Besök johannasjodin.se

Under rubriken Jag bör också åtalas för våldtäkt skriver Olle Andersson på Newsmill. Jag tänker inte anmäla honom, men däremot bemöta hans text som andas väl mycket "jag har kommit på någonting".

 

”Härmed erkänner jag att jag gjort mig skyldig till sexuella övergrepp och våldtäkter av min hustru. Den senaste månaden har jag rannsakat mitt minne och kommit fram till 75 sexuella övergrepp under våra 38 år som gifta. I samtliga fall handlar det om att kondomen lossnat, utan att jag nämnt det för min partner. Oftast märkte jag det inte ens själv.”

 

Om en kondom lossnar utan att kondombäraren märker det har han inte gjort något som kan klassas som omoraliskt. Om jag vore man och hade stor erfarenhet av att kondomerna lossnade skulle jag undersöka om andra kondomer fungerade bättre. Om jag inte hittade några som fungerade bättre skulle jag hur som helst vara uppmärksam och be min fru att också vara det. Att fortsätta att ha sex efter att man har märkt att kondomen lossnat utan att säga någonting är inte okej. Att ni använder kondom beror på att någon av er ville använda skydd och då är det rimligt att sluta när skyddet längre inte används. Om kondomen har försvunnit letar man rätt på den och eventuellt fortsätter man att ha sex med en ny kondom. Att fortsätta utan kondom och inte säga någonting och ejakulera i personen är inte okej någonstans.

 

”De senaste månaderna har jag kommit till insikt om att jag våldtagit min hustru kanske etthundra gånger genom fullbordade samlag, oftast utan kondom, då hon samtyckt men halvsovit.”

 

Det är inte okej att ha sex med någon som sover om samtycke inte föreligger, men du beskriver att samtycke fanns och då är det en helt annan situation. Olle Andersson och hans fru har varit gifta i 38 år, med andra ord hoppas jag att de har talat om vad som är okej under så väl vaket som sovande sex. Man ska komma ihåg att samtycke till sex ej automatiskt är samtycke till att bli ejakulerad i (vad man brukar avse med den förlegade termen ”fullbordat samlag”). Det är för att reda ut vad som är okej och vad som inte är okej som man kommunicerar med varandra, har man varit tillsammans i 38 år borde det vara självklart. Om Olle Anderssons fru vill bli knullad utan kondom i sömnen och ejakulerad i är det helt i sin ordning. En bra grundregel om du har sex med någon i sömnen är att ta det försiktigt i och med att personen som sover inte kan kommunicera om den inte är tillräckligt våt eller om det gör ont. Känn dig för innan du har fullbordade samlag med din fru som sover. Det skadar inte att använda glidmedel.

 

”Samtidigt passar jag på att anmäla min hustru för sexuella övergrepp och sexuellt tvång. Vi har tillsammans gått igenom tiotals fall där hon tagit ett bryskt grepp om mina armar och hållit fast mig. Även om jag inte sa nej kände jag flera gånger viss vanmakt. Jag kom inte ur järngreppet även om jag samtyckte till resten.”

 

Din fru borde ha noterat att du kände ”viss vanmakt”, men det låter som att du inte for illa av det i och med att du ”samtyckte till resten”. Vad sägs om att prata om det?

 

”Fler gånger än jag orkar räkna har hon velat men inte jag. Oftast har det slutat med att jag fallit till föga därför att jag känt mig pressad och mer eller mindre tvingad. Ibland fick jag ångest.”

 

Jag vet inte vad Olle Andersson lägger in i ordet vill i och med att folk har olika syn på vad det innebär att vilja någonting. Om jag har sex med någon för att vara snäll innebär inte det att jag inte vill ha sex. Hade jag inte velat ha sex för att vara snäll hade jag inte ställt upp på det. Att ha sex för att man känner sig mer eller mindre tvingad är inte okej, det vill säga att man inte känner att man har något val, att det skulle få allvarliga konsekvenser om man inte hade sex och därför motvilligt ”faller till föga”.

Om det skulle visa sig att Julian Assange våldtog någon som sov (vi vet inte vad som har hänt det är därför jag skriver om) innebär det inte att det inte går att ha sex med någon som sover utan att vara en våldtäktsman. Om du får mitt samtycke till att utföra vissa sexuella handlingar på mig i sömnen är det inte våldtäkt om du då utför dem och det oavsett om andra personer gjort liknande saker mot någon i sömnen utan samtycke. Det är inte handlingen i sig utan frivilligheten och samtycket som är det relevanta.

Läs även andra bloggares åsikter om Olle Andersson, samtycke, frivillighet, tvång, våldtäkt, sexuella övergrepp, prata om det, kommunikation, sex i sömnen

Jag kan inte dra mig till minnes någon våldtäktsdiskussion på nätet som inte mynnat ut i en skulddebatt. Är det inte invandrarnas påstådda ”våldtäktskultur” som ligger bakom våldtäkterna så är det kvinnorna själva. De som är av den senare uppfattningen är åtminstone goda nog att förse kvinnor med råd om hur de kan skydda sig själva mot sexuella övergrepp. Var rädd, prata inte med okänd män, följ inte med okända män hem, klä dig inte utmanande och gå aldrig hem själv från en fest så ska du se att du inte blir våldtagen. Ungefär.

 

Männen som avråder mig att vistas utomhus själv sena kvällar och att dricka alkohol i okända mäns sällskap vet någonstans med sig hur absurda deras råd är. När jag förklarar att jag inte är rädd för män, kontrar de med att jag har skäl att vara det. Nämnda personer kan dock inte låtsas bort att män statistiskt sett löper en större risk att råka ut för våldsbrott. För att undvika kommentarer om att de ställer olika krav på kvinnor och män talar de om att de inte använder dyra armbandsur i festmiljö och att de sällan har stora summor kontanter på sig.

 

Vilka använder dyra armbandsur eller armbandsur överhuvudtaget nuförtiden? Vilka proppar plånboken full med mångnolliga sedlar? Jag äger inga dyra armbandsur och jag har sällan kontanter på mig, men det gör inte att jag tycker att det är riktigt att uppmana andra att begränsa sig själva på olika sätt. Våldtäkt är för övrigt värre än att bli av med sina stålar! En annan invändning är att frånvaron av stora summor kontanter och dyra armbandsur inte motsvarar de ”säkerhetsåtgärder” som kvinnan måste ta till för att hon inte ska anses skyldig till de sexuella övergrepp hon utsätts. Hon är offer och förövare på samma gång. Kvinnan är ett potentiellt våldtäktsoffer och hennes omgivning ett försäkringsbolag som kräver att hon ska begränsa sig själv för att förtjäna social och rättslig upprättelse i fall att någon förgriper sig på henne.

 

Man kan hävda att män borde känna sig otryggare än kvinnor med hänvisning till statistik. Underbara Clara skriver ”Efter senaste tidens överfallsvåldtäkter i Örebro har polisen gått ut och varnat kvinnor för att röra sig ensamma kvällstid. För att man inte kan garantera deras säkerhet. Detta gör mig förbannad. För i Örebro har senaste året anmälts 42 fall av överfallsvåldtäkter mot kvinnor. Men 1200 överfall mot unga män. De som verkligen borde bli varnade för att befinna sig ute efter mörkrets inbrott är alltså män.”

