan hitta klitoris kom igen vem är så dum och onanerar?

Diskussionen om det är okej att titta på porr i monogama relationer bygger i stort sett på känslomässiga förhållande-människor och deras korkade uttalanden. Vissa menar att porr är okej om personen lovar att han/hon inte blir upphetsad under filmens lopp. Det kan ju inte vara några problem att lova något sådant. Andra menar att porr bara är okej om de tittar på den tillsammans. De som är mest intoleranta kallar porrtittande för otrohet. Det lustiga är "ja-sägarna" och deras förvånande argumentation, de är egentligen inte alls rimliga och toleranta. Förklaringen till att de är positiva (eller likgiltiga) är att de känner sig "trygga i sitt förhållande". På en rak fråga om de vill att deras pojkvän/flickvän tittar på porr skulle nej väga tyngst. Att säga ja handlar mestadels (eller enbart) om likgiltighet.

"Hon kan ändå inte göra slut med mig och istället bli tillsammans med en film eller bilder så jag känner mig inte hotad. "

"Hur känns det när han beskådar era bröst och fitta? Slås ni inte av tanken att han faktiskt sett otaliga fler av dessa och att ni trots allt kanske inte är speciell på just den fronten? "

"Det är när man begränsar sig i tanken som risken för otrohet ökar" har Katerina Janouch sagt.

Det är svårt (och otroligt dumt) att förbjuda någon att göra något när man själv håller på med det (undantag är relationer mellan föräldrar och barn).

"Jag får kolla på porr så det är klart att han också får det, men jag skulle bli ledsen om han gjorde de för att jag inte var bra nog för honom"

Männen är faktiskt vettigare än kvinnorna i denna debatt just därför att de till skillnad från kvinnorna försvarar "sin sak". Män blir med största sannolikhet oftare konfronterade på grund av sitt porrtittande. Det är lättare att försvara sina intressen (varför man nu behöver göra det är ju en fråga). En sak människor borde tänka på men bortser från är att det är bäst att konfrontera någon (om det nu är absolut nödvändigt) när man är lugn och sansad. Att man gör bort sig när man är känslomässig och hysterisk är A och O. Känslor kan ju aldrig vara fel heter det, i förhållanden verkar det var tillåtet att ta illa vid sig för precis allt.

Väljer att sluta skriva här då jag inte bemöter känslomässiga argument eftersom att det är helt bortkastat oftast. Precis som alla andra diskussioner som kretsar kring vad människor känner så finns det även minst en miljon olika svar även på denna fråga. Känslomässiga människor går inte in i en diskussion för att få en uppfattning om någonting utan för att benhårt försvara sina suspekta prylar tills någon slutligen kapitulerar.

Ett riktigt förhållande, det vanliga är ju att man lägger in något bra i ordet riktigt. Att ens partner inte är otrogen, respekt och snällhet. Listan kan bli lång. Ordet riktigt för mig betyder det klassiska förhållandet med bråk, misshandel, avsaknad av respekt gentemot varandra, kontrollbehov, dåligt sex och att förnedra sin partner inför någon annan. Hur kan det som är det vanligaste inte ses som det riktiga? Nu får du försvara din pojkvän/flickvän hur hårt du vill med att han/hon minsann är bra för dig, vad roligt att höra säger jag. Under tiden förhållandet pågår så måste man för att vara en ?riktig? partner försvara sitt förhållande, gnälla på den andre om något är fel och försvara sin partner när någon utomstående kritiserar ens kära ägodel. Det här är ju vad de som är utanför ser, du som är mitt i det hela har en helt annan syn på förhållandet. Är man kär eller förälskad vill man inte tro att den man ?håller av? är en dålig person.

Alltid får man höra att man inte har hittat den rätta, när vet man det? Man vet heller inte när man har som roligast (festmetoden). Hittar jag en person som jag kan ha sex med och som låter mig ha sex med vem som helst. Personen är snäll och respektfull och gör inte konstiga saker för att den möjligtvis är svartsjuk. Personen respekterar min vilja att leva i frihet och låter mig göra det jag vill utan att jag ska behöva be om någon tillåtelse. Det låter ju fint, men jag kan inte kalla det något annat än ett pseudoförhållande. Alla byggstenar saknas ju för att det då ska vara ett riktigt förhållande. Kallar vi detta ett förhållande så letar ju alla singlar förgäves. För att ett förhållande ska fungera så måste det ju fungera utefter mina värderingar vilket är helt omöjligt. Tycker man det är roligt att ha sex med en person och ser svartsjuka mer som en bekräftelse (positivt) än något negativt så förstår jag väl att människor vill leva såhär. Ingen tänker förbjuda dig.

Vi är ju några miljarder människor så jag kan säkert hitta någon som ger mig maximal frihet men det är inte alls vad jag är ute efter, friheten kommer från mig själv och mina egna val. Jag förstår inte detta sökande efter ?rätt? person, det känns som internetraggning. Man letar efter något men hittar i slutändan ingenting så man tar det som finns och efter slutet får man höra hur förjävligt det var. Det är sällan att någon vill försvara sitt förhållande efter en separation, en stund men tillslut håller det bara inte. Då är man genast ute efter en annan bekräftelse, man vill höra att det var han/hennes fel att det tog slut.

Han som är en bra person för mig vill jag inte ha något förhållande med, jag vill att det ska fungera så länge det är möjligt. Det jag vill ha av människor kan jag verkligen inte klassa som ett förhållande så påstå inte att jag inte hittat den rätta. Det är möjligt att jag vill vara monogom efter jag gått i pension då sex inte längre är lika enkelt att få. Det är lätt att säga till människor som förespråkar monogami att ingen tänker förbjuda dem att hålla på med sin monogami, det blir svårt att säga det till människor som inte vill vara monogama. Det finns alltid människor som vill lura in en i förhållanden, tro mig jag vet.