 

Jag tycker att det kan bli tjatigt när personer som skriver om våldtäkt gång på gång nämner att de flesta våldtäkter begås av en man som är bekant med brottsoffret, men jag förstår samtidigt varför det upprepas. De våldtäkter som framförallt kritiseras av män är nämligen överfallsvåldtäkterna. De är mot överfallsvåldtäkerna männen vill skydda oss med sina råd.

 

 

Illustration: Tanja Suhinina

 

Råden om hur vi skyddar oss mot männen vi känner lyser däremot med sin frånvaro. Vad sägs om att ge kvinnor rådet att inte umgås med män? Det vore för all del tråkigt att sluta umgås med män, jag menar, jag ligger faktiskt med vita medelålders (okej då, ibland) heteromän, men det vore minst lika tråkigt att begränsa sitt uteliv för den goda sakens skull.

 

Det är klart att rådet är absurt, men det vore onekligen effektivt förutsatt att kvinnor lydde order. Lika absurt är det att enbart rikta in sig på den ovanligaste sortens våldtäkter och ignorera våldtäkterna som begås av kompismännen. Våldtäkterna som är de allra svåraste att anmäla eftersom att de flesta kvinnor faktiskt inte vill komplicera sin sociala tillvaro. Rådet att be kvinnor att sluta umgås med män brukar förkastas av upprörda män som inte vill bli utpekade som potentiella (möjliga) våldtäktsmän. Av någon anledning är det inte okej att mena att männen i ens omgivning är potentiella våldtäktsmän, men däremot är det fritt fram att antyda att varje man som vistas utomhus efter ett visst klockslag är det. När kvinnor lyssnar på de goda männens råd och undviker utemännen blir de kritiserade för att de aktar sig för män som om de vore farliga djur. Det känns som att vad kvinnor än gör blir det fel.

 

Läs även andra bloggares åsikter om våldtäkt, alla män är potentiella våldtäktsmän, alla kvinnor är potentiella våldtäktsoffer, sexualbrott, skuld, sexuella övergrepp

Språkrådet har presenterat några nya ord i vanlig ordning och glädjande nog finns ordet Bjästa med bland 2010 års nyordslista. Att göra en Bjästa är att "ta parti för en förövare av ett brott och mobba offret" enligt Språkrådets formulering. Bjästa återfinns i mitt hemlän, Västernorrlands län, men innan Uppdrag granskning sände reportaget Den andra våldtäkten, som skildrade misstron mot en av de unga kvinnorna, hade jag inte hört talas om Bjästa vad jag vet. Misstron och mobbningen har onekligen satt orten på kartan.

 

Jag har ingen aning om vad de två kvinnorna tycker om Språkrådets beslut, med jag skulle inte bli förvånad om Språkrådet varit i kontakt med dem. Det finns ett behov av ett ord som beskriver den mobbning som tyvärr drabbar våldtagna kvinnor. Den här gången hade kvinnorna tur i oturen i och med att media rapporterade om det som hände i Bjästa. Plötsligt pratade alla om våldtäkterna och mobbningen och kvinnorna fick sin sociala upprättelse.

 

Läser man okritiskt antifeministiska bloggar kan man få intrycket av att det kommer enkelt för kvinnor att anmäla sexuella övergrepp. Jag vet inte vad man grundar det på när det är ett ganska känt faktum att många, om inte de flesta, sexualbrottsoffer tar på sig ansvaret för vad de upplevt. Det är givetvis gärningsmännens ansvar, men det finns sällan något spår av offermentalitet, vilket sexualbrottsoffer brukar tillskrivas.

 

Av de kvinnor jag känner har många erfarenhet av sexuella övergrepp, men jag kommer bara på en som anmält ett sexuellt övergrepp. Det som hände i Bjästa sänder signalen att du gör bäst i att hålla tyst om dina erfarenheter av sexuella övergrepp. Detsamma gäller våldtäktsanklagelserna kring Julian Assange, i det fallet pratar man passande nog om ett globalt Bjästa.

 

Våldtäkt är ett fruktansvärt brott, men alla förtjänar en andra chans. Jag hoppas att den unga mannen kan leva ett någorlunda normalt liv efter att han har avtjänat sitt straff. Varken gärningsmannen eller hans mor verkar ha alla hästar hemma, men mest förbannad blir jag när jag tänker på omgivningens agerande som får ses som ett övergrepp i sig. Att våldtäktsmän inte känner någon sympati med våldtäktsoffer ligger i sakens natur, men att omgivningen - som ingenting visste - spottade på en ung kvinna som påstod att hon hade utsatts för ett allvarligt brott är under all kritik.

 

Förhoppningsvis sänder Språkrådets Bjästa en viktig signal till de Bjästabor som är berörda och andra våldtäktsbagatelliserande (ett annat bra ord som Språkrådet gärna får adoptera) undermänniskor.

 

Mer om Bjästa: Nätet gör det möjligt för våldtäktsoffer att ta del av det stöd de faktiskt har?

 

Reportaget Den andra våldtäkten.

 

Nyheter 24 listar Årets bästa sex- och kärleksbloggar.

 

Läs även andra bloggares åsikter om språk, språkrådet, Bjästa, mobbning, sexuella övergrepp, våldtäkt, Assange, Att göra en Bjästa

Kvinnor som talar ut om sexuella övergrepp och gråzoner uppmanas att ta av sig offerkoftorna. Kvinnor överlag ska inte vara några offer och det upprepas som ett mantra när sexuella övergrepp kommer på tal. Liksom Niklas Hellgren undrar jag vad en offerkofta är för något. Det har blivit något av ett modeord bland somliga debattörer.

 

Vet jag några kvinnor som definierar sig med de sexuella övergrepp de blivit utsatta för? Inte vad jag kan komma på. Känner jag några kvinnor som anmält sexuella övergrepp? Jag kommer på en och då räknar jag inte med mig själv. Har jag kommit i kontakt med kvinnor som ältat sexuella övergrepp de varit med om? Jag har knappt kommit i kontakt med några som betraktar sig själva som en produkt av övergrepp, även om sexuella övergrepp är en erfarenhet som påverkar olika personer olika mycket.

 

Personer som kallar sig överlevare har en identitet som har koppling till sexuella övergrepp, men jag har inte läst några överlevare under parollen prata om det. En del överlevare har helt klart en offeridentitet, men andra använder överlevare som en stärkande term för att markera raka motsatsen, att de inte är några offer. Att även personer som blivit utsatta för övergrepp kan gå vidare. För kvinnor som matats med att livet är över efter en eller flera våldtäkter kan jag verkligen se behovet av att markera att man inte håller med. Detsamma gäller dåliga sexuella erfarenheter. Personer som gått hem med män/kvinnor som inte behandlat dem väl under eller efter sex kan ha ett alldeles strålande sexliv med bra personer.

 

Heterosexuella kvinnor som är sexuellt utåtriktade under en längre period kommer nästan garanterat att gå hem med män som inte behandlar dem bra och för många resulterar det i att sexlusten stegvis avtar under en period. Det är givetvis tråkigt, men det är inte hela världen. Det går över. Sådana perioder måste personer få ha utan att utomstående debattörer talar om för dem att de hanterar det på fel sätt.

 

Risken är att man gör personer som blivit utsatta för sexuella övergrepp till offer genom att tjata om offerkoftor. Det är faktiskt bara ni som tjatar om offermentalitet. Det man fokuserar på växer och för de som gärna vill slänga in ”moralism” i varje stycke text är ordet offer ett måste. En text utan att belysa offret vore ett nederlag för er. Där har ni ert omhuldade offer.

 

Läs även andra bloggares åsikter om #prataomdet, prata om det, offer, offerroll, offerkofta, offermentalitet, att göra kvinnor till offer, sexuella övergrepp, debattörer som älskar ordet moralism

Säg den kvinna som har ett konto på en sexkontaktsite och inte får meddelanden skickade till sig av män som beskriver sig som mogna. Ordet mogen innebär att personen definierar sig själv som äldre (en del medier och individer har framställt det nästan som ett övergrepp att inte kasta sin egen ålder i ansiktet på personen man raggar på) och vill signalera att han är en erfaren man som ”vet vad kvinnor vill ha”. Ingenting kunde vara mer fel när dessa män inte sällan tror att de är chanslösa om de inte också talar om att de är generösa och gillar att ”skämma bort” kvinnor.

 

De mest obehagliga av mogna och generösa män är de som vill ha med dig på en kryssning. Det är svårt att inte se parallellerna mellan dessa och männen som anser sig vara beroende av sexkontrakt om de inte ska riskera att bli anmälda för diverse sexuella övergrepp. Det är tillräckligt obehagligt när någon föreslår en några veckor lång resa till en annan världsdel, men att vara ensam på en färja med en person du inte känner och utan någonstans att ta vägen toppar nog listan över saker jag inte vill uppleva.

 

När jag läser om en kvinna som tros ha blivit gruppvåldtagen av fyra män ombord på en färja borde väl männen som vill skämma bort mig med en kryssning inse de olämpliga med att ens föreslå något sådant. Att framställa sig själv som en man som behöver en arena vilken kvinnan inte kan ”rymma” i från om hon så skulle önska är nog ett försök dömt att misslyckas, och tur är väl det?

 

Jag knullar gärna med "okända män", jag kan till och med tänka mig att göra det på en färga om jag reser med personer som jag känner och råkar träffa någon jag vill ha sex med ombord. Däremot har jag ingen önskan om att boka resa med någon okänd av de skäl jag nämnt ovan.

 

Annat om knullsiter:

DN avslöjar att alla män inte får knulla men gärna skulle vilja göra det

Läs även andra bloggares åsikter om sex, sexuella övergrepp, knull, kryssning, generösa män, mogna män, sexkontaktsiter, raggningskulturen

Det förefaller så att det är samma personer (män som har sex med kvinnor) som vill att kvinnor ska kommunicera med dem om de inte vill göra någonting sexuellt, så kallad nejkommunikation, som är rädda för att kvinnor ska anklaga dem för våldtäkt.

Den sorts kommunikation som mer eller mindre säger att allting är okej innan någon säger nej, men bara när det gäller sex förstås. Det sexuella regelverket är unikt. Det är som många religioner i grunden, av män för män. Du har inte rätt att misshandla någon innan den säger nej, men personerna som vill att kvinnor ska nejkommunicera med dem (den linjen existerar för att männen inte på riktigt tror att kvinnor är kapabla eller kommer att nejkommunicera med dem) inte ser sex som en syssla vilken som helst (vilket de dock brukar vilja göra gällande).

Samtidigt som mannen har mer eller mindre rätt att göra vad han vill i sexuella sammanhang innan det magiska ordet nej (som alla män i deras fantasivärld tycks respektera) uttalas pratar de om sex som någonting riskfyllt för män eftersom att kvinnor (framförallt feminister enligt deras utsago) är så benägna att anklaga män för våldtäkt och polisanmäla dem.

Om du inte tycker att det är ditt ansvar att veta att det du gör i sexuella sammanhang är önskat får du faktiskt – kopierar deras uttjatade argumentation – skylla dig själv om du blir anmäld. Det är ingen mänsklig rättighet att köra över andra människor och därefter förvänta sig att de ska godta det. Vad som är frivilligt för dig kan vara ofrivilligt för någon annan.

Samtycke är inte frånvaron av ett nej varför jag har kritiserat ”ett nej är ett nej”-kampanjandet (inte sällan med feministiska avsändare).

De som oroar sig allra mest för att män blir anmälda utan grund är nog också de som kan komma att anmälas av konkreta och giltiga skäl i framtiden då hela deras argumentation bygger på att vad kvinnan vill är ganska oväsentligt. Den parallellen har dessvärre inte lyckas nå deras egoistiska hjärnor ännu.

När jag säger att man faktiskt bör veta att det är okej att ha sex med någon innan man har det börjar de prata om kameror i sovrummen och kontrakt. Vill jag ens veta hur deras sociala och sexuella relationer ser ut?

Vanliga friska människor behöver inte kontrakt för att veta om någon vill göra någonting. Kontrakt är vidare inget bra sätt att garantera att någon gör något frivilligt. Kontraktskrivande får mig att tänka på storföretag som förbehåller sig rätten att...inte ta något som helst ansvar oavsett vad som än händer.

Innan ”Alexandramannen” hade sex med några av de kvinnor som han åtalades för att ha haft sexuella relationer med bad han dem signera ett papper på att det var lugnt att han hade sex med dem. Det gjorde han inte för att det låg i kvinnornas intresse, utan för att kunna rentvå sig själv om kvinnorna skulle tycka att han hade gått över gränsen för vad som är acceptabelt. Uppenbarligen visste han någonstans att han gjorde någonting problematiskt, annars hade han rimligen inte föreslagit kontraktsex.

Det är ganska enkelt. Kommunicera och gör ingenting mot någons vilja om ni inte vill bli anmälda för sexuella övergrepp. Om ni inte gör det ska ni inte bli förvånade om någon anmäler er eller om kvinnor sluta ligga med er helt, för marknaden fixar som bekant det mest. Det är inte av en olycklig slump som vissa män knappt får komma till.

Läs även andra bloggares åsikter om kontrakt, samtycke, sex, sexuella övergrepp, övervakningskameror i sovrummen, feminister, falska våldtäktsanmälningar, Alexandramannen, antifeminister, idioter

Media kan inte nämna våldtäkt utan att männen med brist på både liv och ligg måste skriva av sig. På många sätt påminner deras entusiasm och energi om nätrasisternas. Den stora skillnaden är att rasisterna som är aktiva på Flashback och i kommentatorsfälten påstår att många svenska kvinnor våldtas dagligen (av ickesvenskar), att få fall anmäls, leder till åtal och slutligen till fällan dom. Antifeministerna påstår å sin sida att de flesta våldtäktsanmälningar är falska, att antalet våldtäkter överdrivs och att merparten av dömda våldtäktsmän är oskyldiga.

När en del menar att våldtäkterna i själva verket är andra former av sexuella övergrepp (mildare sådana) menar andra att de flesta våldtäktsanmälningar är fullständigt grundlösa. De hänvisar till olika undersökningar som visar på att merparten av kvinnor som anmält våldtäkt ljuger. Undersökningar som är så ovetenskapliga att det skriker om det. Några är så körda att de väljer att se alla våldtäktsanmälningar som inte leder till fällande dom som falska. Om du blir misshandlad och anmäler personen som misshandlat dig utan att denne tilldöms någon form av påföljd har du fortfarande blivit misshandlad. Det borde vilken normalbegåvad person som helst förstå.

Då flest våldtäkter anmäls i Sverige drar denna bloggare slutsatsen att Sverige blivit ett paradis för falskanmälningar. Han skriver ”Men en sak är nästan säker, även om det visar sig vara falska anklagelser om våldtäkt så kommer knappast de två kvinnorna att varken åtalas eller dömas. Till skillnad från våldtäkt, som lyder under allmänt åtal, så kräver ett åtal om falsk tillgivelse tillvitelse att Julian Assange driver saken själv, för egna pengar. Straffet är löjligt lågt och nästan inga döms för denna typ av brott i Sverige.”

Bloggaren säger sig alltså veta att ett stort antal kvinnor falskanmäler fastän att nästan inga kvinnor döms för falsk tillvitelse. Det får mig att undra vad som hände med oskyldig motsatsen bevisas? Gäller rättssäkerheten bara män som blivit anklagade för våldtäkt?

Läs även andra bloggares åsikter om våldtäkt, falska våldtäktsanmälningar, feminism, antifeminsim, alla kvinnor ljuger, rättssäkerhet, sexuella övergrepp, oskyldiga män, skyddsvärda män

Aftonbladet skriver att det ”Bara i det lilla afrikanska landet Lesotho anmäls fler våldtäkter än här”. Mönstret är tydligt, för varje år som går anmäls fler våldtäkter i Sverige och många undrar naturligtvis varför det begås så många våldtäkter i vad som brukar omnämnas som ett av världens mest jämställda länder. Artikeln nämner också mörkertalet som antas vara större för våldtäkt än något annat brott. Enligt beräkningar som jag inte har någon aning om hur de tagits fram kommer 80-90% av alla våldtäkter aldrig ”till samhällets kännedom”.

 

När en del män och antifeminister utan fog påstår att anledningen att så många våldtäkter anmäls i Sverige är att kvinnor ljuger undrar jag om de känner någon kvinna som anmält våldtäkt. Jag vet en person som anmält ett sexrelaterat brott, men jag minns ej om rubriceringen var våldtäkt. Hon anmälde samma man som jag, hon med motiveringen att hon önskade att det skulle finnas dokumenterat om någon eller några andra kvinnor också blev utsatta för någonting snarlikt av honom i framtiden. Någon som jag.

 

Jag undrar vilka alla kvinnorna som anmäler är då jag känner och vet om så många kvinnor som blivit våldtagna, men som aldrig anmält en våldtäkt. Jag känner säkert någon som anmält våldtäkt men som inte vill prata om det. Jag kan förstå om någon inte vill berätta, men det kan rimligen inte förklara varför vi pratar om Sverige som det jämställda landet i vilket kvinnor anmäler våldtäkt utan att jag knappt känner till någon som gjort det. Det ska tilläggas att dessa kvinnor inte varit särskilt benägna att lasta sig själva för de brott de fallit offer för. Det har nog mer att göra med att vem som helst kan bli avskräckt från att anmäla efter alla reportage om antalet fällande domar, bristande polisiära resurser, dumma frågor i rättegångssalen, utdragna processer, den utsattes omgivnings reaktioner, frånvaron av social upprättelse och uppriktig omtanke.

 

Sverige har hårdare våldtäktslagstiftning än många andra länder och 2005 skärptes den ytterligare. Brottsförbyggande rådet skriver ”En stor del av ökningen har skett efter 2005, då den nya sexualbrottslagstiftningen trädde i kraft. Den innebär att en del gärningar, som tidigare klassades som sexuellt utnyttjande nu rubriceras som våldtäkt”.

 

Det får mig att undra hur det ser ut i länder som har få eller långt färre våldtäktsanmälningar per invånare, har dessa länder högre andel sexualbrott som inte rubriceras som våldtäkt enligt dessa länders lagstiftning eller ligger Sverige även i toppen bland anmälningar av den sortens sexualbrott?

 

Någonstans känner jag att våldtäkt eller ej inte är lika intressant som antalet sexualbrott överlag. Våldtäkt är nog den sexualbrottsrubricering som väcker mest uppmärksamhet, men det finns massor av sexualbrott som innebär en stor kränkning som hamnar i skymundan därav. Att sexrelaterade brott i någon utsträckning ”omrubriceras” sedan 2005 läser inte jag som att kvinnor blivit mer benägna att anmäla våldtäkt eller att de sexrelaterade brotten ökat, även om jag tror att de har det.

 

Att publicera statistik som jämför hur många som anmäler våldtäkt i olika länder utan att påtala det uppenbara – att länder har olika lagstiftning som inte alls rubricerar sexualbrott efter någon enhetlig mall – är oansvarigt. Jag kan tycka att det inte borde behövas, men när personer pekar på land x och säger att deras situation beror på viss lagstiftning eller frånvaron av viss lagstiftning och att Sverige skulle spela i samma ligga om de bara anpassade sin lagstiftning efter land x så fungerar det uppenbarligen inte att utelämna sådan information. Personer som annars brukar vara snabba med att förkasta dem som jämför päron med äpplen.

 

Läs även andra bloggares åsikter om våldtäkt, sexualbrott, sexbrott, våldtäktsstatistik, jämställdhet, våldtäktsanmälningar, mörkertal, ojämställdhet, Sverige, våldtäktslagstiftning, sexuella övergrepp

Efter omfattande kritik av beslutet att hemlighetsstämpla förundersökningsmaterialet kring fallet Göran Lindberg av hänsyn till brottsoffren offentliggjordes till sist merparten av förundersökningen på grund av allmänintresset. Många undrade om det inte gick att ta hänsyn till brottsoffren och samtidigt redovisa delar av förundersökningen som inte kunde peka ut dessa och det är precis vad man har gjort. Media har dock inte tagit någon större hänsyn till de kvinnor som Lindberg är misstänkt för att ha våldtagit av rapporteringen som fokuserar på helt andra saker än övergreppen att döma.

 

Samtidigt som personer som skriver om våldtäkt sällan klarar av att göra det utan att understyrka vilken fruktansvärd handling våldtäkt är i varannan mening bagatelliseras våldtäkt indirekt när yttre faktorer och saker som är mer eller mindre irrelevanta hamnar i fokus.

 

Genom att fokusera på till exempel gärningsmannens ursprung riskerar man att bidra till att skapa ett hat riktat mot människor med ett visst ursprung och låta våldtäktsoffer bli slagträn i en rasistisk debatt istället för att fokusera på vad som faktiskt ägt rum. Förutom att Sverigedemokraterna säkert uppskattar när gärningsmäns etnicitet (är inte den större gemensamma nämnaren mer värd att rapportera om och fundera kring?) omnämns så hamnar det personliga ansvaret i skymundan.

 

Att vi inte talar om våldtäkt i termer av ett aktivt val från gärningsmännens sida får effekten att kvinnor begränsar sina liv för att de tror att de kan välja om de är potentiella (möjliga) våldtäktsoffer eller inte. Det kvinnan som blivit våldtagna kan välja är om hon vill gå vidare eller inte, det kan ingen annan göra åt henne, men det underlättar att komma till den insikten om ens omgivning inte skuldbelägger våldtäktsoffer och frenetiskt söker efter ”förmildrande omständigheter”.

 

I fallet Lindberg tyckte inte media att gärningsmannens etnicitet var relevant då de inte kan få med någonting om ickevit hudfärg och misstänkt brytning. Det var uppenbarligen mer spännande att redogöra för den före detta polischefens sexualvanor, något som annars brukar vara förbehållet målsäganden i sexualbrottsmål.

 

Det finns för all del reportrar som har lyft fram våldtäkterna, koppleriverksamheten och sexköpen, men för stort medieutrymme har tyvärr tillägnats ovidkommande fakta. Positivt är att media inte har bidragit till att bibehålla synen på polistjänstemän som felfria. Mindre positivt är att man har gjort stora rubriker av att JÄMSTÄLLDHETSFÖRESPRÅKAREN Lindberg uppskattade gruppsex och brukade bära runt på en väska innehållandes sexleksaker och viagra (”våldtäktsverktyg”). Är det inte lämpligt för en jämställdhetsförespråkare att använda sig av olika sexhjälpmedel, och förresten, på vilket sätt är det relevant för de brott han är misstänkt för?

 

När jag läste den mycket korta tidningsnotisen om den polisanmälan jag gjorde 2005 blev jag riktigt upprörd då brottsrubriceringen som nämndes för det sexualbrott som jag hade utsatts för var felaktig. Jag undrar hur upprörd jag skulle ha varit om jag vore en av kvinnorna som hade anmält Lindberg och bläddrat i de tidningar som givit mer utrymme åt bilder som visar Lindbergs sexleksaker (något som många kvinnor våldtagna eller ej har i sin ägo) och dra stora växlar på ”ovanliga” sexuella läggningar än att skriva om de övergrepp han begått.

 

 

Läs även andra bloggares åsikter om Göran Lindberg, våldtäkt, sexuella övergrepp, alla som gillar gruppsex är pro våldtäkt

Jag har tidigare skrivit om uttalandet att alla män är potentiella våldtäktsmän och vad jag anser om det. Jag har inte som vissa feministiska och ickefeministiska debattörer översatt det till att alla män är sannolika våldtäktsmän. Om det vore så skulle våldtäktsstatistiken vara en annan till kvinnors (ännu större) nackdel. Det är olyckligt att det nästan fått en ny innebörd i och med att budskap därmed får sägas ha gått förlorat.

 

Det har diskuterats om personen som ursprungligen fällde uttalandet omedvetet eller medvetet (för att skapa debatt) var otydlig. Jag menar att både avsändaren och mottagaren är skyldig till att innebörden har förvanskats. Den ickefeministiska kritiken grundar sig dels i rent missförstånd men det har också ofrånkomligen funnits en önskan att pränta in i folks medvetande att Feminister vill göra gällande att den övervägande majoriteten av män kommer att våldta någon förr eller senare. Det är åtminstone svårt att dra några andra slutsatser av den ovilja som funnits att ta till sig någon annan förklaring än den som leder fram till den egna uppfattningen.

 

Ickefeministiska debattörer har krävt att feministiska dito ska ta avstånd från påståendet att alla män är sannolika våldtäktsmän vilket också många feminister har gjort. Några för att deras tolkning varit identisk, andra för att de föreställt sig att deras röst i debatten inte har något värde annars. Ibland är avståndstaganden motiverade, men de feministiska avståndstaganden jag tagit del av har nästan alltid flyttat fokus från det man vill ha sagt och förvandlats till en harang av ursäkter på temat ”jag är inte en sådan där extrem feminist”.

 

Jag är som ni kanske listat ut inte alls bekväm med traditionen som finns av att ta avstånd från saker som någon individ inom någon grupp har sagt eller, kanske mer korrekt, påstås ha sagt eller menat. Inte mindre när på papperet individualister ropar efter avståndstaganden till höger och vänster. Jag vet själv att jag tagit avstånd från saker och ting helt utan anledning, gånger då någon person påstått att någon eller några hävdat någonting och jag utan att kontrollera om det ligger någonting i det känt ett behov av att ta avstånd från det utan att avkräva någon förklaring till varför jag kan anses ha något sådant ansvar.

 

Med facit i hand hade det hur som helst varit enklare att på en gång kläcka ur sig att det inte finns någon stereotyp våldtäktsman, att man inte kan se på någon om personen är en sådan som skulle kunna våldta någon. Då hade nog inte uttalandet att alla män potentiella våldtäktsman upplevts lika laddat

 

Om jag hade sagt att alla kvinnor är sannolika barnafödare, det vill säga att det är sannolikt att anta att kvinnan du träffar på stan antingen har barn eller i framtiden kommer att ha, hade det inte blivit någon hätsk eller upprörd debatt. Det är på sin höjd ett fåtal individer som skulle uppröras av sådan barnafödarnormativitet till den grad att de skulle betrakta den som en förevändning att debattera frågan i flera år framöver. Det ligger liksom i sakens natur att det är mycket värre att påstå att någon är sannolik att våldta än att föda barn.

 

Jag skriver flera år framöver för att debatten om potentiella våldtäktsmän fortfarande vaknar till liv med ojämna mellanrum. Debatten som jag nämnt att egentligen handlar om huruvida att alla män är sannolika våldtäktsman eller inte borde inte i första hand tas med feminister eller generera efter rop på avståndstagande från deras sida.

 

Den borde rikta in sig på de män, kvinnor och antifeminister som urskuldar våldtäktsmän och på rättsväsendet som alltid hittar förmildrande omständigheter till våldtäktsmannens fördel och

gräva i varför de är så rörande överens om att den kvinna som blivit våldtagen av en närstående man (det är som sagt omöjligt att veta om någon är sannolik att vålda någon) borde ha förstått att en sådan risk förelåg och därför borde ha förhindrat det när hon fortfarande hade chansen. Varför denna syn på mannen inte är lika laddad kan man verkligen fråga sig.

 

Den man jag följer med hem kan troligen räkna med att jag vill och har för avsikt att ha sex med honom då jag personligen för att förenkla för mig själv (och inte ge mannen några förväntningar som jag inte kommer att leva upp till) inte brukar gå hem med personer jag inte kan tänka mig att ligga med. Därmed inte sagt att jag eller någon annan kvinna inte har rätt att ångra oss. Det har vi ALLTID. Därmed heller inte sagt att du inte får tycka och tänka att jag är osympatisk som inte har sex med dig. Jag kommer med största sannolikhet tycka att du är riktigt otrevlig om du släpar hem mig och upptar min tid utan att ligga med mig om inte goda skäl föreligger, men jag har ingen rätt i världen att tvinga mig på dig och kräva någonting av dig som jag inte har någon som helst rätt till. Ett otrevligt beteende ursäktar ALDRIG någonsin våldtäkt.

 

Jag skriver att debatten borde föras med bägge könen för att jag mött både män och kvinnor som uttalat att kvinnor som följer med en man hem får räkna med mannen kommer ha sex med dem oavsett om kvinnan vill det eller ej. Jag har visserligen träffat fler män som uttryckt sådana tankegångar och fler kvinnor som ser allvarligare på sexuella övergrepp, men det är för stor andel kvinnor som har den här synen på män och på våldtäkt för att tala om män om kvinnor som motsatser till varandra i hur man förhåller sig till våldtäkt. När det handlar om våldtäkt och kvinnors delaktighet är sorgligt nog både män och kvinnor potentiella och sannolika idioter.

Läs även andra bloggares åsikter om våldtäkt, sexuella övergrepp, alla män är potentiella våldtäktsmän, potentiell, sannolik, feminism, antifeminism, idioter som urskuldar våldtäktsmän

Det ska sägas att jag har lite svårt att ta det personer som lever av att tala om nätet i fantastiska termer säger på allvar. Det handlar om alltifrån Twitter till allt det andra som kan sorteras under etiketten ”sociala medier”. Att de personer som tjänar pengar på att prata om hur fantastiskt Twitter är vinner beror lika mycket på att de har rätt som det beror på att deras ”motståndarsida” är relativt lättbesegrade. En person som aldrig läst en blogg kan helt enkelt inte räkna med att dennes åsikt om bloggar är lika mycket värd i debatten om bloggfenomenet. Någon likande det vid brobygge. En person som aldrig byggt en bro och inte satt sig in i hur det går till att bygga broar ska inte räkna med att hans ord är lika intressanta som orden som levereras av den brobyggarvane. Om inte näthatarna så öppet skyltade med hur okunniga de faktiskt är skulle deras ord väga tyngre. Vidare har jag riktigt svårt för dem som talar om näthatet och nätmobbningen som om hat och mobbning vore en isolerad företeelse som inte gör sig påmind utanför nätet.

 

För att bevisa näthatets existens uppmanas vi följa den debatt som är en direkt följd av den våldtäkt som ägde rum på en skoltoalett i Bjästa. Våldtäktsmannens familjemedlemmar och kamrater startade och anslöt sig till Facebook-grupper som visade sitt stöd till våldtäktsmannen som de menade var oskyldig. Att personen i fråga dömdes i både tingsrätten och hovrätten tog de ingen större notis om. Sådant känner man [om någon är oskyldig eller skyldig], för att citera våldtäktsdömde Tito Beltrans fru Jennie Beltran.

 

Skolan som förhöll sig neutral till övergreppet innan det blev allmänt känt skyller delvis tragedin på nätet. Kampanjandet för den dömda våldtäktsmannen har ofrånkomligen förvärrat den unga kvinnans situation, men vi ska komma ihåg att det inte var nätet som våldtog den unga kvinnan, det var heller inte på nätet kampanjandet tog vid. Det var mun mot mun-metoden inom skolans lokaler som sökte sig till nätet. Skolan valde att inte agera.

 

I en tid då kvinnor från antifeministiskt, kvinnofientligt och våldtäktsbagatelliserande håll framställs som ett kollektiv av pengakåta individer som anmäler våldtäkt för att det regnar glömmer många vikten av den sociala upprättelsen. Vikten av att omvärlden problematiserar det inträffade och visar sitt stöd till de utsatta.

 

Kampanjandet som syftade att vara till våldtäktsmannens fördel blev paradoxalt nog till den våldtagna kvinnans fördel i och med att våldtäktsmannens familjemedlemmar av någon anledning valde att förvärra hans situation genom att uppmärksamma våldtäkterna (mannen är dömd för två våldtäkter) istället för tysta ned övergreppen och vänta ut den tre månader långa påföljden. Den unga mannens mor skapade ett behov hos oss alla att ta avstånd från de fruktansvärda övergrepp han utsatte två kvinnor för. Inte alls vad hon hade väntat sig. Hon lyckades väcka de som glömt hur otroligt viktigt det är för den som varit med om någonting fruktansvärt att bli trodd och lyssnad på. På kuppen begravde hon den potentiella trovärdighet hon hade genom sitt agerande.

 

Det skapades snabbt ”motgrupper” efter att fallet med den våldtagna kvinnan uppmärksammades av Uppdrag Granskning. Det visades sig att de som inte trodde på ”Linnea” tillhörde en minoritet. Det farliga nätet blev en arena också för dem som ville ta avstånd från de som höll våldtäktsmannen om ryggen och ta ställning för ”Linnea”.

 

Det handlar inte bara om ”Linnea”. Frågan är mycket större än så och det skulle alla de som inte förstått det hittills inse om de bara kunde visa sig öppna för att kvinnor faktiskt blir våldtagna. Av något mystiskt skäl förväntar de sig att kvinnor ska komma springande till dem och tala ut, men det kommer inte hända så länge de urskuldar våldtäksmän, bagatelliserar våldtäkt och antyder att det är en undantagsföreteelse.

 

Min något naiva förhoppning är att det kan komma någonting gott ur det tragiska som inträffat. I korthet att det stöd som visats för de två våldtagna kvinnorna lyckas förmedla att de våldtäktsbagatelliserande personer som tenderar att skrika högt är i kraftig minoritet då dessa personer nog är den främsta orsaken till att våldtagna kvinnor skuldbelägger sig själva och avstår från att anmäla.

 

Skälen att inte anmäla varierar. Ett skäl är den tröga process som en kan tvingas genomgå och som kan få en att undra om det verkligen stämmer att man vill att kvinnor anmäler våldtäkt. Ett annat är att få anmälningar leder till fällande dom, men de vanligaste skälen att inte anmäla våldtäkt är oviljan att göra sig ovän med personerna som umgås med våldtäksmannen i de fall där de utgör den egna umgängeskretsen och därtill tron att man inte kommer att få något gehör av sin omgivning.

 

Med en förhoppning om att det nätet kan lyckas åstadkomma någonting gott skriver jag detta. Frågan som återstår är varför jag i all sin dag försvarar nätet på denna förhatliga arena som näthatarna ända aldrig kommer göra sig besväret att besöka.

 

 

Läs även andra bloggares åsikter om våldtäkt, näthat, Bjästa, sexuella övergrepp, våldtäktsbagatelliserande,

När jag bloggade om att män inte borde ta för givet att de kan ejakulera i den de har sex med blev massor av män upprörda. Man måste kunna kommunicera, skrev de. Kommunicera då och ta inte saker för givna, kontrade jag. De menade att de tillskillnad från mig gillade kommunikation, när de i själva verket menade att det är den som inte vill göra någonting som har ansvaret att kommunicera det. Alla gillade kommunikation, verkade det som, men gör verkligen alla det?

 

Det enkla svaret på den frågan är nej. Det finns massor av personer som inte klarar av att kommunicera när de har sex eller har gjort ett aktivt val att inte göra det för att de tycker att kommunikation sänker sexets kvalitet.

 

Låt mig illustrera vad jag tycker om personer som inte gillar kommunikation och tycker att deras önskan om att slippa kommunikation ska få genomsyra all form utav sex mellan människor med en sann historia:

 

Det är fest hos en vän och alla håller till i hennes vardagsrum. Jag och en kvinna som vi kan kalla K ligger i en tältsäng i vardagsrummet och hånglar och tar på varandra. Vi hinner inte hålla på så länge innan en man lägger sig bredvid henne. Jag hinner inte mer än reagera innan hon frågar vad han gör med en uppenbart besvärad röst. Han svarar att det är lugnt, lugnt för honom antar jag. Han har tagit sig friheten att trycka in sin kuk i hennes fitta fastän hon inte vill det. Jag har svårt att ta till mig vad som händer bredvid mig. Jag kliver upp ur tältsängen och inom några minuter tror jag att hon lyckats värja sig.

 

Jag kan inte med ord beskriva hur upprörd jag blir när jag tänker tillbaka på idioten som gjorde det mot henne så jag tänker inte ens försöka. Min poäng är att händelsen visar att vi behöver mer och inte mindre kommunikation. Om du inte kan göra sex en smula tråkigare av omtanke för att kvinnor inte ska behöva råka ut för idioter som påstår att de inte visste bättre för att kvinnan inte sa nej vill jag inte ha dig i samma vardagsrum.

 

Läs även andra bloggares åsikter om sex, kommunikation, män som inte vill kommunicera för att de inte vill ha ett nej

När en del försöker ta tillbaka ordet våldtäkt vill andra ge våldtäkt en helt ny betydelse. Det är inte ordkombinationen ofrivillig sex det är fel på, utan oförmågan och oviljan att betrakta det ofrivilliga sexet som ett problem.

 

Jag tror inte att något ord i världen kan förändra det faktum att det finns personer som tar lättvindigt på sexuella övergrepp, en del för att de anser att det är kvinnors ansvar att inte försätta sig i en situation där de riskerar att bli våldtagna (var kan man fråga sig), andra för att de inte kan relatera till att det går att ha ofrivilligt sex, den kategori som inte vill någonting annat än att knulla och ser våldtäkt som knulla, varken mer eller mindre. Den kategori män som alltid får mig att undra hur ser de på våldtäkt om det är en man som har sex mot dem mot deras vilja, för jag antar att inte ens heteromannen som inte kan relatera till ofrivilligt sex eftersom att han aldrig, eller mycket sällan, får utlopp för sitt sexuella behov med en annan person, i detta fall en kvinna, tycker att det skulle vara i sin ordning.

 

Om man förmår en minderårig person att utföra vissa sexuella handlingar framför en webbkamera, så kan det enligt min mening vara frågan om våldtäkt mot barn, säger kammaråklagare Charlotte Österlund.

 

Ordet förmår är intressant i sammanhanget och helt i linje med nuvarande sexualbrottslagstiftningen som tar föga hänsyn till om fjortonåringen ville ha sex eller ej. Handlingen i sig, att förmå någon att utföra sexuella handlingar framför en webbkamera, är inte olaglig. Det är personens ålder som är det väsentliga.

 

Österlunds resonemang är ett symptom på vuxenvärldens oro, men botemedlet är inte att förminska våldtagna kvinnors upplevelser. Att jämställa frivilliga och önskade handlingar med våldtäkter försvårar ytterligare för våldtagna kvinnors chanser att kommunicera att de blivit utsatta för någonting allvarligt och bli tagna på allvar.

 

Läs även andra bloggares åsikter om våldtäkt

Våldtäkt har helt klart en särställning.

Den mördade blev mördad. Det är ingen som hyllar och urskuldar mördaren. Det finns ingen diskussion om att mord kanske inte är det värsta man kan råka ut för. Mord är ingen definitionsfråga. Det finns för all del juridiska definitioner, mord contra dråp, men det är ingen som på fullaste allvar sitter hemma och frågar sig om den mördade verkligen blev mördad. Det är heller ingen som undrar om den mördade sände några “jag vill bli mördad”-signaler den kvällen hon blev mördad.

 

Våldtäkt har föga med mord att göra. Det finns ingen polarisering att tala om när det gäller mord. Med våldtäkt är det annorlunda då våldtäkt är ett könat brott som främst drabbar kvinnor:

 

“Att kvinnor i allmänhet har en annan definition på våldtäkt än män beror på att kvinnor är de som i allmänhet utsätts för våldtäkt”, skriver Kvalitetsbloggen.

 

Jag undrar hur jag skulle se på våldtäkt om jag vore man. Skulle fråga mig själv vad det beror på att de som tillhör könet som blir våldtagna ser annorlunda på våldtäkt än de som tillhör könet som våldtar.

 

Skulle insikten om att det finns en polariseringen förändra min inställning till våldtäkt eller skulle jag som betraktare av våldtäkt fortfarande tycka att min åsikt är lika mycket värd och att det är kvinnorna som måste lugna ner sig några kilon och inse att våldtäkt inte är det värsta som en kan råka utför.

 

Den frågeställningen lyser med sin frånvaro. Våldtäktsdebatten genomsyras av generella termer som om våldtäkt är någonting vem som helst kan förstå. Det tycks finnas en önskan om att sätta sig in i den våldtagnas situation. Jag skulle säga att det är positivt i andra sammanhang att försöka sätta sig in i någons situation, men i och med att det finns en så tydlig skillnad i hur den som blivit våldtagen contra den som inte blivit våldtagen ser på våldtäkt och insikten om att det behandlas som någonting som inte måste upplevas för att förstås är det för min egen del svårt att inte känna att det enda syftet är att ta udden av våldtäktsoffrets upplevelser.

 

Om du verkligen vill sätta dig in i den våldtagnas situation tycker jag att du som skriver om våldtäkt bör fundera två, tre, fyra gånger kring hur din text kommer upplevas av de som läser och om det som står skrivet verkligen är det du vill ha sagt innan du publicerar. Om du inte gör det har jag med all sannolikhet allvarliga problem med dig.

 

 

Läs även andra bloggares åsikter om våldtäkt, män om våldtäkt

En kompis sa igår "jag hatar män" apropå några kommentarer hos Opassande (här och här). En del män är det verkligen svårt att tycka om, män som försvarar våldtäkt till exempel.

Antifeministerna i bloggosfären har den senaste tiden velat göra gällande att de brinner för sann och riktig jämställdhet, medan feministerna brinner för någonting helt annat som inte alls påminner om det. Företrädarna för den sanna och riktiga jämställdheten brukar vara noga med att påpeka hur olika män och kvinnor är varandra och uppmuntra dessa olikheter tillskillnad från feministerna. Dessa olikheter ska vi ta hänsyn till vare sig de är biologiska eller socialt konstruerade, men de är biologiska för om de inte vore det skulle förutsättningarna kunna förändras och det skulle kräva att kartan ritades om och att den ”naturliga ojämställdheten” mellan män och kvinnor utmanades.

Antifeministerna påminner oss ständigt om hur olika varandra män och kvinnor är varandra och jag misstänker att flera av de som skrivit hos Opassande är just sådana. För en gångs skull när mycket tyder på att män och kvinnor är olika är det ingen som tjatar om det. Mäns bidrag till våldtäktsdebatten avslöjar att de definierar våldtäkt annorlunda än vad kvinnor gör och flera män drar slutsatsen att kvinnor är för känsliga och överdriver genom att hänvisa till hur de själva hade upplevt samma ”behandling”.

Av alla de som brukar gilla våra olikheter är det ingen som pratar om individen (för vi ska ju inte prata om kvinnor och män) och att vi måste se till dennes behov. Det är tydligt att männen med klart antifeministiska (och/eller allmänt kvinnofientliga) drag inte tycker att vi ska utgå från kvinnor när vi pratar om någonting som flest kvinnor kan relatera till och har erfarenhet av. Så mycket var våra olikheter värda att försvar.

Våldtäktsdebatten visar att vi inte kan prata om individer. Det är inte individer som försvarar våldtäkt och anser att kvinnor borde ha lite mer omdöme. Det är män som gör det (naturligtvis finns det kvinnor som är av denna uppfattning men de tillhör en minoritet).

Våra olikheter försvaras inte när de är till kvinnors och mäns fördel, de försvaras när de är till mäns fördel.

Från och med 1 juli införs ett nytt brott - kontakt med barn i sexuellt syfte. Här kan du läsa mer om det.  Det kursiva är citerat ur texten.

Överenskommelsen om att träffas kan vara helt formlös och informell. Det räcker att barnet och gär- ningsmannen är överens om att mötas på viss tid och plats. Det saknar också betydelse om det är gärnings- mannen eller barnet som tagit initiativet.

Det anmärkningsvärda är inte det nya brottet utan att det sedan tidigare finns lagstiftning som gör detta tillägg möjligt. Ovanstående stycke beskriver problemet med nuvarande sexualbrottslagstiftning. Den struntar i vem som tar initiativ. Den fjortonåring som tar initiativ till sex med en person fyllda femton är enligt lagen ett offer för ett sexuellt övergrepp. Alla har vi åsikter om våldtäkt, men det vi är eniga om är att våldtäkt alltid innebär ofrivilligt sex. Lagen i dess nuvarande form går helt emot den allmänna uppfattningen och jag kan inte se att denna lag gör någon skillnad – det är redan förbjudet att våldta.

För straffansvar krävs att gärningsmannen efter överenskommelsen om att träffas vidtar någon åtgärd för att främja att ett sammanträffande kommer till stånd. Med det menas konkreta handlingar som be- kräftar att gärningsmannen står fast vid att gå vidare och träffa barnet i syfte att möjliggöra ett sexuellt övergrepp.

Känner man inte till sexualbrottslagstiftningen kanske man vid första anblick tycker det verkar rimligt med extra satsningar för att förhindra sexuella övergrepp, men alla vi som tagit initiativ till sex vet att det är skillnad på att knulla och att bli våldtagen. För dem som blivit utsatta för verkliga övergrepp är skillnaden ännu lättare att ta i och den nuvarande lagstiftningen ett hån. Ja, jag känner mig hånad.

Till vissa av sexualbrottsbestämmelserna finns kopplat en bestämmelse om ansvarsfrihet när det är uppenbart att gärningen inte har inneburit något övergrepp mot barnet med hänsyn till den ringa skillnaden i ålder mellan den som begått gärningen och barnet samt omständigheterna i övrigt.

På vilket sätt är det uppenbart ”gärningen inte har inneburit något övergrepp” om åldersskillnaden är liten? När jag var fjorton år hade jag uteslutande sex med män i tjugoårsåldern, vilket rimligen borde falla under med hänsyn till omständigheterna i övrigt.

Formuleringen förstärker bara min misstro för att de som författat förklaringen förstår vad sexuella övergrepp innebär. En personens ålder, hudfärg eller kukstorlek är inte avgörande för om sex är frivilligt eller ej, men samtycke (eller frånvaron av samtycke) är det.

Ett exempel på när ansvarsfrihet kan bli aktuellt är när två tonåringar, varav den ena är strax under 15 år och den andra strax över 15 år, får kontakt med varandra på Internet och kommer överens om att träffas för att ha ömsesidig och frivillig sex tillsammans.

Kan vi hålla oss till ämnet? En persons ålder säger ingenting om människan bakom sifforna är en ond förövare eller den schyssta killen som bara vill knulla lite. Om den ena som är strax under 15 år får kontakt med en äldre person och de kommer överens om att träffas för att ha ömsesidig och frivillig sex tillsammans ska det vara grönt för dem att träffas.

Våldtäkt är ett utbrett samhällsproblem som drabbar många kvinnor varje år. Vi behöver inte en lag som förvandlar frivilligt sex till våldtäkt för att kunna måla upp en värre bild av verkligheten, det är illa nog som det är i dagsläget och uppklarningsfrekvensen är under all kritik.

En annan sak som jag tänkt på. Hur tror ni fjortonåring som blir våldtagen känner inför att anmäla? Lagen säger att hon är ett offer på grund av hennes ålder och inte på grund av omständigheterna. Lagen visar inte henne den förståelse hon förtjänar. Den fokuserar enbart på siffror och inte vad debatten borde handla om – samtycke kontra frånvaron av samtycke. Tänk på henne nästa gång kära lagstiftare.

Intressant så det förslår!

Om inte mannen kan visa att kvinnan ville ha sex ska han kunna åtalas för våldtäkt. Detta vill Eva och Christian Diesen enligt en artikel i Svenska Dagbladet. ”Som lagen är utformad nu är kvinnor sexuellt tillgängliga tills de säger nej eller gör motstånd. Om lagen i stället bygger på samtyckesrekvisit så krävs inga bevis på våld eller hot. Då krävs att mannen visar att han har gjort något för att vara säker på att hon ville."

Min första tanke är att förslaget är orättsäkert för att komma från en jurist och en professor i straffrätt och jag utesluter inte att citaten tagits ur sitt sammanhang och är väl medveten om att Eva och Christian Diesen kan ha en poäng som inte framgår av artikeln och jag vill därför förtydliga att detta inlägg endast bemöter det som framkommer av den korta och inte alls genomgående artikeln.

Hur visar man att någon ville ha sex? Kan jag vara säker på att jag kan visa att de jag har sex med vill ha sex med mig? Hur visar jag att jag har gjort det som kan krävas av mig för att veta att en person vill ha sex med mig och dessutom fått ett samtycke?

Jag håller med Eva Diesen om att det är bedrövligt att vi har en våldtäktslagstiftning som gör kvinnor till sexuellt tillgängliga personer som alla får ha sex med tills de uttryckligen säger nej och det är den argumentationen jag brukar använda mig om någon vill att våldtäktsdebatten ska ha principen ett nej är ett nej som utgångspunkt. Även om jag håller med henne om den punkten håller jag inte med om att det är lagstiftningen som måste ändras på det sätt hon föreslår.

Inte heller vill jag tumma på rättsäkerheten: Artikeln i SvD inleds med formuleringen ”Våldtäktsanmälningarna ökar för varje år, men det gör inte åtalen”. Jag är alldeles övertygad om att åtalen skulle öka om vi sänkte beviskraven till den låga nivå som Eva och Christian Diesen föreslår enligt artikeln, men inte rättsäkerheten eller förståelsen för våldtäkt.

Det är min bestämda uppfattning att det är våldtäkt om samtycke saknas och att ett samtyckeskrav bör bäddas in i våldtäktslagstiftningen, men det är någonting helt annat att kräva av mig att jag ska kunna visa att någon ville ha sex med mig. Det är inte ett samtyckeskrav, det är omvänd bevisbörda.

Vad händer om vi använder oss av denna tillgänglighetslogik i andra sammanhang? Ska det vara grönt att misshandla en person som inte ber gärningsmannen sluta? Av någon anledning gäller det andra regler när det handlar om sex och det är dessa regler som ett samtyckeskrav skulle förändra. Ett samtyckeskrav gör kvinnan till en aktiv person som båda kan säga ja och nej.